med anledning av prop. 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige
Inledning
Den sedan länge aviserade miljöpropositionen har till slut
kommit till riksdagen. Regeringen föreslår att en ny struktur
för arbetet med miljömål tillämpas. I stället för de 170 olika
miljömål som gäller idag föreslår man 15 mer övergripande
miljökvalitetsmål. Dessa miljökvalitetsmål ska enligt
regeringen uppnås i ett generationsperspektiv. Utöver de
allmänt hållna miljömålen presenterar regeringen även
förslag till en ny kemikaliepolitik med ett mer generellt
arbetssätt än idag.
Den nu presenterade miljöpropositionen faller väl in i det mönster som har
bildats under den socialdemokratiska regeringsperioden. Stora strategiska
beslut har gång på gång skjutits fram och försenats. Den politiska retoriken
har klätts i grönt och språket har bokstavligen blivit kretsloppsanpassat -
med statsministern i spetsen har devisen "en ekologiskt hållbar utveckling"
upprepats gång på gång. Samtidigt har vi dock fått se en kraftig bantning av
de centrala anslagen till Naturvårdsverket och det vardagliga långsiktiga
arbetet. Det har handlat om minskade anslag till miljöövervakning, sanering
av förorenade områden, kalkning av försurade sjöar och vattendrag och
miljöforskning. Detta är en ordning som vi vid upprepade tillfällen har
kritiserat, och från Kristdemokraternas sida har vi budgetmässigt prioriterat
miljöanslagen.
De 15 miljömålen
De 15 utpekade målen har nästan romantiska rubriker som
"frisk luft", myllrande våtmarker", "levande skogar" och
"storslagen fjällmiljö". Regeringen överger de bindande
miljömålen och föreslår i stället att målen ska preciseras
närmare av en parlamentarisk beredning i samverkan med
berörda myndigheter. Denna beredning får 1,5 år på sig att
föreslå delmål och vilka åtgärder som behövs för att målen
ska nås.
Det kan vara bra att renodla och tydliggöra miljöarbetet. Det ger bättre
överblickbarhet men det får inte ske på bekostnad av målsättningar att
åstadkomma verkliga förbättringar.
Vi ifrågasätter att regeringen överger de mätbara miljömålen som i procent
eller årtal anger hur till exempel utsläpp ska minska. De målsättningar som
regeringen föreslår är luddiga och det saknas prioriteringar och instrument
för att styra mot målen. Förslaget att tillsätta en parlamentarisk beredning
bidrar till att det nödvändiga strategiska miljöarbetet tappar både tempo och
skärpa. Med tanke på att regeringen har dröjt så länge med den miljöpolitiska
propositionen och att man i debatter hela tiden har hänvisat till att lösningar
skulle presenteras i densamma, så hade vi förväntat oss ett något mer
innehållsrikt och precist dokument än en deskriptiv sammanfattning av
miljötillståndet av idag. I stället för den föreslagna beslutsprocessen måste
det naturligtvis vara riksdagen som ska fatta besluten om de olika delmålen.
Flera av miljömålen måste förtydligas så att de blir utvärderingsbara, och det
måste fastställas särskilda program för hur uppsatta mål ska uppnås. Vi vill
speciellt betona vikten av att riksdagen antar några av de viktigaste delmålen
redan nu. Det gäller målen för "ingen övergödning", "bara naturlig
försurning", "levande skogar" och "begränsad klimatpåverkan". Inom övriga
områden måste också tydliga handlingsprogram fastställas för att målen ska
kunna realiseras. Vi avser att återkomma med ytterligare förslag.
Ingen övergödning
Regeringen föreslår att halterna av gödande ämnen i mark
och vatten ska begränsas så att de inte får någon negativ
inverkan på människors hälsa, på förutsättningarna för
biologisk mångfald eller på möjligheterna till allsidig
användning av mark och vatten.
Regeringens förslag är för passivt och leder inte till tillräckligt kraftfulla
åtgärder. Naturvårdsverkets tidigare förslag om att de svenska utsläppen av
kväve till havet söder om Ålands hav ska minska med 40 % till år 2005
beräknat från år 1995 bör ligga till grund för det fortsatta arbetet med att ta
fram en åtgärdsplan inom detta område.
Bara naturlig försurning
Regeringen föreslår att de försurande effekterna av nedfall
och markanvändning ska anpassas till vad mark och vatten
tål. Nedfallet av försurande ämnen ska inte heller öka
korrosionshastigheten i tekniska material eller kulturföremål
och byggnader.
