med anledning av prop. 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige
Socialdemokraternas
proposition om miljöpolitik
- ett vackert omslag?
Riksdagen, en miljöintresserad allmänhet, miljömedvetna
företag och kommuner har i snart 3 år väntat på en
genomgripande proposition om den nationella
miljöpolitiken. Vänsterpartiet förväntade sig förslag om
skärpta miljömål, en samlad strategi för det framtida
miljöarbetet med höjda miljöskatter i en
skatteväxlingsprocess. Framför allt hade vi förväntningar om
en miljöproposition med förslag på konkreta åtgärder på kort
och lång sikt. Det fanns också förhoppningar om en
administrativ översyn där dagens ca 170 nationella miljömål
skulle ordnas och korreleras dels till varandra, dels till
dagens verklighet. Där det har visat sig att beslutade
miljömål inte uppnås förutsatte Vänsterpartiet att kraftfulla
åtgärder skulle sättas in för att målen skulle förverkligas.
I propositionen saknas resonemang om hur miljömålen förhåller sig till
miljöbalken och omställningen av energisektorn. Där saknas också en
koppling till de ekologiska fonder som regeringen har inrättat. Det verkar
snarast som om miljöarbetet styrs av olika aktörer eller avdelningar inom
Miljödepartementet, vilka driver olika projekt utan inbördes korrelation. Det
finns med andra ord många frågor om miljöpolitikens inriktning och
samband som förblir obesvarade. Vilka delmål styr fördelningen av den
ekologiska fondens 7,4 miljarder? Kommer fonden att finnas kvar under den
"generation" propositionen talar om? Hur ska omställningen av energi-
sektorn styras för att miljömålen ska uppnås?
Skatteväxlingskommittén var positiv till en skatteväxling för att gynna
mänskligt arbete och minskad miljöbelastning. Skatteväxling innebär att
skatten på mänskligt arbete minskar samtidigt som skatten i motsvarande
grad höjs på miljöbelastande verksamhet, t.ex. utsläpp. Även på detta område
är denna miljöproposition innehållslös. Regeringen har inget förslag till
höjda miljöskatter för att nå miljömål eller skapa sysselsättning i arbetet med
det uthålliga samhället.
Nu ligger en proposition på riksdagens bord. Men propositionens förslag
och partiernas motioner kommer förmodligen inte att behandlas i riksdagen
förrän våren 1999. Denna senfärdighet gör att det nationella miljöarbetet i
praktiken stoppats upp under en lång tidsperiod. Detta hade möjligtvis
kunnat accepteras om propositionen varit starten på en offensiv och
initiativrik miljöomställning. Tyvärr saknar propositionen denna offensiva
inriktning. Detta innebär att den behöver omarbetas och utvecklas på många
områden. Den nya riksdag som väljs vid valet i september kommer att få
ytterligare en motionstid på propositionen. Vänsterpartiet har därför valt att i
denna motion i huvudsak koncentrera yrkanden och krav på övergripande
frågor för att vid höstens motionsomgång lägga mer detaljerade krav för de
olika övergripande målen.
Vänsterpartiet ser regeringens proposition som i första hand en
systematisering av dagens miljömål och en organisatorisk översyn av hur
miljöarbetet skall ske. Där anser vi att förslagen i huvudsak är bra. Den
allvarligaste bristen i propositionen är förslaget att regeringen och inte
riksdagen skall besluta om delmålen. Vänsterpartiet avslår därför regeringens
förslag till ny struktur i den delen. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag på delmål som är tidsbestämda, mätbara och möjliga att
utvärdera. Dessa delmål bör beslutas av riksdagen. Detta bör ges regeringen
till känna.
Att riksdagens arbete och de demokratiska perspektiven urholkas har länge
varit ett faktum vad gäller den ekonomiska politiken där regeringen minskat
på ordinarie miljöbudget för att själva portionera ut pengar till kommunala
projekt i form av lokala investeringsprogram (den ekologiska omställnings-
fonden). Med vårbudgetens förslag kommer regeringen att förfoga över 7,4
miljarder kronor medan en ordinarie miljöbudget under UO20 årligen
omfattar ca 1,3 miljarder kronor.
