Motion till riksdagen
1997/98:Jo62
av Patrik Norinder och Inger René (m)

med anledning av prop. 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige


Inledning
En stor andel av den plast som används i Sverige är av typen
polyvinylklorid (PVC). Användningsområdena för PVC är
många tack vare plastens goda egenskaper, t.ex. lång
livslängd, motståndskraft mot väder och vind och låg vikt.
PVC-branschen är viktig för den svenska arbetsmarknaden,
särskilt i Västsverige.
PVC har kritiserats ur miljösynpunkt. Två statliga utredningar har före-
slagit avveckling, medan viktiga statliga myndigheter som Naturvårdsverket
och Kemikalieinspektionen menat att det inte är nödvändigt att avveckla
PVC. Därmed råder en stor politisk osäkerhet och en otrygghet för företag
och människor som arbetar med PVC.
Med tillfredsställelse konstaterar vi att regeringen till stor del delar vår syn
att kemikaliesäkerhetsarbetet skall utgå från riskbedömningar. Dock avviker
regeringen från denna grundsyn vad gäller DEHP och andra mjukgörare i
PVC, där avveckling föreslås och en bortre tidsgräns har definierats.
Tillverkning av PVC
PVC tillverkas av vanligt koksalt och naturgas. Koksaltet -
natriumklorid - finns i nästan obegränsade mängder i havet
och berggrunden. Naturgas - kolväte - tas från Nordsjöns
oljefält. I PVC-tillverkningen används bara 43 procent
naturgas, resten är salt. Ur saltet utvinns klor. Naturgasens
kol och väte förädlas till eten. Klor och eten reagerar med
varandra och blir vinylklorid, som under högt tryck
omvandlas - polymeriseras - till PVC. Molekylerna binds
samman till långa sammanhängande kedjor som gör att PVC
lätt kan formas till många olika produkter.
Ren PVC är inte ett stabilt material och därför tillsätts metallföreningar vid
tillverkningen. De skall stabilisera plasten och hindra att den förstörs vid
bearbetning och användning. Plasten är också styv i sig och för att minska
styvheten kan mjukningsmedel tillsättas.
Blyföreningar är fortfarande de mest använda stabilisatorerna i PVC -
bl.a. för rör och kabel -  men tillverkarna övergår alltmer till andra ämnen.
Blystabilisatorer används inte i varor som skall vara genomskinliga,
ljuståliga eller färgbeständiga. År 1994 ingick 700 ton rent bly i PVC, vilket
kan jämföras med att det totalt används 33 000 ton bly i Sverige per år. Nu
ersätts blystabilisatorer alltmer av föreningar med barium och zink eller
kalcium och zink. Även användningen av zinkföreningar i PVC är dock liten
i jämförelse med andra områden.
För att PVC skall bli ett formbart och flexibelt material tillsätts mjuknings-
medel. Över 90 procent av mjukningsmedlen är ftalater. De tre mest
förekommande är DEHP, DINP och DIDP som alla tre utreds inom EU:s
program för existerande ämnen. Den största delen av ftalatutsläppen kommer
från PVC-belagd plåt i tak och stuprännor, presenningar samt bilars
underredsmassa. De produktgrupperna utgör bara en mindre del av PVC-
flödet i Sverige, och mängderna mjukgörare som kan läcka ut är små och
bryts ned till ofarliga ämnen när de utsätts för luftens syre. I syrefattiga
miljöer - sediment - bryts de ner långsammare.
Användningsområden för
PVC
Årligen används cirka 100 000 ton PVC och 400 000 ton
andra plaster i Sverige. Den totala PVC-användningen i
världen är ca 18 000 000 ton. PVC-plastens viktigaste
egenskaper är: lång livslängd, hög motståndskraft mot väder
och vind, låga krav på underhåll, låg vikt, god tätande och
skyddande förmåga och lätt att färga och forma efter behov.
