I Sverige krävs en långtgående miljöomställningsprocess
förenad med fördjupad demokrati om de löften om ett
uthålligt samhälle som givits skall infrias. Agenda 21 har
varit och är ett strategiskt instrument för denna process, och
den nationalrapport som presenterats ger en mängd uppslag
till det fortsatta arbetet.
Det är nödvändigt med nya insikter och värderingar; tanken att människan
behärskar naturen måste ersättas med en insikt där naturens gränser
respekteras. Den sedan 40 år bärande tanken att ekonomisk tillväxt är målet
och naturen är ett medel måste ersättas med en syn där kretslopp och
resursbevarande är målet och ekonomin ett medel. Den mentala
förvissningen att inga restriktioner skall finnas för marknadskrafterna måste
ersättas med grundläggande kunskaper och utbildning om kretsloppsvillkor.
För ett fåtal år sedan handlade miljödebatten främst om industrins utsläpp
och dess miljöproblem. I dag talas allt oftare om att miljöproblemen härrör
från livsstil och de resursflöden som är kopplade till denna. Agenda 21-
arbetet runt om i hela landet medverkar till att förtydliga miljöfrågans
förändrade karaktär.
Agenda 21-arbetet på
internationell nivå
Vid Rio-konferensen 1992 undertecknade Sverige Agenda
21, klimatkonventionen och konventionen om biologisk
mångfald. I New York sommaren 1997 följdes besluten upp i
en FN-konferens (UNGASS) och förhoppningen var att
processen skulle accelereras och nya steg tas på vägen mot
långsiktigt hållbar utveckling. Skillnaderna mellan rika
länder i nord och fattiga i syd har förstärkts och de stora
globala hoten om klimatförändringar och vattenbrist har
förstärkts i stället för att minska.
I de flesta anföranden av regeringschefer betonades vikten av miljöfrågor,
biståndsfrågor och klimatfrågan. Skillnaden mellan vad som sades i
sessionssalen och vad som beslutades var betydande. De förhållandevis
konkreta och avgränsade förslag som presenterades desarmerades snabbt av
främst USA. USA:s ovilja bidrog bl a till att förslag om 0,7 % av BNP till
bistånd senast 2002, bindande löften om begränsningar av utsläpp av
växthusgaser, en skogskonvention, krav på s.k. ekoeffektivitet och miljöskatt
på flygbränsle förvandlades till allmänt hållna formuleringar. Även de s.k. G-
77- ländernas inställning att hållbar utveckling i praktiken handlar om ökat
bistånd från rika länder var föga konstruktivt. Antalet kvinnor i talarstolen
var påfallande lågt. Under de två första dagarna var endast tre talare av 80
kvinnor.
Positiva inslag vid Generalförsamlingens extra möte var trots allt president
Clintons tal, där han slog fast att växthuseffekten beror på fossilbränslen,
vilket är ett steg framåt för USA. Någon skogskonvention vill man inte höra
talas om och om biståndsnivåer sade Clinton intet. Japan gav löften om
tekniköverföring till världens fattiga länder, en viktig markering från ett
högteknologiskt land.
Den stora förändringen internationellt var annars Storbritanniens nya
politik som innebär att Tony Blair utlovade att Storbritannien nu går längre
än EU i sina förpliktelser på växthusgasområdet, vilket har betydelse för
försurningssituationen i Sverige. Även på trafikområdet redogjorde den nye
trafik- och miljöministern John Prescott för ett nytänkande som bygger på
annat än nya motorvägar. En inriktning som påminner om de förslag som
presenterats av Kommunikationskommittén i Sverige.
Agenda 21 i Sverige
För Sveriges del finns inga nya begränsningar för initiativ
underifrån, vilket ändå är själva drivkraften i Agenda 21. En
viktig fråga är nu om Sverige och världens rika länder
verkligen är trovärdiga och hur det blir med den politiska
viljan till nytänkande när deklarationerna tystnat och
vardagskonflikterna fortsätter. Vad har Sverige att bidra
med?