Förseningen av propositionen har fått flera negativa konsekvenser. Kom-
muner, företag och andra aktörer som berörs av miljölagar och miljöskatter
har avvaktat med investeringar, planerande, utbildning, etc i avvaktan på
propositionen. Många förslag har avslagits i riksdagen i avvaktan på den
aviserade propositionen.
Miljöbakgrund
Utvecklingen på miljöområdet går åt olika håll. Många av de
miljöproblem som drabbar Sverige minskar i omfattning.
Det gäller utsläpp till luft och sjöar. Mängden material i
kretsloppet och användningen av förnyelsebara energislag
ökar. Kärnkaftsavvecklingen har inletts och användningen av
fossila energislag minskar på sikt. Kemikaliehanteringen blir
successivt bättre och giftiga ämnen fasas ur produktionen.
Å andra sidan finns det sektorer som inte minskar sin negativa miljö-
påverkan och det finns miljöhot eller miljöproblem som sakta men säkert
förvärras. Ett exempel är den fortsatta förlusten av biologisk mångfald i
Sverige. Trots de senaste årens debatt och många vackra miljöprogram
producerade av aktörer inom skogs- och jordbrukssektorn fortsätter den
biologiska mångfalden att minska i både jordbruks- och skogsmiljöer. Det är
ett inhemskt svenskt problem som vi till stor del själva kan åtgärda om viljan
finns. I denna viktiga fråga är regeringens stora miljöproposition utan svar.
Ett annat miljöproblem som vi till stor del kan åtgärda inom landet är
utsläppen av kväveoxid. Här har vi haft ett mål om att begränsa utsläppen
med 30 % från år 1980 till 1995. När det kan konstateras att detta miljömål
med all säkerhet inte kommer att uppfyllas borde regeringen naturligtvis
föreslå radikala åtgärder. Detta gör man inte i propositionen. Inte i något fall
där miljömålet inte uppfylls föreslår regeringen någon offensiv strategi för
att ändra på situationen.
Ett internationellt miljöhot som växer i allt snabbare takt är risken för
klimatförändringar. Människans utsläpp av växthusgaser fortsätter och för-
bränningen av de fossila energislagen fortsätter att öka. Människan påverkar
idag sammansättningen av jordens atmosfär, vilket är synnerligen allvarligt.
Effekterna av detta är svåröverskådliga men risken för försörjnings-
katastrofer i många regioner ökar. Detta är ett område där försiktighets-
principen bör tillämpas. Här borde varje regering ta sitt ansvar - särskilt i
OECD-länderna. Den svenska regeringen har efter fyra års funderande och
utredande inga konkreta förslag. Vänsterpartiet ser synnerligen allvarligt på
denna handlingsförlamning. Det innebär fyra förlorade år som också
begränsar det framtida handlingsutrymmet.
Koldioxidutsläppen är ett internationellt problem, men Sverige kan och
måste som ett tekniskt och ekonomiskt avancerat land gå före och ta fram
processer, teknik och samhällsstrukturer som visar på vägarna till minskad
användning av fossila bränslen och därmed sjunkande utsläpp av koldioxid.
Vad vi kan se idag finns det inga genvägar, utan genomgripande strukturella
förändringar krävs inom energisektorn och transportsektorn. Regeringens
senfärdighet har bromsat upp utvecklingen.
Förvisso är klimathotet globalt och kräver globala lösningar men även
relativt enkla åtgärder i enskilda länder - oavsett internationella överenskom-
melser - kan genomföras som minskar utsläppen. Det är riskbedömningen
som är avgörande, och Vänsterpartiet gör den bedömningen att
klimateffekterna av koldioxidutsläppen är så pass allvarliga att även ensidiga
åtaganden i enskilda länder är värdefulla för att minimera skadorna och
snabbt få fram ny, miljöanpassad teknik.
