Då och då står att läsa om vanvårdade djur i olika
lokaltidningar, djur som lämnats utan vatten och mat och i
värsta fall dött i sin egen träck. Dessa händelser skapar
rubriker, krav på ansvar, bättre djurskyddslagar och hårdare
straff. Lyckligtvis är händelser av detta slaget ovanliga och
leder till att den ansvarige inte får ha djur. Ibland blir
missförhållandena följetong med människor som fortsätter
att ha djur med ett ständigt ägarbyte och fortsatt vanvård.
Mycket av den svenska djurhållningen är bra och de flesta månar om sina
djur. Men i en allt starkare konkurrens får djuren komma emellan och den
diskussion som hörs om att Sverige måste få konkurrera "på lika villkor"
skrämmer.
Den här motionen ska inte ta upp den typen av händelser som beskrivs
ovan utan den vanliga vardagen, det som inte skapar rubriker. Det vi vant oss
vid eller inte tänker på.
Grisar
Slaktsvinsproduktionen sker intensivt idag. De flesta grisar
kommer aldrig ut. Att böka i jord och gotta sig i solvärmen
kommer aldrig på fråga på vägen från smågris till kotlett.
Betonggolv med i bästa fall halm är vad som gäller. Det
finns grisproducenter som tänker om och låter grisarna
komma ut och för att få märka grisköttet med KRAV-märket
är utegång ett måste.
Alla har vi varit små
Många smågrisar lever gott i flockar med modern och andra
suggor och rejält med halm att boa och böka i. Men inte alla.
Och har man fötts som en liten hanne väntar ...
... kastrering utan bedövning
Den sker innan den lille grisen blivit 2 veckor, helt utan
bedövning. Grisen riskerar att få infektioner och bråck av
ingreppet. Att den känner smärta är säkert, eftersom
nervsystemet är fullt utvecklat även hos en liten gris.
I Sverige kastreras årligen cirka en och en halv miljon hangrisar.
Kastreringen görs för att 7-8 % av hangrisarna utvecklar ämnen (skatol,
androsteron m fl) som ger ett illaluktande kött. Det hävdas också att
okastrerade grisar kan vara besvärliga att ha i täta flockar då de börjar bli
könsmogna. Men den är inte bara bra för konsumenten och producenten.
Kastreringen leder nämligen till att man får ett mindre köttigt och fetare
griskött. Produktionskostnaderna skulle också kunna sjunka då kastreringen
påverkar både tillväxt och foderåtgången negativt.
Ur djurskyddssynpunkt är kastreringen naturligtvis mycket tveksam. Det är
mycket angeläget att man hittar metoder att göra kastreringen överflödig
alternativt finner säkra former för smärtlindring.
Smågrisen blir slaktsvin
Barndomen varar inte länge för en liten nasse. Redan vid ca
5 veckors ålder tas man från suggan. Det är biologiskt lite för
tidigt, men tempot är snabbt och för suggan väntar ny
dräktighet och nya kultingar.
Eftersom smågrisens mag-tarmkanal inte är riktigt redo att klara en diet
utan mjölk och eftersom omställningen ofta är brysk är risken stor för
diarréer. Det botas i många fall med höga doser zinkoxid, i och för sig inte
otrevligt för smågrisen, men däremot för åkermarken, eftersom det bajsas ut
och bajset läggs på åker. Mängden zink i jorden höjs och påverkar mikro-
organismer. Och hamnar i maten som äts av djur eller människor. Hela tiden
ökar halterna av tungmetaller i kretsloppen, något som inte är långsiktigt
hållbart.
Första resan
Har man tur som smågris får man fortsätta att växa upp på
den gård man föddes och då förhoppningsvis med smågrisar
man känner. Till saken hör att grisar är intelligenta djur.
Griseknoen i filmen om Emil i Lönneberga var inget
undantag, bara en gris som fick chansen. Det vanligaste är att
vår smågris lastas på lastbil, trängs ihop med främmande
grisar, lastas ut hos en bonde som specialiserat sig på
slaktsvin och föses ihop med nya grisar den inte känner. Det
är mycket stressande både med den nya miljön och alla nya
individer.
Har vår smågris, som nu är ca 12 veckor, riktig otur blir den exporterad till
kontinenten t ex Tyskland. Där väntar en hård tillvaro och drar den en till
nitlott i grislotteriet så lastas den vid slaktfärdig ålder på en knökafull bil
för
transport till något slakteri i Italien. Där väntar i värsta fall tortyr. Men
mer
om det längre ner.
Slaktsvin är det djurslag som de flesta förelägganden gäller och då
framförallt att det är för lite strö i boxarna. Det är enligt uppgift mer regel
än
undantag att inte ströa de sista två veckorna före slakt(!). På så vis under-
lättas rengöringen...
Vår smågris blir kvar i Sverige. Nu skall den äta och växa tills den är ca 6
månader. Livet är trångt med lite strö att böka i, men på det hela taget en
torftig tillvaro.
Hamnar vår smågris hos en riktigt "effektiv" bonde kan förra omgången
slaktsvin ha lämnat gården på morgonen och den nya, den med vår gris,
anländer på kvällen. Eftersom stallarna spolats under dagen kan det vara
fuktigt och, vad värre är, vår lilla gris möts av en massa jetdroppar i luften
som kan innehålla bakterier. Nu riskerar den att få lunginflammation, något
som fortfarande är mycket vanligt på slaktsvin. Dessutom parasiter som
spolmask eftersom de lätt förökar sig när stallet aldrig får torka upp.