Det måste dock framhållas att det kan vara svårt att ersätta PVC-plasten
med andra material och att det inte alltid är bättre för miljön. Även
alternativen kan innehålla farliga tillsatser eller ämnen.
Miljöaspekter
Miljöpåverkan av PVC-plast kan ske vid tillverkning,
användning och som uttjänt vara. Vid tillverkningen sker
utsläpp av klororganiska föreningar till både luft och vatten.
Naturvårdsverket bedömer att utsläppen är så små att de inte
har någon inverkan på människors hälsa.
Det är framför allt tillsatserna i bly som skulle kunna förorsaka påverkan
på människors hälsa och miljön. Bly är ett ämne som kan ackumuleras och
vara skadligt för människor och miljö. En avveckling av bly som tillsats-
material är därför nödvändig trots att plasten endast svarar för en mindre del
av den totala mängden bly som används i Sverige. Tennföreningar kan vara
en möjlig miljörisk lokalt i sjöar och vattendrag. Mjukningsmedlet DEHP är
även en miljörisk lokalt inom vissa stads- och industrinära områden enligt
Kemikalieinspektionen.
Som avfall kan PVC återvinnas, förbrännas eller deponeras. Återan-
vändningen och återvinningen av PVC ökar i hela världen. De bästa för-
utsättningarna finns inom bygg- och anläggningsbranschen. Ur miljö-
synpunkt är det bäst att först återanvända produkterna och därefter bränna
avfallet och återvinna energin. PVC går att återanvända flera gånger upp till
sex gånger utan nya stabilisatorer.
Vid förbränning höjer PVC bränslevärdet. Klor är en av orsakerna till att
det bildas dioxiner vid avfallsförbränning, men klor är inte den viktigaste
orsaken till hur stor mängd dioxin som bildas. Mängden beror på
utformningen och styrningen av förbränningen. PVC ökar inte dioxin-
mängden i avfallsförbränning. Om PVC togs bort från avfallet skulle
utsläppen av dioxiner inte minska. Vid förbränning bildas väteklorid som
bidrar till försurning. Denna måste neutraliseras med kalk som tillsätts
rökgaserna. Utsläppen av väteklorid har minskat med 96 procent de senaste
tio åren.
Totalt deponeras varje år i Sverige ca 4 400 000 ton avfall på kommunala
deponier, varav PVC-avfallet utgör 26 400 ton, vilket motsvarar 0,6 procent.
Naturvårdsverket bedömer att PVC som läggs på deponi troligen bryts ner
mycket långsamt, utom vissa mjukgörare. Vidare anser verket att utsläppen
från PVC-produkter är mycket små i förhållande till övriga utsläpp från
deponier. PVC-avfallet bedöms medföra samma risk för föroreningar som
hushållsavfall. Utifrån dagens kunskaper är deponering acceptabelt från
miljösynpunkt.
PVC-branschens betydelse
för arbetsmarknaden
Plastbranschen i Sverige består av ca 1 000 företag. Ett av de
största och mest betydelsefulla företagen i branschen är
Hydro Polymers Nordic i Stenungsund som är Sveriges enda
tillverkare av PVC-råvara. 1997 producerades 160 000 ton
vid företagets anläggning i Stenungsund, varav två
tredjedelar gick på export.
Sverige har ingen egen tillverkning av stabilisatorer för PVC. Neste Oxo
som producerar dietylhexylftalat, DEHP, är den enda svenska tillverkaren av
mjukningsmedel. 1995 tillverkade Neste Oxo i Stenungsund 55 000 ton,
varav 85 procent exporterades.
Stenungsund har således en omfattande petrokemisk industri. Här finns
fem petrokemiska anläggningar, med fyra ägare. Företagen har sammanlagt
ca 2 500 anställda, och till detta kan läggas många hundra företag som är
underleverantörer av varor och tjänster. Petrokemin är ryggraden i södra
Bohusläns näringsliv. Bortåt 40 procent av de förvärvsarbetande i
Stenungsund har sin utkomst från industriverksamhet.