Detta anser Vänsterpartiet är bra
Det är bra att man rangordnar och systematiserar
miljömålen. Det är bra att de korreleras till varandra och
inlemmas i ett nationellt och internationellt sammanhang.
Det är också bra att sektorsansvaret görs tydligare och att
ansvariga myndigheter ska ställas till svars om miljömålen
inte uppfylls.
Vänsterpartiet ställer sig bakom de femton övergripande nationella målen
för miljön. De kan bidra till att miljöarbetets status höjs och till att det går
lättare att bedriva miljöarbetet när tydliga nationella miljömål finns. Men
Vänsterpartiet är mycket kritiskt till den struktur som regeringen föreslår.
Brister i regeringens miljöpolitik
Vänsterpartiets kritik kan sammanfattas på följande sätt:
1. De femton nationella mål som regeringen föreslår är så allmänt hållna
att ingen kan invända mot dem. För att de skall bli operativa krävs att
riksdagen antar konkreta delmål som är tidsbestämda, mätbara och möjliga
att utvärdera. Regeringen bör återkomma till riksdagen med sådana förslag.
Detta bör ges regeringen till känna.
Med den konstruktion som regeringen föreslår kommer beslut om delmål
och åtgärder för att nå målen att flyttas från riksdag till regering. Det är en
försvagning av det folkvalda parlamentet och ytterligare en överföring av
makt till regeringen. Detta har varit en tydlig trend under den senaste
mandatperioden. Hur skall de folkvalda representanterna svara upp mot
människors krav om riksdagens inflytande över miljöpolitiken inskränks till
att hänvisa till övergripande mål som skall nås i ett generationsperspektiv?
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag till ny struktur i den delen. Delmål
för att nå de övergripande målen skall beslutas av riksdagen. Detta bör ges
regeringen till känna.
2. Tidsperspektivet - "generationsmålet" är alltför vagt. Att använda
begreppet "generation" i dessa sammanhang är ett nytt grepp. Det är mycket
oklart vad som avses med en generation. Personliga tolkningar ligger mellan
10-40 år. SAOL (Svenska akademiens ordlista) jämställer det med en
mansålder, och då rör det sig om 70-80 år. Den enda definition som getts är
den som miljöminister Anna Lindh uttryckte på presskonferensen när
propositionen presenterades. Hon pratade då om en generation som 20-25 år.
Om detta är miljöministerns personliga tolkning eller regeringens framgår
inte. Propositionen ger ingen vägledning i denna grundläggande tolkning.
Regeringen talar också om åtgärder under två generationer, vilket gör det
hela ännu mera abstrakt.
Att säga att alla allvarliga miljöproblem ska vara lösta inom en generation
är å ena sidan att ta på sig mycket ansvar. En tillbakablick tjugofem år visar
att vi i början på 1970-talet inte kunde förutse dagens alla miljöhot. Å andra
sidan är det lätt att ta till stora ord kring hur det ska vara i en avlägsen
framtid när man själv för länge sedan har lämnat ansvarig ställning. Vem är
ansvarig om målet inte nås? Ett exempel är kväveoxidmålet för år 1995 som
inte uppfylldes. Vem är ansvarig för det? Vänsterpartiet förstår inte hur
regeringen kan lova att framtidens regeringar ska kunna lösa alla allvarliga
miljöproblem. Det kan tänkas dyka upp nya problem som kan vara ytterst
svåra att lösa. Ett annat exempel är kvicksilverproblemet där vi efter 30-40
års arbete fortfarande har kvar skadliga nivåer av kvicksilver i matfisk och
bottensediment som begränsar vår livsmedelskonsumtion och rekreations-
möjligheter.
Det vore därför rimligare med en övergripande målsättning som går ut på
att Sverige inom tjugofem år skall ha löst dagens kända miljöproblem samt
förhindra att nya uppstår. Detta bör ges regeringen till känna.
