Miljövårdsberedningen har i sitt huvudbetänkande, SOU
1997:97 "Skydd av skogsmark", redovisat sina slutsatser
angående behov och kostnader för skydd av skogsmark.
Rapporten ger anledning att återupprepa många av de krav
som Miljöpartiet redan i tidigare motioner framfört. Det är
nu dags för regeringen att ta dessa frågor på allvar och agera.
Den rådande skogspolitiken i länderna i barrskogsbältet har prioriterat
skogens virkesproducerande funktion alldeles för högt, bl.a. för att försörja
massaindustrin med råvara. Skövlingen av ur- och naturskog fortsätter i
oförminskad takt på det norra halvklotet. De vidsträckta sibiriska skogarna
avverkas nu av framför allt utländska bolag från Nordostasien och Europa.
Även i Nordamerika minskar den ursprungliga skogen i förfärande takt. Här
hemma i Skandinavien har vi sett ett s.k. modernt skogsbruk under längre tid
än man gjort på andra håll. Här sker nu ofta avverkning för andra eller tredje
gången på samma område. Den ursprungliga skogen finns därför kvar i
mycket begränsade arealer. Kanske är fem procent av den svenska
produktiva skogsmarken att beteckna som ur- eller naturskog. I de övriga
skandinaviska länderna är situationen ännu sämre. Det största relativt orörda
skogsområdet i Skandinavien, tillika ett av de största i Europa, återfinns
längs den svenska fjällkedjan. I övrigt har vi endast kvar små, spridda
områden av naturskogskaraktär.
Ett annat problem, av näringspolitisk natur, är att skogsbruket i hög grad
inriktas på massaindustrins behov. Men skogsbruk är en mycket långsiktig
näring och en alltför ensidig inriktning i dag kan leda till framtida
ekonomiska problem. Det är naturligtvis omöjligt att veta vilken
skogsbrukspolitik i dag som kommer att ses som förnuftigast om 50 eller 100
år. Men det gör det än mer viktigt att inriktningen inte är så ensidig t.ex. när
det gäller val av trädslag. Det är möjligt att det svenska skogsbrukets
konkurrensfördelar kommer att ligga mer på produktion av kvalitetstimmer
till sågverken än på råvara till massaindustrin. Konkurrensen kan komma att
hårdna betydligt från skogsbruk i delar av världen där tillväxten är betydligt
högre än i Sverige. I dessa områden saknas däremot förutsättningar för att
producera sågtimmer av samma kvalitet som i Sverige.
Energiförsörjningen måste baseras på förnybara och miljövänliga
energikällor. Energiförbrukningen kan minskas radikalt genom sparande och
effektivisering, men en ökad användning av biobränslen är ändå nödvändig.
Detta kan leda till ökade påfrestningar för skogsekosystemen, vilket måste
mötas med försiktighet i ökningen av uttaget av skogsbränslen och lämpliga
styrmedel i skogspolitiken. En ändrad energipolitik kan därför också påverka
den framtida skogsbrukspolitikens inriktning.
Målsättning för skogspolitiken
Miljömålet skall överordnas produktionsmålet
Den nya skogsvårdslagen som trädde i kraft fr.o.m. 1994 har
ett miljömål som är jämställt med produktionsmålet. Det här
kan ses som en seger för naturen men har endast i mycket
liten utsträckning realiserats i praktiska förändringar.
För Miljöpartiet är det helt klart att miljömålet skall överordnas
produktionsmålet. Naturen bör sätta ramarna för skogsbruket, också på kort
sikt. Mänskliga ingrepp i naturen får aldrig leda till utarmning av den
biologiska mångfalden eller försämring av den långsiktiga produktions-
förmågan. Hänsyn till bl a friluftsliv och kulturminnesvård bör också ses som
naturliga begränsningar av skogsutnyttjandet.
Detta innebär att skogsbrukets uppdrag bör definieras som att bedriva ett
ekonomiskt lönsamt skogsbruk inom ramen för de förutsättningar som
kraven att bevara den biologiska mångfalden och de grundläggande
ekologiska processerna ställer.
