med anledning av prop. 1997/98:90 Följdlagstiftning till miljöbalken m.m.
Inledning
Moderata samlingspartiet har i partimotionen 1997/98:JoU32
lämnat synpunkter på regeringens förslag till miljöbalk i
propositionen 1997/97:45. Partimotionen är mycket
omfattande och innehåller hela 41 yrkanden, eftersom
miljöbalksförslaget har uppenbara brister vilket bl.a.
påpekats av Lagrådet och flera tunga remissinstanser.
Regeringen föreslår nu ändringar i de lagar som berörs av den ovan
nämnda miljöbalken. Även detta förslag har en utformning som i flera
avseenden är olämplig. Liksom när det gäller miljöbalksförslaget har såväl
Lagrådet som flera remissinstanser framfört allvarlig kritik som regeringen
inte tar hänsyn till i lagförslaget.
Allmänt
När det gäller det allmänna förhållandet mellan miljöbalken
och andra lagar med miljöanknytning utgår förslaget från
tanken att miljöbalken och sådana lagar skall fungera
parallellt. Detta är bra.
Vid några tillfällen kommer dock reglerna i miljöbalken i konflikt med
reglerna i "ämneslagar". Regeringen föreslår härvidlag en rad lagändringar
där vissa bestämmelser i dessa lagar upphävs, ändras eller förses med tillägg
som begränsar möjligheterna att ingripa med stöd av miljöbalken. För
oförutsedda konfliktfall skall allmänna lagvalsprinciper gälla.
Den valda metoden leder till en svåröverskådlig lagstiftning och kommer
att medföra problem vid tillämpningen av miljöbalken och andra lagar. Det
kommer bl.a. att bli svårt att utifrån en "ämneslag" avgöra vilka regler som
måsta iakttas vid en viss åtgärd eller verksamhet. Situationen blir därför svår
att bedöma för en verksamhetsutövare som inte är väl insatt i miljöbalkens
regelsystem och principerna bakom denna lagstiftning.
Riksdagen bör i stället besluta att en lex specialis bör gälla som
lagvalsprincip i de fall när miljöbalkens regler kommer i konflikt med andra
lagar, förordningar och myndigheters föreskrifter med miljöanknytning.
Detta innebär att bestämmelser i "ämneslagar", samt bestämmelser i förord-
ningar och föreskrifter som utfärdats med stöd i dessa lagar, skall gälla före
bestämmelser i miljöbalken i de fall bestämmelserna är oförenliga.
Att inskränka lex specialis till enbart lagar räcker inte, eftersom det ofta är
en slump om en bestämmelse intagits i en lag, i en förordning eller kommit
till uttryck i en myndighetsföreskrift.
Mot bakgrund av detta är det inte nödvändigt att i "ämneslagar" ha
bestämmelser om att ytterligare krav inte får ställas enligt miljöbalken.
Däremot kan det vara aktuellt att upphäva eller ändra regler i "ämneslagar" i
syfte att förstärka lagstiftningen som helhet ur miljösynpunkt. I vissa fall kan
också "ämneslagar" behöva kompletteras med upplysningar om att
ytterligare krav ställs i miljöbalken. Med tanke på den korta motionstiden
och det stora antal lagändringar som föreslås bör det ankomma på utskottet
att formulera erfordliga lagändringar enligt ovanstående principer.
Skogsvårdslagen
Förslaget till följdlagstiftning är vidare olämpligt vad gäller
behandlingen av skogsvårdslagen. I lagrådsremissen om
miljöbalken samt i betänkandet om följdlagstiftningen gavs
tydliga anvisningar om att avverknings- och skogs-
vårdsåtgärder är av en sådan natur att de inte är flyttbara till
annan plats och därför inte kan omfattas av
lokaliseringsprincipen i miljöbalken. I
miljöbalkspropositionen samt i detta förslag har tydligheten
ersatts med tvetydigheter. Regeringen har dock i
propositionerna inte redovisat något som ger uttryck för en
ändrad uppfattning jämfört med ovan nämnda lagrådsremiss.
Tolkningen bör därför vara att det som där sades om att
avverknings- och skogsvårdsåtgärder inte är
omlokaliseringsbara alltjämt gäller. För att skapa full klarhet
i frågan bör emellertid riksdagen ge regeringen till känna att
lokaliseringsprincipen i miljöbalken inte omfattar normala
skogsbruksåtgärder och annan pågående markanvändning.
Osäkerheten är stor även vad gäller miljöbalkens övriga hänsynsreglers
tillämplighet i förhållande till skogsvårdslagens hänsynsregler. Lagrådet
säger att denna osäkerhet utgör en påtaglig brist. Riksdagen bör därför följa
Lagrådets förslag till ändring av 4 § skogsvårdslagen och därmed undanröja
den osäkerhet som råder.
