Innehåll
1 Livsmedelsförsörjningen - 2000-talets ödesfråga
Världens befolkning växer och livsmedelsproduktionen totalt har ökat under de senaste decennierna. Trots detta har det högeffektiva industriliknande jordbruket inte lyckats trygga en god livsmedelsförsörjning på global nivå. Medan rika regioner och samhällsskikt lever i ett överflöd som skapar överskottsproduktion och vällevnadssjukdomar lever andra samhällsskikt och regioner i svält och fattigdom. 800 miljoner människor saknar tillräckligt med mat och tvingas leva ständigt hungriga.
Befolkningsökningen tillsammans med en allt större utarmning av jordens naturresurser gör att livsmedelsförsörjningen och nyttjandet av jordbruks- mark med stor sannolikhet kommer att bli en av 2000-talets viktigaste frågor. Västvärldens livsmedelsmönster håller inte i ett globalt perspektiv. För att säkra mänsklighetens överlevnad måste dagens livsmedelsproduktion och utnyttjande av naturresurser ställas om så att de blir långsiktigt hållbara.
En annan förutsättning för jordens långsiktiga produktionsförmåga är tillgången på färskvatten. Dagens produktionsmetoder i jordbruket, med stora arealer som konstbevattnas, leder till sänkta grundvattennivåer och försaltning av jordbruksmark. För närvarande är ca 15 % (ca 300 miljoner hektar) av världens bevattnade arealer skadade av försaltning. Siffran beräknas vara fördubblad om 25 år.
Det är uppenbart att världens livsmedelsproduktion och konsumtion måste förändras. Den idag dominerande uppfattningen att människan kan behärska naturen måste ersättas av insikten att naturen sätter gränserna för all mänsklig aktivitet. På global nivå kan man konstatera att dagens marknadsekonomier, där ekonomisk tillväxt är målet och rovdrift på naturen medlet, inte har lyckats åstadkomma hållbara försörjningssystem. EU utgör inget undantag. Med ett grundfördrag som sätter ekonomisk frihet före människors behov och handel före miljö, har man satt en ram som står i motsättning till ett långsiktigt hållbart samhälle.
2 Regeringens proposition
Regeringens proposition med riktlinjer för Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen är tunn och alltför övergripande för att riksdagen ska kunna få möjlighet att på ett realistiskt sätt ta del i förändringsprocessen. De bedömningar som presenteras är till största delen okontroversiella, samtidigt som avsaknaden av tidsperspektiv gör det omöjligt att bedöma realismen i förslagen.
Den övertro på avreglering och marknadsstyrning som regeringens proposition ger uttryck för liksom den naiva förhoppningen att jordbruks- politiken i framtiden skall vara konsumentstyrd istället för producentstyrd skapar inte tilltro till regeringens förmåga att hantera jordbrukspolitiken i EU-systemet.
3 En gemensam politik på jordbruks- och livsmedelsområdet.
Regeringen bedömer att det även i fortsättningen finns behov av en gemensam politik på jordbruks- och livsmedelsområdet. Man redovisar tre motiv för detta:
- en gemensam politik är en förutsättning för att den inre marknaden skall fungera,
- en gemensam politik är nödvändig av effektivitetsskäl. Gemensamma regler minskar behovet av kontroll mellan länderna och bör således minska administration och kostnader,
- en gemensam politik ger Sverige större möjligheter att driva höga gemensamma krav på främst miljö-, djurskydds- och livsmedelsom- rådena.
Vänsterpartiet anser att regeringen inte redovisat hållbara argument för att motivera en gemensam politik på jordbruksområdet. Snarare är regeringens motiv argument för att inte ha en gemensam politik.
