Innehåll
1 Sammanfattning
Denna motion beskriver den grundläggande inriktning som Moderata samlingspartiet vill ge miljöpolitiken. Trots att många allvarliga miljöproblem återstår har framgångarna på miljöområdet varit betydande de senaste decennierna. Människor har fått ett bättre liv samtidigt som farliga utsläpp kunnat minskas. Välståndet har kunnat finansiera miljöförbättringar.
Undantagen från denna positiva utveckling finns främst i världens fattiga länder. Fattigdomen tränger ut satsningar på miljöförbättringar till förmån för mer trängande behov. Fattigdomen gör det svårare att tacka nej till miljöskadlig verksamhet.
Fattigdomsbekämpning framstår som en av de mest betydelsefulla insatser vi kan göra för miljön. Vi bör därför underlätta för marknadsekonomiska reformer och upprättande av marknadsekonomiska institutioner i tredje världen.
Moderata samlingspartiet föreslår att miljöpolitiken förnyas genom tre huvudstrategier:
- Miljöpolitiken bör få en ny ordning där utgångspunkten är den enskilda människans ansvar. Inte ens de mest genomtänkta regleringar kan ersätta den kraft som ligger i det individuella ansvarstagandet. Det man äger vårdar man. Staten får sedan ta vid där människorna själva inte kan påverka miljöproblemen.
- Staten skall ta ansvar för de uppgifter ingen annan kan utföra och inte splittra resurserna på sådant som lika gärna kan skötas av medborgarna och företagen. På grund av regeringens nerdragningar inom miljöforsk- ningen, miljöövervakningen, kalkningen och det klimatpolitiska misslyckandet är staten för närvarande dålig på att leva upp till detta ansvar.
- Det internationella miljösamarbetet bör betonas. Minskningar av miljöproblemen i Östersjöregionen kräver samarbete. Sverige är hårt utsatt för gränsöverskridande miljöstörningar.
Moderata samlingspartiet redovisar fler förslag på miljöområdet i särskilda kommittémotioner.
2 Välstånd är bra för miljön
2.1 Det finns miljöproblem
Det finns allvarliga miljöproblem som har sin grund i mänsklig verksamhet. Dessa kräver kraftfulla insatser för att rättas till. Dålig miljö, förstörd natur och ineffektiv resursanvändning är en viktig orsak till att många människor far illa.
Enligt Miljöhälsoutredningens betänkande från 1996 känner sig mellan 400 000 och 500 000 svenskar besvärade av dåligt inomhusklimat. Radon- halterna i svenska bostäder beräknas orsaka 400-900 fall av lungcancer årligen. Luftföroreningar utomhus, främst till följd av dieselanvändning och vedeldning, beräknas medföra 100-1 000 cancerfall årligen.
Det är kanske ändå främst på det regionala och globala planet som miljöproblemen är mest framträdande. Halterna av växthusgaser ökar i atmosfären, huvudsakligen beroende på användningen av fossila bränslen. Detta förväntas leda till förändringar av jordens klimat. Utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider, tungmetaller m.fl. ämnen till luften i vår del av Europa medför att nedfallen av dessa ämnen i Sverige överstiger de kritiska belastningsgränserna för skador på naturen.
Dessa gränsöverskridande miljöproblem rår vi inte över själva. Utsläppen har effekt på vår miljö, även om de sker i andra länder. En stor del av flera föroreningar importerar vi ofrivilligt från omvärlden. Ungefär 90 procent av det försurande nedfallet över Sverige kommer från källor i andra länder. När det gäller övergödningsproblemen i Östersjön är relationen likartad: ungefär 90 procent av näringstillförseln kommer från andra länder.
Miljöstörningarna medför också att naturen långsiktigt förändras och att många arter hotas av utrotning. En långtgående minskning av den biologiska mångfalden skulle i sin förlängning hota jordens förmåga att försörja oss.
Trots alla problem har dock miljön förbättrats avsevärt de senaste åren. Luften i städerna har blivit avsevärt bättre. De svenska utsläppen av försurande svaveldioxid har exempelvis minskat med mer än 80 procent sedan 1980. Användningen av CFC (freon) har upphört och utsläppen av klorerade organiska ämnen från skogsindustrin har krympt till en tiondel på tio år (se diagram). På senare tid finns även tydliga tecken på att kväveoxidutsläppen minskar, bl.a. tack vare allt renare avgaser från bilarna.
Diagram: Utsläpp i Sverige av svaveldioxid och CFC samt utsläpp av klorerade organiska ämnen från skogsindustrin. Index 1988 = 100. (Källa: Naturvårdsverket)
Vattenkvaliteten har förbättrats avsevärt i flera sjöar, vattendrag och havsområden som för bara några decennier sedan betraktades som döda. Antalet fiskarter har därmed kunnat öka och vattnen har blivit möjliga att använda för bad och fiske. I Östersjön har de allt lägre halterna av miljögifter lett till att antalet sälar och rovfåglar ökat kraftigt.
Tack vare den ekonomiska och tekniska utvecklingen har vi kunnat minska eller eliminera många tidigare stora miljöproblem. Antalet människor som far illa till följd av dålig miljö har därför kunnat minska i vår del av världen. Men utvecklingen är tyvärr inte lika ljus överallt. På många håll i världen har miljöproblemen inte kunnat minskas på samma sätt p.g.a. brist på ekonomiska resurser och modern teknik. Fattigdom hindrar en bättre miljö.
