med anledning av prop. 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla
Inledning
Förslaget behandlar avfallsfrågor. Moderata samlingspartiet
instämmer i regeringens förslag på en rad punkter.
Exempelvis är det bra att inte reglera hanteringen av
rivningsavfall på det sätt som kretsloppsdelegationen tidigare
föreslagit. Det är också naturligt att begränsa kommunernas
ansvar för avfall som inte är hushållsavfall eller farligt avfall,
eftersom producentansvaret införs på alltfler områden.
På några punkter är förslaget dock bristfälligt och riskerar att leda till en
miljömässigt sämre avfallshantering. Förslaget kräver också förtydliganden
som vägledning för tillämpningen.
Avfallsbegreppet
Avfallsbegreppet och dess tillämpning är av grundläggande
betydelse för miljöpolitiken. En alltför vid tolkning av
avfallsbegreppet leder till att restprodukter, inte minst inom
industrin, i onödan kommer att omfattas av de långtgående
regleringar som gäller för avfallshantering.
En klar och tydlig tillämpning av avfallsbegreppet blir allt viktigare i takt
med att företagen strävar efter att finna alternativ användning för rest-
produkter. Restprodukter för vilka ingen användning finns innebär för
företagets del ett slags kostsamt produktionsspill.
Allt fler företag ägnar sig åt att ta tillvara andra företags restprodukter. I
dessa sammanhang representerar restprodukterna ett värde, vilket ur miljö-
synpunkt är av avgörande betydelse eftersom någon då också vill ta ansvar
för dessa. Det är därför viktigt att avfallsbegreppet tillämpas så att handeln
och hanteringen av restprodukter, vilka betingar ett värde för någon, inte
störs eller hindras av regler som skall gälla för avfall, vilket inte betingar
något värde.
Denna distinktion är mycket viktig. Ordinära transporter av insatsvaror, i
form av restprodukter, skulle exempelvis omfattas av omotiverade regle-
ringar om det föreliggande förslaget om föreskrifter för transportörer av
avfall tillämpas oförsiktigt.
Visserligen finns en dom från Högsta domstolen som innebär att
restprodukter som är föremål för handel och transporter mellan företag inte
räknas som avfall, men ett förtydligande av avfallsbegreppet är ändå
motiverat, eftersom det föreliggande förslaget innehåller några otydliga
skrivningar. Exempelvis indikerar rubriken till avsnitt 10 "Ansvaret för han-
tering av avfall och uttjänta produkter" att det fortfarande råder en viss
begreppsförvirring, eftersom "uttjänta produkter", till skillnad från det som
bör avses med "avfall", kan betinga ett värde för någon, t.ex. som insatsvara i
produktionen.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att avfallsbegreppet inte
skall tillämpas så att det omfattar restprodukter där någon kan visa att de
betingar ett värde och som vederbörande vill ta ansvar för.
Producentansvar för
elektriska och elektroniska
produkter
Regeringen har givits långtgående befogenheter att utan
riksdagens hörande meddela föreskrifter för producentansvar
för varor. Enligt förslaget kommer regeringen att meddela
föreskrifter för producentansvar för elektriska och
elektroniska produkter "så snart det är möjligt".
Moderata samlingspartiet är i princip positivt till införande av producent-
ansvar på detta område, men noterar att det återstår olösta frågor som bör
klarläggas innan producentansvaret införs.
Mot bakgrund av den relativt långa livslängden för många elektroniska och
elektriska produkter samt den jämförelsevis höga kostnaden för omhänder-
tagande kommer ett individuellt producentansvar att ställa krav på en
fondering av omfattande belopp. Enligt dagens regler kommer dessutom
dessa fonder att bli skattepliktiga. Producentansvaret bör därför ges en
utformning som inte kräver omfattande reservationer eller villkoras med en
regelförändring som skattebefriar dessa fonder.
Producentansvaret kan vidare leda till särskilda nackdelar för vissa företag
om det även skall omfatta de stora mängder "historiskt skrot" som finns i
omlopp. Företag som sedan länge varit etablerade på marknaden hamnar då i
ett underläge gentemot nyetablerade företag. Dessutom riskerar de produ-
center som inte klarar att på kort tid bygga upp tillräckliga fonder för det
"historiska skrotet" att slås ut. Ansvaret måste därför fördelas så att sådana
effekter undviks.
