med anledning av prop. 1997/98:142 Riktlinjer för Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen
Inledning
Den gemensamma jordbrukspolitiken är en av de centrala
delarna i EU:s gemensamma arbete. Jordbrukspolitiken,
Common Agricultural Policy (CAP), fastställdes för mer än
40 år sedan i Romfördraget artikel 39. De fördragsbundna
målen har egentligen inte förändrats sedan de formulerades
1957. Sedan dess har mycket förändrats och målen om
europeisk självförsörjning har blivit överspelade. Det är
således helt relevant att fråga sig om målen kan vara riktiga
idag - såväl ur svensk synpunkt som ur EU:s.
Även om målen inte har ändrats så har det, ofta genom kompromisser,
tillkommit en rad regleringar för att successivt anpassa EU till de nya
förutsättningar som införlivandet av nya medlemmar inneburit. Det är dock
sällan som några regleringar tagits bort. Resultaten av detta har blivit att
CAP är en snårig djungel av svåröverskådliga regler. När EU nu står inför
ytterligare expansion är det absolut nödvändigt att göra förändringar.
Bristerna i EU:s jordbrukspolitik måste rättas till - målen ändras - och
regelverket måste förenklas.
Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte är den gemensamma
marknaden i sig som är ett problem, utan skyddet av jordbruket. Jordbruk är
en global verksamhet. Allt mer handel sker med världens livsmedels-
produktion. Därför är det rimligt att spelreglerna är så lika som möjligt.
Folkpartiet är därför för en gemensam jordbrukspolitik, men visionen och
slutmålet bör även på detta området vara en fri världsmarknad.
Samarbetet inom EU måste hela tiden förnyas för att kunna motsvara
tidens krav och människors vardag. Om EU inte kan svara mot med-
borgarnas förväntningar och verklighetens behov riskerar arbetet att urholkas
och förlora legitimitet. Därför är det angeläget att reformera och förbättra EU
så att samarbetet överensstämmer med dagens behov. För att reformarbetet
skall kunna ta fart är det viktigt att med kraft bejaka samarbete inom EU.
EU:s prioriterade fråga
Den viktigaste uppgiften som EU står inför inom den
närmaste tiden är utvidgningen. EU-kommissionen har
föreslagit att utvidgningen skall ske stegvis. Förhandlingar
har inletts med den första medlemsgruppen: Polen, Ungern,
Tjeckien, Estland, Slovenien och Cypern. Det är en
framgång att ett baltiskt land kommit med i första omgången.
Vi har i tidigare motioner pekat på att huvuduppgiften att
möjliggöra utvidgningen av EU kräver en koncentration på
denna uppgift och en vilja att driva på de förändringar som
krävs för att utvidgningen skall vara möjlig.
Vi är starka anhängare av en avreglering av den gemensamma jord-
brukspolitiken. Vi önskar också att de delar av regionalpolitiken som inte
handlar om överföring av medel från medlemsländer med högre levnads-
standard till dem med lägre, i större utsträckning skall kunna skötas av
respektive medlemsland.
Förutom konsumenthänseenden är ett av huvudskälet till att nu göra
ändringar i jordbruks- och regionalpolitiken att ett bibehållande av reglerna
kan försvåra östutvidgningen. Detta beror naturligtvis på att kostnaderna för
att tillämpa dagens regler på de nya medlemmarna upplevs som alltför
betungande av de nuvarande medlemmarna, såväl av dem som är netto-
bidragsgivare som av dem som är nettobidragsmottagare. De priser som
konsumenten i Östeuropa skulle få betala skulle dessutom vara orimligt höga
för dem och skulle drastiskt sänka deras realinkomster.
En reformering av CAP måste snarast inledas så att EU kan ge tydliga
signaler till de nya medlemsländerna och undvika obalans och snedvridande
effekter av konkurrensen på deras marknader. Många länder i Öst- och
Centraleuropa är viktiga jordbruksproducenter med ett jordbruk som är och
kan bli konkurrenskraftigt. Men som allt företagande kräver även jordbruket
långsiktighet och tydlighet när det gäller regelsystem i förändring. Kvoter,
regleringar och omständig administration underlättar inte lönsamt
företagande.
