Vattenbruk - akvakultur - omfattar odling av alla slags djur
och växter i vatten. I Sverige handlar vattenbruket i
huvudsak om att producera sättfisk, matfisk, musslor och
kräftor för utsättning i vattendrag och för konsumtion.
Motionen handlar främst om odling av konsumtionsfisk och
de risker och möjligheter som ett utökat vattenbruk innebär.
I Sverige producerades under 1996 knappt 8 300 ton fisk och skaldjur i
442 företag. 95 procent av fiskproduktionen utgörs av regnbågslax. Övriga
produkter är lax, öring, ål, röding, musslor och kräftor. Knappt hälften av
regnbågslaxen producerades i de sju Norrlandslänen. Odling av matfisk sker
vanligen i s k kassodling, dvs stora "behållare" av nät som ligger i vattnet.
Genomsnittsstorleken per kasse är c:a 335 kubikmeter.
I den strukturplan för vattenbruk som Sverige utarbetat inom ramen för
EU-stöd enligt mål 5a sägs att Sverige har unika möjligheter att utveckla
vattenbruk i olika former. Regeringen föreslår en ökad satsning på odling av
regnbåge i såväl insjöar som hav, liksom en breddning av verksamheten till
för vattenbruket nya arter.
Det är utan tvekan så att Sverige har stor tillgång på vatten och på så sätt
unika möjligheter att utveckla vattenbruket. I vissa miljöer och med säkra
produktionsmetoder kan vattenbruk bidra till en regional livsmedelsproduk-
tion utan miljöstörningar. Men de odlingsmetoder och de problem som finns
i dag gör att frågan om vattenbrukets utveckling inte är okontroversiell. Det
finns många exempel på negativ miljöpåverkan, både på den fysiska miljön
och för olika fiskarter. Användningen av kemikalier och antibiotika medför
risker som inte är tillräckligt klarlagda, riskerna för spridning av sjukdomar,
främmande arter och uppkomsten av vilda hybrider är inte heller tillräckligt
kända. I ett internationellt perspektiv utgör också det växande vattenbruket
ett hot mot de ekologiska systemen. Vattenbruket beräknas utgöra 25 procent
av de globala fiskfångsterna år 2000. Stora områden som utgör barnkammare
och uppväxtområden för havets fiskar skövlas för bland annat produktion av
så kallade tigerräkor och skaldjur på konstlad väg. Havsområden fiskas ut i
jakt på "skräpfisk" som sedan blir foder i fiskodlingar. De långsiktiga
konsekvenserna av en fortsatt rovdrift i havsmiljöerna kan bli förödande.
Risker och olösta problem
Det finns många risker och olösta problem när det gäller
vattenbruk. De viktigaste är risken för näringsläckage,
eutrofiering, på grund av att foder tillförs samt kemikalie-
och antibiotikaanvändningen. Men också risker med
introduktion av främmande arter, rymlingar från
kassodlingar, sjukdomsspridning och genetiskt modifierade
organismers inverkan i ekosystemen måste lösas innan
vattenbruket kan växa.
Eutrofiering
Rent generellt kan sägas att vattenbruk där foder tillförs ger
en negativ miljöpåverkan. Föroreningarna består
huvudsakligen av att tillförsel av fosfor, kväve och organiskt
material ökar. Det är ämnen som bidrar till övergödning av
sjöar och vattendrag. Men det är inte så enkelt. Vattenbruk i
vissa miljöer kan också ha en renande effekt på vattnet. Det
är framför allt odling av alger och skaldjur, men även
extensiv fiskodling eller odling av kräftor, som kan bidra till
minskad eutrofiering. Det beror på att organismerna i
huvudsak lever på den naturliga näringen och att den
producerade biomassan tas upp för konsumtion. Hur utfallet
blir beror på det enskilda vattendraget och hur odlingen
bedrivs. Lokalt kan fiskodling dock orsaka en stor del av
näringsläckaget. På Åland beräknas utsläppen från
odlingarna vara mer än dubbelt så stora som utsläppen från
jordbruk och samhällen tillsammans. Det är framför allt sjöar
och vattendrag i södra Sverige samt vissa kustområden som
är olämpliga för fiskodling eftersom dessa vatten redan har
en hög belastning av näringsämnen. Men också i naturligt
näringsfattiga vatten bidrar fiskodling till att
näringssammansättningen påverkas. Med modern
utfodringsteknik kan många av dessa problem minskas.
