med anledning av prop. 1997/98:142 Riktlinjer för Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen
Innehåll
1 Livsmedelsförsörjningen - 2000-talets ödesfråga
Världens befolkning växer och livsmedelsproduktionen totalt har ökat
under de senaste decennierna. Trots detta har det högeffektiva
industriliknande jordbruket inte lyckats trygga en god
livsmedelsförsörjning på global nivå. Medan rika regioner och
samhällsskikt lever i ett överflöd som skapar överskottsproduktion och
vällevnadssjukdomar lever andra samhällsskikt och regioner i svält och
fattigdom. 800 miljoner människor saknar tillräckligt med mat och
tvingas leva ständigt hungriga.
Befolkningsökningen tillsammans med en allt större utarmning av jordens
naturresurser gör att livsmedelsförsörjningen och nyttjandet av jordbruks-
mark med stor sannolikhet kommer att bli en av 2000-talets viktigaste frågor.
Västvärldens livsmedelsmönster håller inte i ett globalt perspektiv. För att
säkra mänsklighetens överlevnad måste dagens livsmedelsproduktion och
utnyttjande av naturresurser ställas om så att de blir långsiktigt hållbara.
En annan förutsättning för jordens långsiktiga produktionsförmåga är
tillgången på färskvatten. Dagens produktionsmetoder i jordbruket, med
stora arealer som konstbevattnas, leder till sänkta grundvattennivåer och
försaltning av jordbruksmark. För närvarande är ca 15 % (ca 300 miljoner
hektar) av världens bevattnade arealer skadade av försaltning. Siffran
beräknas vara fördubblad om 25 år.
Det är uppenbart att världens livsmedelsproduktion och konsumtion måste
förändras. Den idag dominerande uppfattningen att människan kan behärska
naturen måste ersättas av insikten att naturen sätter gränserna för all
mänsklig aktivitet. På global nivå kan man konstatera att dagens
marknadsekonomier, där ekonomisk tillväxt är målet och rovdrift på naturen
medlet, inte har lyckats åstadkomma hållbara försörjningssystem. EU utgör
inget undantag. Med ett grundfördrag som sätter ekonomisk frihet före
människors behov och handel före miljö, har man satt en ram som står i
motsättning till ett långsiktigt hållbart samhälle.
2 Regeringens proposition
Regeringens proposition med riktlinjer för Sveriges arbete med
jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen är tunn och
alltför övergripande för att riksdagen ska kunna få möjlighet att på ett
realistiskt sätt ta del i förändringsprocessen. De bedömningar som
presenteras är till största delen okontroversiella, samtidigt som
avsaknaden av tidsperspektiv gör det omöjligt att bedöma realismen i
förslagen.
Den övertro på avreglering och marknadsstyrning som regeringens
proposition ger uttryck för liksom den naiva förhoppningen att jordbruks-
politiken i framtiden skall vara konsumentstyrd istället för producentstyrd
skapar inte tilltro till regeringens förmåga att hantera jordbrukspolitiken i
EU-systemet.
3 En gemensam politik på jordbruks- och
livsmedelsområdet.
Regeringen bedömer att det även i fortsättningen finns behov av en
gemensam politik på jordbruks- och livsmedelsområdet. Man redovisar
tre motiv för detta:
- en gemensam politik är en förutsättning för att den inre marknaden skall
fungera,
- en gemensam politik är nödvändig av effektivitetsskäl. Gemensamma
regler minskar behovet av kontroll mellan länderna och bör således
minska administration och kostnader,
- en gemensam politik ger Sverige större möjligheter att driva höga
gemensamma krav på främst miljö-, djurskydds- och livsmedelsom-
rådena.
Vänsterpartiet anser att regeringen inte redovisat hållbara argument för
att motivera en gemensam politik på jordbruksområdet. Snarare är
regeringens motiv argument för att inte ha en gemensam politik.