Den inre marknaden är en grundbult i EU-systemet där den fria rörligheten av varor, tjänster, människor och kapital är överordnad sociala och miljömässiga behov. Men jordbruksprodukter och livsmedel kan inte betraktas som vilka varor som helst. Matens bokstavligt livsviktiga betydelse innebär att både produktion och förädling i alla led måste kunna åsättas både hälsomässiga och miljömässiga krav. Dessutom måste särskilda krav ställas på den djurhållning som livsmedelsproduktionen förutsätter. Dessa krav kan variera mellan länder. Det kan till exempel gälla krav på tillsatser i livsmedel, krav på vissa odlingsmetoder till skydd för miljön eller förbud mot vissa uppfödningsmetoder. Om krav av ovan nämnda slag varierar mellan länderna, betraktas de som handelshinder som stör den inre marknaden. Sverige har undantag från EU:s regler bland annat när det gäller salmonellakontroll och vi har en strängare djurskyddslagstiftning. Till exempel är det förbjudet enligt svensk lagstiftning att använda den genetiskt defekta rasen belgisk blå i avel, ett förbud som nu ifrågasätts av EU- kommissionen.
Det andra motivet, att en gemensam jordbrukspolitik skulle vara motiverad av effektivitetsskäl, håller inte heller. Regeringen torde vara tämligen ensam i att anse att gemensamma regler inom EU:s jordbrukspolitik minskar behovet av kontroll mellan länderna eller att administration och kostnader har minskat efter EU-inträdet. Verkligheten är ju den att behovet av att till varje pris upprätthålla den inre marknaden skapar en ständigt växande flora av regler, allt mer detaljerade. Korruption och fusk är verkliga problem och stora resurser måste läggas ner på motåtgärder, vilket hittills inte fungerat.
Det tredje motivet, att en gemensam politik på jordbruksområdet skulle ge Sverige större möjligheter att driva höga gemensamma krav på främst miljö-, djurskydds- och livsmedelsområdena, är något mer komplicerat att analysera. Det är bra att Sverige har möjlighet att driva höga gemensamma krav inom EU för att förbättra de sämsta förhållandena och det skulle i så fall vara ett skäl för en gemensam jordbrukspolitik. Men om det samtidigt innebär att det i praktiken blir svårt att driva strängare nationella krav och att de länder som går före hela tiden riskerar att ifrågasättas för brott mot varors fria rörlighet, kan man fråga sig vad Sverige vunnit på dessa områden.
En stor nackdel med en gemensam marknad av EU:s storlek berörs inte i regeringens proposition. Det gäller de ökade risker för spridning av smitta och djursjukdomar som uppstår. BSE-krisen är ett exempel på sårbarheten i ett system med gränslös handel med djur och kött mellan länder med sinsemellan olika krav på djurhållning och kontroll. Det är definitivt för tidigt att blåsa faran över för BSE-krisen. Fortfarande upptäcks sjuka djur i flera länder utanför Storbritannien.
De ökade fallen av salmonellasmittat kött som rapporteras trots att Sverige har rätt att kräva garantier för salmonellafrihet visar också hur svårt det är i praktiken att ha strängare krav på livsmedel i ett land när marknaden är öppen och gränskontroller är förbjudna. Frågan om behovet av en gemensam politik på jordbruksområdet kan inte vila på EU-fördragens grundkoncept. Utgångspunkten måste vara om de mål som ställs upp och de medel som föreslås för jordbruk och livsmedelsproduktion, regionalt, nationellt och globalt, kräver en gemensam politik. Med en sådan utgångspunkt kan man konstatera att hittills har den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU lett till ökad administration, överskottsproduktion och dumpade priser på världsmarknaden. Den gemensamma jordbrukspolitiken har också försvårat för Sverige att gå före när det gäller etiska krav, djurskydd och hälsorelate- rade livsmedelskrav, t ex när det gäller tillsatser.
Vänsterpartiet anser att regeringen bör analysera vilka delar av jord- brukspolitiken som bör lyftas ur den gemensamma jordbrukspolitiken och i stället beslutas på nationell nivå. Regeringen bör också ta initiativ att EU gör en omprövning av vilka områden inom jordbruks- och livsmedelspolitiken som skall vara totalharmoniserade respektive skall regleras med minimi- regler. Detta bör ges regeringen till känna.
