Denna motion beskriver den grundläggande inriktning som Moderata
samlingspartiet vill ge miljöpolitiken.
Trots att många allvarliga miljöproblem återstår har framgångarna på
miljöområdet varit betydande de senaste decennierna. Människor har fått ett
bättre liv samtidigt som farliga utsläpp kunnat minskas. Välståndet har
kunnat finansiera miljöförbättringar.
Undantagen från denna positiva utveckling finns främst i världens fattiga
länder. Fattigdomen tränger ut satsningar på miljöförbättringar till förmån för
mer trängande behov. Fattigdomen gör det svårare att tacka nej till
miljöskadlig verksamhet.
Fattigdomsbekämpning framstår som en av de mest betydelsefulla insatser
vi kan göra för miljön. Vi bör därför underlätta för marknadsekonomiska
reformer och upprättande av marknadsekonomiska institutioner i tredje
världen.
Moderata samlingspartiet föreslår att miljöpolitiken förnyas genom tre
huvudstrategier:
- Miljöpolitiken bör få en ny ordning där utgångspunkten är den enskilda
människans ansvar. Inte ens de mest genomtänkta regleringar kan ersätta
den kraft som ligger i det individuella ansvarstagandet. Det man äger
vårdar man. Staten får sedan ta vid där människorna själva inte kan
påverka miljöproblemen.
- Staten skall ta ansvar för de uppgifter ingen annan kan utföra och inte
splittra resurserna på sådant som lika gärna kan skötas av medborgarna
och företagen. På grund av regeringens nerdragningar inom miljöforsk-
ningen, miljöövervakningen, kalkningen och det klimatpolitiska
misslyckandet är staten för närvarande dålig på att leva upp till detta
ansvar.
- Det internationella miljösamarbetet bör betonas. Minskningar av
miljöproblemen i Östersjöregionen kräver samarbete. Sverige är hårt
utsatt för gränsöverskridande miljöstörningar.
Moderata samlingspartiet redovisar fler förslag på miljöområdet i
särskilda kommittémotioner.
2 Välstånd är bra för miljön
2.1 Det finns miljöproblem
Det finns allvarliga miljöproblem som har sin grund i mänsklig
verksamhet. Dessa kräver kraftfulla insatser för att rättas till. Dålig miljö,
förstörd natur och ineffektiv resursanvändning är en viktig orsak till att
många människor far illa.
Enligt Miljöhälsoutredningens betänkande från 1996 känner sig mellan
400 000 och 500 000 svenskar besvärade av dåligt inomhusklimat. Radon-
halterna i svenska bostäder beräknas orsaka 400-900 fall av lungcancer
årligen. Luftföroreningar utomhus, främst till följd av dieselanvändning och
vedeldning, beräknas medföra 100-1 000 cancerfall årligen.
Det är kanske ändå främst på det regionala och globala planet som
miljöproblemen är mest framträdande. Halterna av växthusgaser ökar i
atmosfären, huvudsakligen beroende på användningen av fossila bränslen.
Detta förväntas leda till förändringar av jordens klimat. Utsläppen av
svaveldioxid, kväveoxider, tungmetaller m.fl. ämnen till luften i vår del av
Europa medför att nedfallen av dessa ämnen i Sverige överstiger de kritiska
belastningsgränserna för skador på naturen.
Dessa gränsöverskridande miljöproblem rår vi inte över själva. Utsläppen
har effekt på vår miljö, även om de sker i andra länder. En stor del av flera
föroreningar importerar vi ofrivilligt från omvärlden. Ungefär 90 procent av
det försurande nedfallet över Sverige kommer från källor i andra länder. När
det gäller övergödningsproblemen i Östersjön är relationen likartad: ungefär
90 procent av näringstillförseln kommer från andra länder.
Miljöstörningarna medför också att naturen långsiktigt förändras och att
många arter hotas av utrotning. En långtgående minskning av den biologiska
mångfalden skulle i sin förlängning hota jordens förmåga att försörja oss.
Trots alla problem har dock miljön förbättrats avsevärt de senaste åren.
Luften i städerna har blivit avsevärt bättre. De svenska utsläppen av
försurande svaveldioxid har exempelvis minskat med mer än 80 procent
sedan 1980. Användningen av CFC (freon) har upphört och utsläppen av
klorerade organiska ämnen från skogsindustrin har krympt till en tiondel på
tio år (se diagram). På senare tid finns även tydliga tecken på att
kväveoxidutsläppen minskar, bl.a. tack vare allt renare avgaser från bilarna.
Diagram: Utsläpp i Sverige av svaveldioxid och CFC samt utsläpp av klorerade
organiska
ämnen från skogsindustrin. Index 1988 = 100. (Källa: Naturvårdsverket)
Vattenkvaliteten har förbättrats avsevärt i flera sjöar, vattendrag och
havsområden som för bara några decennier sedan betraktades som döda.
Antalet fiskarter har därmed kunnat öka och vattnen har blivit möjliga att
använda för bad och fiske. I Östersjön har de allt lägre halterna av
miljögifter lett till att antalet sälar och rovfåglar ökat kraftigt.
Tack vare den ekonomiska och tekniska utvecklingen har vi kunnat minska
eller eliminera många tidigare stora miljöproblem. Antalet människor som
far illa till följd av dålig miljö har därför kunnat minska i vår del av
världen.
Men utvecklingen är tyvärr inte lika ljus överallt. På många håll i världen har
miljöproblemen inte kunnat minskas på samma sätt p.g.a. brist på
ekonomiska resurser och modern teknik. Fattigdom hindrar en bättre miljö.
