Sverige har under lång tid varit föregångsland när det gäller
avloppsvattenrening. Många av medlemsländerna inom EU
ligger långt efter Sverige på detta område. Om Sverige skulle
ha väntat på internationella överenskommelser innan man
beslutat sig för att genomföra förändringar på
avloppsreningsområdet hade vi sannolikt ännu idag släppt ut
ganska orenat vatten i våra recipienter.
Att få ett kretslopp av växtnäringsämnen är för oss i Sverige en
självklarhet och vi har kommit långt när det gäller fosforrecirkulationen
genom att avloppsslammet i många fall kan återföras till åkermarken.
Emellertid är det problem med tungmetallföroreningar i slammet samt andra
organiska föroreningar som inte borde komma ut på åkermarken.
I Sverige har vi därför börjat fundera i banor att ta hand om så rena
växtnäringsämnen som möjligt och recirkulera dessa. Urinsorterande
toaletter har möjliggjort att urin och låga mängder spolvatten kunnat tas om
hand separat och spridas som ett relativt koncentrerat fullgödselmedel inom
jordbruket. Enligt Naturvårdsverkets beräkningar innehåller humanurinen ca
65 % av den fosfor vi utsöndrar, ca 90 % av kvävet och ca 70 % av kaliumet.
Dessutom är urinen nästan helt ren från tungmetaller eftersom dessa följer
med fekalierna ur kroppen.
När det gäller smittspridning med humanurin anser man på Smittskydds-
institutet att om urinen lagras ca sex månader är risken för bakteriesmitta,
framförallt för dem som hanterar urinlösningen, mycket liten. Är det sedan så
att urinlösningen hanteras i ett lufttätt system och myllas ned i marken är
risken för smitta från bakterier eller virus eliminerad. Läkemedelsrester som
utsöndras med urinen och som skulle kunna ställa till problem i åkermarken
har man från Läkemedelsverket inte ansett vara något stort hot.
När humanurin skall användas som gödselmedel inom jordbruket är det
främst de ekologiska odlarna som är intresserade eftersom man här har en
möjlighet att få ett lätt upptagbart kväve som skulle kunna höja skördenivån
ganska radikalt. För konventionella odlare som har tillgång till konstgödsel
är urinspridning inte lika lockande eftersom växtnäringstillförseln kan ske på
mycket enklare och billigare vis. Fältförsök inom ekologisk spannmålsodling
har också utförts i Lantbruksuniversitetets regi under 1996 och 1997 med
mycket lovande resultat.
Nu hindras användning av humanurin inom ekologisk odling av att detta
inte finns på bilagan till EG-förordningen 2092/91 som godkänt gödsel-
medel. Förhandlingar om att ta upp humanurin på denna bilaga har på
svenskt initiativ förts under 1997, men tyvärr misslyckats. Kring denna fråga
gäller inte sakargument utan det kan konstateras att kulturella menings-
skiljaktigheter hindrar de svenska förhandlarna från att nå framgång inom
EU.
Jordbruksministerns tveksamhet att lyfta frågan till ministerrådet får
betraktas som mycket olycklig och till stor nackdel för att genomföra att
urinsorterande toaletter introduceras i större skala i Sverige i enlighet med
regeringens egna förslag till omställning till ett hållbart ekologiskt samhälle.
Om regeringen skall kunna leva upp till sina egna regeringsförklaringar om
att Sverige skall vara en pådrivande internationell kraft och föregångsland i
strävan att skapa en hållbar ekologisk utveckling så måste tveksamheten
inom det område jag beskrivit bytas till konstruktivt handlande.
Därför bör frågan lyftas från förhandlingsbordet och regeringen bör
deklarera för de övriga EU-länderna att Sverige anser att kretslopp av
växtnäringsämnen är nödvändigt, att humanurin är ett fullvärdigt
gödselmedel och att vi använder detta för ekologisk produktion av t ex
spannmål. I Sverige är vi beredda att bygga ut ett avloppssystem med denna
inriktning och vi tänker inte låta oss hindras av de övriga EU-ländernas
betänkligheter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att agera för att möjliggöra kretsloppsarbetet
avseende omhändertagande och användande av humanurin.