3. Det måste klargöras vad som ska ske när ett miljömål inte uppfylls.
Flera av de idag existerande miljömålen har inte uppfyllts. Det kan bero på
att målet i sig varit orealistiskt, men det kan också bero på att regering och
riksdag inte förmått vidta tillräckligt starka styrmedel för att det skall vara
möjligt att nå målet. En miljöproposition som föreslår en ny struktur på
miljöarbetet bör naturligtvis också innehålla riktlinjer för vad som skall ske
när uppställda mål inte nås. I dagens struktur är det oklart vad som skall ske
när så är fallet. Oftast sker ingenting. Regeringen bör därför återkomma med
förslag på riktlinjer för vad som skall ske när miljömålen ej nås. I sådana
riktlinjer bör till exempel en utvärdering av orsakerna till den bristande
måluppfyllelsen vara en viktig del. Detta bör ges regeringen till känna.
4. Miljöpropositionen saknar en samhällsekonomisk konsekvensbedöm-
ning. Att genomföra en genomgripande miljöomställning kommer att
innebära ekonomiska konsekvenser både på kostnads- och inkomstsidan. En
ren miljö, ett samhälle som inte tär på framtidens resurser är ett samhälle
som också kan skapa förutsättningar för arbete och välfärd för fler
människor, men i ett inledningsskede måste samhället vara berett att satsa
ekonomiska resurser. I ett anfall av självinsikt konstaterar propositions-
skribenten på sidan 191: "Med hänsyn till att regeringens förslag givits
formen av allmänna riktlinjer utan att ange tidsram, är det svårt att göra
några mer ingående konsekvensbedömningar av förslagen." I samma stycke
framhåller regeringen själv att regeringens förslag förmodligen inte kommer
att medföra några ekonomiska konsekvenser för statsfinanserna eller
samhället i övrigt. Det är ett intressant sätt att säga att regeringens förslag
inte har någon betydelse.
Vänsterpartiet vill inte vara lika negativt som regeringen själv i sin
betygssättning av regeringens förslag, utan gör den bedömningen att flera
förslag kommer att leda till förbättrad miljö, fler arbetstillfällen, ökad
tillväxt
och bättre statsfinanser. Vi saknar dock de konkreta exempel på ekonomiska
bedömningar som bör finnas med i en proposition av detta slag. Att bortse
från dessa är inte realistiskt. Det är lätt att ta ställning till svävande mål,
men
den omställning som måste ske är i allra högsta grad konkret och kommer att
få ekonomiska konsekvenser för Sverige, positiva som negativa. Regeringen
bör därför redovisa de samhällsekonomiska konsekvenserna av de nya
miljömålen, de delmål som fastställs och de åtgärder som krävs. Detta bör
ges regeringen till känna.
Vad vi gör nu är det intressanta
De 15 övergripande nationella målen är följaktligen ganska
självklara och därmed politiskt ointressanta, det är antagligen
omöjligt att hitta någon som inte ställer upp på dessa vackra
visioner. Den politiska sprängkraften ligger i de förslag på
åtgärder som görs under den kommande mandatperioden.
Det som är intressant, och som kommer att vålla debatt och
tvister, är införandet och genomförandet av de delmål som
anger vad vi ska göra och uppnå den närmaste överblickbara
tidsperioden. Det är också i det perspektivet som
ekonomiska och andra styrmedel är intressanta för näringsliv
och andra aktörer i samhället. Det positiva exemplet är
beslutet om kärnkraftsavveckling som satt fart på
utvecklingen av alternativ energi. Det negativa exemplet är
beslutet om burhönsen. Där visade det sig med önskvärd
tydlighet att målet att avveckla burhönssystemet på tio år
inte var mycket värt när de tio åren gått till ända.
