Sverige är ett land rikt på våtmarker. 9,3 miljoner hektar,
eller en fjärdedel av vår landyta är täckt av våtmarker. Det
gör oss till ett av världens mest våtmarksrika länder. Detta
förpliktar, inte minst som vi tillhör de länder som tillträtt
Ramsarkonventionen (våtmarkskonventionen). I Sverige
klassas 30 områden som särskilt skyddsvärda. Många av de
rödlistade fågelarterna är beroende av våtmarker. Hit hör årta
och svarttärna (båda i hotkategori 2 Sårbar).
Det ligger en dyster historia bakom hur Sverige hanterat sina våtmarker.
Närmare en fjärdedel av de ursprungliga våtmarkerna har försvunnit.
Framför allt har slättlandskapet drabbats mycket hårt av utdikning i syfte att
skapa jordbruksmark. Även skogsekosystemen är fortfarande, trots de sista
årens skärpta lagstiftning, mycket hårt ansatta av utdikning. Under de senaste
20 åren har 350 000 hektar sumpskog försvunnit. Denna biotop är en av
skogens artrikaste och i takt med dess försvinnande har en art som
enkelbeckasin stadigt minskat i landet. Fr.o.m. 1994 är det generellt förbud
mot våtmarksdikning i merparten av södra Sverige.
För tillstånd för torvbrytning krävs koncession enligt torvlagen.
Torvutvinning på myrar innebär total skövling av hela vegetationstäcket.
Näringsunderlaget för alla naturliga växter och djur som lever där försvinner
helt. För våtmarksfåglar utgör torvtäkt ett internationellt uppmärksammat
hot. Vattenkvaliteten i avrinningsvattnet från en torvtäkt medför att de
mottagande vattendragens naturliga ekosystem omvandlas fullständigt.
Tönningsfloarna
Det har ansökts om torvbrytning på Tönningfloarna i
Jämtlands län. Vi anser att detta måste stoppas.
Har rika värden
Tönningfloarna har efter ornitologisk undersökning visat sig
vara en klass I-myr, dvs. den tillhör klassen för högsta
ornitologiska skyddsvärde. Här finns till exempel två
fågelarter med mycket högt skyddsvärde, myrsnäppa och
dvärgbeckasin. Tvärtemot bedömningen i
miljökonsekvensanalysen, som lämnats vid ansökan om
torvbrytning, anser vi att torvbrytning på Tönningfloarna kan
ha betydelse för dessa arters fortbestånd i regionen. Dessa
arter är beroende av stora blöta starrkärr. Den miljön är
ovanlig i regionen i övrigt, varför de som finns på östra
Tönningfloarna är utomordentligt viktiga att bevara. Ingen av
de nämnda arterna har heller, såvitt vi vet, en så stark
population att den med säkerhet kan sägas vara självbärande
i regionen eller i landet. Därav följer att varje känd lokal av
arten bör skyddas. Dvärgbeckasinen är klassad som en hotad
art och finns i hotkategori 4 Hänsynskrävande. Man räknar
med att endast 2 500 par häckar i landet som mest. Arten är
helt beroende av myrar.
Fågelskyddsintressen ska prioriteras
före torvbrytningen
För detta talar följande:
1. Torv är en icke förnyelsebar energikälla. Torvbrytning innebär därmed
en kapitalförstöring och är ett icke långsiktigt hållbart resursutnyttjande. Den
miljö- och kapitalförstöring som torvbrytningen innebär står inte i rimlig
proportion till vinsten i form av tillgång till energi under en begränsad
tidsperiod. Dessutom har vi ännu inte sett att det går att återställa
naturvärdena på en exploaterad myr.
2. Härjedalen saknar en långsiktig naturskyddsplan för bevarande av
värdefulla myrområden. Påståendet i miljökonsekvensanalysen, som ingivits
i samband med koncessionsansökan, att en förhållandevis stor del av
myrarealen är skyddad, är inte korrekt. Rogenområdet, som utgör 87 % av
den skyddade arealen, är inget myrområde och hyser en helt annan typ av
fågelfauna.