Den inre marknaden är en grundbult i EU-systemet där den fria rörligheten
av varor, tjänster, människor och kapital är överordnad sociala och
miljömässiga behov. Men jordbruksprodukter och livsmedel kan inte
betraktas som vilka varor som helst. Matens bokstavligt livsviktiga betydelse
innebär att både produktion och förädling i alla led måste kunna åsättas både
hälsomässiga och miljömässiga krav. Dessutom måste särskilda krav ställas
på den djurhållning som livsmedelsproduktionen förutsätter. Dessa krav kan
variera mellan länder. Det kan till exempel gälla krav på tillsatser i
livsmedel, krav på vissa odlingsmetoder till skydd för miljön eller förbud
mot vissa uppfödningsmetoder. Om krav av ovan nämnda slag varierar
mellan länderna, betraktas de som handelshinder som stör den inre
marknaden. Sverige har undantag från EU:s regler bland annat när det gäller
salmonellakontroll och vi har en strängare djurskyddslagstiftning. Till
exempel är det förbjudet enligt svensk lagstiftning att använda den genetiskt
defekta rasen belgisk blå i avel, ett förbud som nu ifrågasätts av EU-
kommissionen.
Det andra motivet, att en gemensam jordbrukspolitik skulle vara motiverad
av effektivitetsskäl, håller inte heller. Regeringen torde vara tämligen ensam
i att anse att gemensamma regler inom EU:s jordbrukspolitik minskar
behovet av kontroll mellan länderna eller att administration och kostnader
har minskat efter EU-inträdet. Verkligheten är ju den att behovet av att till
varje pris upprätthålla den inre marknaden skapar en ständigt växande flora
av regler, allt mer detaljerade. Korruption och fusk är verkliga problem och
stora resurser måste läggas ner på motåtgärder, vilket hittills inte fungerat.
Det tredje motivet, att en gemensam politik på jordbruksområdet skulle ge
Sverige större möjligheter att driva höga gemensamma krav på främst miljö-,
djurskydds- och livsmedelsområdena, är något mer komplicerat att analysera.
Det är bra att Sverige har möjlighet att driva höga gemensamma krav inom
EU för att förbättra de sämsta förhållandena och det skulle i så fall vara ett
skäl för en gemensam jordbrukspolitik. Men om det samtidigt innebär att det
i praktiken blir svårt att driva strängare nationella krav och att de länder som
går före hela tiden riskerar att ifrågasättas för brott mot varors fria
rörlighet,
kan man fråga sig vad Sverige vunnit på dessa områden.
En stor nackdel med en gemensam marknad av EU:s storlek berörs inte i
regeringens proposition. Det gäller de ökade risker för spridning av smitta
och djursjukdomar som uppstår. BSE-krisen är ett exempel på sårbarheten i
ett system med gränslös handel med djur och kött mellan länder med
sinsemellan olika krav på djurhållning och kontroll. Det är definitivt för
tidigt att blåsa faran över för BSE-krisen. Fortfarande upptäcks sjuka djur i
flera länder utanför Storbritannien.
De ökade fallen av salmonellasmittat kött som rapporteras trots att Sverige
har rätt att kräva garantier för salmonellafrihet visar också hur svårt det är i
praktiken att ha strängare krav på livsmedel i ett land när marknaden är
öppen och gränskontroller är förbjudna. Frågan om behovet av en gemensam
politik på jordbruksområdet kan inte vila på EU-fördragens grundkoncept.
Utgångspunkten måste vara om de mål som ställs upp och de medel som
föreslås för jordbruk och livsmedelsproduktion, regionalt, nationellt och
globalt, kräver en gemensam politik. Med en sådan utgångspunkt kan man
konstatera att hittills har den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU lett
till ökad administration, överskottsproduktion och dumpade priser på
världsmarknaden. Den gemensamma jordbrukspolitiken har också försvårat
för Sverige att gå före när det gäller etiska krav, djurskydd och hälsorelate-
rade livsmedelskrav, t ex när det gäller tillsatser.
Vänsterpartiet anser att regeringen bör analysera vilka delar av jord-
brukspolitiken som bör lyftas ur den gemensamma jordbrukspolitiken och i
stället beslutas på nationell nivå. Regeringen bör också ta initiativ att EU gör
en omprövning av vilka områden inom jordbruks- och livsmedelspolitiken
som skall vara totalharmoniserade respektive skall regleras med minimi-
regler. Detta bör ges regeringen till känna.