För att tillräcklig tyngd ska ges åt nödvändiga beslut måste riksdagen anta
ett delmål som står i samklang med det förslag som Naturvårdsverket
tidigare fört fram, det vill säga att de totala utsläppen av kväveoxid bör
minska med 40 % till år 2005 och med 70 % till år 2020 jämfört med
utsläppen 1995. Ett tydligt åtgärdsprogram för att nå detta mål bör utarbetas.
Levande skogar
Regeringen föreslår att skogens och skogsmarkens värde för
biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den
biologiska mångfalden bevaras och kulturmiljövärden och
sociala värden värnas.
De sista resterna av skyddsvärd skogsmark hotas av avverkning. Om en
gammalskog har försvunnit så går den inte att ersätta under överskådlig tid.
Regeringen har varit alltför passiv i sitt arbete med att skydda dessa områ-
den. Miljövårdsberedningen har tidigare föreslagit att 275 000 hektar bör
skyddas inom en tioårsperiod. Detta förslag bör antas av riksdagen som ett
delmål inom området "levande skogar". Ett program för att nå detta mål bör
utarbetas.
Begränsad klimatpåverkan
Regeringen föreslår att halten av växthusgaser i atmosfären i
enlighet med FN:s ramkonvention för klimatförändringar ska
stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan
på klimatsystemet inte blir farlig. Målet ska uppnås på ett
sådant sätt och i en sådan takt att den biologiska mångfalden
bevaras, livsmedelsproduktionen säkerställs och andra mål
för hållbar utveckling inte äventyras. Sverige har
tillsammans med andra länder ett ansvar för att detta globala
mål kan uppnås.
Det är på detta område särskilt tydligt att regeringen har misslyckats kapi-
talt med att presentera ett program för minskning av utsläppen av så kallade
växthusgaser. Främst är det koldioxiden som är det stora problemet. Vi har
under flera år föreslagit att ett klimatpolitiskt handlingsprogram ska
utarbetas, vilket regeringen sagt nej till. Regeringen föreslår nu i stället att
en
klimatkommitté ska tillsättas för att ta fram ett åtgärdsprogram. Det är sent
påkommet.
Med tanke på de dramatiska konsekvenser som kan bli följden av för stora
utsläpp av växthusgaser är det uppseendeväckande att regeringen ännu en
gång fördröjer nödvändiga beslut. Vi kräver därför att ett klimatpolitiskt
program antas av riksdagen snarast. Naturvårdsverkets förslag om att
koldioxidutsläppen räknat från år 1995 bör minska med 20 % till år 2020 och
med 60 % till år 2060 kan vara en lämplig grund för det fortsatta arbetet. Det
klimatpolitiska programmet bör ha följande inriktning:
Utfasning av fossilbränslen i energiproduktionen
Ökad olje-, kol- och fossilgasförbränning står i direkt strid
mot ett effektivt arbete för att få ned koldioxidutsläppen.
Sverige måste bygga upp ett energisystem som baseras på
förnybara bränslen. Utfasningen av fossilbränslen ur
energisystemet är lika angeläget som utfasningen av
kärnkraft. Ett annat övergripande mål måste vara att genom
effektivisering och besparing minska den totala
konsumtionen av energi.
Energifrågorna ska också ses i såväl regionalt som globalt sammanhang.
Den svenska strävan måste vara att bidra till regionala energipolitiska
lösningar som underlättar utfasningen av fossilbränslen. Globalt måste man
finna lösningar för de länder som idag är starkt beroende av export av
fossilbränslen och givetvis måste ansträngningarna öka för att USA, som står
för 25 % av koldioxidutsläppen, ska minska sina utsläpp.
Utfasning av fossilbränslen i transportsektorn
Tydliga beslut med lagstiftning måste till för att klargöra för
bilindustrin att man måste finna andra drivmedel än
fossilbränsle. Bilindustrin måste kunna redovisa hur bidraget
till växthuseffekten genom koldioxidutsläpp från
nyproducerade bilar skall upphöra helt. Också kortsiktigt
måste transportsystemen utformas så att utsläppen från
denna sektor drastiskt minskar. Det handlar om
"trängselavgifter" i storstäderna, introduktion av förnybara
bränslen och avgifter på miljöskadliga utsläpp. Också detta
måste ses i ett globalt perspektiv och internationella
handelsöverenskommelser bör kompletteras med avtal för att
få hejd på koldioxidutsläppen inom transportsektorn. I EU
borde exempelvis upphandlingsreglerna kompletteras med
krav på att miljökostnaden för transporterna skall vägas in
vid en upphandling. Allt i syfte att främja miljövänliga
transportsystem och minska transportarbetet när detta får
miljöskadliga konsekvenser.