3. Tre områden i högsta skyddsklass, Översjökölen, Sickelmyren och
Brunnskölen, är redan exploaterade. Av dessa var Översjökölen
ursprungligen en av de absolut mest skyddsvärda myrarna, helt i klass med
"Flötarna"-området som är det just nu mest skyddsvärda myrområdet.
Brunnskölen var före brytningen häckplats för sädgås, en av de få kända
häckplatserna i länet. Ett stopp för torvbrytning på de mest skyddsvärda
myrarna borde ha satts för länge sedan.
Förbättra och verkställ
"Myrskyddsplan för
Sverige"
Efter ett långvarigt utrednings- och beredningsarbete kom
Myrskyddsplan för Sverige våren 1994. Planen var inte
komplett. Myrrika Norrbottens län saknades, information om
omgivande fastmarksskog var bristfällig eller inaktuell.
Fortfarande saknas konkreta åtgärdsprogram och
skyddsplaner beträffande rikkärr, sumpskogar, mader och
slättsjöar. Den viktigaste frågan är ändå i vilken takt de
skyddsvärda objekt som upptas i Myrskyddsplan för Sverige
skall säkerställas. Hoten är fortfarande akuta, som nu senast
med Tönningsfloarna.
Naturvårdsverket har, med den aktuella anslagstilldelningen i färskt minne,
föreslagit att våra oskyddade myrar skall säkras under de kommande 15 åren
med en femtondel av den totala skyddsarealen årligen. Miljöpartiet anser att
denna långsamhet i bevarandearbetet mer speglar regeringens nuvarande
anslagspolitik på naturvårdsområdet än de faktiska behoven. Exploateringen
av våra myrar fortgår alltjämt i en skrämmande takt.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att komplettera
planeringen av naturskyddet för våra våtmarker i enlighet med vad som
nämnts ovan. Vidare föreslår vi att arbetet med att bevara de objekt som
upptas i Myrskyddsplan för Sverige påskyndas och att tillräckliga medel för
detta avsätts.
Jämställ all utdikning av
torvmossar
Om någon vill dika ut en mosse för att öka skogens tillväxt
på mossen så prövas detta enligt naturvårdslagen. Sannolikt
ges den sökande inte tillstånd. Om man vill dika ut en mosse
för att utvinna energitorv ur mossen så prövas detta enligt
torvlagen. Sannolikt möter åtminstone tillstånd för dikning
inget hinder. Detta är en helt orimlig ordning, vilken
dessutom strider mot det uttalande som finns i förarbetena
till torvlagen, om att lagen inte syftar till att försämra
naturvårdens ställning.
Regeringen tog 1993 beslut om förbud mot markavvattning inom vissa
områden (18 d § i NVL och 19 h § i naturvårdsförordningen). Dessa
områden inkluderar de våtmarker som vi åtagit oss att skydda genom att
underteckna Ramsarkonventionen. Men som naturvårdslagens 18 c och 18 d
§§ i dag är skrivna, så omfattar inte detta förbud mot markavvattning vid
energi-torvbrytning. Det innebär alltså att inte ens de områden som vi genom
internationellt åtagande förbundit oss att skydda, ges skydd mot förödande
exploatering i nuvarande lagstiftning. I Miljöbalksutredningens förslag till
miljöbalk behandlas frågan om förbud mot markavvattning bl.a. i 11 kap. 13
och 14 §§. Förslaget är i detta avseende identiskt med nuvarande
naturvårdslag.
Miljöpartiet anser att alla våtmarker, oavsett vilken lag som är tillämplig,
skall ha samma skydd. Detta innebär att vi föreslår att regeringen ges i
uppdrag att göra sådana förändringar av naturvårdslagen och torvlagen att
prövningen av energitorvärenden också sker enligt naturvårdslagen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skydd mot torvbrytning på Tönningsfloarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att komplettera planeringen av naturskyddet för våra våtmarker,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att påskynda arbetet med att bevara de objekt som upptas i
Myrskyddsplan för Sverige och att tillräckliga medel för detta avsätts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i
naturvårdslagen och torvlagen så att prövningen av energitorvärenden också
sker enligt naturvårdslagen.
Stockholm den 1 oktober 1997
Gudrun Lindvall (mp)
Roy Ottosson (mp)
Eva Goës (mp)
Peter Eriksson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)