Samarbetet är gott och företagen drar nytta av att ingå i ett integrerat
pipelinesystem. I och med att råvarubasen finns lokalt stärks företagen såväl
sammantaget som enskilt. En obalans i efterfrågan respektive utbud lokalt
riskerar att rubba den balans som gett Stenungsundsföretagen god förmåga
att konkurrera framgångsrikt med väsentligt större konkurrenter.
Borealis driver en etenkracker. Den kommer att byggas ut under de
närmaste åren, främst för att trygga tillgången av eten i Stenungsund. Den
största avnämaren av eten är Borealis egen polyetenanläggning. Största
enskilda kunden till Borealis är Neste Oxo som köper ca 75 procent av den
propen Borealis tillverkar. Vidare köps vätgas och bränngas av Borealis.
Hydro Polymers köper eten till sin PVC-produktion. Akzo Nobel köper eten
för sin tillverkning av etenoxid. AGA driver en luftgasanläggning och den
levererar kvävgas, för säkerhetssystemen, till samtliga ovan nämnda företag.
Vidare levererar AGA syrgas till Neste Oxo samt Akzo Nobel.
Verksamheten regleras av miljöskyddslagen, och länsstyrelsen övervakar
att besluten efterlevs. Förbättrad process- och reningsteknik har successivt
minskat utsläppen. Industrins egna krav är ofta hårdare än myndigheternas,
eftersom kunderna blir alltmer miljöintresserade och därmed ställer höga
krav på varorna. Industrins målsättning har varit att ligga före och i
forskningens framkant.
Det finns få kommuner i Sverige som har en grundligare undersökt miljö
än Stenungsund. Resultatet är mycket tillfredsställande och visar att
stenungsundsborna tillhör de friskare i landet. Samarbete mellan kommunen
och industrierna har givit räddningstjänsten förstärkta materiella och
personella resurser - till glädje för såväl kommunen som för industrin.
Att på miljömässiga icke underbyggda grunder och av ren populism
ifrågasätta och i termer av förbud diskutera PVC är enligt vår mening
orimligt. Självklart skall PVC-plasten utvecklas - ett intensivt arbete pågår
också kontinuerligt - i stället för att av svaga och osakliga skäl avvecklas.
Tidigare behandling av PVC
Få frågor har fått en sådan symbolmässig innebörd som
PVC-frågan. Detta har olyckligtvis medfört att fakta och
sakliga resonemang fått stå tillbaka för populism och
osaklighet. För företagen i plastbranschen och deras
anställda har detta inneburit ökad otrygghet.
Ett tydligt exempel på den märkliga hantering frågan fått är jordbruks-
utskottets betänkande om PVC hösten 1995. Trots att de utredningsuppdrag
som regeringen lagt ut på Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen ännu
inte var slutförda, ansåg då en majoritet i jordbruksutskottet att PVC "inte
hör hemma i kretsloppssamhället". Uttalandet var till och med mer
kategoriskt än det bakomliggande motionsyrkandet om att "materialåter-
vinning av PVC med dagens teknik inte kan rekommenderas".
Jordbruksutskottet baserade sin argumentation på Kretsloppsdelegationens
betänkande SOU 1994:104 och anslöt sig till dess slutsatser att bl.a. dagens
mjukgjorda PVC skall avvecklas, trots att Kretsloppsdelegationens
betänkande tidigare blivit grundligt kritiserat av flertalet remissinstanser
inklusive Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen. Dessa ansåg, till
skillnad från Kretsloppsdelegationen, att PVC är möjligt att återvinna samt
att det är klokare att låta utvecklingen av PVC fortsätta än att i stor skala
introducera oprövade alternativ med okända miljökonsekvenser.