Miljöpartiet föreslår omedelbara förändringar
Miljöpartiet anser att den fortgående utvecklingen inom
skogbruket avseende biologisk mångfald, överavverkningar
och bristande återväxtåtgärder till följd av "skogsklippares"
framfart är stötande. Den står i strid med den allmänna
uppfattningen om ett ansvarigt och naturvårdsanpassat
skogsbruk. Att denna utveckling till stor del skett med stöd
av gällande lagstiftning är beklagligt. Det måste omedelbart
rättas till. De problem som liberaliseringen av
ransoneringsreglerna och reglerna för lägsta ålder vid
föryngringsavverkning orsakat är akuta och behöver därför
åtgärdas omedelbart. En förändring kan inte vänta till den
allmänna utvärderingen av skogspolitiken som skall vara klar
år 1998.
Vi anser att lagstiftningen om högsta tillåtna areal för föryngrings-
avverkning och lägsta ålder vid föryngringsavverkning omedelbart måste
förändras så att "skogsklipparnas" framfart stoppas. Målsättningen bör vara
att utforma ett regelsystem med särskild hänsyn till biologisk mångfald och
behovet av kontinuitet i skogsekosystemen. En nödvändig utgångspunkt i
detta sammanhang är att en skog inte bara mognar ur produktionssynpunkt,
utan också med avseende på biologisk mångfald. Detta innebär att begreppet
lägsta ålder vid föryngringsavverkning inte enbart bör bestämmas utifrån när
skogen slutat växa, som nu är fallet, utan att begreppet också måste
bestämmas med hänsyn till när den biologiska mångfalden är som störst.
Vidare anser vi att begreppet "brukningenhet" bör omdefinieras till att
gälla en skogsägares samlade innehav i en församling. Det innebär att
framför allt ransoneringsreglerna skulle tillämpas på det man upplever som
en naturlig enhet i skogs- och natursammanhang. Stora skogsägare skulle på
detta sätt tvingas att tänka mer småskaligt när man planerar sin avverkningar.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att snarast återkomma till
riksdagen med förslag till ändring i skogsvårdslagen om högsta tillåtna areal
för föryngringsavverkning samt lägsta ålder vid föryngringsavverkning som
rättar till de ovan beskrivna problemen. Vidare föreslår vi att regeringen ges i
uppdrag att snabbutreda en begränsning av definitionen av begreppet
"brukningsenhet".
Skyddsvärd skogsmark
Mer än 70 procent av Sveriges yta är täckt av skog. Totalt är
ca 3,3 % av den produktiva skogsmarken skyddad på något
sätt. Andelen skyddad produktiv skogsmark nedanför den
s.k. skogsodlingsgränsen är dock betydligt lägre, f.n. endast
0,6 %. Den största delen av den skyddade arealen är alltså
lågproduktiv mark nära fjällen.
En expertgrupp med företrädare för bl.a. Naturvårdsverket och Lantbruks-
universitetet gjorde på uppdrag av 1989 års skogspolitiska kommitté en
analys av behovet av reservat. Expertgruppen kom fram till att med
dåvarande skogsbruksmetoder och hänsynsnivå behövde 15 % av den
produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen skyddas. Expert-
gruppen ansåg att om det svenska skogsbruket naturvårdsanpassas halveras
behovet av reservat. Expertgruppens siffror reducerades sedan av regeringen
till motsvarande 5 %, som man "inte utesluter kan bli nödvändigt". Detta mål
anslöt sig riksdagen till då den lade fast strategin för biologisk mångfald.
Sverige är medlem i den internationella naturvårdsunionen (IUCN), som
har föreslagit att 10 % av alla representativa naturtyper skall bevaras för att
hejda den genetiska erosionen. Vi anser därför att 10 % av den produktiva
skogsmarken borde vara ett lämpligt långsiktigt mål. Ett delmål i detta arbete
borde vara att omedelbart bevara all ur- och urskogsliknande skog i lag.
Skogarna kan sedan inköpas av staten och ombildas till naturreservat eller
nationalparker.
Reservatsskydd kan dock inte diskuteras isolerat från andra naturvårds-
åtgärder. Den svenska strategin för bevarande av den biologiska mångfalden
bygger på en kombination av mångsidigt brukande av skogen och områdes-
skydd. Nya skogsskötselmetoder kan ha en positiv inverkan på den
biologiska mångfalden och utgöra viktiga komplement till områdesskydd.