4 En ny jordbruks- och livsmedelspolitik
Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att den gemensamma
jordbrukspolitiken i grunden måste förändras och att begränsningar av
produktionen och subventioner inom ramen för marknadsordningarna bör
avvecklas. Denna omställning av den nuvarande politiken måste dock
genomföras med bibehållande av en livsmedelsproduktion i alla led. Det
är viktigt att behålla minst nuvarande nivå på och lokalisering av
primärproduktion och livsmedelsförädling i Sverige. Det är också en
omställning som måste vara ekologiskt uthållig och inbegripa ett
försörjningsmål.
I ett läge då stora delar av det svenska jordbruket, framför allt den mindre
och medelstora mjölk- och animalieproduktionen, har uppenbara lönsamhets-
problem, måste omställningen ske med inriktningen att utnyttja de fördelar
som finns i den svenska livsmedelsproduktionen. Det är bra att den svenska
regeringen är pådrivande i omställningen, men den får inte ske på bekostnad
av svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion. Detta bör ges
regeringen till känna.
4.1 Agenda 2000
Den förändring av jordbrukspolitiken i EU som står på den politiska
dagordningen just nu berörs nästan inte alls i regeringens proposition,
vilket måste betecknas som anmärkningsvärt. Eftersom regeringen på
EU:s ministerrådsmöten klart deklarerat att man står bakom inriktningen
i Agenda 2000, borde det också ha avspeglat sig i den lagda
propositionen. Åtminstone borde regeringen redovisat kopplingen mellan
de övergripande målen och de konkreta förslag som ligger i Agenda
2000. Det sätt som regeringen nu väljer ger intrycket att man inte är
intresserad av att få en parlamentarisk debatt om inriktningen på
regeringens agerande i de politiska frågor som står på den aktuella
dagordningen. Det är ett exempel på hur det demokratiska underskottet
som EU-systemet driver fram också får genomslag i Sveriges riksdag.
Det är naturligtvis inte möjligt att, i ett politiskt system som bygger på
förhandlingar, samtal och uppgörelser vid middagsborden, alltid lägga
fast taktiken eller "budgivningen" genom politiska beslut, men med
nuvarande ordning fattas besluten i fel ordning. Det hade naturligtvis
varit en fördel ur demokratisk synpunkt om Sveriges riksdag hade lagt
fast målen och inriktningen av medel innan regeringen binder upp
Sveriges position. För att ge riksdagen möjlighet att följa upp regeringens
agerande och eftersom jordbrukspolitiken utgör en stor del av EU-
samarbetet borde regeringens arbete i EU på jordbrukspolitikens område
redovisas årligen i en särskild skrivelse. Detta bör ges regeringen till
känna.
5 Övergripande mål för jordbruks- och
livsmedelspolitiken inom EU
Vänsterpartiet delar i stort regeringens övergripande mål för jordbruks-
och livsmedelspolitiken så som de uttrycks i propositionen. Det vill säga
att Sverige skall verka för en jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU
vars övergripande mål är att:
- främja ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser,
- främja en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion,
- bidra till global livsmedelssäkerhet.
Det är positivt att den globala livsmedelssäkerheten lyfts in bland de
övergripande målen. Det är också viktigt att poängtera att när det gäller
livsmedel får inte prisfrågan överordnas kraven på säkerhet och kvalitet.
Enligt Vänsterpartiet saknas dock en konkretisering av dessa
övergripande mål. I den utredning som föregått regeringens proposition,
KomiCAP, poängterades ytterligare ett antal mål för EU:s
jordbrukspolitik. Där fastslogs att jordbrukspolitiken också skall syfta till
att produktion, förädling och distribution av livsmedel bedrivs på ett
sådant sätt att
- den biologiska mångfalden bevaras och främjas,
- kulturmiljöer bevaras,
- ett varierat odlingslandskap främjas,
- miljöbelastningen minimeras,
- animalieproduktionen sker med högt ställda djurskyddskrav,
- en regional balans och en levande landsbygd främjas,
- ett internationellt konkurrenskraftigt jordbruk inom EU främjas.