Slutligen finns det skäl att anta att mängden "föräldralöst skrot" kommer
att vara stor, dels till följd av privat gränshandel, t.ex. via Internet, dels
som
en följd av producentansvaret. Även denna fråga måste få en lösning, inte
minst för att hindra att oseriösa företagare agerar så att mängden "föräldra-
löst skrot" ökar.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att ovanstående frågor måste lösas
innan producentansvar för elektriska och elektroniska produkter införs.
Förbud mot deponering
Förslaget omfattar ett förbud mot deponering av utsorterat
brännbart avfall och senare ett generellt förbud mot
deponering av organiskt avfall. Riksdagen bör avslå förslaget
på denna punkt eftersom det leder till en miljömässigt dålig
avfallshantering.
Riksdagen bör också besluta att kravet att hantera brännbart avfall åtskilt
från annat avfall inte skall gälla om avfallet nyttiggörs på annat sätt, t.ex.
genom biologisk avfallsbehandling.
Deponiförbudet av brännbart och organiskt avfall innebär att olika former
av biologisk avfallsbehandling, t.ex. s.k. biocellsrötning, andra typer av
rötning eller kompostering, förhindras, eftersom dessa biologiska behand-
lingsmetoder förutsätter en deponering av avfallet under behandlingstiden.
Genom biocellsrötning kan man i både liten och stor skala utvinna såväl
biobränsle i form av metangas som näringsämnen ur avfall.
Förbudet mot biologisk avfallsbehandling i kombination med en den
tidigare aviserade avfallsskatten innebär att avfallsförbränning är den enda
kvittblivningsmetod som kommer att framstå som ekonomiskt rimlig i
framtiden. Anläggningar för energiutvinning genom avfallsförbränning
kräver dock, för att vara lönsamma, mycket stora mängder avfall. Inom
energibranschen räknar man med att det krävs ett befolkningsunderlag på
minst 400 000 människor för att avfallsmängden skall bli tillräckligt stor. En
indikation på denna utveckling finns redan då ett renhållningsbolag i södra
Sverige ansökt om koncession för att utöka sin avfallsförbränning med
140 000 ton per år, vilket förutsätter att avfall måste "importeras" över långa
avstånd.
Således kommer transportarbetet för avfallshanteringen att öka kraftigt
som en följd av den ensidiga inriktningen mot avfallsförbränning. Hushålls-
avfallet kommer att transporteras på lastbil till några få, stora förbrännings-
anläggningar för energiproduktion. Den aviserade avfallsskatten kommer i
praktiken att utgöra ett incitament för dessa transporter eftersom skatten
enbart kommer att tas ut på restavfallet efter förbränningen.
Förbudet mot biologisk avfallshantering är därtill olämpligt därför att det
är en otidsenlig detaljstyrning som riskerar att hindra den tekniska utveck-
lingen inom avfallshanteringen och låsa genomförandet av avfallshante-
ringen till system som inte är ändamålsenliga.
Moderata samlingspartiet förordar att renhållningslagen skall ha följande
lydelse:
Propositionens lydelse
Föreslagen lydelse
8 d §
8 d §
Om det behövs av
återanvändnings- eller
återvinningsskäl eller andra
hälso- eller miljöskäl, får
regeringen meddela
föreskrifter om förbud mot
deponering av brännbart och
organiskt avfall.
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får meddela
föreskrifter om avsteg eller i
det enskilda fallet medge
undantag från förbuden som
avses i första stycket.
Om det behövs av
återanvändnings- eller
återvinningsskäl eller andra
hälso- eller miljöskäl, får
regeringen meddela
föreskrifter om förbud mot
deponering av brännbart och
organiskt avfall som innebär
att avfallet inte nyttiggörs.
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får meddela
föreskrifter om avsteg eller i
det enskilda fallet medge
undantag från förbuden som
avses i första stycket.
Föreskrifter om deponering
av avfall
Enligt förslaget skall Naturvårdsverket ges rätt att meddela
generella föreskrifter om miljöskyddsbestämmelser för
deponering av avfall. Denna föreskriftsrätt bör, i likhet med
vad kommunförbundet påpekar i sitt remissvar, förbehållas
regeringen. En utveckling där Naturvårdsverket tilldelas allt
mindre ekonomiska resurser samtidigt som dess ansvar
utvidgas är olämplig.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avfallsbegreppet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kravet att hålla brännbart avfall åtskilt,
4. att riksdagen beslutar att renhållningslagen ändras i enlighet med vad
som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Naturvårdsverkets rätt att meddela föreskrifter.
Stockholm den 30 september 1997
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)