4 En ny jordbruks- och livsmedelspolitik
Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att den gemensamma jordbrukspolitiken i grunden måste förändras och att begränsningar av produktionen och subventioner inom ramen för marknadsordningarna bör avvecklas. Denna omställning av den nuvarande politiken måste dock genomföras med bibehållande av en livsmedelsproduktion i alla led. Det är viktigt att behålla minst nuvarande nivå på och lokalisering av primärproduktion och livsmedelsförädling i Sverige. Det är också en omställning som måste vara ekologiskt uthållig och inbegripa ett försörjningsmål.
I ett läge då stora delar av det svenska jordbruket, framför allt den mindre och medelstora mjölk- och animalieproduktionen, har uppenbara lönsamhets- problem, måste omställningen ske med inriktningen att utnyttja de fördelar som finns i den svenska livsmedelsproduktionen. Det är bra att den svenska regeringen är pådrivande i omställningen, men den får inte ske på bekostnad av svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion. Detta bör ges regeringen till känna.
4.1 Agenda 2000
Den förändring av jordbrukspolitiken i EU som står på den politiska dagordningen just nu berörs nästan inte alls i regeringens proposition, vilket måste betecknas som anmärkningsvärt. Eftersom regeringen på EU:s ministerrådsmöten klart deklarerat att man står bakom inriktningen i Agenda 2000, borde det också ha avspeglat sig i den lagda propositionen. Åtminstone borde regeringen redovisat kopplingen mellan de övergripande målen och de konkreta förslag som ligger i Agenda 2000. Det sätt som regeringen nu väljer ger intrycket att man inte är intresserad av att få en parlamentarisk debatt om inriktningen på regeringens agerande i de politiska frågor som står på den aktuella dagordningen. Det är ett exempel på hur det demokratiska underskottet som EU-systemet driver fram också får genomslag i Sveriges riksdag. Det är naturligtvis inte möjligt att, i ett politiskt system som bygger på förhandlingar, samtal och uppgörelser vid middagsborden, alltid lägga fast taktiken eller "budgivningen" genom politiska beslut, men med nuvarande ordning fattas besluten i fel ordning. Det hade naturligtvis varit en fördel ur demokratisk synpunkt om Sveriges riksdag hade lagt fast målen och inriktningen av medel innan regeringen binder upp Sveriges position. För att ge riksdagen möjlighet att följa upp regeringens agerande och eftersom jordbrukspolitiken utgör en stor del av EU- samarbetet borde regeringens arbete i EU på jordbrukspolitikens område redovisas årligen i en särskild skrivelse. Detta bör ges regeringen till känna.
5 Övergripande mål för jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU
Vänsterpartiet delar i stort regeringens övergripande mål för jordbruks- och livsmedelspolitiken så som de uttrycks i propositionen. Det vill säga att Sverige skall verka för en jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU vars övergripande mål är att:
- främja ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser,
- främja en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion,
- bidra till global livsmedelssäkerhet.
Det är positivt att den globala livsmedelssäkerheten lyfts in bland de övergripande målen. Det är också viktigt att poängtera att när det gäller livsmedel får inte prisfrågan överordnas kraven på säkerhet och kvalitet. Enligt Vänsterpartiet saknas dock en konkretisering av dessa övergripande mål. I den utredning som föregått regeringens proposition, KomiCAP, poängterades ytterligare ett antal mål för EU:s jordbrukspolitik. Där fastslogs att jordbrukspolitiken också skall syfta till att produktion, förädling och distribution av livsmedel bedrivs på ett sådant sätt att
- den biologiska mångfalden bevaras och främjas,
- kulturmiljöer bevaras,
- ett varierat odlingslandskap främjas,
- miljöbelastningen minimeras,
- animalieproduktionen sker med högt ställda djurskyddskrav,
- en regional balans och en levande landsbygd främjas,
- ett internationellt konkurrenskraftigt jordbruk inom EU främjas.