Miljöproblemen löses inte genom att vi avstår från utveckling och avstår från att sprida välståndet till alltfler. Tvärtom måste fattigdomsbekämp- ningen prioriteras i miljöpolitiken. De globala miljöproblemen måste samtidigt angripas via internationellt samarbete mellan staterna om gemen- samma åtaganden kring t.ex. utsläppsminskningar.
2.2 Människan har fått det bättre
För ett sekel sedan levde de flesta människor i vår del av världen ett liv som vi i dag skulle beteckna som uselt. Folkhälsan var avsevärt sämre än i dag. Bra sjukvård och effektiva läkemedel var sällsynta, om de över huvud taget fanns att uppbringa. Medellivslängden var som en följd av detta betydligt kortare. Vid det förra sekelskiftet var denna i Sverige ca 20-25 år kortare än i dag, eller ungefär lika lång som den nu är i många länder i tredje världen. Betydligt färre än i dag fick överleva sitt första levnadsår.
Den bostads- och arbetsmiljö människor levde i för hundra år sedan skulle inte accepteras i dag. Samtidigt var den yttre närmiljön många gånger dålig och direkt ohälsosam. Okunnigheten var stor om betydelsen av en god hygien. Matförgiftningar var vanligare än i dag och färre människor hade möjlighet att äta en varierad kost. Färsk frukt och färska grönsaker fanns inte på vintern. Människor hade mindre, om ens någon, tid över till nöjen eller fritidsintressen. Möjligheten att förflytta sig var ytterst begränsad. Att besöka ett annat landskap var en sällsynthet, att besöka ett annat land var nästan en orimlighet.
Den moderna utvecklingen har, trots de problem vi i dag upplever, givit människor ett enormt mycket bättre liv. Aldrig förr har så många människor njutit en så hög grad av frihet, demokrati och välstånd. Folksjukdomar har utrotats eller minskat. Medellivslängden har ökat och utbildningsnivån har kraftigt förbättrats för alla. En vanlig löntagare har en levnadsstandard som för bara ett halvsekel sedan var förbehållen ett exklusivt fåtal. Han eller hon är dessutom väsentligt friskare.
Även om det finns stora problem i form av fattigdom och svält, är utsikterna för fred och fortsatt införande av demokrati och marknadsekonomi också bättre än någonsin.
Människan har genom utvecklingen visat att hon känner ett stort ansvar för vår gemensamma livsmiljö. Hon har inte bara använt sitt intellekt till att kortsiktigt skapa ett drägligare liv, utan också tagit ett vidare ansvar för de miljöproblem som uppstått. Utbildning och ny kunskap, bl.a. om miljö- problemen, har varit betydelsefulla faktorer i detta sammanhang. Vi är en del av naturen, men i kraft av vårt intellekt och vårt förnuft är vi unika som varelser. Detta ger oss både rättigheter och skyldigheter.
2.3 Utvecklingspessimisterna har haft fel
Alla framgångar till trots har en utvecklingspessimism brett ut sig. Nyhetsrapporteringen har varit fylld av rapporter om befolkningsexplosioner, världssvält, råvarubrist och påståenden om vår civilisations ohållbarhet.
Utvecklingspessimister har förekommit tidigare i historien. Varje generation har haft talesmän som velat betrakta sin egen civilisation som den sista och den mest högtstående före det "oundvikliga" sammanbrottet. Det speciella med dagens undergångsprofetior är att de ofta är verktyg för de politiska vänsterkrafterna. Genom att beskriva utvecklingen som ödes- bestämd kan partier och organisationer på vänsterkanten öka legitimiteten för sin omvälvande politik. Bakom denna politik skymtar inte bara en annan samhällsordning utan också en annan, lägre levnadsstandard.
I början av 1970-talet utarbetade en forskargrupp vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) och Bostonuniversitetet på uppdrag av den s.k. Romklubben en rapport under rubriken "Tillväxtens gränser". Denna rapport är ett av de mest kända exemplen på den utvecklingspessimism som före- kommit de senaste decennierna, och ett bra exempel på hur fel utvecklings- pessimisterna har haft.
I rapporten försökte man beräkna hur många människor jorden skulle kunna föda. Vid beräkningarna utgick man från den teknologi och den resurseffektivitet som fanns då. Denna statiska syn på utvecklingen ledde fram till slutsatsen att antalet människor i längden inte kunde vara mycket större än det var just då. Resultatet fick naturligtvis utvecklingen att verka skrämmande, eftersom folkmängden ökade.
Utvecklingen visade sig dock inte vara statisk. I dag använder vi inte samma teknologi som för 25 år sedan, utan bättre teknologi. Resurs- effektiviteten har hela tiden ökat, ny teknik har ökat de utvinningsbara naturtillgångarna och bättre teknik har minskat de miljöfarliga utsläppen. Därför kan i dag fler människor leva ett bättre liv än vad som förutsågs i "Tillväxtens gränser".
I dag har miljödebatten - glädjande nog - blivit mer inriktad på hur vi skall effektivisera resursanvändningen än hur vi skall begränsa tillväxten.
Utvecklingspessimismen leder i sin förlängning till antihumanistiska tankar och slutsatser. Om teorierna skulle vara sanna, skulle problemen bara kunna lösas genom att människor antingen nekades ett friare, bättre och drägligare liv eller nekades ett liv över huvud taget, eller som MIT- professorn Joy Forrester konstaterade 1971:
I stället för att automatiskt försöka klara av befolkningstillväxten måste nationella och internationella ansträngningar att lätta trycket från överflödig tillväxt omvärderas. Många humanitära insatser tycks förvärra situationen på sikt. Ökade "påtryckningar" är nödvändiga för att påskynda den dag då befolkningen har stabiliserats. Påtryckningar kan ökas genom att minska matproduktionen, minska hälso- och sjukvård och minska industrialisering.