Miljöpartiet vill dock understryka att vi är helt överens med naturvårdens
företrädare och forskare om att naturvårdshänsyn och skogsbruksanpassning
aldrig kan ersätta områdesskydd fullt ut.
Impediment är inte skog
Istället för att avsätta medel så att mer produktiv skog kan
skyddas, diskuteras impedimentens status. Det diskuteras att
"fuskhöja" andelen skyddad skog genom att räkna in
impedimenten som sådan. ArtDatabanken har tittat på
impedimentens betydelse för den biologiska mångfalden
inför Naturvårdsverkets rapport Skogsreservat i Sverige (nr
4707). I den rapporten konstateras att 2 % av de rödlistade
skogsarterna huvudsakligen förekommer i impediment och
att impedimenten kan ha betydelse för ytterligare 5 % av de
rödlistade skogsarterna. Man skriver: "Ca 93 % av de totalt 1
662 rödlistade skogslevande arterna är beroende av mer
produktiva skogar."
Skyddet av våra ur- och naturskogar
Behov av konkreta riktlinjer för den biologiska
mångfalden
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen fattat beslut om mål
och riktlinjer för arbetet med att bevara natur och miljö.
Representativa områden av alla förekommande naturtyper
skall säkerställas, biologisk mångfald och genetisk variation
skall säkras och hotade arter skall skyddas. Miljömålet skall
ges samma vikt och betydelse som ekonomiska
överväganden.
Målen för samhällets naturvårdande insatser är således högt ställda.
Samtidigt som inriktningen av arbetet är någorlunda klar, saknas
kvantifierade och konkreta riktlinjer för hur målen skall uppnås. Det finns
gott om lagar för att genomföra de uttalade målen, men i praktiken begränsas
tillämpningen av dessa lagar av tillgången på ekonomiska resurser. Det finns
alltså en diskrepans mellan målen för skyddet å ena sidan och de olika medel
som är tillgängliga för att nå dessa mål å den andra sidan.
Under 1995 har Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen,
Boverket och Fiskeriverket utarbetat aktionsplaner för biologisk mångfald.
Naturvårdsverket diskuterar i sin aktionsplan "modeller" för regionala
riktlinjer för biologisk mångfald och ett "operativt delmål" om ytterligare
100 000 ha skyddad produktiv skogsmark - formulerat utifrån gällande
anslagsnivå. Detta är inte tillräckligt. Miljöpartiet anser att det saknas
koppling mellan de högt ställda målen för biologisk mångfald och de
riktlinjer som framgår av aktionsplanerna. Riktlinjer skall utformas efter mål
och inte efter den aktuella medelstilldelningen.
Om statsmakterna menar allvar med de beslut som fattas om skog och
naturvård, måste man också ge konkreta riktlinjer och anvisningar om hur
målen skall uppnås. Det handlar då inte enbart om långsiktiga planer utan
även om arbetet under de kommande åren. Endast genom åtgärder under den
närmaste tiden kan förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling
skapas.
Miljövårdsberedningen har sedan i december 1995 i uppdrag att yttra sig
över i vilken omfattning arealen skyddad skogsmark behöver utökas.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges till känna att arbetet med konkreta
riktlinjer för den biologiska mångfalden skall påskyndas och att regeringen
redan under 1997 återkommer till riksdagen med förslag till riktlinjer för hur
stora arealer och vilken typ av skog som skall skyddas under de närmaste
åren.
Denna fråga behandlas närmare i vår motion om biologisk mångfald till
riksmötet 1996/97.
Undantagstillstånd för skogsekosystemen -
Avverkningsmoratorium för skyddsvärda
skogar
Om ett samhälles fortbestånd vore tillnärmelsevis lika hotat
som den biologiska mångfalden i våra skogsekosystem är för
närvarande, skulle undantagstillstånd ha införts omedelbart.
Det råder en mycket allvarlig - men också mycket tyst - kris i Sveriges
skogar. Den biologiska utarmningen har nått så pass långt att det nu är
aktuellt med omedelbara akutåtgärder för att rädda det som räddas kan. Fler
än 1 700 av skogens växt- och djurarter missgynnas av mänsklig påverkan.
Flera hundra av dessa är allvarligt hotade.