Riksdagen ska naturligtvis fatta beslut även om delmålen. Det är delmålen
som kräver investeringar, ekonomiska medel och ett förändrat beteende. Att
ersätta riksdagens beslutsrätt med årliga redovisningar och en parlamentarisk
kommitté som ska jobba ett och ett halvt år är inte tillräckligt. Det är inte
riksdagens beslutsrätt som har gjort att miljömål inte har uppfyllts. Det är
bristen på uppföljning av dagens mål, konkreta uppföljningsbeslut och
handlingsförlamning hos regering och riksdagsmajoritet som orsakat detta.
Skärpta miljömål, några
exempel
Vänsterpartiet har under den tid vi väntat på
miljöpropositionen antagit att en rad skärpningar skulle ske
av miljömålen. Inte minst mot bakgrund av att vissa
miljöproblem förvärrats. Om vi ska nå det ekologiskt
uthålliga samhället i rimlig tid utan att allt för stora förluster
och irreversibla skador har hunnit ske borde ribban för
miljöarbetet successivt höjas.
Klimathotet, bevarandet av skyddsvärda naturmiljöer, buller, havens
tillstånd, kväveoxidutsläppen är exempel där många har förväntat sig höjda
ambitioner från regeringens sida. Propositionen är i detta avseende en
besvikelse. Faktum är att när man närmare granskar delmålen som
behandlas i propositionen är det i många fall fråga om sänkta ambitioner om
vi lyckas tolka propositionen korrekt.
Den hotade skogen måste skyddas nu
Ett exempel är skyddet av skyddsvärd skog. Om vi ska följa
propositionstexten så sätts också målet att bevara den
skyddsvärda skogen in i generationsperspektivet. Det kan
Vänsterpartiet inte acceptera. Om inte pengar för inköp av
skogsmark tas fram snarast kommer det inom en
"generation" inte att finnas någon skyddsvärd skog kvar att
bevara. Miljövårdsberedningen har föreslagit att 275 000
hektar skall bevaras. Ett enigt jordbruksutskott har uttalat sig
för höjda anslag till inköp av skog. Nu behövs omedelbart en
strategi för hur i första hand de sista urskogsresterna skall
skyddas samt en plan för inköp av de 275 000 hektar som
Miljövårdsberedningen har föreslagit. En sådan plan bör
inriktas på att vara genomförd i sin helhet inom tio år och
vad beträffar urskogarna före år 2000. Detta bör ges
regeringen till känna.
Sverige ska gå före på klimatområdet
Klimatfrågan måste tas upp och Sverige måste vidhålla att vi
är beredda att gå före med 20 % minskning trots Kyoto och
EU:s fördelning av utsläppskvoter. Sverige bör emellertid
inte acceptera att utsläppen överlåts på något annat land. När
nu Stockholms stad nyligen i kommunstyrelsen beslutat att
reducera CO2-utsläppen totalt från samtliga sektorer i staden
med 20 % i sitt nyligen antagna handlingsprogram mot
växthusgaser perioden 1990-2005, så bör inte staten ha en
lägre ambitionsnivå. Detta borde ha framgått av
propositionen. Regeringen bör återkomma med ett
handlingsprogram som omfattar samtliga sektorer som kan
komma att beröras för att klimatkonventionen skall kunna
efterföljas och klimathotet reduceras. Detta bör ges
regeringen till känna.
Kretsloppssamhället måste gälla alla
varor
Trots att miljömålen och de riktlinjer som presenteras i
någon mån blir svävande eftersom de är så oprecisa så lyckas
regeringen inte med att formulera dem korrekt.
Vänsterpartiet reagerar på formuleringar i de övergripande
riktlinjerna som: "Flertalet varor ska vara materialsnåla och
energieffektiva, uppgraderingsbara samt kunna återanvändas
eller återvinnas med avseende på material eller energi." Vad
menas med flertalet varor? Det måste ju redas ut redan nu
vilken typ av varor som ska falla under vilken paragraf. Hur
ska de andra varorna se ut? Är det verkligen så, enligt
regeringen, att vi inte klarar av att ställa ett krav på alla varor
att vara materialsnåla, energieffektiva, uppgraderingsbara
samt vara anpassade för återvinning med avseende på
material eller energi? Utgångspunkten för
miljöomställningen måste omfatta alla varor. Detta bör ges
regeringen till känna.