Om den negativa bild som förmedlats vore sann, skulle inte råvaruresurserna räcka mer än en mansålder. Men i dag vet vi att resurserna inte är på väg att ta slut så som domedagsprofeterna förutsagt. De kända råvarureserverna är snarare större i dag än när Romklubben författade sin omskrivna rapport i början av 1970-talet. Inte heller har resursförbrukningen vuxit i den takt som förutspåtts. Industriländerna tenderar snarast att plana ut råvaru- och energiförbrukningen i takt med att ny resurssnål teknik vinner insteg.
Ekonomiskt framåtskridande som bygger på produktivitetsförbättringar innebär att man utnyttjar resurserna mer effektivt - inte att mer resurser utnyttjas. Detta innebär att det frigörs resurser som kan användas till annat. Således kan industriländerna öka sitt välstånd utan att det minskar utvecklingsländernas konsumtionsutrymme.
Det bör betonas att misshushållning med resurser absolut måste förhindras i en värld med alltfler invånare och med en stor fattig befolkning som strävar efter bättre levnadsvillkor. Det är just därför som vi måste ta till vara den fria marknadsekonomins dynamik och den resurshushållning och det nyskapande av resurser som uppstår då priset får bestämmas av utbudet och efterfrågan. En tumregel som bygger på grundämnenas fördelning i jordskorpan säger att den brytvärda tillgången på ett ämne tiodubblas om priset dubblas. Förekomster av ämnen blir naturresurser.
Detta innebär inte att staten inte behöver följa utvecklingen. Staten bör riva eventuella hinder för resurseffektivare teknik. Flera vetenskapsmän har också påpekat att undantaget från regeln att råvarutillgången inte kommer att begränsa utvecklingen blir fosforn. Till fosfor, som i form av gödningsmedel är en förutsättning för högavkastande jordbruk, saknas substitut. Att recirkulera fosfor kan komma att bli en särskild uppgift.
2.4 Fattigdom är det stora hotet mot miljön
Inom ramen för fattigdom går det inte att bygga ett uthålligt samhälle. Fattigdomen leder till mänskligt resursslöseri och ineffektiv hushållning med övriga naturresurser. Att inte tillerkänna u-länderna rätten till ekonomisk utveckling och välstånd vore både antihumanistiskt och miljömässigt ohållbart. Vi behöver fortsatt ekonomisk tillväxt för att komma till rätta med fattigdomsproblemen och miljöproblemen.
Vi har anledning att känna oro för utvecklingen i de allra fattigaste områdena på jorden. Fattigdomen skjuter miljöintresset i bakgrunden till förmån för andra mer trängande behov. Det är i fattiga länder som skövlingen av naturen kan fortgå ohämmat med jordförstöring, skogs- skövling och förgiftningar som följd. Luften i Sydamerikas miljonstäder är långt hälsofarligare än i Nordamerikas. Skogarna i Afrika hotas av skövling, medan den skogsklädda arealen i Europa ökar.
Endast rika samhällen har råd att avstå från teknologi som visat sig vara miljöskadlig och reparera miljöskador när de uppstår. I den amerikanska miljödebatten brukar man använda uttrycket "richer is cleaner" - rikare är renare. I fattiga ekonomier är det svårare för medborgarna att kräva att företagen skall betala för de miljöskador de åsamkar. Få fattiga stater har råd att avstå från miljöförstörande industrier.
I dokumenten från FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 slås tydligt fast att utan tillväxt är det omöjligt att lösa de fattigdomsproblem som är orsak till många miljöproblem.
Ekonomisk tillväxt, social utveckling och utrotande av fattigdom är de viktigaste prioriteringarna för u-länderna och är i själva verket en förutsättning för att de nationella och globala målen om en hållbar utveckling skall uppnås.
(Agenda 21)
Vill vi hjälpa u-länderna att förbättra miljön bör vi främja deras möjligheter till företagande och handel. Vi bör stödja marknadsekonomiska reformer och utvecklande av rättsväsende och äganderätt. Det är bara under sådana omständigheter som nya ekonomiska resurser kan skapas för att utrota fattigdomen. Att hålla kvar länder och människor i armod och fattigdom gagnar inte resurshushållningen.
Utvecklingen visar också tydligt att de u-länder som genomfört reformer har kunnat häva sig upp ur fattigdomen på en ganska kort tid. För några få decennier sedan var Sydkorea lika fattigt som Sudan. I dag kan Sydkorea snart mäta sig med Nordamerika och Västeuropa när det gäller välstånd. Fattiga utvecklingsländer som infört marknadsekonomi har kunnat öka sitt välstånd rejält tack vare ekonomisk tillväxt. Därmed har fler människor fått ett bättre liv samtidigt som resurser skapats som kan minska miljöproblemen.
3 Miljön mår bäst av marknadsekonomi
3.1 Utvecklingen bäst i vår del av världen
Tillståndet i världen visar inte att utveckling och ekonomisk tillväxt leder till katastrof. De marknadsekonomiskt inriktade industriländerna har lyckats allt bättre när det gäller att kombinera den ekonomiska tillväxten med miljöhänsyn. Miljösituationen i dessa länders industri- och storstäder, samtliga med svåra miljöproblem för några decennier sedan, är goda exempel på detta.
