Det svenska skogsbruket ger fortfarande ett stort bidrag till
försörjningen och kommer även i framtiden att vara en
mycket betydelsefull näring för nationen. De förändringar
som infördes i den nya skogsvårdslagen, bland annat
beträffande återbeskogning, har inneburit att skogsvården
alltmer släpar efter. Rapporter från Skogsvårdsstyrelsen i vårt
län visar att allt större arealer, där skog avverkats, lämnas
utan återväxtåtgärder eller får stå för lång tid innan
markberedning och planering genomförs. Fler skogsägare har
fått åläggas åtgärder, vilket var ovanligt tidigare.
Ändringarna i jordförvärvslagen, vilka skulle stärka möjligheterna till bo-
och brukarplikten, har inte fått avsedd verkan. Ofta ges utbor tillstånd att
förvärva jord- och skogsbruksfastigheter och inte sällan sker en rovdrift på
dessa fastigheter. All avverkningsbar skog tas ur och sedan lämnas
fastigheterna vind för våg utan efterföljande skogsvårdsinsatser.
Boplikten i inlandet finns införd i jordförvärvslagen, men med en
utformning som har gjort bestämmelsen i stort sett verkningslös. Flerägandet
har diskuterats i ett par decennier och vissa åtgärder har vidtagits för att
komma tillrätta med detta, t.ex. kravet på att utse ställföreträdare när tre
eller
flera äger en fastighet gemensamt. Detta har heller inte gett önskade effekter.
Problemet ligger närmast här i att röra den privata äganderätten. Trots alla
goda argument att begränsa den eller göra intrång i densamma, så har
självbestämmandet över de egna besittningarna fått väga tyngst.
Vi gör den bedömningen att det inte är möjligt att t.ex. ålägga skogsbruket
en mer långtgående skyldighet mot sina anställda än vad som annars är
vanligt inom övrig arbetsmarknad. Däremot anser vi att en skärpning av
skogsvårdslagen är befogad när det gäller skogsvården. En rejäl översyn av
jordförvärvslagen är också behövlig.
De skogliga beredskapsarbetena har i stort sett upphört. Sedan riksdag och
regering inriktat arbetsmarknadspolitiken mot volymåtgärder, har utrymmet
för denna form av förhållandevis dyra beredskapsarbeten minskat drastiskt. I
det så kallade landshövdingeuppdraget har dock ett skogligt beredskaps-
program lagts fram som skulle kunna skapa cirka 70.000 dagsverken i länet.
Produktion av biobränslen pågår för närvarande på många platser i landet.
Utbudet är förmodligen större än dagens efterfrågan. Så länge som det är
ekonomiskt mera fördelaktigt att t.ex. elda med olja, kommer ett ökat utbud
av biobränslen inte att svara mot marknadens efterfrågan på sådant bränsle.
En omvandling av biomassa till t.ex. etanol är också en möjlighet för
inlandet med de nya metoder som nu prövas, men även här har efterfråge-
situationen avgörande betydelse. Så länge styrskatter och avgifter inte ligger
på "rätt nivå" så kommer biomassan inte till sin rätt annat än på mycket
lokala marknader.
För närvarande pågår ett intensivt arbete för att ta fram skogligt
forskningsprogram för norra Sverige. Avsikten är att kunna söka och få
strukturfondsmedel till detta program.
Frågan om skötselplaner för skyddade områden har ofta diskuterats i
samband med tillskapandet av naturreservat och andra skyddade områden.
Tyvärr så har inga medel avsatts för tillsyn och skötsel. Avsättningen av
medel för inlösen och skydd av beslutade och blivande naturreservat är
dessutom otillräcklig.
Ansvariga myndigheter bör få i uppdrag att organisera skötseln av dessa
områden. För att finansiera ekonomiska stimulansåtgärder för miljö, tillväxt
och fler arbetstillfällen i skogsbruket bör återinförandet av någon form av
skogsvårdsavgift övervägas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av skogsvårdslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av jordförvärvslagen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skogsvårdsavgift.
Stockholm den 30 september 1997
Carin Lundberg (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Lena Sandlin (s)
Lars Lilja (s)