Kemikalieinspektionen skrev att det i Kretsloppsdelegationen inte finns
något underlag att kräva en avveckling av mjukgöraren DEHP, dvs den som
produceras vid Neste Oxo i Stenungsund. Naturvårdsverket skrev att det inte
är nödvändigt att avveckla "dagens mjukgjorda PVC", PVC-bestruken väv,
PVC-belagd plåt samt PVC-golv.
Naturvårdsverket betonade, helt riktigt, att miljöfarliga stabilisatorer i styv
PVC bör avvecklas. En snabbare utveckling i denna riktning är önskvärd.
Naturvårdsverket menade trots detta att industrin bör få längre tid på sig att
finna alternativa stabilisatorer i exempelvis grova rör, än vad Kretslopps-
delegationen föreslagit.
Den politiska oklarheten och osäkerheten kring PVC-frågan har dock
nyligen underblåsts genom Kemikommitténs betänkande SOU 1997:84 där
en majoritet bestående av Centern och Socialdemokraterna uttalade att PVC
inte hör hemma i kretsloppssamhället och att PVC bör avvecklas. Utred-
ningens sakkunnige, professor Arne Jernelöv, samt Folkpartiets representant,
reserverade sig dock mot betänkandets syn på PVC. Jernelöv påpekar
därvidlag att Kemikommittén när det gäller PVC frångått de generella
bedömningskriterier som den själv förordar i alla andra sammanhang. I
klartext innebär detta att Kemikommitténs majoritet inte använder samma
måttstock när man bedömer PVC som vid bedömningen av andra polymerer
och konstruktionsmaterial. Det är därmed ingen överdrift att påstå att PVC är
mer en symbolfråga än en miljöfråga för Kemikommitténs majoritet.
Mjukgörare
Regeringen har i propositionens avsnitt 6.4.9 Ftalater och
andra mjukgörare i PVC m.m. lämnat förslag till frivillig
avveckling av ftalater och andra mjukgörare.
Inom EU:s arbete för existerande kemikalier pågår riskutvärdering av
ftalater. Arbetet är fördelat på olika länder där Sverige har ansvaret för
DEHP. Kemikalieinspektionen har fått uppdraget, och arbetet beräknas vara
avslutat under 1998.
Vi delar regeringens bedömning, som framgår av avsnitt 6.1, att "allt
kemikaliesäkerhetsarbete bör utgå från riskvärderingar". Det är därför
egendomligt att regeringen avviker från denna linje när det gäller DEHP. Vi
menar att regeringen inte bör föregripa riskbedömningen av DEHP och
markera att detta ämne "bör avvecklas" utan föregående riskvärdering.
Konsekvenserna av en avveckling måste belysas och alternativen utredas
för att säkerställa att de föreslagna åtgärderna verkligen leder till minskade
risker. Vi finner det meningslöst att fasa ut svensk produktion då andra
länder fortfarande producerar DEHP. En sådan utfasning av svensk
produktion får endast till resultat att varor med innehåll av DEHP importeras
till Sverige.
Regeringens förslag till frivillig avveckling utan konsekvensanalyser av
alternativ kan innebära att mindre undersökta ämnen kan komma att
användas.
I betänkandet (SOU 1997:84) skriver Kemikommittén: "Likartade regler
internationellt, både vad gäller utsläpp vid produktion och varors innehåll,
löser gemensamma miljöproblem och underlättar handeln med varor mellan
länderna. De skapar också konkurrensneutralitet mellan olika producenter.
Om ett enskilt land har strängare lagstiftning för produktion av varor, som
medför högre kostnader, riskerar landets industri att slås ut av sina
konkurrenter i andra länder. Omvänt kan en industri göra stora vinster om det
egna landet har svagare lagstiftning än konkurrentländerna. De lägre
produktionskostnaderna kan därmed slå ut industrin i länder med strängare
lagstiftning, kanske till priset av en förstörd miljö." Vi delar detta synsätt.