Miljöförbättringarna beror ytterst på den ekonomiska tillväxten. Tack vare ökade ekonomiska resurser har ny teknik kunnat utvecklas. Detta har lett till ett effektivare resursutnyttjande, minskade miljöstörningar och ökat miljö- intresse hos medborgarna och konsumenterna.
Den ekonomiska tillväxten hade inte varit möjlig utan marknadsmässig prissättning som stimulerar resurssnål teknik och alternativ resursanvänd- ning. Oljeprischocken i början av 1970-talet ledde i industriländerna bland annat till att nya bostäder blev 30-75 procent mer energieffektiva enbart mellan åren 1973 och 1980.
Situationen efter Berlinmurens fall i de f.d. socialistiska staterna i Öst- och Centraleuropa stärker uppfattningen att ekonomisk tillväxt är nödvändig för att åstadkomma framgångar på miljöområdet. Bristen på ekonomiska resurser och frånvaron av en fungerande prissättning av naturresurser medförde rovdrift och kortsiktighet i brukandet av naturresurserna. Östtysklands årliga utsläpp av svaveldioxid vid kollapsen 1989 översteg Västtysklands mer än fem gånger, trots att folkmängden var fyra gånger mindre och levnadsstandarden betydligt sämre.
Framgångarna med att bemästra miljöproblemen i vår del av världen är också intimt kopplade till det personliga ansvaret som betonats mer i marknadsekonomierna än på andra håll. Människor tar ansvar för det de äger. Inga regleringar kan ersätta den enorma kraft som ligger i detta.
Det personliga ansvaret, det enskilda ägandet och en fungerande marknadsekonomi är avgörande för en fortsatt positiv utveckling. Kollektiva lösningar och centraliserat beslutsfattande har stora begränsningar. Om vi inte inser detta minskar vi utrymmet för den dynamiska process som gör att alltfler människor kan leva ett allt bättre liv. Restriktioner som bottnar i brist på framtidstro kan hindra sund ekonomisk tillväxt med ökad produktivitet och göra utvecklingspessimismen självuppfyllande.
3.2 Företagen är pådrivande i miljöarbetet
I den rika delen av världen har miljöintresset och omsorgen om miljön vuxit i snabb takt. Detta har starkt påverkat det konkurrensutsatta näringslivet. Det är ingen slump att miljövänligt papper först introducerades i i-länderna och inte i u-länderna. När människor börjar fundera över hur deras beslut påverkar miljön och i vissa fall ändrar sina konsumtionsvanor, tvingas företagen att följa efter - om de vill behålla sina kunder och sina vinster.
Alltfler företag har dessutom upptäckt att miljöanpassning inte bara är ett sätt att anpassa sig till utvecklingen och försvara vinsten, utan också ett sätt att öka vinsten. Man talar i dag om affärsdriven miljöutveckling. Företagen söker intensivt efter möjliga miljöförbättringar i syfte att sänka sina kostnader för avfall, spill, rening och resursförbrukning och för att vinna nya försäljningsargument inför konsumenterna.
Miljöarbetet inom företagen har kommit längre än många hunnit uppfatta. Utvecklingen har skett med den snabbhet, kraft och intensitet som bara är möjlig när det är marknadens järnhårda spelregler som styr utvecklingen. Företagen har ryckt åt sig mycket av initiativet på miljöområdet framför de miljövårdande myndigheterna och underskrider i dag frivilligt de gränsvärden som dessa myndigheter satt upp.
Företagens miljöarbete syns utåt genom miljöredovisningar, marknads- föring och förändringar av produkterna. Hade miljökraven varit satta av myndigheter hade företagens miljöarbete knappt nått så långt. Men möjligheten att spara kostnader eller öka intäkter genom miljöarbetet har lett till djupare omvälvningar. Företagen omorganiserar sig själva, inför nya tillverkningsmetoder och utbildar medarbetarna i miljöfrågor. Finansmark- naden har börjat intressera sig för miljöfrågor när företagens framtidsutsikter skall bedömas.
Miljötekniker, miljökonsulter, miljöinformatörer, miljöekonomer, miljö- jurister och miljöchefer är nya, kvalificerade yrken som skapats inom företagen.
4 Det miljöpolitiska ansvaret
4.1 Värna det personliga ansvarstagandet
Vi känner som människor ett stort ansvar för vår gemensamma livsmiljö. Enskilda människors miljöengagemang är ett bevis på detta. Vårt intellekt och vårt förnuft ger oss stora möjligheter att lösa problem. Avgörande för utvecklingen är att människans förmåga till ansvarstagande tas till vara.
Staten har därför ett omvänt ansvar inom miljöpolitiken att koncentrera sig på det bara staten och ingen annan kan utföra. Om staten bryter mot detta och tar över uppgifter som medborgarna själva kan ansvara för, urholkas det personliga ansvaret samtidigt som statens resurser splittras. Statens uppgift skall därför vara att lägga fast gemensamma mål, men däremot inte detaljreglera metoder för hur målen skall uppnås.
De flesta av oss känner till exemplet "Allmänningarnas tragedi". Om många boskapsägare håller sina djur på en gemensamt ägd betesmark kommer marken att bli överbetad och ödelagd. Varje enskild boskapsägare har intresse av att låta så många djur som möjligt beta på marken även om den blir ödelagd. Vinsterna från djuren tar boskapsägaren själv hand om, medan kostnaden för den ödelagda marken delas lika med alla andra. Redan de gamla grekerna visste att det fungerade på detta sätt:
Ju fler som har något gemensamt, desto mindre omsorg kommer man att ägna det. Man bryr sig mest om sitt eget och mindre om det som är gemensamt, förutom i den utsträckning som det har konsekvenser för en själv. Utom allt annat försummar man också det gemensamma i tanken att någon annan tar sig an det.