Faktor 10 kontra rättvist
miljöutrymme
Regeringen slår sig för bröstet vad gäller arbetet med att
införa begreppet "faktor 10" i EU- och FN-sammanhang.
Enligt regeringen själv så definieras faktor 10 så här:
"...vilket (begreppet) innebär att resursanvändningen, inte
bara av fossila bränslen utan av alla resurser, behöver bli i
genomsnitt 10 gånger effektivare under en till två
generationer." Vänsterpartiet delar uppfattningen att faktor
10-diskussionen är viktig för att uppnå till exempel ett bättre
utnyttjande av energi. Det finns dock brister med detta
begrepp. Framför allt om vi jämför det med ett annat relativt
nytt begrepp: rättvist miljöutrymme, som framför allt
omfattar insikten att vi också måste ändra vårt sätt att leva,
vår livsstil. Det räcker inte med att göra precis samma saker
som vi gör idag, men mer effektivt. Den nya tekniken har
under de senare åren utvecklats till att bli mer energisnål -
men inte har förbrukningen av ändliga material minskat för
det. Faktor 10 har ett inbyggt tillväxtbegrepp som är
omodernt och dessutom kommer att skada miljön. Vi måste
också ifrågasätta om det vi gör är nödvändigt eller om
miljöutrymmet bättre kan användas på annat sätt. För
Vänsterpartiet är hög konsumtionsnivå inte detsamma som
hög levnadsstandard. Faktor 10-begreppet bör därför
kompletteras med begreppet rättvist miljöutrymme. Detta
bör ges regeringen till känna.
Inför producentansvar för möbler och
kontorspapper
Regeringen argumenterar kring att det inte behöver införas
något producent-ansvar för möbler på sidan 204. En mycket
märklig argumentation vill vi påpeka. Man skriver:
Riksdagens beslut...om bemyndigande för regeringen att införa förbud mot
deponering av organiskt avfall och ett eventuellt införande av en avfallsskatt,
tillsammans med den redan idag fungerande andrahandsmarknaden för
möbler gör att regeringen bedömer att återanvändning och återvinning av
uttjänta möbler kommer att öka. Regeringen har därför för närvarande inte
för avsikt att införa ett författningsreglerat producentansvar för möbler.
Vänsterpartiet vill påpeka att den andrahandsmarknad som
finns inte avser uttjänta möbler, utan möbler som fortfarande
går att använda. Att luta sig på denna marknad ger därför
ingen garanti för att möbler tas om hand på ett säkert sätt när
de kasseras.
Andrahandsmarknaden sköts inte av producenterna utan i hög utsträckning
av frivilligorganisationer som inte har något ansvar för produktionen. Det
argument som kan ha relevans för möbelavfall är ett införande av en
avfallsskatt eftersom det leder till minskade mängder som läggs på deponi.
Problemet är bara att någon avfallsskatt inte föreslås i denna proposition.
Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen lägger förslag om producent-
ansvar för möbler.
Det bör redan nu införas producentansvar även för kontorspapper.
Naturvårdsverkets rapport om kontorspapper, SNV 4678, är tillräckligt
underlag för ett sådant beslut. Det finns idag tyvärr inte ett enda pappersbruk
i Sverige som förädlar insamlat kontorspapper till nytt kontorspapper.
Sådana pappersbruk är vanliga utomlands eftersom det är en enkel teknik
med många fördelar. Regeringens ambitionsnivå måste höjas.
Kemikaliepolitiken
När det gäller kemikaliepolitiken har regeringen tagit några
kliv framåt. Man kan dock konstatera att där propositionen är
någorlunda konkret så är det områden där EU redan har
likartade förslag eller där andra länder i EU har varit
pådrivande. Sveriges ambition att gå före bleknar allt mer.