Miljöproblemen löses inte genom att vi avstår från utveckling och avstår
från att sprida välståndet till alltfler. Tvärtom måste fattigdomsbekämp-
ningen prioriteras i miljöpolitiken. De globala miljöproblemen måste
samtidigt angripas via internationellt samarbete mellan staterna om gemen-
samma åtaganden kring t.ex. utsläppsminskningar.
2.2 Människan har fått det bättre
För ett sekel sedan levde de flesta människor i vår del av världen ett liv
som vi i dag skulle beteckna som uselt. Folkhälsan var avsevärt sämre än
i dag. Bra sjukvård och effektiva läkemedel var sällsynta, om de över
huvud taget fanns att uppbringa. Medellivslängden var som en följd av
detta betydligt kortare. Vid det förra sekelskiftet var denna i Sverige ca
20-25 år kortare än i dag, eller ungefär lika lång som den nu är i många
länder i tredje världen. Betydligt färre än i dag fick överleva sitt första
levnadsår.
Den bostads- och arbetsmiljö människor levde i för hundra år sedan skulle
inte accepteras i dag. Samtidigt var den yttre närmiljön många gånger dålig
och direkt ohälsosam. Okunnigheten var stor om betydelsen av en god
hygien. Matförgiftningar var vanligare än i dag och färre människor hade
möjlighet att äta en varierad kost. Färsk frukt och färska grönsaker fanns inte
på vintern. Människor hade mindre, om ens någon, tid över till nöjen eller
fritidsintressen. Möjligheten att förflytta sig var ytterst begränsad. Att
besöka
ett annat landskap var en sällsynthet, att besöka ett annat land var nästan en
orimlighet.
Den moderna utvecklingen har, trots de problem vi i dag upplever, givit
människor ett enormt mycket bättre liv. Aldrig förr har så många människor
njutit en så hög grad av frihet, demokrati och välstånd. Folksjukdomar har
utrotats eller minskat. Medellivslängden har ökat och utbildningsnivån har
kraftigt förbättrats för alla. En vanlig löntagare har en levnadsstandard som
för bara ett halvsekel sedan var förbehållen ett exklusivt fåtal. Han eller hon
är dessutom väsentligt friskare.
Även om det finns stora problem i form av fattigdom och svält, är
utsikterna för fred och fortsatt införande av demokrati och marknadsekonomi
också bättre än någonsin.
Människan har genom utvecklingen visat att hon känner ett stort ansvar för
vår gemensamma livsmiljö. Hon har inte bara använt sitt intellekt till att
kortsiktigt skapa ett drägligare liv, utan också tagit ett vidare ansvar för de
miljöproblem som uppstått. Utbildning och ny kunskap, bl.a. om miljö-
problemen, har varit betydelsefulla faktorer i detta sammanhang. Vi är en del
av naturen, men i kraft av vårt intellekt och vårt förnuft är vi unika som
varelser. Detta ger oss både rättigheter och skyldigheter.
2.3 Utvecklingspessimisterna har haft fel
Alla framgångar till trots har en utvecklingspessimism brett ut sig.
Nyhetsrapporteringen har varit fylld av rapporter om
befolkningsexplosioner, världssvält, råvarubrist och påståenden om vår
civilisations ohållbarhet.
Utvecklingspessimister har förekommit tidigare i historien. Varje
generation har haft talesmän som velat betrakta sin egen civilisation som den
sista och den mest högtstående före det "oundvikliga" sammanbrottet. Det
speciella med dagens undergångsprofetior är att de ofta är verktyg för de
politiska vänsterkrafterna. Genom att beskriva utvecklingen som ödes-
bestämd kan partier och organisationer på vänsterkanten öka legitimiteten för
sin omvälvande politik. Bakom denna politik skymtar inte bara en annan
samhällsordning utan också en annan, lägre levnadsstandard.
I början av 1970-talet utarbetade en forskargrupp vid MIT (Massachusetts
Institute of Technology) och Bostonuniversitetet på uppdrag av den s.k.
Romklubben en rapport under rubriken "Tillväxtens gränser". Denna rapport
är ett av de mest kända exemplen på den utvecklingspessimism som före-
kommit de senaste decennierna, och ett bra exempel på hur fel utvecklings-
pessimisterna har haft.
I rapporten försökte man beräkna hur många människor jorden skulle
kunna föda. Vid beräkningarna utgick man från den teknologi och den
resurseffektivitet som fanns då. Denna statiska syn på utvecklingen ledde
fram till slutsatsen att antalet människor i längden inte kunde vara mycket
större än det var just då. Resultatet fick naturligtvis utvecklingen att verka
skrämmande, eftersom folkmängden ökade.
Utvecklingen visade sig dock inte vara statisk. I dag använder vi inte
samma teknologi som för 25 år sedan, utan bättre teknologi. Resurs-
effektiviteten har hela tiden ökat, ny teknik har ökat de utvinningsbara
naturtillgångarna och bättre teknik har minskat de miljöfarliga utsläppen.
Därför kan i dag fler människor leva ett bättre liv än vad som förutsågs i
"Tillväxtens gränser".
I dag har miljödebatten - glädjande nog - blivit mer inriktad på hur vi
skall effektivisera resursanvändningen än hur vi skall begränsa tillväxten.
Utvecklingspessimismen leder i sin förlängning till antihumanistiska
tankar och slutsatser. Om teorierna skulle vara sanna, skulle problemen bara
kunna lösas genom att människor antingen nekades ett friare, bättre och
drägligare liv eller nekades ett liv över huvud taget, eller som MIT-
professorn Joy Forrester konstaterade 1971:
I stället för att automatiskt försöka klara av befolkningstillväxten måste
nationella och internationella ansträngningar att lätta trycket från överflödig
tillväxt omvärderas. Många humanitära insatser tycks förvärra situationen på
sikt. Ökade "påtryckningar" är nödvändiga för att påskynda den dag då
befolkningen har stabiliserats. Påtryckningar kan ökas genom att minska
matproduktionen, minska hälso- och sjukvård och minska industrialisering.