(Aristoteles)
Det man äger vårdar man och sådant som får konsekvenser för en själv tar man ansvar för. Det ligger en enorm kraft i detta. Inte ens de mest genomtänkta regleringarna baserade på de mest förfinade metoderna kan kompensera det bortfall av vårdande, hänsynstagande och hushållande som uppstår om ansvaret vilar på kollektivet i stället för att vila på de enskilda individerna.
Staten bör i miljöpolitiken verka för att det kollektiva ansvaret fördelas på individer, antingen direkt genom personligt ägande eller genom företag eller små gemenskaper.
Återupptäckten av det personliga ansvarets oerhörda betydelse för miljön gör att det i dag går en miljödriven privatiseringsvåg genom världen. Den privata viltvården är i dag en förebild. I USA, där man använder begreppet miljökapitalism, finns det stora privata, vinstdrivna parker där hotade arter fått en fristad och där turister betalar för att bli guidade. Samtidigt försöker de amerikanska national- och delstatsparkerna att bli självfinansierade genom att likna privata företag och ta betalt för sina tjänster.
I Sverige finns exemplet Stora Karlsö. För cirka hundra år sedan bildade några framsynta personer ett aktiebolag i syfte att förvärva och skydda Stora Karlsö och dess unika natur. Bolagets aktieägare gavs också viss rätt att jaga på ön. Ett annat exempel är stiftelsen Bohus avelscentrum - Nordens Ark - som med företrädesvis privata medel arbetar med att rädda utrotningshotade arter.
Sanering av miljöskadade områden behöver inte alltid ske med skatte- medel, om privata initiativ släpps fram. Från USA finns exempel på att förstörda vattendrag restaurerats och fisket återställts genom privata initiativ. Drivkraften har varit att öka fastighetsvärdena utmed vattendraget. I Sverige har vi dessvärre minskat incitamenten för motsvarande initiativ, bl.a. genom att urholka fastighetsägarnas fiskerätt.
I alltfler länder privatiseras vattenresurser och vattenförsörjning. Frankrike och England var tidigt ute på detta område. Tack vare detta har franska och engelska bolag nu ett försteg på världsmarknaden för vattenförsörjning när fler länder, bl.a. Nya Zeeland, Jamaica och Argentina, privatiserar vattenförsörjningen. Många av dessa länder har till skillnad från Sverige knappa vattenresurser.
Argumenten för privatiseringarna har blivit mer praktiskt och mindre ideologiskt betonade allteftersom fördelarna med det privata ägandet har blivit uppenbara. För det första sköts verksamheten mer effektivt i privatiserad form. Leveranssäkerheten ökar. För det andra medför en överföring till privat ägande eller privat drift att de subventioner som alltid följer av offentligt ägande försvinner. Detta leder i sin tur till bättre hushållning. Vinstintresset leder också till att ansträngningar görs för att öka tillgången på vatten. För det tredje avlastas ansträngda offentliga finanser de tunga investeringar som på många håll måste genomföras i vattenförsörj- ningssystemen.
4.2 Staten måste ta ansvar där ingen annan kan
Det finns miljöproblem som inte kan lösas utan statens medverkan. På dessa områden bör miljöpolitiken vara mycket strikt. Många av de miljöframgångar som uppnåtts har byggt på statlig kontroll, statliga regleringar eller förbud. Ett bra exempel är utsläpp från personbilstrafiken och likaså hoten från PCB, DDT och andra farliga ämnen, som kunnat minskas tack vare successivt skärpta miljölagar. Statens ansvar är att identifiera de miljöproblem som kräver statens insatser och koncentrera sina resurser på att åtgärda dem.
Av olika skäl kan individer sakna möjligheter att påverka miljöstörningar. Detta kan exempelvis bero på att äganderätter av olika skäl inte har kunnat definieras, vilket öppnar för slöseri och skövling.
Miljöproblemens orsaker kan också vara så diffusa att det inte finns möjlighet att tydligt identifiera vems verksamhet som orsakar problemen, utan att transaktionskostnaderna för detta blir för höga. I dessa fall bör staten ta ett tydligt ansvar och genomföra åtgärder för att minska miljöstörningarna, t.ex. med lagstiftning, ekonomiska styrmedel och överlåtelsebara utsläpps- tillstånd.
Staten har också en roll att fylla inom naturvården som ägare av speciella naturområden som bör lämnas helt orörda. I övrigt bör staten inte äga mark. En socialiserad naturvård leder till minskat ansvarstagande. På de ställen där staten lägger speciella restriktioner på markanvändningen bör avtal slutas med markägaren och intrångsersättning utgå. Det är också viktigt att staten, när den köper och skyddar naturområden, inte tränger ut eventuella privata entreprenörer på miljöområdet.
En stor vikt bör läggas vid det internationella miljösamarbetet. På denna punkt är statens roll och ansvar oomtvistat. Erfarenheterna, t.ex. när det gäller avvecklingen av freonanvändningen, visar också att det går att komma långt på miljöområdet genom internationellt samarbete. Tack vare resoluta statliga ingripanden är i dag det globala problemet med freonanvändning på god väg att elimineras.