Andra, sista, resan
När så stunden kommer att slaktas föses vår numer ca 100 kg
tunga gris åter upp på en lastbil och blandas med en massa
okända grisar för den sista transporten i livet. Av vid
slakteriet, skrik och skrän, allt är främmande. Blir han
tveksam får han en elektrisk stöt i baken för att skynda på.
Före slakten skall han bedövas. Vissa slakterier har kvar en rent gräslig
metod för detta. Grisen avskiljs från de andra, den enda tryggheten, föses in i
ett litet utrymme och, ve och fasa, väggarna klämmer fast honom och golvet
försvinner. Hängande så är risken stor att han får panik, slår sönder sitt tryne
mot väggarna innan han sänks ned i gasen som slår ut hans medvetande.
Metoden är fortfarande godkänd.
Har den lilla stackarn hamnat på väg till slakteri i Italien för att bli
parmaskinka kan vad som helst hända. Om han överlever transporten - det
gör inte alla - väntar griptänger med rejäla elstötar, hugg och slag. Här finns
ingenting som kan kallas värdigt slut.
Måtte det finnas en god himmel för grisar med gröna ängar, härliga
gyttjepölar och massor av solsken.
Suggan....
Fortfarande förekommer det i Sverige att suggan fixeras när
det är dags att föda. Hon kan inte nosa på kultingarna, inte
röra sig överhuvud taget. Hur vanligt det är går inte att få
uppgift om. Men det är oacceptabelt och borde strida mot § 4
i djurskyddslagen som säger att djur ska har möjlighet att
bete sig naturligt. Trånga burar för djur hör inte ihop med ett
jordbruk som vill sälja på djurvänlighet.
... kan vara "leasad"
För några år sedan startade nämligen slakteriföretagen så
kallade suggpooler. Suggan bor normalt på suggpoolen, men
2 veckor före nedkomst lastas hon på lastbil för att hamna
hos den bonde. Man kan naturligtvis ifrågasätta att
transportera djur så nära före nedkomst, men en effekt av
EU:s transportdirektiv var att det svenska förbudet om
transport en vecka för och en vecka efter förlossning
försvann. Vi var ju tvungna att harmonisera.
Det är enligt uppgift inte ovanligt att suggorna kommer tillbaka till poolen
efter sina 8 veckor ute på gården i ganska dåligt skick. Är bonden inte lika
noga med en sugga han inte äger eller mår suggorna helt enkelt illa av att
transporteras runt?
Vad kan göras?
En del, framför allt unga människor idag, väljer att helt avstå
från att äta kött. Man kan inte acceptera alla denna stress och
ovärdig behandling djuren utsätts för. Andra väljer KRAV-
märkt, eftersom de djuren kommer ut och kan leva ett bättre
liv än de i djurfabrikerna.
Men alla andra då? Jo, man måste naturligtvis kräva att hanteringen av
grisarna blir bättre, värdigare och mer tar hänsyn till att grisar är
intelligenta
och kännande varelser. Det måste bli slut på svinerierna i grislivet!
Föreslag på åtgärder:
Om vi i Sverige menar allvar med att den svenska djurhållningen är
bättre än den på kontinenten borde slutsatsen vara given: ingen export av
levande grisar till länder med sämre djurskydd än i Sverige!
Förbjud kastrering utan bedövning.
Zinkoxid i foder till smågris är en falsk lösning på problemet med
avvänjningsdiarréer. Många duktiga grisuppfödare klarar sig utan zinken
genom att ha goda miljöer för sina grisar. Det borde alla ha. Zinken
anrikas i jorden, vilket inte är ekologiskt långsiktigt hållbart. Ta bort de
höga doserna av zinkoxid till smågrisar.
Numer måste alla kor ut på sommaren (tyvärr lämnas dock dispenser från
det kravet). Detsamma borde förunnas grisarna. Det går inte att hävda att
grisarna får utlopp för sina naturliga beteenden inomhus på betonggolv,
vilket krävs i djurskyddslagens § 4. Utevistelse med mark under
klövarna, jord att böka i och äta av och möjlighet till rörelse är något
varje som borde vara självklart i alla grisar. Grisarna ska ut i friska
luften!
Detta eviga transporterande av grisarna måste upphöra. En smågris borde
få växa upp på gården den fötts på istället för att skickas till andra ställen.
Det är både stressande och ökar risken för infektioner. Förutom att miljön
tar skada av de tunga transporterna.
Utveckla gårdsslakterier. Slakterierna blir färre och färre och större och
större. Transporterna längre och längre. En utveckling åt andra hållet
skulle vara betydligt bättre både för miljön och grisarna. Staten borde
ekonomiskt stimulera utveckling av mobila gårdsslakterier så att
slakteriet kommer till grisarna istället för tvärt om. Mindre stress, mindre
transporter, bättre miljö.
Förbjud de värsta avarterna av slaktmetoder som det Pater Nosterverk
som beskrivits ovan och som används vid bedövningen. De har starkt
ifrågasatts av veterinärer.
Utred suggpoolernas omfattning och hur de fungerar. Om uppgiften
stämmer att suggorna kommer tillbaka i dåligt skick från gårdarna måste
systemet ifrågasättas. Transporter så nära nedkomsten som 2 veckor
måste ifrågasättas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att export av levande grisar till länder med sämre djurskydd än i
Sverige inte bör förekomma,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kastrering utan bedövning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om zinkoxid i foder till smågris,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på utevistelse för grisar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en smågris borde få växa upp på gården den fötts på i stället
för att skickas till andra ställen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utveckla mobila gårdsslakterier,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud för plågsamma och stressande metoder för bedövning före
slakt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av suggpoolernas omfattning och hur de fungerar.