Om den negativa bild som förmedlats vore sann, skulle inte
råvaruresurserna räcka mer än en mansålder. Men i dag vet vi att
resurserna inte är på väg att ta slut så som domedagsprofeterna förutsagt.
De kända råvarureserverna är snarare större i dag än när Romklubben
författade sin omskrivna rapport i början av 1970-talet. Inte heller har
resursförbrukningen vuxit i den takt som förutspåtts. Industriländerna
tenderar snarast att plana ut råvaru- och energiförbrukningen i takt med
att ny resurssnål teknik vinner insteg.
Ekonomiskt framåtskridande som bygger på produktivitetsförbättringar
innebär att man utnyttjar resurserna mer effektivt - inte att mer resurser
utnyttjas. Detta innebär att det frigörs resurser som kan användas till annat.
Således kan industriländerna öka sitt välstånd utan att det minskar
utvecklingsländernas konsumtionsutrymme.
Det bör betonas att misshushållning med resurser absolut måste förhindras
i en värld med alltfler invånare och med en stor fattig befolkning som strävar
efter bättre levnadsvillkor. Det är just därför som vi måste ta till vara den
fria
marknadsekonomins dynamik och den resurshushållning och det nyskapande
av resurser som uppstår då priset får bestämmas av utbudet och efterfrågan.
En tumregel som bygger på grundämnenas fördelning i jordskorpan säger att
den brytvärda tillgången på ett ämne tiodubblas om priset dubblas.
Förekomster av ämnen blir naturresurser.
Detta innebär inte att staten inte behöver följa utvecklingen. Staten bör riva
eventuella hinder för resurseffektivare teknik. Flera vetenskapsmän har också
påpekat att undantaget från regeln att råvarutillgången inte kommer att
begränsa utvecklingen blir fosforn. Till fosfor, som i form av gödningsmedel
är en förutsättning för högavkastande jordbruk, saknas substitut. Att
recirkulera fosfor kan komma att bli en särskild uppgift.
2.4 Fattigdom är det stora hotet mot miljön
Inom ramen för fattigdom går det inte att bygga ett uthålligt samhälle.
Fattigdomen leder till mänskligt resursslöseri och ineffektiv hushållning
med övriga naturresurser. Att inte tillerkänna u-länderna rätten till
ekonomisk utveckling och välstånd vore både antihumanistiskt och
miljömässigt ohållbart. Vi behöver fortsatt ekonomisk tillväxt för att
komma till rätta med fattigdomsproblemen och miljöproblemen.
Vi har anledning att känna oro för utvecklingen i de allra fattigaste
områdena på jorden. Fattigdomen skjuter miljöintresset i bakgrunden till
förmån för andra mer trängande behov. Det är i fattiga länder som
skövlingen av naturen kan fortgå ohämmat med jordförstöring, skogs-
skövling och förgiftningar som följd. Luften i Sydamerikas miljonstäder är
långt hälsofarligare än i Nordamerikas. Skogarna i Afrika hotas av skövling,
medan den skogsklädda arealen i Europa ökar.
Endast rika samhällen har råd att avstå från teknologi som visat sig vara
miljöskadlig och reparera miljöskador när de uppstår. I den amerikanska
miljödebatten brukar man använda uttrycket "richer is cleaner" - rikare är
renare. I fattiga ekonomier är det svårare för medborgarna att kräva att
företagen skall betala för de miljöskador de åsamkar. Få fattiga stater har råd
att avstå från miljöförstörande industrier.
I dokumenten från FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 slås tydligt
fast att utan tillväxt är det omöjligt att lösa de fattigdomsproblem som är
orsak till många miljöproblem.
Ekonomisk tillväxt, social utveckling och utrotande av fattigdom är de
viktigaste prioriteringarna för u-länderna och är i själva verket en
förutsättning för att de nationella och globala målen om en hållbar utveckling
skall uppnås.
(Agenda 21)
Vill vi hjälpa u-länderna att förbättra miljön bör vi främja deras
möjligheter till företagande och handel. Vi bör stödja marknadsekonomiska
reformer och utvecklande av rättsväsende och äganderätt. Det är bara under
sådana omständigheter som nya ekonomiska resurser kan skapas för att
utrota fattigdomen. Att hålla kvar länder och människor i armod och
fattigdom gagnar inte resurshushållningen.
Utvecklingen visar också tydligt att de u-länder som genomfört reformer
har kunnat häva sig upp ur fattigdomen på en ganska kort tid. För några få
decennier sedan var Sydkorea lika fattigt som Sudan. I dag kan Sydkorea
snart mäta sig med Nordamerika och Västeuropa när det gäller välstånd.
Fattiga utvecklingsländer som infört marknadsekonomi har kunnat öka sitt
välstånd rejält tack vare ekonomisk tillväxt. Därmed har fler människor fått
ett bättre liv samtidigt som resurser skapats som kan minska miljöproblemen.
3 Miljön mår bäst av marknadsekonomi
3.1 Utvecklingen bäst i vår del av världen
Tillståndet i världen visar inte att utveckling och ekonomisk tillväxt leder
till katastrof. De marknadsekonomiskt inriktade industriländerna har
lyckats allt bättre när det gäller att kombinera den ekonomiska tillväxten
med miljöhänsyn. Miljösituationen i dessa länders industri- och
storstäder, samtliga med svåra miljöproblem för några decennier sedan,
är goda exempel på detta.