Det är beklagligt att regeringen i propositionen valt att försvaga KomiCAP-utredningens delmål för jordbrukspolitiken genom att beskriva dem som en bedömning av hur en hållbar jordbruks- och livsmedelspolitik skall främjas. Det är Vänsterpartiets uppfattning att de övergripande målen för EU:s jordbrukspolitik skall kompletteras med ovan redovisade delmål. Detta bör ges regeringen tillkänna.
6 Brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser
Regeringen anger i propositionen att ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser skall främjas genom
- en reform av jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med särskilt avseende på successivt borttagande av EG:s marknadsordningar och en avveckling av gränsskyddet med hänsyn till internationella åtaganden,
- konkurrenskraftiga företag,
- ökad konsumenthänsyn,
- högt ställda krav för djurhållningen.
Vänsterpartiet anser att varken ett successivt borttagande av EG:s marknadsordningar och en avveckling av gränsskyddet eller konkurrenskraftiga företag automatiskt främjar ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser. EG:s marknadsordningar skall tas bort för att de bidrar till en överproduktion av livsmedel som dumpas på världsmarknaden och för att de i sin konstruktion snedvrider konkurrensen gentemot länder utanför EU, främst tredje världens länder. Konkurrenskraftiga företag är självfallet värdefullt, men det faktum att ett företag är konkurrenskraftigt säger inget om vare sig kvalitet och säkerhet eller priset på livsmedlen.
Däremot har ökad konsumenthänsyn och högt ställda krav för djur- hållningen betydelse för livsmedlens säkerhet. Ökad kunskap bland konsumenterna är också en viktig faktor.
När det gäller inriktningen av den framtida jordbrukspolitiken redovisar regeringen att den framtida politiken måste utgå från konsumenternas efterfrågan och ge dem bättre möjligheter att påverka inriktning och storlek på produktionen av livsmedel och andra jordbruksvaror. Det är självfallet bra att konsumentperspektivet lyfts fram eftersom en aktiv och medveten konsument kan påverka både kvalitet och utbud av livsmedel. Regeringen redovisar dock en naiv syn på konsumentens makt. Det är väl känt att livsmedelsindustrin liksom delar av primärproduktionen domineras av stora transnationella bolag. Verkligheten är den att konsumenter idag är alltför mycket i händerna på det internationella kapitalet som också har kontroll över livsmedelsproduktion och förädling. Det är inte konsumenterna som har efterfrågat genmodifierade livsmedel eller kött från djur som behandlats med hormoner och antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte. Det är inte konsumenterna som har efterfrågat livsmedel med allergi- och cancerframkallande tillsatser eller livsmedel från djur som plågats i långväga transporter eller fötts upp utan de mest grundläggande djurskyddskrav. Konsumenter efterfrågar däremot säkra livsmedel och borde ha rätt att kräva nationell lagstiftning och förbud mot livsmedel, tillsatser och produktionsmetoder som kan anses oetiska eller osäkra. Detta leder Vänsterpartiet till den ståndpunkten att det måste vara möjligt för ett enskilt land att av miljö- och hälsoskäl förbjuda vissa livsmedelstillsatser, produktionsmetoder och djurskyddskrav. I linje med detta måste det också vara möjligt för ett enskilt land att temporärt eller permanent införa gränskontroll för att kontrollera att fastställda bestämmelser efterlevs. Detta bör ges regeringen till känna.