Samtidigt som utarmningen fortgår så vidtas inga nya, konkreta
kraftåtgärder. Anledningen är att man väntar på ett flertal utredningar:
Effekterna av den nya skogsvårdslag som gäller fr.o.m. 1994 skall
utvärderas 1998.
Miljövårdsberedningen utreder vilken produktiv skogsmarksareal som
behöver skyddas samt formerna för detta. Beredningens arbete skall vara
avslutat den 1 juli 1997.
Miljöorganisationerna sitter i förhandlingar med skogsnäringen om ett
system för miljömärkning av skogsbruk. När detta förhandlingsarbete är
avslutat, samt i vilken praktisk omfattning ett fungerande miljö-
märkningssystem kommer att få, är ännu oklart.
Riksdagens revisorer granskar också skyddet av värdefull skogsmark,
men detta ärende är lagt på is med hänvisning till de övriga
utredningarna.
Slutligen väntar hela Miljösverige sedan länge på en heltäckande
miljöbalk, som också återställer ersättningsskyldigheten till markägare
vid markintrång till den ordning som gällde före 1987, dvs. som gör att
markägarna tvingas tåla mindre intrång i sin markanvändning utan
ersättning. Ett förslag till miljöbalk kom i juli 1996, vilket inte innehåller
något förslag till ändring i ersättningsfrågan.
Miljöpartiet anser att det är oacceptabelt att våra sista ur- och
naturskogar skövlas medan frågan om deras skydd är föremål
för omfattande prövning. Sannolikt är dessa ur- och
naturskogar slutgiltigt och oåterkalleligt utraderade inom en
femårsperiod.
Mot bakgrund av detta kräver Miljöpartiet att regeringen skyndsamt
utarbetar ett lagförslag om en "undantagslag" innehållande regler för ett 5-
årigt avverkningsstopp. Lagförslaget bör ligga på riksdagens bord under
hösten 1997. Avverkningsstoppet skall omfatta följande typer av områden.
Nyckelbiotoper enl. definitionen i skogsvårdsorganisationens pågående
inventering.
Övriga kvarvarande gammelskogar, bl.a. samtliga skogar som står på
Naturvårdsverkets inköpslista för naturreservat, i den mån dessa
gammelskogar inte ingår i ovanstående kategorier.
Fjällnära skog - naturvårdsgräns
De fjällnära skogarna växer på hög höjd utmed hela den
svenska fjällkedjan. De finns i ett bälte som är 100 mil långt
från Dalarna i söder till norra Lappland. Trots oklarheter om
möjligheterna till en säker återväxt och trots att de är viktiga
för många hotade arter bedrivs ett intensivt skogsbruk i de
fjällnära skogarna ovanför den gamla skogsodlingsgränsen.
Några av dessa områden är också viktiga för rennäringen
eftersom de utgörs av gammal hänglavskog.
Vi vill ånyo påminna om det stora sveket i fjällskogsfrågan, som gör att
våra fjällskogar alltjämt är akut avverkningshotade. Det var nämligen under
1988 års valrörelse som företrädare för alla riksdagspartier lovade att den
fjällnära skogen skulle skyddas av en naturvårdsgräns. Våren 1989 frångick
Socialdemokraterna och Moderaterna i riksdagen sina löften om införandet
av en naturvårdsgräns. Man hade skjutit frågan till en vingklippt utredning i
Skogsstyrelsens regi, som skulle komma med förslag till ett bättre bevarande
av de fjällnära skogarna utan att det fick kosta något. Regeringens direktiv
innehöll nämligen begränsningen att pågående markanvändning inte avsevärt
fick försvåras.
Så kom propositionen om skogsbruket i fjällnära skogar, hösten 1990. Den
viktigaste frågan om hur man åstadkommer ett sammanhängande skyddat
område längs hela fjällkedjan behandlades knappt i propositionen, trots att
den diskussionen egentligen var grundläggande i debatten. Skogsstyrelsen
fick istället ånyo ett utredningsuppdrag att "inventera och redovisa områden
där avverkning inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter eller där
skogen behövs som skydd mot att fjällgränsen flyttas ned". Alltså en
utredning med utgångspunkt i produktionshänsyn och inte i
naturvårdshänsyn. Först under 1996 har Skogsstyrelsen avslutat utredningen,
i vilken den dragna gränsen betecknande nog kallas "gränsen för föryng-
ringsavverkning".