Länderna måste få förutsättningar för att planera för en kraftigt reformerad
CAP så att de inte använder den nuvarande utformningen av CAP som
referens när de genomför stora förändringar i sina respektive jord-
brukssektorer. Denna tydlighet är lika viktig för de nuvarande medlems-
länderna som för de presumtiva medlemmarna.
En del menar att man under en övergångstid, eller till och med permanent,
skulle ha förmånligare regler för Västeuropas relativt rika jordbrukare än för
Östeuropas fattigare jordbrukare. Detta är en lösning som vi inte kan
försvara. De nya medlemsländerna skall ha full anslutning till ett EU med en
reformerad CAP.
För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan att återvinna medborgarnas
förtroende, måste dagens snåriga regelsystem, enorma byråkrati och
omvittnade fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. När det gäller
jordbrukspolitiken visar EU:s egna siffror att den enorma byråkratin slukar
10 % av jordbruksbudgeten. Detta skapar förståelig irritation och illegitimitet
för hela systemet.
Däremot har en kraftigt avreglerad jordbrukspolitik med satsning på miljö-
och landsbygdsutveckling helt andra förutsättningar för att lyckas.
Därför EMU
Ett fördjupat ekonomiskt samarbete innebär att länderna
knyts ännu närmare varandra. En gemensam valuta är
ytterligare ett kitt i de fogar som håller samman EU. En
gemensam valuta ger också ökade möjligheter för Sverige,
svensk ekonomi och svenskt jordbruk. Riskerna med ett
utanförskap är större, med osäkerheten när det gäller hot om
högre räntor, devalveringar och hög inflation. Vi menar att
Sverige bör delta i EMU från start 1 januari 1999. Fördelarna
med detta är betydande. Att vara med från början skulle ge
Sverige vinster i form av inflytande i EU och ökat förtroende
för svensk ekonomisk politik. Det medverkar till låga räntor
och låg inflation, vilket betyder mycket för bl a lantbruket.
Tyvärr verkar regeringen nu försuttit de chanser som fanns
för ett svenskt EMU-medlemskap från start. Vi kan bara
djupt beklaga detta.
En gemensam valuta är ett värdefullt instrument för att förenkla den gröna
växelkurs som finns idag i den gemensamma jordbrukspolitiken. Idag är det
ett komplicerat system med bl a ersättningar för skiftande växelkurser. För
jordbrukare, liksom för andra företagare, är det naturligtvis väsentligt att
priset på de producerade varorna inte behöver bli alltför osäkert på grund av
att den svenska kronans värde varierar mot euron. Detta är starkt bidragande
orsaker till att bland andra Lantbrukarnas riksförbund (LRF) är positivt
inställt till EMU.
Konkurrens
EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att
göra reformer i jordbrukspolitiken, reformer som kommer att
prägla hela unionens arbete under lång tid framöver. Det
viktigaste är att skapa förutsättningar, möjlighet och frihet
för jordbrukaren, som vilken annan företagare som helst, att
på likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en
konkurrensutsatt marknad. Detta förutsätter att både svensk
och europeisk politik underlättar för små- och
nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa
fram på landsbygden.
Det finns ytterligare ett viktigt led som måste konkurrensutsättas mer än
tidigare - mellanleden, det vill säga de livsmedels- och grossistjättar som
finns mellan producent och konsument. Konkurrensen inom livsmedels- och
distributionsbranschen måste öka.
Dagens olika regleringar för olika produkter bör successivt utfasas.
Folkpartiet är tydligt för frihandel och står i skarp opposition till tron att
tullar och andra former av protektionism löser några problem. Det är mycket
viktigt att Sverige driver frihandelslinjen inom EU. Därför är det en
angelägen uppgift att arbeta för att gränsskyddet sänks i enlighet med GATT-
och WTO-överenskommelsen för att det ska bli möjligt att sälja jordbruks-
produkter på världsmarknaden.