Begränsning av metanavgång
Växthusgasen metan är fyra gånger så aggressiv som den
mer allmänt fruktade koldioxiden. Det är framför allt ett
globalt problem som har sina källor i bland annat alla de
sumpområden som finns, t ex risfälten i Kina. Nötboskap är
ett annat stort problem, de stora boskapshjordarna i t ex
Sydamerika är stora avgivare av metan. Också i Sverige
finns det problem med metanavgång även om de är relativt
sett mindre än i många andra länder. I ett globalt
sammanhang utgör de dock en del av problemet och måste
beaktas i ett nationellt handlingsprogram.
Åtgärder för att öka kolbindningen
Med mer varsamma metoder vid brukandet av jorden kan
den organiska substansen tillåtas öka och på så sätt binda
kolet igen genom växternas fotosyntes. Idag finns exempel
på ekologiska odlingssystem som ökar jordens mullhalt. Bl a
visar ett tioårigt storskaligt försök med plöjningsfri odling,
där gröngödsling och spannmål varvats, att kolhalten i
matjorden ökat med 3 000 kilo C per hektar och år i
jämförelse med ett konventionellt odlingssystem där plöjning
tillämpas och handelsgödsel tillförts under samma period.
Skulle detta system tillämpas på hela Sveriges åkerareal, ca 2,8 miljoner
hektar, skulle mer än hälften av utsläppen av koldioxid från förbränningen av
fossila bränslen årligen kunna bindas i jordens organiska substans och dess-
utom binda ca 300 kilo kväve per hektar. Lösningen för att ge spannmålen
kväve när det bäst behövs är att tillföra humanurin. För att detta ska kunna
bli ett realistiskt alternativ i större skala måste samverkan mellan stad och
land vara stark. De hinder som EU lagt ut mot denna verksamhet måste
undanröjas.
Återvinning och lagring av koldioxid
På senare tid har tankar vuxit fram om återvinning och inte
minst lagring av koldioxid under jord och under hav.
Kortsiktigt kan det vara nödvändigt att utveckla system för
detta för att på så sätt under det kommande århundradet
också på detta sätt hejda koldioxidtillväxten i atmosfären.
Särskilda forskningsinsatser och utvecklingsprogram, för
detta bör därför initieras.
Kemikaliepolitiken
Regeringen skriver övergripande att allt
kemikaliesäkerhetsarbete bör utgå från riskvärderingar.
Dagens arbetsmetoder bör kompletteras med ett mer
generellt angreppssätt som riktas mot kemiska ämnen med
dokumenterat hälsofarliga egenskaper samt mot organiska,
av människan framställda ämnen som är bioackumulerande
och långlivade.
Vi vill lyfta fram vikten av att staten i sina olika skepnader (myndigheter,
företag, verk etc) inte bara lever upp till givna målsättningar och regler, utan
också går före och är föredömen.
Idag finns det alltför många exempel på motsatsen. Vi kan nämna proble-
matiken med giftiga båtbottenfärger i Östersjön respektive skadliga brand-
släckare som drivs av skarpa halongaser. Här finns det undantag och
dispenser för statlig egendom som ger näringsliv och enskilda stora svårig-
heter att förstå. Ska den lagstiftande församlingen vinna acceptans för beslut
måste alla aktörer leva efter samma regelverk. Det duger inte att undanta den
egna verksamheten.
Det finns delförslag i regeringens politik på kemikalieområdet som vi
hyser betänkligheter emot. Vad gäller användning av blyhagel så har det
tidigare uttalats att en övergång från blyhagel till annat hagel som inte är
miljöfarligt ska ske genom frivilliga åtgärder till någon gång i början av
2000-talet. Vi anser att denna strävan också fortsättningsvis bör gälla. Ännu
finns inget fullgott alternativ. Det är därför inte särskilt ändamålsenligt att
införa ett blyhagelförbud redan nu.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att delmålen inom miljöområdet skall antas av
riksdagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tydliga program för att miljömålen skall kunna
realiseras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det fortsatta arbetet inom området "ingen övergödning",
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delmål inom området "bara naturlig försurning",
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delmål inom området "levande skogar",
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delmål och program inom området "begränsad klimatpåverkan",
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att staten är ett föredöme när det gäller att följa
gällande
lagar och regler inom kemikalieområdet,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om förbud mot blyhagel.