Miljöpartiet står fast vid löftet från 1988 års valrörelse om att en
naturvårdsgräns, och inte en gräns för föryngringsavverkning, skall skydda
våra fjällskogar. Vi föreslår återigen att Naturvårdsverket skall få i uppdrag
att skyndsamt utforma ett förslag till hur ett sådant skydd bör utformas.
Utgångspunkten för detta uppdrag skall vara Naturskyddsföreningens förslag
till naturvårdsgräns, ovanför vilken slutavverkningar inte är tillåtna.
Fastighetsverket bör omedelbart upphöra med avverkning ovanför den gamla
skogsodlingsgränsen tills det är beslutat vilka restriktioner för skogsbruket
som skall gälla i området (se vidare under rubriken Undantagstillstånd för
skogsekosystemen - Avverkningsmoratorium för skyddsvärda skogar).
Naturvårdsverket bör också få i uppdrag att lägga fram förslag till på vilket
sätt de skogsområden nedanför de fjällnära skogarna som den ideella
organisationen "Steget före" har uppmärksammat bör skyddas. Vissa
områden alldeles nedanför det som brukar betecknas som den fjällnära
skogen har nämligen visat sig vara minst lika skyddsvärda som den fjällnära
skogen. En orsak är att dessa områden hittills har skonats från ett intensivt
skogsbruk och fungerar som restbiotoper för arter som tidigare var vanliga i
en stor del av landet.
Naturvårdslagstiftningen
En artskyddsslagstiftning
ArtDatabanken i Uppsala sammanställer listor över hotade
och sällsynta växt- och djurarter. Dessa s.k. rödlistor
fastställs sedan av Naturvårdsverket och bildar underlag för
statistik om utvecklingen av biologisk mångfald.
Att Naturvårdsverket fastställer att vi för gott håller på att mista en viss art
eller artgrupp föranleder idag inga omedelbara åtgärder. Faktum är att det
inte leder till några som helst praktiska konsekvenser, trots att akuta insatser
ofta krävs för att förhindra utrotning. Det saknas med andra ord en process
som kopplar ihop själva registreringen av att utrotning av en art eller
artgrupp är på väg med omedelbara åtgärder som förhindrar denna utrotning.
Miljöpartiet presenterar i det följande ett utkast till hur ett effektivt
artskydd
skulle kunna se ut. Förslaget finns närmare utvecklat i en separat motion till
riksmötet 1996/97.
Ett plansystem som kopplar ihop ambitioner och praktiskt handlande
För att integrera och samordna de insatser som redan idag
utförs, anser vi att det är nödvändigt att
artskyddslagstiftningen innehåller olika typer av plankrav.
Planerna skall kopplas till varandra för att fungera
tillsammans i ett enhetligt system. Planernas främsta
funktion är att de kopplar i hop lagstiftarens mål och det
praktiska handlandet. Förslagsvis delas planeringen upp på
följande sätt:
Handlingsprogram - övergripande riktlinjer från Naturvårdsverket
Åtgärdsprogram - statligt artinriktat och konkret detaljerat program från
Naturvårdsverket
Naturvårdsplan - kommunal plan med rättsverkan som bl.a. utför
åtgärdsprogrammet på kommunal nivå
ArtDatabanken
Vi har utgått från ArtDatabanken, resultatet av ett samarbete
mellan Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet,
som fungerar väl. ArtDatabanken klassificerar olika arter i
skilda hotkategorier, klass 0 - försvunna, klass 1 - akut
hotade, klass 2 - sårbara, klass 3 - sällsynta, klass 4 -
hänsynskrävande. Hotklassificeringen utgör en grund för
prioritering av insatser.
Handlingsprogram
På grundval av ArtDatabankens uppgifter skall Statens
naturvårdsverk utforma ett handlingsprogram som beskriver
hur arbetet med de hotade arterna skall bedrivas.
Naturvårdsinventering
För att få nödvändig kännedom om kommuns mark- och
naturförhållanden åläggs varje primärkommun genom lagen
att snarast utföra en naturvårdsinventering. Inventeringen
skall göras så noggrant som möjligt och förankras väl bland
kommunens invånare.
