Anslaget till kalkning har sjunkit stadigt under de senaste
åren. Nu har regeringen satt ner foten och bestämt att vivån
skall ligga på 140 miljoner kronor framöver. Eftersom
utgiftsprognosen för 1997 är nästan 178 miljoner kronor
(man har reserver) är även detta en minskning mot tidigare.
Enligt vår bedömning är 140 miljoner kronor per år en för
låg nivå för att skapa ekologisk hållbarhet och säkra den
biologiska mångfalden. Kalkningen är ett effektivt och
nödvändigt medel för många djur och växter, som är känsliga
för låga pH-värden. Minskar kalkningen riskerar många arter
som ArtDatabanken i Uppsala fört upp på sin lista över
hotade arter att försvinna.
Miljöpartiet de gröna anser att kalkningsverksamheten måste fortsätta och
vill inte bara att kalkningen av de vatten som kalkas idag ska fortsätta. Det är
inte heller möjligt med den nivå man nu valt. Vi anser att verksamheten
måste utökas och att fler sjöar och vattendrag än idag skall kalkas. Idag
kalkas endast 45 % av de sjöar som skulle behöva kalkas.
Kalkningen nödvändig
Effekterna av kalkning på försurade ytvatten är väl kända
och innebär en ökad möjlighet för växter och djur att fortleva
i den omfattning som rådde före försurningen. Fiskeriverket
framhöll därför i sin aktionsplan för biologisk mångfald att
"kalkningen av antropogent försurade vatten bör fortsätta i
sådan utsträckning att inga arter eller miljöer hotas av
utslagning" (Fiskeriverket 1995).
Utsläpp och nedfall av försurande ämnen är sannolikt vårt allvarligaste
miljöproblem med negativ påverkan på bl.a. mark, grundvatten, sjöar och
vattendrag samt vår hälsa, livskvalitet och möjlighet att nytta naturresurserna.
Vid en genomgång av den genomsnittliga höjningen av pH efter kalkningen i
700 kalkade vatten noterades att pH ökat från i genomsnitt 5,8 före kalkning
till 6,4 efter kalkning i dessa vatten (Naturvårdsverket 1995).
Hittills har ca 20 000 sjöar och 120 000 km vattendrag försurats med
allvarliga kemiska och biologiska skador som följd. Den genetiska
mångfalden har utarmats då unika genetiska populationer - i många fall
rödlistade arter - har utrotats. Direkta och indirekta effekter av försurningen
har inneburit förhöjda halter giftiga metaller i mark, vatten och fisk. Fisken i
hälften av våra sjöar har, delvis som en effekt av försurningen, nu så höga
kvicksilverhalter att unga kvinnor inte rekommenderas att äta vissa söt-
vattensarter.
Trots den ca 40-procentiga reduktion som skett av svaveldioxidutsläppen i
Europa under senare år krävs ytterligare reduktioner om ca 75 % innan
naturen i stora områden kan börja återhämta sig.
Sedan kalkningsverksamheten startade 1978 har ca 7 500 sjöar och 11 000
km vattendrag kalkats och därmed delvis avgiftats. Effekterna har varit
mycket goda. Studier utförda av Konjunkturinstitutet, Fiskeriverket och
Naturvårdsverket visar att kalkningen är samhällsekonomiskt lönsam långt
över dagens nivå. I Naturvårdsverkets rapport Kalkning av sjöar och
vattendrag, som kom i augusti 1997, skriver man: " Det är lönsamt att öka
kalkningsverksamheten. Undersökningen pekar mot att det är lönsamt att
kalka uppemot 80 % av alla Sveriges försurade vatten." Idag kalkas endast
45 % av de vatten som skulle behöva kalkas.
Fortfarande finns det dock över 10 000 försurade sjöar och över 100 000
km försurade vattendrag. Kostnaden för att via kalkning hålla Sveriges
försurade sjöar och vattendrag vid liv beräknas till 600 miljoner kronor per
år.
Återförsurning
En minskning av kalkningsverksamheten innebär att de
naturvärden som mödosamt byggts upp går förlorade.
Biologisk mångfald kommer för alltid att ha gått förlorad.
Dessutom är riskerna mycket stora vid en återförsurning för
en mycket snabb och kraftig återlösning av i det kalkade
vattnet fällda lagrade metaller med okända effekter för växt-
och djurliv inbegripet oss själva.
Effekterna av återförsurning är dåligt kända. Endast i undantagsfall har
redan kalkade vatten lämnats för återförsurning och endast i ett dokumenterat
fall har ett vatten som kalkats under en längre period återförsurats. Detta
vatten indikerar dock att återförsurningen kan få allvarliga konsekvenser. I
första hand kommer metallernas rörlighet att öka och man befarar att
metallhalterna i många fall kan komma att överskrida de halter som
noterades före kalkningsinsatserna. Artrikedomen kommer att reduceras och
näringsnivån att minska.
