Halmbränning är ett ganska sentida fenomen som började
praktiseras först i samband med skördetröskornas intåg på de
svenska jordbruken. Efterhand har halmbränningen vunnit
ökad utbredning och då främst i de skånska
jordbruksbygderna. I slutet av 60-talet började klagomål på
olägenheter från halmbränningen inkomma till flera lokala
hälsovårdsmyndigheter i Skåne. Efterhand tilltog kritiken i
omfattning vilket fick andra myndigheter som länsstyrelser
och Statens naturvårdsverk att engagera sig i frågan. 1983
påtalade stadsläkarna i Lund och Malmö problemen med
halmbränning och i sammanhanget tillskrevs bl.a. styrelsen
för Malmöhus läns hälsovårdsförbund.
På initiativ av miljö- och hälsoskyddscheferna i Malmöhus län hemställde
Kommunförbundet Malmöhus 1991 att ett tillägg till hälsoskyddsförorningen
(§ 11) skulle göras så att förbud mot halmbränning kunde införas.
Naturvårdsverket tillstyrkte kommunförbundets begäran.
Myndigheterna ställer långtgående krav i fråga om eldning i för-
bränningsanläggningar. Dessa måste bl.a. förses med effektiv stoftrening
för att bli godkända. Vid öppen eldning med halm är förbränningen helt
okontrollerad och leder till höga halter av stoft och luktande ämnen som
innebär klara hälsorisker. Föroreningarna transporteras ofta in över bostads-
områden som ett koncentrerat rökmoln. Bostadsområden som ligger i vind-
riktningen drabbas ofta av mycket höga halter av stoft, även i de fall de är
belägna på ganska stora avstånd.
Naturvårdsverket har efter ingående undersökningar slagit fast att sanitär
olägenhet föreligger vid halmbränning. Halmbränning medför också utsläpp
av cancerframkallande ämnen som medför en ökad cancerrisk samt ökade
besvär för allergiker och astmatiker.
Mikrolivet i marken minskar genom halmbränning och då störs också den
för odling nödvändiga omsättningen av näringsämnen. Andra påtagliga
olägenheter vid halmbränning är att jordens vattenhållande förmåga minskar
och risken för jordflykt ökar.
I stället för att brännas upp kan den resurs som halm utgör användas i form
av biobränsle eller hackas sönder och plöjas ner för att förbättra jordens
mullhalt.
Berörda myndigheter har under en lång följd av år förlitat sig på att
problemen med halmbränning skulle kunna undvikas genom ökad
information till lantbrukarna. Trettio års erfarenhet visar nu att detta varit
en
from och ogrundad förhoppning. Dessa erfarenheter och starka miljö- och
hälsomässiga sakskäl talar för att halmbränning nu måste förhindras för att
skydda vår livsmiljö och människors hälsa. I detta syfte bör ett tillägg till
§ 11 i hälsoskyddsförordningen införas, innebärande att halmbränning,
liksom för övrigt gäller i Danmark, helt skall kunna förbjudas. För en sådan
ordning har nyligen landets jordbruksminister också uttalat sig offentligt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 11 §
hälsoskyddsförordningen att halmbränning på åkrarna förbjuds.