Det är beklagligt att regeringen i propositionen valt att försvaga
KomiCAP-utredningens delmål för jordbrukspolitiken genom att
beskriva dem som en bedömning av hur en hållbar jordbruks- och
livsmedelspolitik skall främjas. Det är Vänsterpartiets uppfattning att de
övergripande målen för EU:s jordbrukspolitik skall kompletteras med
ovan redovisade delmål. Detta bör ges regeringen tillkänna.
6 Brett och varierat utbud av säkra livsmedel till
skäliga priser
Regeringen anger i propositionen att ett brett och varierat utbud av säkra
livsmedel till skäliga priser skall främjas genom
- en reform av jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med särskilt
avseende på successivt borttagande av EG:s marknadsordningar och en
avveckling av gränsskyddet med hänsyn till internationella åtaganden,
- konkurrenskraftiga företag,
- ökad konsumenthänsyn,
- högt ställda krav för djurhållningen.
Vänsterpartiet anser att varken ett successivt borttagande av EG:s
marknadsordningar och en avveckling av gränsskyddet eller
konkurrenskraftiga företag automatiskt främjar ett brett och varierat
utbud av säkra livsmedel till skäliga priser. EG:s marknadsordningar
skall tas bort för att de bidrar till en överproduktion av livsmedel som
dumpas på världsmarknaden och för att de i sin konstruktion snedvrider
konkurrensen gentemot länder utanför EU, främst tredje världens länder.
Konkurrenskraftiga företag är självfallet värdefullt, men det faktum att
ett företag är konkurrenskraftigt säger inget om vare sig kvalitet och
säkerhet eller priset på livsmedlen.
Däremot har ökad konsumenthänsyn och högt ställda krav för djur-
hållningen betydelse för livsmedlens säkerhet. Ökad kunskap bland
konsumenterna är också en viktig faktor.
När det gäller inriktningen av den framtida jordbrukspolitiken redovisar
regeringen att den framtida politiken måste utgå från konsumenternas
efterfrågan och ge dem bättre möjligheter att påverka inriktning och storlek
på produktionen av livsmedel och andra jordbruksvaror. Det är självfallet bra
att konsumentperspektivet lyfts fram eftersom en aktiv och medveten
konsument kan påverka både kvalitet och utbud av livsmedel. Regeringen
redovisar dock en naiv syn på konsumentens makt. Det är väl känt att
livsmedelsindustrin liksom delar av primärproduktionen domineras av stora
transnationella bolag. Verkligheten är den att konsumenter idag är alltför
mycket i händerna på det internationella kapitalet som också har kontroll
över livsmedelsproduktion och förädling. Det är inte konsumenterna som har
efterfrågat genmodifierade livsmedel eller kött från djur som behandlats med
hormoner och antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Det är inte
konsumenterna som har efterfrågat livsmedel med allergi- och
cancerframkallande tillsatser eller livsmedel från djur som plågats i långväga
transporter eller fötts upp utan de mest grundläggande djurskyddskrav.
Konsumenter efterfrågar däremot säkra livsmedel och borde ha rätt att kräva
nationell lagstiftning och förbud mot livsmedel, tillsatser och
produktionsmetoder som kan anses oetiska eller osäkra. Detta leder
Vänsterpartiet till den ståndpunkten att det måste vara möjligt för ett enskilt
land att av miljö- och hälsoskäl förbjuda vissa livsmedelstillsatser,
produktionsmetoder och djurskyddskrav. I linje med detta måste det också
vara möjligt för ett enskilt land att temporärt eller permanent införa
gränskontroll för att kontrollera att fastställda bestämmelser efterlevs. Detta
bör ges regeringen till känna.