Åtgärdsprogram
När samtliga kommuner inventerats och
naturvårdsinventeringarna godkänts av länsstyrelsen har
Statens naturvårdsverk ett gott underlag för att upprätta
artinriktade åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i första
hand upprättas för arter eller artgrupper i hotkategorierna 1
och 2. Åtgärdsprogrammen är viktiga för att målsättningen
med återskapandet av livskraftiga populationer skall
förverkligas. Tanken är att arter som upptagits på hotlistan
skall kunna flyttas till en lägre hotkategori då deras
förutsättningar för överlevnad har förbättrats.
Naturvårdsplan
För att åtgärdsprogrammen skall få någon rättslig förankring
föreslår vi att kommunen, då åtgärdsprogrammen
färdigställts, åläggs att upprätta en naturvårdsplan med
ledning av naturvårdsinventeringen och Statens
Naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram.
Naturvårdsplanen skall bland annat förklara hur man tänkt
skydda områden vilka måste bevaras för att målet med
SNV:s åtgärdsprogram för de hotade arterna skall kunna
genomföras. Kommunen kan gå längre än vad som direkt
föreskrivs i artskyddslagen för att skydda vissa områden.
Man kan exempelvis bidra till aktiva bevarandeåtgärder i
jordbruket genom att ersätta en markägare som åtar sig
sådant arbete.
Naturvårdsplanen skall fungera som beslutsunderlag då man fattar beslut
rörande markanvändning i kommunen. Naturvårdsplanerna skall fastställas
av kommunfullmäktige och får därefter rättskraft. Det innebär att beslut inte
får fattas som strider mot naturvårdsplanen.
Biotopskyddsområden skall vara skyddade
under överklagandetiden
Det finns en beklämmande lucka i naturvårdslagen som berör
biotopskyddet. I de fall en länsstyrelse eller
skogsvårdsstyrelse inte kommer överens med en markägare
om biotopskydd enl. 21 § naturvårdslagen, kan markägaren
avverka eller förstöra den skyddsvärda biotopen innan
myndighetens beslut om skydd vunnit laga kraft. I praktiken
innebär detta att lagstiftningen saknar verkan om inte
markägaren samtycker till biotopskydd på sin mark.
Miljöpartiet föreslår att ett beslut om skydd av biotop enl. naturvårdslagen
bör gälla till dess att det eventuellt ändras av annan instans, dvs. att sådana
beslut gäller även under besvärstiden. De bör alltså omfattas av
naturvårdslagens 41 §, som i dag endast ger denna möjlighet för skydds-
formerna naturreservat, naturvårdsområden, naturminnen, strandskydd och
skydd för djur- eller växtarter inom visst område. Miljöbalksutredningen har
i denna fråga endast överfört gällande rätt till sitt förslag till miljöbalk.
Därför föreslår vi att riksdagen beslutar om ändring i naturvårdslagen enligt
följande:
Förslag till
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 41 § naturvårdslagen skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
41 §
Förbud eller föreskrift enligt 11,
14 eller 14 a-c § och beslut enligt
15 § skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan. Lag
(1995:829).
Förbud eller föreskrift enligt 11,
14 eller 14 a-c § och beslut enligt
15 eller 21 § skall lända till
efterrättelse utan hinder av förd
klagan.
Skyddsvärda områden faller emellan
biotopskydd och reservatsskydd
De naturvårdsinstrument som länsstyrelserna och
skogsstyrelserna förfogar över, främst naturreservatsskydd
och biotopskydd, är avsedda att komplettera varandra, men i
praktiken är det inte så.
Skogsstyrelsens tolkning av biotopskyddet innebär att biotopskydds-
institutet begränsas till områden om högst 5 ha. I det praktiska arbetet med
inrättande av naturreservat prioriterar Naturvårdsverket stora områden, dvs.
områden som är större än 20 ha. Detta innebär att skyddsvärda områden i
storleksordningen 5-20 ha i praktiken står helt utan skydd. Det enda som kan
göras för dessa områden är att ålägga hänsyn enl. 30 § skogsvårdslagen,
vilket inte tillnärmelsevis kan kallas ett skydd för det hotade området.
Denna situation är alarmerande med tanke på att de urskogsrester vi har
kvar sällan är större än 10-15 ha. Det gäller speciellt södra Sverige, där
bevarandebehovet är som allra störst, men även norra Sverige.