Kemikaliepolitik är i högsta grad en EU-fråga. Enligt Kemikaliein-
spektionens rapporter och studier kommer den största delen av emissioner
från ftalater från användning av utomhusprodukter. Dessa är till stor del
importerade, vilket ytterligare understryker vikten av miljösamarbete inom
EU. En särregel mot ftalater i svenskproducerad PVC reducerar endast i
ringa omfattning emissionerna.
Slutsatser
PVC-frågan har under ett flertal år varit en symbolfråga i
miljödebatten. Vi beklagar att den fått en så osaklig
behandling, där hypotetiska och ej kunskapsmässiga
påståenden har fått vara vägledande för politiska
ställningstaganden. Uttryck som befarad effekt eller
misstanke används för att hänvisa till försiktighetsprincipen
och kräva utfasning eller substitution. En samlad expertis har
inget att invända mot PVC i sig. Effekter på hälsa och miljö
är väl dokumenterade och motiverar inte ett totalförbud av
PVC. Detta utesluter dock inte att för människa och miljö
farliga tillsatser i PVC skall fasas ur och ersättas av ämnen
miljöanpassade till en långsiktigt hållbar utveckling.
Exempel på sådana ämnen som är dokumenterat
bioackumulerbara, persistenta och giftiga är bly och
kadmium.
Vi anser att användningen av försiktighetsprincipen och substitutions-
principen är en riktig väg att gå. För att den skall kunna tillämpas där det är
motiverat är det dock ett oavvisligt krav att tillämpningen sker på kunskaps-
mässiga och vetenskapliga grunder och inte på svaga indikationer och lösligt
grundade misstankar om farlighet. Sker inte så urholkas förtroendet för
principerna och de tappar sin användbarhet.
I fallet PVC skulle konsekvenserna av ett totalförbud för PVC, grundade
på osakliga slutsatser, kunna få orimliga följder. Ett material som har en stor
samhällsnytta genom goda egenskaper och låga kostnader skulle bytas ut mot
andra mindre dokumenterade material. Här har mycket lite i debatten
framkommit om de alternativa produkternas innehåll av farliga ämnen.
Konsekvenserna av ett totalförbud mot PVC skulle även bli stora för en
redan mycket ansträngd arbetsmarknad. Särskilt skulle detta drabba bygden
kring Stenungsund som är mycket beroende av de petrokemiska industrierna.
PVC-plasten bör utvecklas och miljöanpassas i stället för avvecklas. De
statliga verken Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket bör tillsammans
med PVC-industrin få i uppdrag att utarbeta en plan för att avveckla och byta
ut de tillsatsämnen som är skadliga för människa och miljö. I en sådan plan
bör även en tidsaspekt vara bestämd för genomförandet.
Pågående riskbedömningsarbete med mjukgörare i PVC bör avvaktas
innan något ställningstagande görs om avveckling av ftalater. De eventuella
åtgärder som kan föreslås, inom ramen för EU:s program för existerande
ämnen, bör genomföras gemensamt inom EU efter avslutade riskbedöm-
ningar. Kemikaliepolitik är i högsta grad en EU-fråga. Konsekvenserna av en
avveckling av ftalater bör belysas och alternativen utredas för att säkerställa
att föreslagna åtgärder leder till minskade risker.
Hanteringen av PVC bör följa den riskhantering för varor och ämnen som
generellt fastställs av riksdagen och som gemensamt beslutas i internationella
sammanhang. Bedömningen av PVC skall göras utifrån generella kriterier.
PVC skall inte särbehandlas.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om PVC-plastens positiva egenskaper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om PVC-industrins betydelse för arbetsmarknaden i Västsverige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdraget att utarbeta en plan för miljöanpassning av PVC,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bedömningen och hanteringen av PVC,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riskbedömning av ftalater,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsekvensanalyser av alternativ till ftalater,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av samsyn med andra länder inom EU inom
kemikaliepolitiken.

Stockholm den 28 maj 1998
Patrik Norinder (m)

Inger René (m)