Under 1996 fattade riksdagen beslut om en skärpt lagstiftning för terrängskoterkörning. Lagändringarna var i vissa fall förhastade och oövertänkta, utan känsla för vilka praktiska konsekvenser som de skulle medföra. Som exempel kan nämnas kravet på innehav av traktorkörkort för att få framföra snöskoter och den generella hastighetsbegränsningen på 50 km/tim för terrängskotrar.
Beslutet att översynen av regleringsområdena för terrängskoterkörning bör göras i samråd med kommunerna är ett steg i rätt riktning. Det naturliga vore dock att helt och hållet lägga ansvaret på kommunerna när det gäller reglering av terrängskoterkörning. Detta krav får ytterligare tyngd genom förslaget i budgetpropositionen att minska bidraget till anläggande av skoterleder.
När det gäller den generella hastighetsbegränsningen för framförande av terrängskoter till 50 km/tim, är bestämmelsen omöjlig att övervaka. Den leder enbart till att förtroendet för lagstiftarna undergrävs. Det kan i många fall vara motiverat med en hastighetsbegränsning för terrängfordon. Kommunerna har dock en betydligt större möjlighet än riksdagen att bedöma var detta är verkningsfullt även ur övervakningssynpunkt. Möjligheten för kommuner att införa lokala regler, för länsstyrelserna att införa hastighetsregler för regleringsområdena och Naturvårdsverket att reglera hastigheten i nationalparker är tillräcklig.
Kravet på traktorkörkort för att få framföra terrängskoter är närmast löjeväckande. Visserligen krävs det vissa trafikkunskaper för att få framföra traktor, men i övrigt är det inte mycket av de kunskaper som krävs för traktorkörkort som har relevans för en skoterförare. I stället borde det införas en typ av skoterkörkort eller förarbevis som tar hänsyn till de kunskaper som är viktiga vid terrängkörning, exempelvis skoterns påverkan på naturen, kunskaper om lavinrisker, hänsynstagande till djur och natur, säkerhetsfrågor o.s.v.
Ett sådant körkort/förarbevis skulle med fördel kunna utformas som exempelvis jägarlicensen eller förarbeviset eller skepparexamen till sjöss och kunna utfärdas av godkänd examinator hos skoterorganisation eller studieförbund. Det skulle givetvis föregås av såväl praktiska som teoretiska prov och krävas av alla som skall framföra terrängskoterfordon.
Säkerheten för snöskoterförare är en viktig fråga. Antalet döda och skadade i snöskoterolyckor där alkohol finns med i bilden ökar. Denna utveckling måste hejdas. Därutöver är det viktigt för säkerheten att förare och passagerare använder godkänd hjälm. Utbildning om vikten av nykterhet i samband med skoterkörning och säkerhetsfördelarna med att använda godkänd hjälm är självklara inslag i utbildningen för att erhålla körkort/förarbevis för terrängfordon. Vad beträffar användandet av hjälm är det, för huvuddelen av befolkningen inom de delar av landet där snöskoteråkning är allmänt förekommande, en självklarhet. För turistande sörlänningar är det tyvärr inte lika självklart. Kravet på undervisning och ett körkort/förarbevis för snöskoter kan möjligtvis förändra även dessa förares inställning till hjälm. Om så inte blir fallet får lagstiftning övervägas. En lagstiftning om hjälmtvång måste dock utformas så att den medger dispenser för dem som yrkesmässigt använder terrängfordon och där hjälmen är ett hinder i arbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut på lokal nivå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa den generella hastighetsbegränsningen för terrängskotrar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om körkort/förarbevis för terrängskotrar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälmtvång för terrängskoter.
Stockholm den 24 september 1997
Ulla Löfgren (m)