Fiske och fiskevård är i Sverige mycket vida begrepp. Det
kan vara en trålare från västkusten som fiskar sill mellan
Island och Norge. Det kan vara en skärgårdsbo utanför
Stockholm med ett kombinerat fiske- och jordbrukshemman.
Eller en klubb av sportfiskare som bedriver restaurering av
lekplatser i en öringbäck i Småland.
Runt våra kuster och till havs finns ett relativt omfattande och modernt
yrkesmässigt fiske. Detta fiske är av avgörande betydelse för en bofast
befolkning i våra skärgårdar. I våra insjöar finns det ett inte lika omfattande
yrkesfiske men också ett husbehovs- och binäringsfiske som heller inte är
utan betydelse för försörjningen i de bygder där detta bedrivs. Den senaste
tioårsperioden har det också utvecklats ett betydande fiske efter kräftor i
många sjöar där utplantering av signalkräftor varit framgångsrik. I
motsvarande grad har dessvärre bestånden av vår inhemska flodkräfta
decimerats på grund av kräftpest.
Fiskevård uppfattar många vara begränsad till upplantering av fisk och
kanske restaurering av lekbottnar och dylikt. I begreppet fiskevård inryms
emellertid mycket mera än så. Många hundra fiskevårdsföreningar och
fiskevårdsområden har en enorm aktiv verksamhet i form av
fiskekortsförsäljning till allmänheten och därmed sammanhängande
serviceverksamhet och konkreta fiskevårdsåtgärder. En nyligen genomförd
utredning visar att bara försäljningen av fiskekort till allmänheten uppgår till
ca en kvarts miljard kronor per år.
För att stå väl rustad inför en snabb utveckling är det viktigt att skapa
förutsättningar för fungerande förvaltning av allt kust- och insjöfiske i
landet, samt att verka internationellt för ett uthålligt nyttjande av havets
resurser. Både i havet, längs kusten och i insjöarna måste fisket skötas med
stort ansvar. I havet bevakas detta av våra internationella förhandlare. Längs
kusterna och i insjöarna är de som lever av resursen, de som är beroende av
ett uthålligt nyttjande bäst skickade att också förvalta sin resurs fullt ut.
Fiskeripolitik är gemensam
inom EU
I och med EU-medlemskapet har vi inom unionen en
gemensam fiskeripolitik.
Det är avgörande för en framgångsrik fiskeripolitik inom EU att
beslutsprocessen i enlighet med subsidiaritetsprincipen äger rum på den
lämpligaste nivån. Detta innebär att varje havsområde måste bedömas på sina
meriter och att lämpliga regler för ett långsiktigt hållbart fiske antas inom
ramen för regionala samarbetsorgan. De regioner som blir aktuella kan
naturligtvis inte vara för små utan väljs lämpligen till de i dag aktuella
förvaltningsområden som exempelvis Östersjön, Skagerrak/Kattegatt,
Nordsjön och Medelhavet. Den viktiga förvaltningsrollen för de regionala
fiskeriorganisationerna som Exempelvis Fiskerikommissionen för Östersjön
(BSFC) och Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC) bör betonas i
detta sammanhang. Dessa organisationers roll blir allt viktigare, inte minst
med tanke på FN-avtalet om gränsöverskridande bestånd och FAO:s
betoning av deras betydelse för förvaltningen av fiskeribestånden.
Okvoterade arter
En viktig utestående fråga för den fullständiga integrationen
av svenskt yrkesfiske i gemenskapens fiskeripolitik (CFP)
gäller tillträdet till okvoterade arter i Nordsjön.
EU:s bestämmelser innebär att de länder som har tillträde till olika
havsområden och fiskerättigheter på reglerade bestånd också skall ha rätt att
beskatta de bestånd för vilka det inte finns någon fördelning eller fastställda
kvoter. Detta innebär att Sverige enligt CFP borde ha obegränsad rätt till
fiske på okvoterade arter i Nordsjön. De arter som gäller är främst tobis och
skarpsill och fisket skulle vara av stort värde för den svenska fiskerinäringen.
Sverige blev emellertid diskriminerat i anslutningsakten, där det svenska
tillträdet begränsades till 1,330 ton skarpsill (inklusive tobis). Denna
diskriminering skall kvarstå tills ett särskilt tillståndssystem införs eller
längst till den 31 december 1997.
Det är av störst vikt för det svenska yrkesfisket att denna diskriminering
upphör till den 1 januari 1998 så att de svenska yrkesfiskarna behandlas på
samma sätt som fiskare i från övriga EU-länder med tillträde till Nordsjön.
Yrkesfiskaravdrag
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om
införande av ett särskilt skatteavdrag för yrkesfiskare. Den
modell som av konkurrensskäl oftast har förespråkats är
baserad på och i nivå med det avdrag som danska
yrkesfiskare har rätt att göra.
Vid den senaste behandlingen i riksdagen uttalade sig ett enigt
skatteutskott med anledning av motionerna om skatteavdrag för yrkesfiskare
och gav regeringen i uppdrag genom ett tillkännagivande att slutföra
beredningen av frågan och att återkomma till riksdagen med förslag som
tillgodoser motionärernas krav på konkurrensneutralitet. Då regeringen inte
har följt detta riksdagsbeslut är det dags att återigen lyfta frågan för
behandling i riksdagen och att samtidigt understryka att beredningen är
avklarad då ett färdigt förslag har utarbetats av Finansdepartementet. Detta
förslag föreslås därför för behandling av riksdagen.