Den nationalrapport som presenterats och som utarbetats av den svenska
nationalkommittèn för Agenda 21 är ett gediget utgångsmaterial för Sveriges
fortsatta arbete med Agenda 21. I nationalrapporten finns en stor mängd
goda och helt nödvändiga förslag och uppdrag. De har dessutom försetts med
tydlig adresslapp vad avser politisk ansvarsnivå på lokal eller central nivå,
vilket är bra.
Av underlagen till Nationalrapporten framgår att 40 % av Sveriges
befolkning i dag har hört talas om Agenda 21. Av vår befolkning har 20 %
fått skriftlig information och 3 % har själva medverkat i något projekt som
sker inom ramen för Agenda 21. Faktum kvarstår att 60 % inte känner till
vad Agenda 21 är och detta är oroande. Siffrorna visar också att Agenda 21-
processen så här långt endast kan ses som en början på omställningspro-
cessen. De största bristerna på nationell nivå avser bristen på samlade
informationsinsatser och vad som uppfattas som avsaknad av en konsekvent
nationell politik för en hållbar utveckling. Därför finns ett stort behov av en
nationell Agenda 21. En sådan Agenda bör innehålla en analys av hur
hotbilden ser ut, en beskrivning av de villkor som måste uppfyllas för att
samhällsutvecklingen skall vara långsiktigt hållbar, ett förslag till de mål som
är avgörande för att utvecklingen skall leda till uppfyllande av kretslopps-
villkoren och ett förslag till vilka åtgärder som måste vidtas för att målen
skall bli uppfyllda. Åtgärdsprogrammet måste ha en tydlig ansvarsfördelning
och en tydlig tidsplan.
Utbildning har en nyckelroll i såväl miljöomställningsprocessen som i
demokratiprocessen. Agenda 21:s principer måste ges en framträdande roll
på alla nivåer och integreras i de flesta ämnen. Det är viktigt att Agenda 21
inte separeras från andra samhällsprocesser utan att utbildningsinsatser blir
sektorsövergripande och ligger till grund för annan kunskapsförmedling.
Även näringslivet har en viktig roll att spela. Företagen styrs till stor del av
aktiebolagslagen, vilken ur ett Agenda 21-perspektiv framstår som föråldrad.
Aktiebolag styrs med ekonomisk avkastning som enda ledstjärna. Om den
nya miljöbalken underordnas annan lagstiftning, vilket i dagsläget föreslås,
så är det viktigt att annan lagstiftning miljöanpassas till dagens
samhällsvärderingar. Miljö- och naturresursbevarande ges allt större
betydelse och då är det viktigt att den lagstiftning som reglerar näringsliv och
större delen av samhällets resursutnyttjande också anpassas till dessa krav.
Dessa viktiga aspekter bör inarbetas i aktiebolagslagens och näringslivets
fundamentala regler. Frågan bör studeras närmare och en särskild utredare
bör ges i uppdrag att föreslå nödvändiga förändringar.
För att inte Sverige skall tappa tempo och för att påskynda Agenda 21-
processen så finns några beslut av strategisk natur där det snarast måste ges
konkreta och tydliga signaler. Att invänta miljöproposition och framtida
ofinansierade budgetar räcker inte. En del signaler och beslut bör snarast
initieras för att Agenda 21-processen inte skall tappa tempo i Sverige.
I flera avseenden framgår det att det finns målkonflikter mellan såväl
överstatliga regelverk och olika specifikt svenska företeelser. Några exempel
på detta är motorvägssatsningar, broprojekt och subventioner till
förmånsbilar som helt saknar koppling till miljöprestanda. Vid upphandling
av varor och tjänster kolliderar miljökrav med Romfördragets fundament om
fri rörlighet för varor.