Miljöförbättringarna beror ytterst på den ekonomiska tillväxten. Tack vare
ökade ekonomiska resurser har ny teknik kunnat utvecklas. Detta har lett till
ett effektivare resursutnyttjande, minskade miljöstörningar och ökat miljö-
intresse hos medborgarna och konsumenterna.
Den ekonomiska tillväxten hade inte varit möjlig utan marknadsmässig
prissättning som stimulerar resurssnål teknik och alternativ resursanvänd-
ning. Oljeprischocken i början av 1970-talet ledde i industriländerna bland
annat till att nya bostäder blev 30-75 procent mer energieffektiva enbart
mellan åren 1973 och 1980.
Situationen efter Berlinmurens fall i de f.d. socialistiska staterna i Öst- och
Centraleuropa stärker uppfattningen att ekonomisk tillväxt är nödvändig för
att åstadkomma framgångar på miljöområdet. Bristen på ekonomiska
resurser och frånvaron av en fungerande prissättning av naturresurser
medförde rovdrift och kortsiktighet i brukandet av naturresurserna.
Östtysklands årliga utsläpp av svaveldioxid vid kollapsen 1989 översteg
Västtysklands mer än fem gånger, trots att folkmängden var fyra gånger
mindre och levnadsstandarden betydligt sämre.
Framgångarna med att bemästra miljöproblemen i vår del av världen är
också intimt kopplade till det personliga ansvaret som betonats mer i
marknadsekonomierna än på andra håll. Människor tar ansvar för det de äger.
Inga regleringar kan ersätta den enorma kraft som ligger i detta.
Det personliga ansvaret, det enskilda ägandet och en fungerande
marknadsekonomi är avgörande för en fortsatt positiv utveckling. Kollektiva
lösningar och centraliserat beslutsfattande har stora begränsningar. Om vi
inte inser detta minskar vi utrymmet för den dynamiska process som gör att
alltfler människor kan leva ett allt bättre liv. Restriktioner som bottnar i
brist
på framtidstro kan hindra sund ekonomisk tillväxt med ökad produktivitet
och göra utvecklingspessimismen självuppfyllande.
3.2 Företagen är pådrivande i miljöarbetet
I den rika delen av världen har miljöintresset och omsorgen om miljön
vuxit i snabb takt. Detta har starkt påverkat det konkurrensutsatta
näringslivet. Det är ingen slump att miljövänligt papper först
introducerades i i-länderna och inte i u-länderna. När människor börjar
fundera över hur deras beslut påverkar miljön och i vissa fall ändrar sina
konsumtionsvanor, tvingas företagen att följa efter - om de vill behålla
sina kunder och sina vinster.
Alltfler företag har dessutom upptäckt att miljöanpassning inte bara är ett
sätt att anpassa sig till utvecklingen och försvara vinsten, utan också ett sätt
att öka vinsten. Man talar i dag om affärsdriven miljöutveckling. Företagen
söker intensivt efter möjliga miljöförbättringar i syfte att sänka sina
kostnader för avfall, spill, rening och resursförbrukning och för att vinna nya
försäljningsargument inför konsumenterna.
Miljöarbetet inom företagen har kommit längre än många hunnit uppfatta.
Utvecklingen har skett med den snabbhet, kraft och intensitet som bara är
möjlig när det är marknadens järnhårda spelregler som styr utvecklingen.
Företagen har ryckt åt sig mycket av initiativet på miljöområdet framför de
miljövårdande myndigheterna och underskrider i dag frivilligt de
gränsvärden som dessa myndigheter satt upp.
Företagens miljöarbete syns utåt genom miljöredovisningar, marknads-
föring och förändringar av produkterna. Hade miljökraven varit satta av
myndigheter hade företagens miljöarbete knappt nått så långt. Men
möjligheten att spara kostnader eller öka intäkter genom miljöarbetet har lett
till djupare omvälvningar. Företagen omorganiserar sig själva, inför nya
tillverkningsmetoder och utbildar medarbetarna i miljöfrågor. Finansmark-
naden har börjat intressera sig för miljöfrågor när företagens framtidsutsikter
skall bedömas.
Miljötekniker, miljökonsulter, miljöinformatörer, miljöekonomer, miljö-
jurister och miljöchefer är nya, kvalificerade yrken som skapats inom
företagen.
4 Det miljöpolitiska ansvaret
4.1 Värna det personliga ansvarstagandet
Vi känner som människor ett stort ansvar för vår gemensamma livsmiljö.
Enskilda människors miljöengagemang är ett bevis på detta. Vårt
intellekt och vårt förnuft ger oss stora möjligheter att lösa problem.
Avgörande för utvecklingen är att människans förmåga till
ansvarstagande tas till vara.
Staten har därför ett omvänt ansvar inom miljöpolitiken att koncentrera sig
på det bara staten och ingen annan kan utföra. Om staten bryter mot detta och
tar över uppgifter som medborgarna själva kan ansvara för, urholkas det
personliga ansvaret samtidigt som statens resurser splittras. Statens uppgift
skall därför vara att lägga fast gemensamma mål, men däremot inte
detaljreglera metoder för hur målen skall uppnås.