Enligt Miljöpartiets mening skall kriteriet för skydd vara ett områdes
naturvärde och inte huruvida det av storleksskäl passar in i bestämda
tolkningar och tillämpningar av naturvårdslagen. Vi kräver att regeringen
vidtar åtgärder och avsätter resurser för att se till att
naturvårdslagstiftningen
tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin
storlek.
I vår motion om tilläggsbudget för 1995/96 föreslog vi att ytterligare 20
miljoner kronor skulle avsättas för ovan nämnda ändamål.
Möjlighet att skydda särskilda delar av en större nyckelbiotop
I naturvårdslagen betraktas nyckelbiotoper som odelbara
enheter. Det ligger givetvis ett stort värde i att bevara det
man definierat som en sammanhållen biotop intakt. Att klyva
ett skyddsvärt område i en skyddad och en oskyddad del kan
få mycket allvarliga konsekvenser. Å andra sidan är det inte
sällan svårt att entydigt avgränsa en nyckelbiotop. Man kan
ibland bara klart avgränsa en kärna, väl medveten om att ett
omfattande, men svårbestämt, område kring denna kärna
också ingår i biotopen. Med dagens regler, i kombination
med den rättstillämpning som behandlats ovan, kommer i så
fall biotopen att lämnas helt utan skydd.
Miljöpartiet anser att möjligheterna att skydda särskilt värdefulla delar av
en större nyckelbiotop bör utredas. Därvid bör särskilt värdet av intakta
biotoper, å ena sidan, och de praktiska begränsningar i biotopskyddets
täckning som kravet på odelbarhet medför, å andra sidan, vägas mot
varandra. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att utreda detta.
Se över skyddsföreskrifterna för naturreservat
Av en enkät till länsstyrelserna framgår att
skyddsföreskrifterna för naturreservat sällan eller aldrig
omprövas. Föreskrifterna är ofta av äldre datum och kan vara
otidsenliga. När föreskrifterna har omprövats har de
genomgående skärpts i olika avseenden. Exempelvis har man
skärpt föreskrifterna för skogsbruk i naturreservat. En
omprövning av skyddsföreskrifterna för naturreservat
innebär sannolikt ett starkare skydd för naturen, speciellt vad
gäller skyddad skogsmark.
Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att under 1997 se över skydds-
föreskrifterna för samtliga naturreservat. I samband med denna översyn bör
regeringen också överväga en rullande revidering av skyddsföreskrifterna för
naturreservat, exempelvis med ett 10-årigt intervall. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits
med anledning av översynen.
Uppgiftsskyldighet för skogsbolagen
De stora skogsbolagen har börjat arbeta med
landskapsekologisk planering. Det förekommer att både
länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser deltar i denna
planering. Omfattningen av myndigheternas deltagande
avgörs emellertid av skogsbolagen. Det är inte ovanligt att
bolagen driver arbetet helt på egen hand, eller med hjälp av
referensgrupper innehållande myndighetsföreträdare, som
dock får begränsad kännedom om det slutliga resultatet. I
dessa fall saknar myndigheterna full insyn i planeringen.
Miljöpartiet anser att det är av stor vikt för skogsvårdsstyrelsernas och
länsstyrelsernas arbete med områdesskydd att ha preciserade uppgifter om de
åtaganden som skogsbolagen beslutar sig för i samband med sin
landskapsekologiska planering. Därför föreslår vi att det införs en skyldighet
för skogsbolagen att regelbundet lämna uppgifter till länsstyrelser och
skogsvårdsstyrelser om förekomsten av värdefulla skogsområden och om
bolagens åtgärder för att skydda sådana områden.
Finansiering
Både markägarens och naturvårdens intressen har stärkts i
lagstiftningen under de senaste åren. Motsättningen mellan
exploateringsintresset och bevarandeintresset har blivit
tydligare. Att äganderätten och ersättningsrätten är
grundlagsfästa innebär emellertid att miljömålet åtminstone i
teorin alltid underordnas markägarens rättigheter att själv
fritt förfoga över sin egendom (ofta synonymt med
produktionsmålet). Möjligheterna att tillvarata naturvårdens
intressen begränsas av de ersättningsregler som är kopplade
till de olika naturvårdsinstituten. Det innebär i praktiken att
den biologiska mångfalden hotas om inte statliga medel kan
tillhandahållas för kompensation för intrång i pågående
markanvändning.