Kemikalier
Ett större problem är användningen av kemikalier och
antibiotika. En hel del kemikalier används i dagens
vattenbruk för bland annat förbättrad vattenkvalitet,
vegetationskontroll, impregnering, desinficering, sköljning
och bedövning. Formalin är det vanligaste ämnet för
desinficering. Formalin anses ha både mutagena och
carcinogena egenskaper, men bryts snabbt ner i naturen.
Malakitgrönoxalat är ett medel mot svamp som främst
används på rom och yngel. Ämnet är förbjudet i USA, då det
misstänks ha fosterskadliga effekter, men används ändå
eftersom det är svårt att hitta ersättningsmedel. Klorbutol,
benzokain och metokain används liksom koldioxid vid
bedövning av fisk. Bortsett från koldioxid kan ämnena spåras
i fisken i flera veckor efter behandling. Kopparpreparat
används för att minska påväxt på kassarna. Effekter på fauna
och flora är okända.
Hur stor omfattning användningen av dessa kemikalier har är inte känd då
det inte förekommer någon registrering, men genom enkäter till odlare och
tillverkare har man uppskattat att det bland annat användes c:a 20-25 ton
formalin och 74-100 ton malakitgrönoxalat i det svenska vattenbruket 1989.
Ovanstående redovisning visar på behovet av ökad kontroll av de
kemikalier som används vid vattenbruk. Dels bör ett centralt register
upprättas, dels bör Kemikalieinspektionen få i uppdrag att se över
användningen så att användningen minskar och försiktighetsprincipen
fungerar, dvs att farliga kemikalier ersätts med mindre farliga.
Antibiotika
Även när det gäller användningen av antibiotika saknas en
god kontroll av hur stora mängder och vilka ämnen som
används. De medel som används mest är mycket
svårnedbrytbara och lagras upp i bottensediment eller i andra
marina organismer. Antibiotika har spårats i blåmussla,
krabba och olika vildfiskar. Ett av de största hoten från en
okontrollerad användning av antibiotika är risken för
resistens och man har funnit resistenta bakterier i sediment
och i tarmen från vildfisk.
Bruk av antibiotika anses i dag vara ett nödvändigt medel vid intensiv-
odling av fisk och skaldjur. I svenska odlingar bör därför riktlinjer för
minskad täthet i odlingarna tas fram då det kan vara ett sätt att minska be-
hovet av antibiotika. Vidare bör system för sluten sjukdomsbekämpning
utvecklas, så att risken för spridning i den marina miljön minimeras. Sverige
bör också skynda på utvecklingen mot internationella överenskommelser för
användning av antibiotika. Användning av antibiotika till annat än akut
sjukdomsbekämpning bör inte tillåtas.
De ökade transporterna av fisk mellan olika odlingar och mellan länder har
medfört att olika sjukdomar och parasiter spritts mellan odlingar och från
odlingar till vilda bestånd. Ett problem i sammanhanget är att ett stopp för
införsel av fisk som är smittad med sjukdomar betraktas som ett handels-
hinder enligt EU:s regelverk. Detta gäller särskilt för de risker för smitta som
vilda öringsstammar utsätts för från förrymd regnbågslax, eftersom vilda
stammar av öring inte ingår i EU:s begreppsvärld.
En nationell miljöpolicy för
vattenbruk
Det saknas en nationell miljöpolicy för vattenbruk. De
regelverk som finns behöver förstärkas. I dag krävs tillstånd
av Fiskeriverket och av kommun och länsstyrelse för att få
starta vattenbruk, men enligt uppgift finns mycket övrigt att
önska. Den förprövning som i dag sker enligt
Miljöskyddslagen är inte tillräcklig. Bland annat saknas en
helhetssyn. Varje ansökan behandlas för sig utan hänsyn till
helheten. De miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) som
krävs är alltför ofta otillräckliga och uppfyller inte kravet på
att vara ett tillräckligt underlag för bedömning. En studie bör
göras för att utvärdera dagens MKB och föreslå förbättringar.