Miljöeffekter
Jordbrukets effekter på miljön är omdiskuterade. Den fråga
som mer sällan diskuteras är kopplingar mellan
jordbrukspolitiken och positiva och negativa miljöeffekter.
Det är tydligt att själva jordbruksproduktionen för med sig miljöproblem.
Men jordbruket bidrar även med miljöeffekter som har en positiv inverkan,
t ex ett varierande odlingslandskap och kulturmiljö.
För närvarande saknar CAP formella miljömål. Däremot finns EU:s
allmänna miljömål som även omfattar jordbruket. Dessa är:
- Varje sektor i samhället skall ta ansvar för sin miljöpåverkan.
-
- Unionen skall främja en hållbar och icke- inflatorisk tillväxt som tar
hänsyn till miljön.
-
- EU:s miljöpolitik skall bidra till att bevara, skydda och förbättra
miljön, skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och
rationellt samt främja åtgärder på internationell nivå för att lösa
regionala och globala miljöproblem.
-
Det är olyckligt att några separata miljömål inte arbetats
fram, med undantag för ett förslag till åtgärdsprogram för en
hållbar utveckling från Kommissionen (KOM/95/647).
CAP:s åtgärder för att minimera jordbrukets miljöbelastning
är otillräckliga. Därför bör Sverige i EU verka för att det
skapas separata miljömål för jordbruket. Det bör enligt
miljögarantin vara möjligt för varje nation att ha strängare
miljökrav än EU:s lägsta nivå.
Det är angeläget att frågan om vilka miljöeffekter och miljökostnader som
kan kopplas till jordbruket utreds och läggs till grund för en fortsatt
reformering av jordbrukspolitiken. Folkpartiet föreslår att en expertgrupp
sammankallas för att utreda vilka negativa miljöeffekter och miljökostnader
som jordbrukspolitiken genererar. Utgångspunkten skall vara EU:s miljömål
samt att särskilt lyfta fram sektorsansvaret, försiktighetsprincipen liksom
principen att förorenaren betalar (Polluter pays principle, PPP). PPP-
principen bör analyseras särskilt och ansvarsfrågan för sektorn belysas. Detta
bör ges regeringen till känna.
För att uppfylla överordnade globala miljömål är det viktigt att ändra kurs
för miljöpolitiken. Jordbrukssektorn har många betydelsefulla uppgifter i
framtiden. Det handlar inte bara om att producera livsmedel och jord-
bruksvaror till skäliga priser utan även om att bevara biologisk mångfald,
varierande odlingslandskap och minimera miljöbelastningen och garantera
livsmedelssäkerhet. För att uppnå dessa mål behövs en fungerande marknad
där konsumenter och producenter möts samt en lagstiftning som definierar
miniminivåer för tillåten miljöbelastning inom hela unionen.
Tobakssubventioner
Varje år dör omkring 120 000 människor inom EU av
tobaksbruk. Rökning är en av våra största hälsofaror. Därför
är det angeläget att Sverige i det europeiska samarbetet för
fram krav på att särskilda handelsregler ska gälla för tobak.
EU stöder årligen tobaksproduktionen med 973 miljoner ecu. Det skall
jämföras med de 15 miljoner ecu som är anslagen för att bekämpa
tobaksbruket. Vi anser att subventionerna som går till tobaksodlare inom EU
bör avskaffas. Det är också angeläget att Sverige arbetar för att problem
förorsakade av tobaksanvändning uppmärksammas på ett bättre sätt än
hittills inom EU.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU skall driva att jorbruksprodukter kan konkurrera
på en fri världsmarknad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de nya medlemsländerna skall ha full anslutning till en
reformerad CAP,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att konkurrensutsätta livsmedels- och grossistmellanled,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU bör verka för att separata miljömål för jordbruket
skapas,
5. att riksdagen hos regeringen begär att en expertgrupp sammankallas för
att utreda vilka negativa miljöeffekter och miljökostnader som
jordbrukspolitiken genererar med utgångspunkt i EU:s miljömål,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tobakssubventionerna inom EU bör avskaffas.