6.1 Djurhänsyn inom livsmedels- och jordbrukspolitiken
Under detta avsnitt behandlar regeringen djurhänsyn inom livsmedelspolitiken. Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att den svenska djurskyddslagen och andra tillämpliga lagars målsättning bör integreras i EU:s lagstiftning. Men det räcker inte. Problemet är inte endast att EU saknar ett gemensamt regelverk för lantbrukets djur och att de direktiv som finns är undermåliga från djurskyddssynpunkt, utan att ingen hänsyn tas till djurskyddsaspekter i EU:s skilda marknadsordningar. Regelsystemet är producentorienterat och har bidragit till att upprätthålla produktionssystem som missgynnar djuren och som direkt orsakar djuren lidande. Då avvecklingen av EU:s marknadsordningar med all sannolikhet kommer att ta lång tid finns det därför skäl att arbeta för att djurskyddet lyfts till ett prioriterat område i EU. Det kan bland annat ske genom att artikel 39 utökas med ett fjärde tillägg med innebörd att behovet att tillförsäkra lantbrukets djur en hög djurskydds- och djurhälsostandard. Detta bör ges regeringen till känna.
7 Hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion
Under detta avsnitt upprepar regeringen sin bedömning att en reform av jordbruks- och livsmedelspolitiken inom EU med särskilt avseende på successivt borttagande av EG:s marknadsordningar och en avveckling av gränsskyddet med hänsyn till internationella åtaganden och konkurrenskraftiga företag också främjar en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion. Lika lite som när det gäller ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser finns inom detta område någon automatisk koppling mellan konkurrenskraftiga företag och avreglerad jordbrukspolitik och en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion.
Däremot kan landsbygdsutveckling och regionala åtgärder, om de utformas på rätt sätt, bidra till en hållbar utveckling inom jordbruk och livs- medelsproduktion. I skälen för regeringens bedömning framgår också tydligt den konflikt som finns mellan att värna å ena sidan miljöintressen och ekologisk hållbarhet och å andra sidan den avreglerade marknadsekonomins och EU-systemets krav på frihet.
Regeringens proposition missar ett viktigt mål för jordbrukspolitiken. Nämligen att utgångspunkten för livsmedelsproduktion måste vara att i första hand tillgodose konsumenternas behov av säkra livsmedel. Det saknas också en insikt i att stora delar av livsmedelsproduktionen kan och bör produceras för en närmarknad eller regional marknad. Det finns inget egenvärde i att transportera livsmedel kors och tvärs i Europa. Man kan lätt få intrycket av att den fria handeln är överordnad den regionala försörjningen av livsmedel. Vänsterpartiet anser därför att en utgångspunkt för att uppnå en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion är att uppnå en regional självförsörj- ning av baslivsmedel. Med detta avses de jordbruksprodukter som lämpar sig för produktion i regionen. Så är det till exempel Vänsterpartiets uppfattning att varje region skall sträva efter självförsörjning av mejeriprodukter, kött- och charkuterivaror. Det betyder naturligtvis inte att handel eller export försvåras. Ett regionalt överskott eller en lokal produktion av livsmedel som är attraktiva på en större marknad skall självfallet säljas där det finns avsättning. Genom att införa ett mål med regional självförsörjning skulle däremot jordbruksnäringens betydelse i skogs- och mellanbygder ges en starkare ställning. Detta bör ges regeringen till känna.
8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen analyserar vilka delar av den gemensamma jordbrukspolitiken som kan beslutas på nationell nivå,
2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att EU gör en omprövning av vilka områden inom jordbruks- och livsmedelspolitiken som skall vara totalharmoniserade respektive skall regleras med minimiregler,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att omställningen av den gemensamma jordbrukspolitiken inte får ske på bekostnad av svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion
4. att riksdagen begär att regeringens arbete i EU på jordbrukspolitikens område årligen skall redovisas till riksdagen i särskild skrivelse,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa delmål till de övergripande målen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste vara möjligt för ett enskilt land att temporärt eller permanent införa gränskontroll för att kontrollera att fastställda bestämmelser efterlevs,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall verka för en förändring av artikel 39 i Romfördraget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional självförsörjning.
Stockholm den 27 mars 1998
Maggi Mikaelsson (v)
Lennart Beijer (v)
Owe Hellberg (v)
Bengt Hurtig (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)