Kalkning nödvändig för den
biologiska mångfalden
Många vattenlevande organismer är känsliga för låga pH-
värden. Speciellt gäller detta många av de rödlistade hotade
arterna.
Effekter på fisk
I Sverige är två av de 58 förekommande sötvattenslevande
fiskarterna klassade som akut hotade; vårlekande siklöja och
mal. I kategorin 2 Sårbara arter är tre arter upptagna:
groplöja, grönling och sandkrypare. Bland de sällsynta och
hänsynskrävande arterna inräknas idag 10 fiskarter samt
flodkräfta. Bland de hänsynskrävande arterna kan nämnas
lax, öring, storröding, hornsimpa och harr.
Olika fiskarters beroende av pH är väl känt. Försurningsskadorna börjar
vanligen uppträda då pH faller under 6,0 och ökar i styrka ju lägre pH
sjunker. Vid pH 5,5 är det sannolikt att ca 2/3 av alla fiskarters reproduktion
kommer att påverkas.
Effekter på bottenfauna
Av de 112 vattenlevande ryggradslösa djur som är upptagna
på röda listan över hotade arter anses 3 vara försvunna från
landet. Av de resterande 109 har 51 påträffats inom de
projekt som LIMNODATA HB bedriver för
Naturvårdsverkets räkning. Av dessa 51 arter har 22
påträffats i kalkade vatten. Endast 7 av de 51 arterna har
påträffats vid pH under 5,5 vilket indikerar att flertalet
hotade och sällsynta arter är försurningskänsliga.
Vid sidan av att ha ett egenvärde utgör många vattenlevande smådjur
viktig föda för fågel, fisk, fladdermöss, groddjur och insekter. Tyvärr hör
flera av de viktigaste födoorganismerna som snäckor, kräftdjur och
dagsländor också till de mest försurningskänsliga. Det är med befintliga data
inte möjligt att beräkna de sekundära förluster i biologisk mångfald som en
reduktion av dessa födoorganismer kommer att medföra.
Förekomst av flodkräfta har utgjort ett starkt motiv till kalkning och därför
är många vatten som idag hyser flodkräfta kalkade. Ungefär 422
flodkräftvatten i främst södra Sverige hade kalkats fram till 1988. De mest
känsliga av dessa vatten var små, försurade brunvattensjöar. Dessa vatten är
också de som kan antas ha minst intresse för en fortsatt kalknings-
verksamhet. Det är därför rimligt att anta att antalet flodkräftpopulationer
kommer att reduceras kraftigt om kalkningen upphör.
Effekter på kolonisationskällor
En väsentlig uppgift för dagens kalkningsverksamhet är att
bibehålla källor för framtida återkolonisation av arter tills
försurningen reducerats till under kritisk nivå. Genom att
tillåta dessa kolonisationskällor att återförsuras kommer de
skador som uppstår inom ett vattensystem att vara
irreversibla. Det är därför viktigt att förstå att de vatten i
vilka en "normal" biologi upprätthålls med hjälp av
kalkning, ofta utgör en potentiell källa för återkolonisation i
det aktuella vattensystemet. En förlust av biologin i dessa
vatten kommer i många fall innebära en förlust av arter i hela
vattensystem och därmed en sannolik förlust av genetiskt
material. Sådana skador går inte att "reparera" med
utsättningar, dels är den för området anpassade genetiska
uppsättningen borta, dels kan ofta rehabiliteringen motverkas
av det skadade ekosystemet. Detta har t.ex. visat sig vid
försök att återintroducera flodkräfta i skadade vatten.
Snäckor, iglar och kräftdjur har idag svårt att återkolonisera försurade
vatten efter kalkning. Det beror troligen på att avstånden mellan kalkade
vatten är för stora. Om avstånden mellan kalkade vatten ökas, kan förlusten i
biologisk mångfald antas öka exponentiellt med ökande avstånd. Detta beror
på att många vattenlevande smådjur inte alls kan flyga eller är dåliga flygare
som inte kan överbrygga stora avstånd.
Effekter på mark och metallutlösning
Markförsurningen har nu i vissa områden pågått så länge att
mycket allvarliga mark-kemiska effekter är att förvänta;
framför allt då metallers rörlighet och giftighet. Nya
strategier måste tas fram i många kalkningsprojekt för att
möta den nya komplexa problembilden. Mark- och
vattenförsurningen liksom kalkningsåtgärderna måste ses i
ett gemensamt sammanhang på ett helt annat sätt än vad som
idag är fallet.
Lösligheten hos många metaller är direkt beroende av pH-värdet.
Försurningen av markerna i avrinningsområdet har därför medfört en ökad
transport av metaller från marken ut i vattnet. Undersökningar av återför-
surningens effekter har visat att metallhalterna i vattnet kan stiga kraftigt då
kalkningen avbryts. Orsaken till detta har inte klarlagts, men är sannolikt en
effekt av att metaller som lösts ut från den försurade marken i avrinnings-
området fällts ut i det kalkade vattnet och därmed fastlagts i sedimenten. När
vattnet återförsuras kan dessa metaller åter gå i lösning och därmed ge en
kraftigt förhöjd halt i vattnet.