Även statens egen organisation måste i framtiden komma till uttryck i
Agenda 21-arbetet. Det förslag om att regeringen snarast efter UNGASS tar
ställning till hur det fortsatta arbetet på central nivå skall bedrivas är
mycket
angeläget och kan inte vänta. Målet måste vara att finna en balans mellan
risken att institutionalisera en "underifrånprocess" och viljan att låta nya
krafter och idéer komma till tals.
Nationell Agenda 21
I Sverige är kommunerna bärare av Agenda 21-processen.
Arbetet med lokala Agenda 21 har slutförts eller pågår nu
intensivt i landets kommuner. Den avgörande frågan är hur
dessa lokala Agendor omsätts i handling, vilka processer
som dessa ger upphov till. Vilka signaler regering och
riksdag kommer att ge till lokala aktörer såväl genom
regelverk som rent ekonomiskt vet ingen i dag.
Huvudansvaret för miljöomställningen har i Sverige lagts på kommunerna
och de signaler som getts om 5,4 miljarder för ekologisk omställning samt 9
miljarder till hållbar energiförsörjning som givits samt den s.k.
kretsloppsmiljarden berör huvudsakligen kommunala verksamhetsområden.
Av nationalrapporten framgår att det i hela landet för närvarande råder stor
osäkerhet om kommunernas fortsatta engagemang i Agenda 21-processen.
De flesta kommuner driver de lokala Agenda 21-projekten med tillfälligt
anställda och i projektform. Kontinuiteten har blivit lidande och stor
osäkerhet råder i dag om vad som skall hända när de lokala Agenda 21-
planerna antagits. Risken är uppenbar att dugliga och kompetenta personer
försvinner samt att de lokala Agenda 21-planer som antas enbart blir
dokument utan styrkraft.
Det är av mycket stor vikt att centrala instanser ger signaler om vilka
prioriteringar och vilken status det kommande Agenda 21-arbetet ges i
Sverige. Helt klart är emellertid att hela processen i Sverige burits upp av
landets kommuner och utan deras engagemang hade den Agenda 21-process
som nu pågår inte kommit till stånd. För att undvika en negativ utveckling är
det viktigt att regering och riksdag snarast ger tydliga signaler att Sveriges
Agenda 21-insatser även fortsättningsvis skall ha minst samma omfattning
som i dag och dessutom accelereras. Här räcker det inte med hänvisningar till
framtida beslut. Det behövs beslut nu om en nationell Agenda 21-
organisation, om inte hela processen i Sverige skall avstanna p.g.a. att
regeringen avstår sitt ekonomiska och moraliska ansvar.
Bristande ekonomiska resurser och tidsbrist bland korttidsanställda är stora
problem på lokal nivå. Medel för tvärsektoriellt arbete saknas, liksom
förmedling av nya erfarenheter och forskning. På central nivå saknas tydliga
signaler om att arbetet för en hållbar utveckling är prioriterat. Den nationella
politiken upplevs som inkonsekvent. Det är svårt för kommunerna att agera
för en hållbar utveckling när beslut inom nationell politik, exempelvis på
trafikområdet upplevs gå i motsatt riktning. Det saknas ett samlat nationellt
handlingsprogram. Sverige bör snarast anta ett sådant, samt avsätta
ekonomiska resurser med direkt destination för Agenda 21-verksamhet. I
årets budgetmotion har Vänsterpartiet avsatt medel till Agenda 21-arbetet i
kommunerna.
Agenda 21 och EU
EU:s regler upplevs också som ett hinder liksom skatter och
avgifter som inte miljöanpassats. Det saknas också en
starkare nationell samordning. Nationalrapportens förslag
skulle kunna utgöra en grund för ett sådant nationellt
handlingsprogram.