Under rubriken Kemikaliepolitik för 2000-talet har regeringen använt sig
av tidsperioden 10-15 år. Avsaknaden i flera fall av konkreta tidsbestämda
delmål gör att det blir svårt att sätta tilltro till den frivillighet som
regeringen
aviserar. Begrepp som användning av cancerframkallande ämnen bör upp-
höra, en skärpt kontroll av de aktuella ämnena bör i första hand utformas på
EU-nivå, samverkan mellan myndigheter och industri bör öka, Sverige bör
aktivt delta i arbetet med att utarbeta en global konvention, myndigheten
xxx bör utreda yyy och om aktören zzz inte vidtagit åtgärder före år 200x så
ska regeringen överväga att..., behov av åtgärder bör utredas, användningen
av bly i PVC-produkter bör på frivillig väg ha upphört senast till år 2002, all
användning av ftalater och andra mjukgörare bör avvecklas på frivillig väg,
m.m., riskerar att bli till intet förpliktigande om inte klara tidsbestämda mål
fastställs. Håller man på med politiska förändringsprocesser så borde man
förstå att de signaler som ges är att inget behöver göras nu, utan aktörer och
andra kan lungt se framtiden an. Processen kommer sannolikt att ske på
samma sätt som med hönsburarna. "Hönsen ska gå fritt om 10 år", sa Ingvar
Carlsson, men hur det gick med det vet alla. Politisk styrning på miljö-
området kräver mer än vad som redovisas i detta dokument som snarare är en
politisk önskelista än ett fungerande styrdokument.
Transportområdet
KOMKOM - utredningen som försvann
Kommunikationskommittén (KOMKOM) lämnade efter mer
än två års arbete sitt omfattande och mycket omdiskuterade
slutbetänkande för drygt ett år sedan. KOMKOM inriktade
sig till stor del på just miljöfrågorna inom transportsektorn,
och gav ett flertal förslag inom detta område. I denna
proposition om de svenska miljömålen finns ett avsnitt som
behandlar transportsektorn, men KOMKOM nämns över
huvud taget inte någonstans i detta avsnitt. Detta anser vi är
högst anmärkningsvärt. Vart tog KOMKOM vägen?
KOMKOM lade förslag om hur transportsektorn ska miljöanpassas. Bland
annat föreslog en stor majoritet ( s, fp, c, kd) 10 öres årlig höjning av
bensinskatten under 22 års tid - endast m var emot en höjning. Vänsterpartiet
och Miljöpartiet föreslog en större höjning. Regeringen har inte tagit till sig
utredningens förslag utan anpassat sig till Moderaternas ytterlighetsförslag
och föreslår inga förändringar alls vad gäller skatt på fossila bränslen. Det
är
märkligt med tanke på att regeringen själv i propositionen konstaterar att
ekonomiska styrmedel är effektiva när det gäller att styra om samhället till
ett mer miljöanpassat beteende och miljövänliga produkter. Det är också
märkligt när samma regering säger sig prioritera sänkningen av
koldioxidutsläppen utifrån undertecknandet av internationella avtal.
Som regeringen själva skriver i propositionen är trafiken en av de främsta
orsakerna till många av dagens miljöproblem. Enligt Naturvårdsverket är
trafiken ansvarig för tolv av de tretton stora miljöhoten som finns idag.
Vänsterpartiet anser att arbetet med att utveckla miljömålen inom
transportområdet är alldeles för angeläget för att vi på detta sätt ska riskera
att det inte kan göras på bästa sätt.
Vänsterpartiet har vid ett flertal tillfällen påtalat behovet av en sam-
ordnande myndighet inom transportområdet, ett "Infrastrukturverk". Ett
sådant statligt organ skulle få den överblick över kommunikationssektorn i
Sverige som idag saknas. En sådan samordning och överblick vad gäller alla
de olika transportslagen är nödvändig för att kunna utarbeta bra sektorsmål
och strategier för miljön på transportområdet. Regeringen bör återkomma
och redovisa konkreta åtgärder på trafikområdet vid konkretisering av de
femton miljömålen. Detta bör ges regeringen till känna.