Sannolikt kommer en sådan förhöjning av metallhalterna att påverka
biologin på flera olika sätt. I många vatten kan man förvänta sig direkt
toxiska effekter på olika organismer som är känsliga för höga metallhalter.
Det är också rimligt att anta att förhöjda metallkoncentrationer kommer att
påverka ackumulationen av metaller i såväl lägre som högre stående djur.
Därmed antas såväl bottenfauna, fisk, fågel och däggdjur komma att
påverkas.
En ökad grad av återförsurning kommer med största sannolikhet att ha
avsevärda effekter på kvicksilverhalten i fisk i många vatten. Meili (1995)
visade att kvicksilverhalten i fr a gädda sjönk i de flesta vatten efter
kalkning. Återförsurningen av sjöar med en från början hög kvicksilver-
belastning kommer sannolikt att resultera i ett större antal vatten där kost-
rekommendationer kan komma ifråga.
Effekter av 140 Mkr-nivå
Effekterna av kalkningen för den biologiska mångfalden har
varit mycket goda. Utan kalkningsverksamheten skulle
många såväl vanliga som rödlistade arter ha försvunnit ur
många sjöar. Ekosystemen hade varit förstörda och endast de
arter som klarar att leva i pH på värden lägre än 5,5 skulle
finnas kvar. Många rödlistade arter är känsliga för lågt pH
och försvinner redan vid en liten förändring.
En fortsatt kalkningsverksamhet är alltså av nöden om inte detta ska
spolieras. Likaså visar de positiva erfarenheterna att fler sjöar borde kalkas.
Det är också viktigt att skapa möjligheter för djur att återkolonisera vatten.
De kalkade vattnen får heller inte ligga för långt ifrån varandra, eftersom
återkolonisation då kan bli omöjlig.
Vissa år då nederbörden är högre (den naturliga variationen är 30 %)
behövs mer pengar än under torra år. Det är därför nödvändigt att bidragen
får fördelas över åren och sparas till år då behoven är stora. Det är alltså
viktigt med en buffert.
I Naturvårdsverkets rapport Nationell plan för kalkning av sjöar och
vattendrag, som kom i mars 1997, klargörs vad en nivå på 140 miljoner
kronor per år, som regeringen nu har fastnat för, kommer att innebära. Det
står att läsa på sid 39. Man skriver
att ca 3 000 fiskbestånd kommer att slås ut
att ca 1 miljon bestånd av ryggradslösa djur kommer att slås ut
att 100 populationer av den hotade flodkräftan kommer att slås ut
att det sannolikt innebär att genetiskt unika stammar av arter försvinner
att flera fjällnära vatten blir helt fisktomma
att antalet vatten med reproduktion av flodpärlmussla och andra hotade
och sällsynta arter minskar
att tillgången på naturreproducerad lax och havsöring reduceras
att förutsättningarna för nyttjandet av vissa sjöar som vattentäkter
försvårar
att tungmetallhalterna i den akvatiska miljön liksom kvicksilverhalten i
fisk stiger
att födoutbudet för fågel, fisk och utter minskar.
Nedskärningarna innebär dessutom svåra avvägningar av
vilka landsdelar, vattenmiljöer, djurarter eller
djurpopulationer som skall prioriteras.
Slutsats
Och den nivån anser regeringen acceptabel. Det rimmar
oerhört illa med talet om bevarande av biologisk mångfald.
Man har svart på vitt att nivån 140 miljoner kronor per år till
kalkning kommer att slå ut det man säger sig vilja bevara.
När det kommer till kritan är orden inte mycket värda. Med
ett totalt behov på 600 miljoner kronor per år och ett behov
för att bibehålla dagens kalkningsverksamhet på ca 180
miljoner kronor kommer effekten bli en återförsurning med
metallutfällningar. Regeringen ökar miljöskulden till
framtidens barn. Det går verkligen inte att tala om ekologiskt
långsiktig hållbarhet med regeringens förslag.
För Miljöpartiet de gröna är 140 miljoner kronor per år inte en acceptabel
nivå på kalkningsanslaget. Vi anser att det är dags att börja betala av
miljöskulden och att bevara den så hårt trängda biologiska mångfald vi har
idag. I Miljöpartiets budgetförslag förstärks anslaget med 100 miljoner
kronor för 1998 och med 150 miljoner kronor för år 1999 och 200 Mkr för år
2000 utöver regeringens förslag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag bör anslås
under budgetåret 1998 för kalkningsverksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att kalkade sjöar och vattendrag får fortsatt
kalkning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att även tidigare inte kalkade vatten kan börja kalkas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av kalkning för den biologiska mångfalden i
många vatten.
Stockholm den 3 oktober 1997
Gudrun Lindvall (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Eva Goës (mp)
Per Lager (mp)