De flesta av oss känner till exemplet "Allmänningarnas tragedi". Om
många boskapsägare håller sina djur på en gemensamt ägd betesmark
kommer marken att bli överbetad och ödelagd. Varje enskild boskapsägare
har intresse av att låta så många djur som möjligt beta på marken även om
den blir ödelagd. Vinsterna från djuren tar boskapsägaren själv hand om,
medan kostnaden för den ödelagda marken delas lika med alla andra. Redan
de gamla grekerna visste att det fungerade på detta sätt:
Ju fler som har något gemensamt, desto mindre omsorg kommer man att
ägna det. Man bryr sig mest om sitt eget och mindre om det som är
gemensamt, förutom i den utsträckning som det har konsekvenser för en
själv. Utom allt annat försummar man också det gemensamma i tanken att
någon annan tar sig an det.
(Aristoteles)
Det man äger vårdar man och sådant som får konsekvenser för en själv
tar man ansvar för. Det ligger en enorm kraft i detta. Inte ens de mest
genomtänkta regleringarna baserade på de mest förfinade metoderna kan
kompensera det bortfall av vårdande, hänsynstagande och hushållande
som uppstår om ansvaret vilar på kollektivet i stället för att vila på de
enskilda individerna.
Staten bör i miljöpolitiken verka för att det kollektiva ansvaret fördelas på
individer, antingen direkt genom personligt ägande eller genom företag eller
små gemenskaper.
Återupptäckten av det personliga ansvarets oerhörda betydelse för miljön
gör att det i dag går en miljödriven privatiseringsvåg genom världen. Den
privata viltvården är i dag en förebild. I USA, där man använder begreppet
miljökapitalism, finns det stora privata, vinstdrivna parker där hotade arter
fått en fristad och där turister betalar för att bli guidade. Samtidigt försöker
de amerikanska national- och delstatsparkerna att bli självfinansierade
genom att likna privata företag och ta betalt för sina tjänster.
I Sverige finns exemplet Stora Karlsö. För cirka hundra år sedan bildade
några framsynta personer ett aktiebolag i syfte att förvärva och skydda Stora
Karlsö och dess unika natur. Bolagets aktieägare gavs också viss rätt att jaga
på ön. Ett annat exempel är stiftelsen Bohus avelscentrum - Nordens Ark -
som med företrädesvis privata medel arbetar med att rädda utrotningshotade
arter.
Sanering av miljöskadade områden behöver inte alltid ske med skatte-
medel, om privata initiativ släpps fram. Från USA finns exempel på att
förstörda vattendrag restaurerats och fisket återställts genom privata
initiativ.
Drivkraften har varit att öka fastighetsvärdena utmed vattendraget. I Sverige
har vi dessvärre minskat incitamenten för motsvarande initiativ, bl.a. genom
att urholka fastighetsägarnas fiskerätt.
I alltfler länder privatiseras vattenresurser och vattenförsörjning. Frankrike
och England var tidigt ute på detta område. Tack vare detta har franska och
engelska bolag nu ett försteg på världsmarknaden för vattenförsörjning när
fler länder, bl.a. Nya Zeeland, Jamaica och Argentina, privatiserar
vattenförsörjningen. Många av dessa länder har till skillnad från Sverige
knappa vattenresurser.
Argumenten för privatiseringarna har blivit mer praktiskt och mindre
ideologiskt betonade allteftersom fördelarna med det privata ägandet har
blivit uppenbara. För det första sköts verksamheten mer effektivt i
privatiserad form. Leveranssäkerheten ökar. För det andra medför en
överföring till privat ägande eller privat drift att de subventioner som alltid
följer av offentligt ägande försvinner. Detta leder i sin tur till bättre
hushållning. Vinstintresset leder också till att ansträngningar görs för att öka
tillgången på vatten. För det tredje avlastas ansträngda offentliga finanser de
tunga investeringar som på många håll måste genomföras i vattenförsörj-
ningssystemen.
4.2 Staten måste ta ansvar där ingen annan kan
Det finns miljöproblem som inte kan lösas utan statens medverkan. På
dessa områden bör miljöpolitiken vara mycket strikt. Många av de
miljöframgångar som uppnåtts har byggt på statlig kontroll, statliga
regleringar eller förbud. Ett bra exempel är utsläpp från
personbilstrafiken och likaså hoten från PCB, DDT och andra farliga
ämnen, som kunnat minskas tack vare successivt skärpta miljölagar.
Statens ansvar är att identifiera de miljöproblem som kräver statens
insatser och koncentrera sina resurser på att åtgärda dem.
Av olika skäl kan individer sakna möjligheter att påverka miljöstörningar.
Detta kan exempelvis bero på att äganderätter av olika skäl inte har kunnat
definieras, vilket öppnar för slöseri och skövling.
Miljöproblemens orsaker kan också vara så diffusa att det inte finns
möjlighet att tydligt identifiera vems verksamhet som orsakar problemen,
utan att transaktionskostnaderna för detta blir för höga. I dessa fall bör
staten
ta ett tydligt ansvar och genomföra åtgärder för att minska miljöstörningarna,
t.ex. med lagstiftning, ekonomiska styrmedel och överlåtelsebara utsläpps-
tillstånd.
Staten har också en roll att fylla inom naturvården som ägare av speciella
naturområden som bör lämnas helt orörda. I övrigt bör staten inte äga mark.
En socialiserad naturvård leder till minskat ansvarstagande. På de ställen där
staten lägger speciella restriktioner på markanvändningen bör avtal slutas
med markägaren och intrångsersättning utgå. Det är också viktigt att staten,
när den köper och skyddar naturområden, inte tränger ut eventuella privata
entreprenörer på miljöområdet.
En stor vikt bör läggas vid det internationella miljösamarbetet. På denna
punkt är statens roll och ansvar oomtvistat. Erfarenheterna, t.ex. när det
gäller avvecklingen av freonanvändningen, visar också att det går att komma
långt på miljöområdet genom internationellt samarbete. Tack vare resoluta
statliga ingripanden är i dag det globala problemet med freonanvändning på
god väg att elimineras.