I slutrapporten beskrivs EU i såväl visionära som dagspolitiska delar som
en hävstång och vikten att via EU påverka utvecklingen betonas. EU är i
realiteten en konstruktion vars grundfördrag motverkar en utveckling i
Agenda 21-anda. I och med att fri rörlighet överordnats kretsloppskrav och
andra miljökrav, vilket bl.a. inneburit att möjligheter att ställa krav på såväl
transporter som produkter begränsas ur ett "underifrånperspektiv". De
visioner och förhoppningar som i rapporten tillskrivs EU måste betraktas
som närmast utopiska och orealistiska. Ett talande exempel är de resonemang
om krav på varor och transporter som återkommer i rapporten. Där visas med
all önskvärd tydlighet hur överstatliga bestämmelser motverkar berättigade
miljökrav vid bl.a. offentlig upphandling. Ett Sverige utanför EU, har större
möjligheter att såväl påverka som självständigt fatta beslut som gynnar en
utveckling i Agenda 21-anda. Att knyta förhoppningar till förändringar i
grundläggande Romfördrag kan inte kallas visionärt utan snarare naivt.
Information
Av nationalrapporten framgår att de informationsinsatser
från central nivå som genomförts i syfte att nå nya grupper
och de 60 % som över huvud taget inte känner till Agenda
21-begreppet varit i stort sett obefintliga. Viljan att utnyttja
medier och reklam har mycket övrigt att önska. För Sveriges
del är problemet en total avsaknad av informationsinsatser på
central nivå och sådant kostar pengar. I dag utnyttjas
miljöbegreppet i en rad tveksamma kommersiella
reklamkampanjer och hela Agenda 21-processen riskerar att
fläckas om inte centrala prioriteringar görs. Därför och mot
bakgrund av att 60 % av Sveriges befolkning inte ens känner
till Agendabegreppet bör en storskalig insats på
informationsområdet genomföras.
Konsumtion och
resursförbrukning
I samband med utarbetandet av FN-rapporten har det nya
begreppet faktor 10 getts aktualitet. Det innebär att vi skall
minska vår resursförbrukning och effektivisera vårt
utnyttjande av energi, råvaror m m med 90 %, och denna
ambition är lovvärd och sannolikt helt nödvändig.
I Sverige används i dag tillväxtbegreppet på ett sådant sätt att faktor 10-
resonemanget saknar långsiktig verkan. Motsättningen mellan traditionell
ekonomisk teori och en mer resursbevarande ekonomi består i att vår välfärd
sägs bero på en årlig tillväxt på ca 2-4 %. Ökad tillväxt sätts sällan in i ett
kvalitetsresonemang utan förutsätter också en konsumtionsökning av
motsvarande grad. De tillväxtökningar man i dag baserar samhällsekonomin
på är inte långsiktigt hållbara.
En strategi för ett långsiktigt hållbart samhälle måste förbereda och bana
vägen för ett trendbrott och våga ifrågasätta sambandet mellan välfärd och
tillväxt i ett högutvecklat industrisamhälle. Såväl arbetarrörelsens som
näringslivets traditionellt tillväxtinriktade syn måste förändras om faktor 10-
resonemanget skall ha någon långsiktig betydelse. Om fem år hålls nästa FN-
toppmöte. Till dess måste det ha hänt mycket mer.
För att påskynda miljöomställningen och uppfylla de nationella åtaganden
som Sverige utfäst måste regering och riksdag fatta en rad beslut av såväl
akut som långsiktig karaktär.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning i syfte att införa naturresurs- och
kretsloppsprinciper i aktiebolagslagen,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast besluta om en nationell Agenda 21-organisation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige snarast bör anta ett nationellt handlingsprogram för
Agenda 21,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att anslå resurser för nationella informationsinsatser för att
bekantgöra och accelerera Agenda 21-processen i Sverige,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att initiera en grundläggande diskussion om tillväxt, välfärd och
uthållig utveckling.
Stockholm den 6 oktober 1997
Maggi Mikaelsson (v)
Hans Andersson (v)
Lennart Beijer (v)
Ingrid Burman (v)
Owe Hellberg (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)