Skydd av skogsmark och biologisk mångfald
Miljövårdsberedningen har i sitt huvudbetänkande, SOU 1997:97 "Skydd av skogsmark", redovisat sina slutsatser angående behov och kostnader för skydd av skogsmark. Rapporten ger anledning att återupprepa många av de krav som Miljöpartiet redan i tidigare motioner framfört. Det är nu dags för regeringen att ta dessa frågor på allvar och agera.
Den rådande skogspolitiken i länderna i barrskogsbältet har prioriterat skogens virkesproducerande funktion alldeles för högt, bl.a. för att försörja massaindustrin med råvara. Skövlingen av ur- och naturskog fortsätter i oförminskad takt på det norra halvklotet. De vidsträckta sibiriska skogarna avverkas nu av framför allt utländska bolag från Nordostasien och Europa. Även i Nordamerika minskar den ursprungliga skogen i förfärande takt. Här hemma i Skandinavien har vi sett ett s.k. modernt skogsbruk under längre tid än man gjort på andra håll. Här sker nu ofta avverkning för andra eller tredje gången på samma område. Den ursprungliga skogen finns därför kvar i mycket begränsade arealer. Kanske är fem procent av den svenska produktiva skogsmarken att beteckna som ur- eller naturskog. I de övriga skandinaviska länderna är situationen ännu sämre. Det största relativt orörda skogsområdet i Skandinavien, tillika ett av de största i Europa, återfinns längs den svenska fjällkedjan. I övrigt har vi endast kvar små, spridda områden av naturskogskaraktär.
Ett annat problem, av näringspolitisk natur, är att skogsbruket i hög grad inriktas på massaindustrins behov. Men skogsbruk är en mycket långsiktig näring och en alltför ensidig inriktning i dag kan leda till framtida ekonomiska problem. Det är naturligtvis omöjligt att veta vilken skogsbrukspolitik i dag som kommer att ses som förnuftigast om 50 eller 100 år. Men det gör det än mer viktigt att inriktningen inte är så ensidig t.ex. när det gäller val av trädslag. Det är möjligt att det svenska skogsbrukets konkurrensfördelar kommer att ligga mer på produktion av kvalitetstimmer till sågverken än på råvara till massaindustrin. Konkurrensen kan komma att hårdna betydligt från skogsbruk i delar av världen där tillväxten är betydligt högre än i Sverige. I dessa områden saknas däremot förutsättningar för att producera sågtimmer av samma kvalitet som i Sverige.
Energiförsörjningen måste baseras på förnybara och miljövänliga energikällor. Energiförbrukningen kan minskas radikalt genom sparande och effektivisering, men en ökad användning av biobränslen är ändå nödvändig. Detta kan leda till ökade påfrestningar för skogsekosystemen, vilket måste mötas med försiktighet i ökningen av uttaget av skogsbränslen och lämpliga styrmedel i skogspolitiken. En ändrad energipolitik kan därför också påverka den framtida skogsbrukspolitikens inriktning.
Målsättning för skogspolitiken
Miljömålet skall överordnas produktionsmålet
Den nya skogsvårdslagen som trädde i kraft fr.o.m. 1994 har ett miljömål som är jämställt med produktionsmålet. Det här kan ses som en seger för naturen men har endast i mycket liten utsträckning realiserats i praktiska förändringar.
För Miljöpartiet är det helt klart att miljömålet skall överordnas produktionsmålet. Naturen bör sätta ramarna för skogsbruket, också på kort sikt. Mänskliga ingrepp i naturen får aldrig leda till utarmning av den biologiska mångfalden eller försämring av den långsiktiga produktions- förmågan. Hänsyn till bl a friluftsliv och kulturminnesvård bör också ses som naturliga begränsningar av skogsutnyttjandet.
Detta innebär att skogsbrukets uppdrag bör definieras som att bedriva ett ekonomiskt lönsamt skogsbruk inom ramen för de förutsättningar som kraven att bevara den biologiska mångfalden och de grundläggande ekologiska processerna ställer.
Miljöpartiet föreslår omedelbara förändringar
Miljöpartiet anser att den fortgående utvecklingen inom skogbruket avseende biologisk mångfald, överavverkningar och bristande återväxtåtgärder till följd av "skogsklippares" framfart är stötande. Den står i strid med den allmänna uppfattningen om ett ansvarigt och naturvårdsanpassat skogsbruk. Att denna utveckling till stor del skett med stöd av gällande lagstiftning är beklagligt. Det måste omedelbart rättas till. De problem som liberaliseringen av ransoneringsreglerna och reglerna för lägsta ålder vid föryngringsavverkning orsakat är akuta och behöver därför åtgärdas omedelbart. En förändring kan inte vänta till den allmänna utvärderingen av skogspolitiken som skall vara klar år 1998.