Miljösituationen i Sverige är mycket beroende av utsläpp som sker i andra
länder. Enbart nationella åtgärder och nationell miljölagstiftning kan därför
inte avhjälpa de problem vi upplever i dag. Omkring 90 procent av det
försurande nedfallet över Sverige kommer utifrån. När det gäller miljö-
problemen i Östersjön är relationerna likartade: ungefär 90 procent av
näringstillförseln kommer från andra länder. Staten bör därför koncentrera
sina insatser på att tillsammans med andra länder minska de gränsöver-
skridande miljöproblemen.
Statens roll i naturvårdsarbetet bör renodlas för att staten skall kunna bli
effektiv där den behövs. Staten bör heller inte ägna sig åt detaljreglering utan
skapa rättsregler och tillhandahålla institutioner som gör att miljöproblemen
löses smidigt genom personligt ansvarstagande.
När det gäller att skapa välstånd, hitta effektiva lösningar och hushålla
med naturens resurser kan staten aldrig ersätta människorna.
5 Miljöpolitikens principer
5.1 Otydliga definitioner ger otydlig politik
Inom miljöpolitiken hänvisas ofta till ett antal principer som skall ligga
till grund för miljöpolitiken och miljöbeslut i företagen. De mest
omnämnda är principen om hållbar utveckling, kretsloppsprincipen,
försiktighetsprincipen, principen om bästa tilllgängliga teknik och
principen om att förorenaren skall betala. Dessa vedertagna principer kan
vara bra riktmärken i miljöarbetet.
De som hänvisar till dessa principer menar emellertid inte alltid samma
sak. Tydliga definitioner av principerna saknas i de flesta fall, vilket ofta är
avsiktligt för att fler skall kunna enas om principerna. Denna enighet blir
dock meningslös, om man inte vet vad de miljöpolitiska principerna bör
innebära. Avsaknaden av tydliga definitioner har dock inte hindrat att
principerna använts för att motivera politiska beslut.
Många principer är dessutom formulerade så att de blir utvecklings-
fientliga och miljömässigt kontraproduktiva om de tillämpas utifrån extrema
tolkningar.
5.2 Principen om hållbar utveckling
Bättre ekonomisk utveckling för jordens fattiga och större
hänsynstagande till miljön har för många varit två till synes oförenliga
mål. Principen om hållbar utveckling, som återfinns i dokumenten från
FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, handlar om att
dessa mål kan och bör uppnås parallellt.
Principen om hållbar utveckling bygger på ett dynamiskt synsätt till
skillnad från det statiska synsättet i Romklubbens rapport. Detta innebär att
man inte kan använda denna princip för att neka enskilda projekt, t.ex. ett
brobygge. Ett sådant projekt har alla möjligheter att ingå i en hållbar
utveckling med rätt teknologi. De fordon som trafikerar bron måste vara av
sådan beskaffenhet att de då inte hotar miljön.
Det är däremot möjligt att säga att en viss teknologi inte är hållbar i
längden om den skall användas av alla. Alla människor på jorden skulle
exempelvis inte kunna ha ett eget fyrspannsekipage. Genom att använda det
statiska tankesättet kan man jämföra hållbarheten mellan olika teknologier i
dag, men detta ger föga vägledning för framtiden.
5.3 Försiktighetsprincipen
Vid Riokonferensen 1992 gavs försiktighetsprincipen följande
formulering:
Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada, får inte avsaknad
av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp
kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring.
Det är uppenbart att försiktighetsprincipen kan bli utvecklingsfientlig och
hämma miljöförbättringar om den vantolkas. En felaktig tillämpning
skulle innebära att i stort sett allt utvecklingsarbete och all
teknikanvändning stoppades. Försiktighetsprincipen skulle då leda till
ökade miljöhot och hot mot människans hälsa, vilket inte kan vara
meningen. Exempelvis skulle en sådan tolkning av försiktighetsprincipen
kunna ha inneburit att penicillinet aldrig skulle ha introducerats.
När försiktighetsprincipen tillämpas på ny teknik måste en avvägning
därför göras mot nyttan av den nya teknologin. Erfarenhetsmässigt löser ny
teknik fler problem än den skapar. Det finns därmed skäl att nyttja
försiktighetsprincipen med försiktighet.
5.4 Kretsloppsprincipen
Tillämpningen av kretsloppsprincipen, dvs. recirkulation av material i
varusektorn, ger i flera fall miljöfördelar: minskad nedskräpning i
naturen, minskad miljöpåverkan vid utvinning av jungfruligt material och
minskad produktion av miljöfarliga material.
Flera marknader för återanvändning av material är sedan länge etablerade
på frivillig grund, t.ex. handel med skrot. Genom dessa marknaders försorg
återanvänds material och varor i den utsträckning den är företagsekonomiskt
lönsamt.
Miljöfördelarna med kretsloppsprincipen kan emellertid ätas upp av en
ökad resursförbrukning om principen tillämpas slaviskt. Att exempelvis
samla in och transportera små mängder av returförpackningar långa avstånd
för återanvändning ger ofta upphov till negativa miljöeffekter i form av
utsläpp vid transporter. För att undvika detta är det viktigt att fastslå att
kretsloppsprincipen skall ses som ett medel i miljöarbetet och inte ett mål i
sig.
Lagstiftning med förbud och regleringar är ett medel och inte ett mål för att
åstadkomma producentansvaret. I den mån de miljöpolitiska målen kan
uppnås utan tvångsåtgärder bör frivilliga lösningar eftersträvas.