Försiktighetsprincipen
Arbetet med att införa försiktighetsprincipen (precautionary
approach) inom fiskeriförvaltningen pågår för närvarande
inom de olika förvaltningsorganen. FAO:s uppförandekod
för ansvarsfullt fiske antogs nyligen. Och det praktiska
arbetet med att införa dessa principer är i full gång och bl a
kan nämnas de s k "Lysekilsriktlinjerna" om tolkningen av
försiktighetsprincipen för fisket samt det pågående arbetet
inom Internationella havsforskningsrådet (ICES). I detta
arbete finns det anledning att understryka - utifrån den debatt
som förekommer i frågan - att yrkesfisket är en fullt legitim
och angelägen verksamhet som i högsta grad har ett
egenintresse av att fiskbestånden förvaltas och vårdas på ett
uthålligt sätt.
Selektiva redskap
Stora beståndsvinster finns att göra genom vidareutveckling
mot mer selektiva redskap. För vissa av de s k demersala
(nära botten levande) bestånden innebär detta att
målsättningen bör vara att icke lekmogen fisk selekteras ut
vid fisket. Havskräftfisket är ett annat exempel där det är
viktigt med selektiva redskap. Arbetet bör inriktas på att
genom överenskommelser i de regionala organisationerna
och på EU-nivå anta regler om selektiva redskap. Reglerna
måste naturligtvis baseras på vetenskapliga undersökningar.
Fiskevård
Fiskevården är mycket viktig för bevarandet av den
biologiska mångfalden och för en hög produktion i sjöar och
kustvatten. Under det att allmänt vatten och de stora sjöarna
är statens ansvar så bör möjligheter skapas för att privata
initiativ och ansvarstagande på enskilt vatten möjliggör en
god fiskevård. Konfiskationen av den privata äganderätten
genom införandet av det fria handredskapsfisket har
allvarligt urholkat möjligheterna till en god fiskevård. Enligt
vår mening bör möjligheter öppnas för att bilda
fiskevårdsområden inom de delar av våra kuster och insjöar
där handredskapsfisket är fritt samtidigt som dessa områden
återges möjligheten att sälja fiskekort till allmänheten.
Erfarenheten från övriga fiskevårdsområden i Sverige är
mycket god. Fisket har utvecklats positivt med bättre
resursutnyttjande. Tillsyn och respekt för regler och rätt
fungerar bra och i många fall samsas yrkesfiske och
sportfiske mycket bra.
Regeringen har i sin budgetproposition avsatt 20 miljoner kronor till
fiskevården 1998. Enligt vår mening är detta positivt och vi förutsätter att
medlen användes i de vatten där staten har sitt ägaransvar och vi vill
understryka den stora betydelsen av att utsättningsverksamheten av fisk,
främst ål och lax, kan fortsätta i minst nuvarande omfattning. Utsättnings-
verksamheten har stora positiva effekter för det yrkesmässiga insjö- och
kustfisket, men även övrigt fritids- och turistfiske gynnas.
Vad det gäller de kraftigt ökande sälbestånden och de allt större skador
dessa medför för det yrkesmässiga fisket, är det viktigt att kunna decimera
sälstammen till en ur skadesynpunkt acceptabel nivå. Detta innebär att
kontinuerliga inventeringar av de olika sälbeståndens utveckling måste ske
och att skyddsjakt alternativt allmänna jakttider införs i områden där detta är
biologiskt motiverat. Det viktiga är att jakten kan ske inom ramen för en
hållbar utveckling.
Vildlaxen
Arbetet med att rädda de naturligt reproducerade
vildlaxbestånden måste prioriteras. Det är därför av största
vikt att den långsiktiga internationella aktionsplanen för
bevarande av vildlaxen kan genomföras fullt ut. Det är
glädjande att nivåerna på M-74 - drabbad lax nu verkar
sjunka kraftigt, vilket tillsammans med de stora
nedskärningarna av lax - TAC:n och begränsningarna av det
riktade fisket på vildlaxbestånden och den därav följande
ökade uppvandringen av leklax ger goda förutsättningar för
att klara vildlaxbestånden och att uppfylla de långsiktiga
målen i aktionsplanen.
Det är också av största vikt att både det yrkesmässiga samt fritids- och
turistfisket kan pågå samtidigt och i såväl de norra som i de södra länen då
dessa olika aktiviteter är regionalt viktiga och skapar arbetstillfällen.
Slutligen vill vi betona, att om eventuella inskränkningar ändå måste göras
i det svenska laxfisket, sådana utformas rättvist mellan olika kuststräckor.
Det är orimligt att ett fåtal fiskare blir totalt avstängda från sin
näringsfångst.
Kalkning
Kalkning av sjöar och vattendrag är nödvändig för att
motverka försurningen. Följderna av utebliven eller avbruten
kalkning är väl beskrivna. Ekosystemen kommer att kollapsa
och värdefullt fiske kommer att slås ut.
I förhållande till vad staten tar ut i form av skatter på utsläpp av försurade
ämnen har kalkningen endast kostat en bråkdel de senaste åren. Att använda
en något större del av miljöskatterna till att motverka de beskattade
utsläppens miljöeffekter är för oss en fråga om hederlighet. Vi föreslår därför
i annat sammanhang en ökning av kalkningsanslaget.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regionala samarbetsorgan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om okvoterade arter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om yrkesfiskaravdrag,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försiktighetsprincipen på fiskeområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om selektiva redskap,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fiskevårdsområden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fiskutsättning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyddsjakt på säl,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vildlax.
Stockholm den 1 oktober 1997
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)