6.1 Djurhänsyn inom livsmedels- och jordbrukspolitiken
Under detta avsnitt behandlar regeringen djurhänsyn inom
livsmedelspolitiken. Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att den
svenska djurskyddslagen och andra tillämpliga lagars målsättning bör
integreras i EU:s lagstiftning. Men det räcker inte. Problemet är inte
endast att EU saknar ett gemensamt regelverk för lantbrukets djur och att
de direktiv som finns är undermåliga från djurskyddssynpunkt, utan att
ingen hänsyn tas till djurskyddsaspekter i EU:s skilda
marknadsordningar. Regelsystemet är producentorienterat och har
bidragit till att upprätthålla produktionssystem som missgynnar djuren
och som direkt orsakar djuren lidande. Då avvecklingen av EU:s
marknadsordningar med all sannolikhet kommer att ta lång tid finns det
därför skäl att arbeta för att djurskyddet lyfts till ett prioriterat område i
EU. Det kan bland annat ske genom att artikel 39 utökas med ett fjärde
tillägg med innebörd att behovet att tillförsäkra lantbrukets djur en hög
djurskydds- och djurhälsostandard. Detta bör ges regeringen till känna.
7 Hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion
Under detta avsnitt upprepar regeringen sin bedömning att en reform av
jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med särskilt avseende på
successivt borttagande av EG:s marknadsordningar och en avveckling av
gränsskyddet med hänsyn till internationella åtaganden och
konkurrenskraftiga företag också främjar en hållbar jordbruks- och
livsmedelsproduktion. Lika lite som när det gäller ett brett och varierat
utbud av säkra livsmedel till skäliga priser finns inom detta område
någon automatisk koppling mellan konkurrenskraftiga företag och
avreglerad jordbrukspolitik och en hållbar jordbruks- och
livsmedelsproduktion.
Däremot kan landsbygdsutveckling och regionala åtgärder, om de utformas
på rätt sätt, bidra till en hållbar utveckling inom jordbruk och livs-
medelsproduktion. I skälen för regeringens bedömning framgår också tydligt
den konflikt som finns mellan att värna å ena sidan miljöintressen och
ekologisk hållbarhet och å andra sidan den avreglerade marknadsekonomins
och EU-systemets krav på frihet.
Regeringens proposition missar ett viktigt mål för jordbrukspolitiken.
Nämligen att utgångspunkten för livsmedelsproduktion måste vara att i första
hand tillgodose konsumenternas behov av säkra livsmedel. Det saknas också
en insikt i att stora delar av livsmedelsproduktionen kan och bör produceras
för en närmarknad eller regional marknad. Det finns inget egenvärde i att
transportera livsmedel kors och tvärs i Europa. Man kan lätt få intrycket av
att den fria handeln är överordnad den regionala försörjningen av livsmedel.
Vänsterpartiet anser därför att en utgångspunkt för att uppnå en hållbar
jordbruks- och livsmedelsproduktion är att uppnå en regional självförsörj-
ning av baslivsmedel. Med detta avses de jordbruksprodukter som lämpar sig
för produktion i regionen. Så är det till exempel Vänsterpartiets uppfattning
att varje region skall sträva efter självförsörjning av mejeriprodukter, kött-
och charkuterivaror. Det betyder naturligtvis inte att handel eller export
försvåras. Ett regionalt överskott eller en lokal produktion av livsmedel som
är attraktiva på en större marknad skall självfallet säljas där det finns
avsättning. Genom att införa ett mål med regional självförsörjning skulle
däremot jordbruksnäringens betydelse i skogs- och mellanbygder ges en
starkare ställning. Detta bör ges regeringen till känna.
8 Hemställan
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen analyserar vilka delar av
den gemensamma jordbrukspolitiken som kan beslutas på
nationell nivå,
2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att EU gör
en omprövning av vilka områden inom jordbruks- och
livsmedelspolitiken som skall vara totalharmoniserade
respektive skall regleras med minimiregler,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att omställningen av den gemensamma
jordbrukspolitiken inte får ske på bekostnad av svenskt
jordbruk och svensk livsmedelsproduktion
4. att riksdagen begär att regeringens arbete i EU på
jordbrukspolitikens område årligen skall redovisas till
riksdagen i särskild skrivelse,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa delmål till de övergripande
målen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det måste vara möjligt för ett enskilt
land att temporärt eller permanent införa gränskontroll för att
kontrollera att fastställda bestämmelser efterlevs,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen skall verka för en
förändring av artikel 39 i Romfördraget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regional självförsörjning.