Anslaget till skydd av ur- och naturskogar
I Miljöpartiets partimotion om miljöpolitiken, som bl.a.
behandlar statsbudgeten på utgiftsområde 20 för 1998,
föreslår vi ytterligare 700 miljoner kronor på anslaget till
investeringar på miljöområdet, totalt 992 miljoner kronor för
att säkerställa skydd av minst 5 % av den produktiva
skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen, framför allt
urskog. Vi anser att anslaget bör hållas på denna nivå under
så pass många år att 5 %-målet uppnås.
Skydd av naturområden, Natura 2000
Regeringen har lämnat förslag till vilka områden som skall
vara Sveriges bidrag till det sammanhängande nätverket av
skyddade områden i Europa, Natura 2000. Detta har skett i
enlighet med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. I
regeringens skrivelse 1994/95:167 anges inför detta arbete:
"Nationalparker och naturreservat måste ses i sitt ekologiska
sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse."
När nu regeringen lämnat förslag till kommissionen om vilka områden i
landet, som skall ingå i Natura 2000, kan vi konstatera att det inte blivit
något sammanhängande ekologiskt nätverk. Av de av länsstyrelserna
föreslagna 2817 områdena blev endast 563 områden kvar. Senare har 75
områden för fågelskydd samt ytterligare 77 naturområden lagts till. Av dessa
totalt 715 områden var de flesta redan skyddade. Naturvårdsverket godkände
vid en första granskning 1273 områden och ansåg att det antalet var
nödvändigt för att uppfylla art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.
Regeringens motiv för att inte fler områden kom med uppges vara att
områdesförslagen inte hunnit förankras hos berörda markägare och
myndigheter.
Miljöpartiet de gröna anser det mycket angeläget att fler områden får det
skydd som är nödvändigt. I dag saknar till exempel 30 % av de våtmarker
som klassats som riksintresse rättsligt skydd. Vi föreslår att riksdagen hos
regeringen begär komplettering av Sveriges bidrag till Natura 2000 med
ytterligare områden för att fullt ut följa direktiven vad avser skydd av hotade
arter och biotoper.
För att kunna fullfölja intentionerna med Natura 2000 i Sverige, föreslår vi
att ytterligare 200 miljoner anslås till detta ändamål. Dessa 200 miljoner
kronor utgör en del av de ytterligare 700 miljoner kronor vi föreslår till
anslaget A 4. Investeringar på miljöområdet i vår partimotion om
miljöpolitiken till riksmötet 1997/98.
Frågor kring Natura 2000 behandlas också i vår motion om biologisk
mångfald till riksmötet 1997/98.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att miljömålet skall överordnas produktionsmålet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stora kalhyggen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skogsvårdslagen
beträffande reglerna för största tillåtna areal för föryngringsavverkning och
lägsta ålder vid föryngringsavverkning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lägsta ålder vid föryngringsavverkning också bör ta hänsyn till
att skog mognar med avseende på biologisk mångfald,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
skogsvårdslagen att begreppet "brukningsenhet" definieras i enlighet med
vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en naturvårdsgräns för skogsbruk i fjällnära skog skall införas,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om avverkningsstopp
för föryngringsavverkningar i ur- och naturskog i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturvårdsgräns för fjällnära skogar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skydd för skogsområden nedanför de fjällnära skogarna som har
uppmärksammats av den ideella organisationen Steget före,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturvårdsavtal,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturvårdsavgift,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inventering av ytterligare möjligheter att finansiera ett stärkt
skydd av produktiv skogsmark i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar om ändring i 41 § naturvårdslagen enligt
förslaget i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att naturvårdslagstiftningen skall tillämpas så att inga
skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin storlek,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att möjligheter att skydda särskilt värdefulla delar av en större
nyckelbiotop bör utredas,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av skyddsföreskrifterna för samtliga naturreservat,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en skyldighet för skogsbolagen att regelbundet lämna uppgifter
till länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser om förekomsten av värdefulla
skogsområden och om bolagens åtgärder för att skydda sådana områden,
18. att riksdagen beslutar att orden "berörd del av" stryks ur 26 §
naturvårdslagen.