5.5 Principen om bästa tillgängliga teknik och utbytesregeln
Principen om bästa tillgängliga teknik och utbytesregeln (substitutions-
principen) är två begrepp som formaliserar sunt förnuft. Principerna
uttrycker också att ansvaret för att välja rätt teknik och rätt produkter
ankommer på den som orsakar föroreningar.
Principerna bör dock definieras på ett sätt som hindrar tillämpningar som
får kontraproduktiva effekter. En sådan effekt vore om ett företag tvingades
göra investeringar som inte är bärkraftiga med hänvisning att "bästa" teknik
skall användas, oavsett vad det kostar. En annan situation kan vara att man
framtvingar dyra investeringar i lägen där det inte är miljömässigt motiverat.
Ett mindre utsläpp som inte kan tolereras i en tätbebyggd storstad kan kanske
tolereras i en glesbygd. En slavisk tolkning av principerna kan i det fallet
leda till knappa resurser satsas på fel miljöproblem.
En lämplig definition är därför att bästa tillgängliga teknik skall användas
med hänsyn till vad som är ekonomiskt rimligt, tekniskt möjligt och
miljömässigt motiverat.
5.6 Principen att förorenaren betalar
Principen om att förorenaren skall betala (Polluter Pays Principle, PPP)
är fastslagen både i Rio-dokumenten och i EU:s Romfördrag. Principen
är mycket viktig i en värld med global konkurrens, då den bör förhindra
att nationella regeringar subventionerar den egna industrin genom att
betala dess miljökostnader. Principen är också viktig för att hindra
rovdrift och åstadkomma en optimal resursanvändning.
Eftersom länder med höga miljökrav på den egna industrin inte bör få
skydda denna med tullar eller exportstöd kommer PPP i längden att kräva
viss harmonisering av miljökraven.
Vidare måste tillämpningen prioriteras till de fall där ett lands produktion
inte bara stör miljön i det egna landet, vilket delvis måste vara upp till detta
lands suveränitet att bestämma över, utan även stör miljön i andra länder. Det
senare exemplet får vidare konsekvenser för konkurrensen mellan företag
och miljön i omvärlden.
6 Genomförandet av miljöpolitiken
6.1 Den enskilda människans ansvarstagande i centrum
Miljöpolitiken bör stärkas och förnyas genom att underlätta personligt
ansvarstagande. Som en del av detta bör miljöpolitiken också underlätta
att den som förorenar eller skadar miljön ställs till svars.
En miljöpolitik som utgår från kollektivt ansvar, centralstyrning och
regleringar drar inte nytta av den kraft som ligger i det personliga
ansvarstagandet.
Moderata samlingspartiet föreslår i denna motion tre huvudstrategier för
att förnya miljöpolitiken. I särskilda sektorsinriktade kommittémotioner
framför vi våra detaljerade förslag och yrkanden på miljöområdet.
6.2 En ny tågordning i miljöpolitiken
Det behövs en ny ordning i miljöpolitiken där miljöproblemen i första
hand bör lösas genom äganderätt och personligt ansvar. Äganderätten
måste ovillkorligen värnas och tydliga äganderätter definieras där sådana
saknas. Det juridiska ansvaret bör göras tydligare och möjligheten att
lösa miljökonflikter med juridiska processmöjligheter bör öka. Om rätt
förutsättningar ges kan människorna själva tillsammans minska eller
eliminera merparten av det vi i dag anser vara miljöproblem. Människor
är i regel bättre på att lösa problem effektivt än vad staten är.
Skötseln och förvaltandet av naturen kan förbättras om fler uppgifter
privatiseras. Naturen bör i första hand ägas privat. Naturvårdande uppgifter
kan läggas ut på entreprenad. Naturreservaten bör skapas genom att
skötselkontrakt upprättas - inte genom att marken övergår i offentlig ägo.
Äganderätten av vattenresurser bör bli tydligare för att effektivisera hushåll-
ningen av resurser.
Politiken skall också stimulera nyföretagande. Fler nya företag innebär en
snabbare förnyelse och ett stöd för hushållning och miljöhänsyn. Fler nya
arbeten behövs för att ersätta de arbeten som försvinner när miljökraven
skärps.
Det statliga ansvaret att lösa miljöproblemen tar vid där människorna
själva inte når längre. Ett exempel är diffusa utsläpp av miljöföroreningar till
luften där avsaknad av äganderätter och/eller oöverstigliga transaktions-
kostnader gör att människor inte själva kan eller vill påverka. Denna ordning
gör att staten kan koncentrera sig på det som ingen annan kan utföra.
6.3 Ökat statligt ansvar på kärnområdena
Det är viktigt att statens åtgärder på miljöområdet är ändamålsenliga och
kostnadseffektiva. I vissa fall, t.ex. när det gäller särskilt farliga ämnen
och processer, behövs totalförbud, medan det i andra fall kan handla om
enklare åtgärder såsom informationsinsatser. Ett annat viktigt krav är att
miljöbesluten grundas på generella regler och inte präglas av godtycke,
vilket ibland är risken då olika intressen ställs mot varandra.
Med utgångspunkt i de miljöproblem som kan identifieras, och där statliga
insatser är motiverade, bör det medel väljas som ger bäst resultat. Därvidlag
bör en avvägning göras mellan administrativa regleringar och ekonomiska
styrmedel.
Rätt använda kan ekonomiska styrmedel ge mycket goda miljöeffekter
genom att de naturliga marknadskrafterna tas tillvara. När det gäller bensin
har införandet av relativt små skattedifferenser mellan olika bensinkvaliteter
lett till goda resultat. Åtgärderna bör inte bara innefatta miljöskatter utan
också skatterabatter för olika verksamheter eller för ny teknik i syfte att
snabbare uppnå miljömål. Skatterabatten på katalysatorrenade bilar i
samband med introduktionen av dessa är ett bra exempel på detta.