Miljösituationen i Sverige är mycket beroende av utsläpp som sker i andra länder. Enbart nationella åtgärder och nationell miljölagstiftning kan därför inte avhjälpa de problem vi upplever i dag. Omkring 90 procent av det försurande nedfallet över Sverige kommer utifrån. När det gäller miljö- problemen i Östersjön är relationerna likartade: ungefär 90 procent av näringstillförseln kommer från andra länder. Staten bör därför koncentrera sina insatser på att tillsammans med andra länder minska de gränsöver- skridande miljöproblemen.
Statens roll i naturvårdsarbetet bör renodlas för att staten skall kunna bli effektiv där den behövs. Staten bör heller inte ägna sig åt detaljreglering utan skapa rättsregler och tillhandahålla institutioner som gör att miljöproblemen löses smidigt genom personligt ansvarstagande.
När det gäller att skapa välstånd, hitta effektiva lösningar och hushålla med naturens resurser kan staten aldrig ersätta människorna.
5 Miljöpolitikens principer
5.1 Otydliga definitioner ger otydlig politik
Inom miljöpolitiken hänvisas ofta till ett antal principer som skall ligga till grund för miljöpolitiken och miljöbeslut i företagen. De mest omnämnda är principen om hållbar utveckling, kretsloppsprincipen, försiktighetsprincipen, principen om bästa tilllgängliga teknik och principen om att förorenaren skall betala. Dessa vedertagna principer kan vara bra riktmärken i miljöarbetet.
De som hänvisar till dessa principer menar emellertid inte alltid samma sak. Tydliga definitioner av principerna saknas i de flesta fall, vilket ofta är avsiktligt för att fler skall kunna enas om principerna. Denna enighet blir dock meningslös, om man inte vet vad de miljöpolitiska principerna bör innebära. Avsaknaden av tydliga definitioner har dock inte hindrat att principerna använts för att motivera politiska beslut.
Många principer är dessutom formulerade så att de blir utvecklings- fientliga och miljömässigt kontraproduktiva om de tillämpas utifrån extrema tolkningar.
5.2 Principen om hållbar utveckling
Bättre ekonomisk utveckling för jordens fattiga och större hänsynstagande till miljön har för många varit två till synes oförenliga mål. Principen om hållbar utveckling, som återfinns i dokumenten från FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, handlar om att dessa mål kan och bör uppnås parallellt.
Principen om hållbar utveckling bygger på ett dynamiskt synsätt till skillnad från det statiska synsättet i Romklubbens rapport. Detta innebär att man inte kan använda denna princip för att neka enskilda projekt, t.ex. ett brobygge. Ett sådant projekt har alla möjligheter att ingå i en hållbar utveckling med rätt teknologi. De fordon som trafikerar bron måste vara av sådan beskaffenhet att de då inte hotar miljön.
Det är däremot möjligt att säga att en viss teknologi inte är hållbar i längden om den skall användas av alla. Alla människor på jorden skulle exempelvis inte kunna ha ett eget fyrspannsekipage. Genom att använda det statiska tankesättet kan man jämföra hållbarheten mellan olika teknologier i dag, men detta ger föga vägledning för framtiden.
5.3 Försiktighetsprincipen
Vid Riokonferensen 1992 gavs försiktighetsprincipen följande formulering:
Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada, får inte avsaknad av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring.
Det är uppenbart att försiktighetsprincipen kan bli utvecklingsfientlig och hämma miljöförbättringar om den vantolkas. En felaktig tillämpning skulle innebära att i stort sett allt utvecklingsarbete och all teknikanvändning stoppades. Försiktighetsprincipen skulle då leda till ökade miljöhot och hot mot människans hälsa, vilket inte kan vara meningen. Exempelvis skulle en sådan tolkning av försiktighetsprincipen kunna ha inneburit att penicillinet aldrig skulle ha introducerats.
När försiktighetsprincipen tillämpas på ny teknik måste en avvägning därför göras mot nyttan av den nya teknologin. Erfarenhetsmässigt löser ny teknik fler problem än den skapar. Det finns därmed skäl att nyttja försiktighetsprincipen med försiktighet.
5.4 Kretsloppsprincipen
Tillämpningen av kretsloppsprincipen, dvs. recirkulation av material i varusektorn, ger i flera fall miljöfördelar: minskad nedskräpning i naturen, minskad miljöpåverkan vid utvinning av jungfruligt material och minskad produktion av miljöfarliga material.
Flera marknader för återanvändning av material är sedan länge etablerade på frivillig grund, t.ex. handel med skrot. Genom dessa marknaders försorg återanvänds material och varor i den utsträckning den är företagsekonomiskt lönsamt.
Miljöfördelarna med kretsloppsprincipen kan emellertid ätas upp av en ökad resursförbrukning om principen tillämpas slaviskt. Att exempelvis samla in och transportera små mängder av returförpackningar långa avstånd för återanvändning ger ofta upphov till negativa miljöeffekter i form av utsläpp vid transporter. För att undvika detta är det viktigt att fastslå att kretsloppsprincipen skall ses som ett medel i miljöarbetet och inte ett mål i sig.
Lagstiftning med förbud och regleringar är ett medel och inte ett mål för att åstadkomma producentansvaret. I den mån de miljöpolitiska målen kan uppnås utan tvångsåtgärder bör frivilliga lösningar eftersträvas.