Klimatet
Regeringen skriver att trafikens bidrag till luftföroreningarna
ska vara försumbar på 25-30 års sikt. Det är bra att ha
långsiktiga perspektiv, men det måste hända saker under de
närmaste åren också, inte minst för att nå de långsiktiga
målen. Hade regeringen valt att följa KOMKOM:s förslag
om en årlig bensinprishöjning på 10 öre vore detta ett steg på
vägen, även om det skulle krävas betydligt större höjningar
för att få den miljöeffekt som krävs. Vi vill här påminna om
att naturlagarna inte kan ändras med riksdagsbeslut. Har det
uppstått en viss koncentration av luftföroreningar (bensen,
kväveoxider, koldioxid etc.), kan inte riksdagen med hjälp av
fattade beslut göra detta ogjort. Det är detta som skiljer
miljöfrågor från de flesta andra frågor.
Det svenska miljöarbetet i
EU
Det finns en risk med att lämna över vår miljöpolitik i
händerna på EU. Vi saknar i texten skrivningar om
djurskydd och livsmedel. Mycket viktiga miljö- och
hälsofrågor där Sverige har (hade) väsentligt strängare regler
än EU när vi blev medlemmar. Det sas då att vi skulle arbeta
hårt för att EU skulle ta efter våra regler och vi fick vid
inträdet en rad undantag på detta område. Men tiden börjar
rinna ut för dessa och inom EU har inte mycket hänt. Det ser
snarare ut som om det är vi som får anpassa oss till EU
istället för tvärtom. Ett exempel är antibiotika i foder. Om vi
kunde visa att det är skadligt och farligt skulle
kommissionen se över EU:s regler sas det när vi fick
undantaget. Flera utredningar visar att det är farligt och
skadligt, men istället har vi ändrat i vår foderlag till det
sämre. Det kan komma att bli flera sådana exempel nu när
flera dispenser om undantag snart går ut, och vi anser väl att
Sverige aktivt bör arbeta med dessa frågor i EU. I EU-
politiken visas på ett tydligt sätt om Sveriges ambition att bli
ett föregångsland på miljöområdet följs upp också i de olika
ministerrådens möten. Sverige måste mer aktivt än hittills
våga driva frågor som kan vara kontroversiella, men där
svenska miljökrav är hårdare än EU:s och den svenska
opinionen har en annan uppfattning än EG-kommissionen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
på konkreta tidsbestämda delmål som är möjliga att utvärdera,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att delmål för att nå de övergripande målen skall beslutas av
riksdagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en övergripande målsättning att Sverige inom 25 år skall ha löst
dagens kända miljöproblem samt förhindra att nya uppstår,
4. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till riktlinjer
för vad som skall ske när miljömålen ej nås,
5. att riksdagen begär att regeringen redovisar de samhällsekonomiska
konsekvenserna av de nya miljömålen, de delmål som fastställs och de
åtgärder som krävs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en plan för inköp av skyddsvärd skog bör vara genomförd i sin
helhet inom tio år, beträffande urskogarna före år 2000,
7. att riksdagen begär att regeringen återkommer med ett
handlingsprogram för klimatområdet omfattande samtliga sektorer som kan
komma att beröras för att klimatkonventionen skall kunna efterföljas och
klimathotet reduceras,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utgångspunkten för miljöomställningen måste omfatta alla
varor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att faktor 10-begreppet bör kompletteras med begreppet rättvist
miljöutrymme,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om producentansvar för möbler och kontorspapper,
11. att riksdagen begär att regeringen återkommer och redovisar konkreta
åtgärder på trafikområdet vid konkretisering av de femton miljömålen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen måste våga gå före i EU:s miljöarbete även i
kontroversiella frågor.
Stockholm den 29 maj 1998
Maggi Mikaelsson (v)
Owe Hellberg (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)