I en svensk miljöpolicy för vattenbruk bör dessa
missförhållanden rättas till. Dessutom bör en miljöpolicy
bland annat innehålla krav på restriktivitet för nya arter,
utveckla möjligheten att utveckla odling i slutna system,
samt innehålla ett förbud för odling av GMO-fisk.
Forskning och utveckling
Vattenbruk är en växande näring i Sverige och i världen. Det
är därför nödvändigt med forsknings- och utvecklingsinsatser
för att ta fram ekologiskt hållbara system för vattenbruk. Det
saknas fortfarande säkra kunskaper om vattenbrukets
samlade effekter. Utveckling av metoder för flerartssystem
vid odling bör utvecklas liksom metoder för utfodring och
sjukdomsbekämpning som minimerar riskerna för den
omgivande miljön. Risker för introduktion av främmande
arter liksom konsekvenser av den ökande mängden hybrider
är också ett område som behöver belysas bättre.
Metoder för sluten odling liksom utvecklande av redskap för odling i
sötvatten är ytterligare exempel på områden där det behövs mer forsknings-
och utvecklingsinsatser.
Goda exempel
Som redovisats ovan finns det många hot och risker med
vattenbruk. Det är också mycket svårare att kontrollera vad
som sker i vatten, på sjö-, älv- och havsbottnar än på land.
Det finns dock även positiva tendenser i vattenbruket, som är
värda att stödja. Dels pågår utarbetandet av regler för
ekologisk fiskodling inom KRAV, dels pågår projekt med
fiskodling i slutna tankar. Fördelarna med detta är
uppenbara. Utfodring och sjukdomsbekämpning kan
kontrolleras, övergödning och hybridisering med vild fisk
kan undvikas. Dessutom kan vattnet från odlingarna
användas som gödningsmedel. Det finns därför all anledning
att stödja utvecklingsprojekt som går ut på att hitta system
för landbaserat vattenbruk.
Vattenbruk i reglerade vattendrag
Många svenska älvar är reglerade, vattenfallen är utbyggda
och stora regleringsmagasin med stora variationer i
vattenmängd har ersatt det strömmande vattnet, selen och
sjöarna som fanns före utbyggnaden. Detta har inneburit att
ekosystemen har förändrats och sammansättningen av fisk
och andra organismer har ändrats. De nya ekosystemen har
oftast gett ett sämre fiske än det tidigare. Vissa av dessa
vattenmagasin kan kanske användas för vattenbruk. Man bör
då satsa på svenska produkter som röding, öring, sik eller
varför inte abborre och gös, dvs odling av naturliga fiskarter
och stammar. Odling får inte ske i vatten med skyddsvärda
bestånd av laxfisk p.g.a. sjukdomsrisken, vilket gör att
antalet vatten blir begränsat. Största potentialen för odling
finns i reglerade, redan förstörda system, t ex i fjällområdet,
men man måste då tänka på vad som kan finnas nedströms i
vattendraget. I reglerade sjöar och i sjöar med stora
uppströms belägna dammar (t ex Siljan) är produktionen
skadad och närsalttillförsel möjligen t o m lägre än förr i
världen. I dessa sjöar bör det kunna ske en odling av älvegna
rödingbestånd. Om denna odling sker i lagom omfattning
kommer inte fosfortillförseln att resultera i ökat läckage av
fosfor till nedströms belägna vatten, utan all fosfor hamnar i
rödingen och i det akvatiska ekosystemet i övrigt. Detta kan
t o m leda till förbättrat fiske på frilevande röding och öring.
Det har gjorts få studier inom området - man vet till exempel
inte om vattenregleringen verkligen lett till sänkta
närsalthalter. Därför måste förutsättningarna studeras innan
verksamhet startar. Regeringen bör ge Fiskeriverket i
uppdrag att undersöka förutsättningarna för vattenbruk i
regleringsmagasin.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att användningen av kemikalier skall registreras och minimeras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om antibiotika i fiskodlingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en nationell miljöpolicy för vattenbruk,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av forskning och utveckling inom vattenbruk,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för vattenbruk i regleringsmagasin.
Stockholm den 6 oktober 1997
Maggi Mikaelsson (v)
Lennart Beijer (v)
Owe Hellberg (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)