(Proposition 1992/93:180, Kretsloppspropositionen)
5.5 Principen om bästa tillgängliga teknik och utbytesregeln
Principen om bästa tillgängliga teknik och utbytesregeln (substitutions- principen) är två begrepp som formaliserar sunt förnuft. Principerna uttrycker också att ansvaret för att välja rätt teknik och rätt produkter ankommer på den som orsakar föroreningar.
Principerna bör dock definieras på ett sätt som hindrar tillämpningar som får kontraproduktiva effekter. En sådan effekt vore om ett företag tvingades göra investeringar som inte är bärkraftiga med hänvisning att "bästa" teknik skall användas, oavsett vad det kostar. En annan situation kan vara att man framtvingar dyra investeringar i lägen där det inte är miljömässigt motiverat. Ett mindre utsläpp som inte kan tolereras i en tätbebyggd storstad kan kanske tolereras i en glesbygd. En slavisk tolkning av principerna kan i det fallet leda till knappa resurser satsas på fel miljöproblem.
En lämplig definition är därför att bästa tillgängliga teknik skall användas med hänsyn till vad som är ekonomiskt rimligt, tekniskt möjligt och miljömässigt motiverat.
5.6 Principen att förorenaren betalar
Principen om att förorenaren skall betala (Polluter Pays Principle, PPP) är fastslagen både i Rio-dokumenten och i EU:s Romfördrag. Principen är mycket viktig i en värld med global konkurrens, då den bör förhindra att nationella regeringar subventionerar den egna industrin genom att betala dess miljökostnader. Principen är också viktig för att hindra rovdrift och åstadkomma en optimal resursanvändning.
Eftersom länder med höga miljökrav på den egna industrin inte bör få skydda denna med tullar eller exportstöd kommer PPP i längden att kräva viss harmonisering av miljökraven.
Vidare måste tillämpningen prioriteras till de fall där ett lands produktion inte bara stör miljön i det egna landet, vilket delvis måste vara upp till detta lands suveränitet att bestämma över, utan även stör miljön i andra länder. Det senare exemplet får vidare konsekvenser för konkurrensen mellan företag och miljön i omvärlden.
6 Genomförandet av miljöpolitiken
6.1 Den enskilda människans ansvarstagande i centrum
Miljöpolitiken bör stärkas och förnyas genom att underlätta personligt ansvarstagande. Som en del av detta bör miljöpolitiken också underlätta att den som förorenar eller skadar miljön ställs till svars.
En miljöpolitik som utgår från kollektivt ansvar, centralstyrning och regleringar drar inte nytta av den kraft som ligger i det personliga ansvarstagandet.
Moderata samlingspartiet föreslår i denna motion tre huvudstrategier för att förnya miljöpolitiken. I särskilda sektorsinriktade kommittémotioner framför vi våra detaljerade förslag och yrkanden på miljöområdet.
6.2 En ny tågordning i miljöpolitiken
Det behövs en ny ordning i miljöpolitiken där miljöproblemen i första hand bör lösas genom äganderätt och personligt ansvar. Äganderätten måste ovillkorligen värnas och tydliga äganderätter definieras där sådana saknas. Det juridiska ansvaret bör göras tydligare och möjligheten att lösa miljökonflikter med juridiska processmöjligheter bör öka. Om rätt förutsättningar ges kan människorna själva tillsammans minska eller eliminera merparten av det vi i dag anser vara miljöproblem. Människor är i regel bättre på att lösa problem effektivt än vad staten är.
Skötseln och förvaltandet av naturen kan förbättras om fler uppgifter privatiseras. Naturen bör i första hand ägas privat. Naturvårdande uppgifter kan läggas ut på entreprenad. Naturreservaten bör skapas genom att skötselkontrakt upprättas - inte genom att marken övergår i offentlig ägo. Äganderätten av vattenresurser bör bli tydligare för att effektivisera hushåll- ningen av resurser.
Politiken skall också stimulera nyföretagande. Fler nya företag innebär en snabbare förnyelse och ett stöd för hushållning och miljöhänsyn. Fler nya arbeten behövs för att ersätta de arbeten som försvinner när miljökraven skärps.
Det statliga ansvaret att lösa miljöproblemen tar vid där människorna själva inte når längre. Ett exempel är diffusa utsläpp av miljöföroreningar till luften där avsaknad av äganderätter och/eller oöverstigliga transaktions- kostnader gör att människor inte själva kan eller vill påverka. Denna ordning gör att staten kan koncentrera sig på det som ingen annan kan utföra.
6.3 Ökat statligt ansvar på kärnområdena
Det är viktigt att statens åtgärder på miljöområdet är ändamålsenliga och kostnadseffektiva. I vissa fall, t.ex. när det gäller särskilt farliga ämnen och processer, behövs totalförbud, medan det i andra fall kan handla om enklare åtgärder såsom informationsinsatser. Ett annat viktigt krav är att miljöbesluten grundas på generella regler och inte präglas av godtycke, vilket ibland är risken då olika intressen ställs mot varandra.
Med utgångspunkt i de miljöproblem som kan identifieras, och där statliga insatser är motiverade, bör det medel väljas som ger bäst resultat. Därvidlag bör en avvägning göras mellan administrativa regleringar och ekonomiska styrmedel.
Rätt använda kan ekonomiska styrmedel ge mycket goda miljöeffekter genom att de naturliga marknadskrafterna tas tillvara. När det gäller bensin har införandet av relativt små skattedifferenser mellan olika bensinkvaliteter lett till goda resultat. Åtgärderna bör inte bara innefatta miljöskatter utan också skatterabatter för olika verksamheter eller för ny teknik i syfte att snabbare uppnå miljömål. Skatterabatten på katalysatorrenade bilar i samband med introduktionen av dessa är ett bra exempel på detta.