Som komplement till dagens ekonomiska styrmedel bör Sverige införa
system med överlåtelsebara utsläppsrätter. Erfarenheterna från USA pekar på
att detta kan vara effektivt. Europeiska studier har visat att den
samhällsekonomiska kostnaden för begränsningar av koldioxidutsläppen blir
lägre med utsläppsrätter än med koldioxidskatter.
Staten får inte smita undan sitt ansvar på de områden där ingen annan än
staten tar ansvar. Den miljöpolitik som nu bedrivs i Sverige försvagar staten
på de områden där staten bör koncentrera sina insatser samtidigt som medel
slösas på projekt som andra kan ansvara för. Denna utveckling bör brytas.
Miljöpolitiken bör korrigeras så att statens ansvar för miljöforskning,
miljöövervakning, sjökalkning och uppfyllandet av klimatpolitiken åter ökar.
Samtidigt bör den förlegade miljöpolitik som bygger på bidragstänkande
och centralt beslutsfattande avvecklas. Statliga ingripanden på miljöområdet
bör grundas på tydlig och generell lagstiftning och inte på godtyckliga beslut
i statsrådsdelegationer.
En bidragsstyrd miljöpolitik överlåter miljökostnaderna åt skattekollektivet
och signalerar att enskilda, företag och kommuner inte behöver ta eget
ansvar. Bidragspolitiken är skadlig därför att den är motsatsen till personligt
ansvarstagande och saknar inbyggda drivkrafter för miljöansvar. I en
bidragsstyrd miljöpolitik upphör miljöansvaret samma dag bidragen upphör.
Miljöpolitiken har i Sverige varit alltför ryckig och oförutsägbar. Delvis
ligger dessa brister i det politiska systemet, delvis i utformningen av
miljölagarna. Att göra miljöpolitiken mindre ryckig har ett egenvärde. The
Business Council for Sustainable Development, ett internationellt miljöråd
med företagsledare, har påpekat att politisk osäkerhet om villkoren för
näringslivet leder till att långsiktigt hållbara investeringar missgynnas till
förmån för kortsiktiga investeringar där risktiden kan minimeras.
Det svenska rättsväsendet bör förstärkas när det gäller miljöbrott.
Uttunnade resurser gör att omfattande och komplicerade utredningar på
miljöområdet riskerar att åsidosättas. I kommittémotion 1997/98:Ju302 av
Gun Hellsvik m.fl. (m) utvecklas detta närmare. Sanktionsmöjligheterna bör
förbättras när det gäller överträdelser mot miljöbestämmelser genom att fasta
bötesbelopp införs för vissa överträdelser, s.k. miljösanktionsavgifter. Dessa
avgifter bör kunna tas ut direkt av de miljövårdande myndigheterna, men bör
vara överklagningsbara för den som drabbas.
6.4 Fortsatt tonvikt vid internationellt miljösamarbete
För det tredje behöver det internationella samarbetet om miljöfrågor
betonas. Sådant samarbete har stor betydelse för Sverige eftersom vi är
starkt påverkade av gränsöverskridande miljöproblem. Det
internationella miljösamarbetet följer för Sveriges vidkommande två
spår. Dels samarbetet kring EU:s miljöpolitik, dels internationella
ansträngningar för att lösa globala miljöproblem.
Möjligheten att skapa överstatliga regler gör att EU kan nå stora
framgångar när det gäller att minska miljöproblemen. Utvidgningen av EU
till fler medlemsländer inom vårt eget närområde ökar möjligheterna att
inom ramen för EU-samarbetet eliminera gränsöverskridande miljöproblem i
vår del av Europa.
Sverige bör påverka miljöpolitiken i EU så att EU inte ägnar sig åt onödig
detaljreglering på miljöområdet. EU bör heller inte ägna sig åt sådana
uppgifter som bättre kan skötas av de enskilda medlemsländerna. I stället bör
EU prioritera de gränsöverskridande miljöproblemen i alla de former de kan
uppträda.
Det Östersjösamarbete och det miljöbistånd till Baltikum och övriga länder
i Öst- och Centraleuropa som inleddes under den förra mandatperioden
måste fortsätta. Sverige bör särskilt prioritera Östersjön och Östersjöregionen
samt Kolahalvön i detta samarbete. Sverige bör också verka för en ökad
harmonisering av miljöreglerna i EU i syfte att öka effektiviteten i den inre
marknaden och i den gemensamma miljöpolitiken.
Inom FN:s ram är det viktigt att Sverige trycker på för att få till stånd
begränsningar av koldioxidutsläppen och för att få till stånd
marknadsekonomiska reformer i tredje världen.
Sveriges möjligheter att nå framgångar i det internationella
miljösamarbetet bygger på vår trovärdighet och vår kompetens. Våra egna
resultat och prioriteringar på miljöområdet är således avgörande. Den
nuvarande utvecklingen inger därför oro. Nerdragningarna på
miljöforsknings- och miljövervakningsområdet försvagar vår kompetens och
våra möjligheter att påverka utvecklingen. Den svenska klimatpolitiken, som
den bedrivs i dag, försvagar vår trovärdighet. Att kräva att andra länder skall
minska sina utsläpp, samtidigt som vi tilläts öka dem, är inte hållbart.
Moderata samlingspartiet förordar en omläggning av den svenska
miljöpolitiken i enlighet med de riktlinjer vi ovan angivit.
7 Hemställan
7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att den svenska miljöpolitiken skall ges en ny
inriktning i enlighet med vad som anförts i motionen.