4 § skogsvårdslagen bör ha följande lydelse:
Bestämmelser i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall
inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11§ andra stycket
miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8
kap. Samma balk eller med stöd av annan lag. Har frågor om hänsynen i
övrigt till naturvården eller kulturmiljövården reglerats i denna lag eller med
stöd därav meddelade föreskrifter skall 2 kap. miljöbalken inte tillämpas.
I betänkandet om följdlagstiftningen (SOU 1997:32)
behandlas stoppregelns förhållande till andra
skyddsinstrument utförligt. Där sägs att om förutsättningarna
är uppfyllda för att använda skyddsformerna naturreservat
eller biotopskyddsområde skall detta inte automatiskt
innebära att förutsättningarna även är uppfyllda för att
tillämpa stoppregeln mot en verksamhet som hotar det
tilltänkta skyddet. I den mån stoppregeln ändå är tillämplig
skall en myndighet inte kunna kringgå reglerna om
ersättning genom att åberopa stoppregeln, eftersom
stoppregeln inte skall användas för att bedriva
skyddsverksamhet. I stället skall ersättning betalas på
sedvanligt sätt när pågående markanvändning inom berörd
del av fastighet avsevärt försvåras.
I förslaget till följdlagstiftning, liksom i miljöbalkspropositionen, förbigås
denna fråga helt. På flera ställen sägs tvärtom att stoppregeln skall gälla all
verksamhet. Det är därför nödvändigt att riksdagen fastslår att stoppregeln
inte är avsedd att användas för att utan ersättning uppnå det skydd som
annars skulle nås genom reservatsbildning, biotopskydd eller på annat sätt
som skulle utlösa den ersättning som miljöbalken i dessa sammanhang
kräver.
Enligt förslaget till ändring av 19 § skogsvårdslagen kommer ersättningen
vid avverkning av fjällnära skog att minskas med ett belopp som motsvarar
vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Denna försämring av
ersättningsrätten strider mot grundlagen och rimmar dessutom illa med
strävan att värna egendomsskyddet. Paragrafen bör därför ges en utformning
som garanterar full ersättning vid intrång.
Miljökvalitetsnormer är ett styrinstrument som kan vara svårt att tillämpa i
flera lägen, bl.a. inom skogsbruket. Enligt förslaget kan miljökvalitetsnormer
dock användas som grund för att hindra avverkningar utan att rätt till
ersättning utgår. Detta är olämpligt, eftersom det inte finns miljöskäl som
talar för en sådan ordning. Förslaget strider dessutom mot grundlagen.
Särskilda regler som knyter an till miljökvalitetsnormer bör därför inte
införas i skogsvårdslagen.
Verksamhet som bedrivs inom ramen för pågående markanvändning inom
jord- och skogsbruket skall inte omfattas av miljöbalkens regler. Sådan
verksamhet skall helt regleras inom ramen för de särskilda speciallagarna.
Jordabalken
Förslaget att ge s.k. naturvårdsavtal sakrättsligt skydd är
vällovligt. Rätten att inskriva ett naturvårdsavtal skall dock
ankomma på fastighetsägaren att bestämma. Regeln i 7 kap.
10 § andra stycket jordabalken bör därför utvidgas till att
omfatta även naturvårdsavtal.
Väglagen
Enligt förslaget till ändring i väglagen skall vägbyggaren
samråda med berörda länsstyrelser, kommuner, vissa ideella
föreningar och den allmänhet som kan antas bli berörd.
Förslaget bör förtydligas så att det av lagtexten framgår att
samråd även skall äga rum med de markägare som kan
komma att beröras av vägprojektet.
Ekonomisk
konsekvensbedömning
I likhet med förslaget till miljöbalk saknas en ekonomisk
konsekvensbedömning för företagen i förslaget till
följdlagstiftningen till miljöbalken. Riksdagen bör därför
begära att regeringen snarast presenterar en sådan
konsekvensbedömning. Det bör ankomma på utskottet att
utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att bestämmelser i "ämneslagar" skall gälla före
bestämmelser i miljöbalken i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokaliseringsprincipen,
3. att riksdagen beslutar att ändra 4 § skogsvårdslagen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stoppregeln,
5. att riksdagen beslutar att ändra 19 § skogsvårdslagen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om verksamhet som bedrivs inom ramen för pågående
markanvändning inom jord- och skogsbruket,
7. att riksdagen beslutar att ändra jordabalken i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar att ändra skogsvårdslagen vad gäller reglerna om
miljökvalitetsnormer i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar att ändra väglagen i enlighet med vad som anförts
i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomisk konsekvensbedömning för företagen.
Stockholm den 26 mars 1998
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)