Som komplement till dagens ekonomiska styrmedel bör Sverige införa system med överlåtelsebara utsläppsrätter. Erfarenheterna från USA pekar på att detta kan vara effektivt. Europeiska studier har visat att den samhällsekonomiska kostnaden för begränsningar av koldioxidutsläppen blir lägre med utsläppsrätter än med koldioxidskatter.
Staten får inte smita undan sitt ansvar på de områden där ingen annan än staten tar ansvar. Den miljöpolitik som nu bedrivs i Sverige försvagar staten på de områden där staten bör koncentrera sina insatser samtidigt som medel slösas på projekt som andra kan ansvara för. Denna utveckling bör brytas. Miljöpolitiken bör korrigeras så att statens ansvar för miljöforskning, miljöövervakning, sjökalkning och uppfyllandet av klimatpolitiken åter ökar.
Samtidigt bör den förlegade miljöpolitik som bygger på bidragstänkande och centralt beslutsfattande avvecklas. Statliga ingripanden på miljöområdet bör grundas på tydlig och generell lagstiftning och inte på godtyckliga beslut i statsrådsdelegationer.
En bidragsstyrd miljöpolitik överlåter miljökostnaderna åt skattekollektivet och signalerar att enskilda, företag och kommuner inte behöver ta eget ansvar. Bidragspolitiken är skadlig därför att den är motsatsen till personligt ansvarstagande och saknar inbyggda drivkrafter för miljöansvar. I en bidragsstyrd miljöpolitik upphör miljöansvaret samma dag bidragen upphör.
Miljöpolitiken har i Sverige varit alltför ryckig och oförutsägbar. Delvis ligger dessa brister i det politiska systemet, delvis i utformningen av miljölagarna. Att göra miljöpolitiken mindre ryckig har ett egenvärde. The Business Council for Sustainable Development, ett internationellt miljöråd med företagsledare, har påpekat att politisk osäkerhet om villkoren för näringslivet leder till att långsiktigt hållbara investeringar missgynnas till förmån för kortsiktiga investeringar där risktiden kan minimeras.
Det svenska rättsväsendet bör förstärkas när det gäller miljöbrott. Uttunnade resurser gör att omfattande och komplicerade utredningar på miljöområdet riskerar att åsidosättas. I kommittémotion 1997/98:Ju302 av Gun Hellsvik m.fl. (m) utvecklas detta närmare. Sanktionsmöjligheterna bör förbättras när det gäller överträdelser mot miljöbestämmelser genom att fasta bötesbelopp införs för vissa överträdelser, s.k. miljösanktionsavgifter. Dessa avgifter bör kunna tas ut direkt av de miljövårdande myndigheterna, men bör vara överklagningsbara för den som drabbas.
6.4 Fortsatt tonvikt vid internationellt miljösamarbete
För det tredje behöver det internationella samarbetet om miljöfrågor betonas. Sådant samarbete har stor betydelse för Sverige eftersom vi är starkt påverkade av gränsöverskridande miljöproblem. Det internationella miljösamarbetet följer för Sveriges vidkommande två spår. Dels samarbetet kring EU:s miljöpolitik, dels internationella ansträngningar för att lösa globala miljöproblem.
Möjligheten att skapa överstatliga regler gör att EU kan nå stora framgångar när det gäller att minska miljöproblemen. Utvidgningen av EU till fler medlemsländer inom vårt eget närområde ökar möjligheterna att inom ramen för EU-samarbetet eliminera gränsöverskridande miljöproblem i vår del av Europa.
Sverige bör påverka miljöpolitiken i EU så att EU inte ägnar sig åt onödig detaljreglering på miljöområdet. EU bör heller inte ägna sig åt sådana uppgifter som bättre kan skötas av de enskilda medlemsländerna. I stället bör EU prioritera de gränsöverskridande miljöproblemen i alla de former de kan uppträda.
Det Östersjösamarbete och det miljöbistånd till Baltikum och övriga länder i Öst- och Centraleuropa som inleddes under den förra mandatperioden måste fortsätta. Sverige bör särskilt prioritera Östersjön och Östersjöregionen samt Kolahalvön i detta samarbete. Sverige bör också verka för en ökad harmonisering av miljöreglerna i EU i syfte att öka effektiviteten i den inre marknaden och i den gemensamma miljöpolitiken.
Inom FN:s ram är det viktigt att Sverige trycker på för att få till stånd begränsningar av koldioxidutsläppen och för att få till stånd marknadsekonomiska reformer i tredje världen.
Sveriges möjligheter att nå framgångar i det internationella miljösamarbetet bygger på vår trovärdighet och vår kompetens. Våra egna resultat och prioriteringar på miljöområdet är således avgörande. Den nuvarande utvecklingen inger därför oro. Nerdragningarna på miljöforsknings- och miljövervakningsområdet försvagar vår kompetens och våra möjligheter att påverka utvecklingen. Den svenska klimatpolitiken, som den bedrivs i dag, försvagar vår trovärdighet. Att kräva att andra länder skall minska sina utsläpp, samtidigt som vi tilläts öka dem, är inte hållbart.
Moderata samlingspartiet förordar en omläggning av den svenska miljöpolitiken i enlighet med de riktlinjer vi ovan angivit.
7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att den svenska miljöpolitiken skall ges en ny inriktning i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 september 1997
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Gullan Lindblad (m)
Anders Björck (m)
Beatrice Ask (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)