Vi anser att lagstiftningen om högsta tillåtna areal för föryngrings- avverkning och lägsta ålder vid föryngringsavverkning omedelbart måste förändras så att "skogsklipparnas" framfart stoppas. Målsättningen bör vara att utforma ett regelsystem med särskild hänsyn till biologisk mångfald och behovet av kontinuitet i skogsekosystemen. En nödvändig utgångspunkt i detta sammanhang är att en skog inte bara mognar ur produktionssynpunkt, utan också med avseende på biologisk mångfald. Detta innebär att begreppet lägsta ålder vid föryngringsavverkning inte enbart bör bestämmas utifrån när skogen slutat växa, som nu är fallet, utan att begreppet också måste bestämmas med hänsyn till när den biologiska mångfalden är som störst.
Vidare anser vi att begreppet "brukningenhet" bör omdefinieras till att gälla en skogsägares samlade innehav i en församling. Det innebär att framför allt ransoneringsreglerna skulle tillämpas på det man upplever som en naturlig enhet i skogs- och natursammanhang. Stora skogsägare skulle på detta sätt tvingas att tänka mer småskaligt när man planerar sin avverkningar.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med förslag till ändring i skogsvårdslagen om högsta tillåtna areal för föryngringsavverkning samt lägsta ålder vid föryngringsavverkning som rättar till de ovan beskrivna problemen. Vidare föreslår vi att regeringen ges i uppdrag att snabbutreda en begränsning av definitionen av begreppet "brukningsenhet".
Skyddsvärd skogsmark
Mer än 70 procent av Sveriges yta är täckt av skog. Totalt är ca 3,3 % av den produktiva skogsmarken skyddad på något sätt. Andelen skyddad produktiv skogsmark nedanför den s.k. skogsodlingsgränsen är dock betydligt lägre, f.n. endast 0,6 %. Den största delen av den skyddade arealen är alltså lågproduktiv mark nära fjällen.
En expertgrupp med företrädare för bl.a. Naturvårdsverket och Lantbruks- universitetet gjorde på uppdrag av 1989 års skogspolitiska kommitté en analys av behovet av reservat. Expertgruppen kom fram till att med dåvarande skogsbruksmetoder och hänsynsnivå behövde 15 % av den produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen skyddas. Expert- gruppen ansåg att om det svenska skogsbruket naturvårdsanpassas halveras behovet av reservat. Expertgruppens siffror reducerades sedan av regeringen till motsvarande 5 %, som man "inte utesluter kan bli nödvändigt". Detta mål anslöt sig riksdagen till då den lade fast strategin för biologisk mångfald.
Sverige är medlem i den internationella naturvårdsunionen (IUCN), som har föreslagit att 10 % av alla representativa naturtyper skall bevaras för att hejda den genetiska erosionen. Vi anser därför att 10 % av den produktiva skogsmarken borde vara ett lämpligt långsiktigt mål. Ett delmål i detta arbete borde vara att omedelbart bevara all ur- och urskogsliknande skog i lag. Skogarna kan sedan inköpas av staten och ombildas till naturreservat eller nationalparker.
Reservatsskydd kan dock inte diskuteras isolerat från andra naturvårds- åtgärder. Den svenska strategin för bevarande av den biologiska mångfalden bygger på en kombination av mångsidigt brukande av skogen och områdes- skydd. Nya skogsskötselmetoder kan ha en positiv inverkan på den biologiska mångfalden och utgöra viktiga komplement till områdesskydd. Miljöpartiet vill dock understryka att vi är helt överens med naturvårdens företrädare och forskare om att naturvårdshänsyn och skogsbruksanpassning aldrig kan ersätta områdesskydd fullt ut.
Impediment är inte skog
Istället för att avsätta medel så att mer produktiv skog kan skyddas, diskuteras impedimentens status. Det diskuteras att "fuskhöja" andelen skyddad skog genom att räkna in impedimenten som sådan. ArtDatabanken har tittat på impedimentens betydelse för den biologiska mångfalden inför Naturvårdsverkets rapport Skogsreservat i Sverige (nr 4707). I den rapporten konstateras att 2 % av de rödlistade skogsarterna huvudsakligen förekommer i impediment och att impedimenten kan ha betydelse för ytterligare 5 % av de rödlistade skogsarterna. Man skriver: "Ca 93 % av de totalt 1 662 rödlistade skogslevande arterna är beroende av mer produktiva skogar."
Skyddet av våra ur- och naturskogar
Behov av konkreta riktlinjer för den biologiska mångfalden
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen fattat beslut om mål och riktlinjer för arbetet med att bevara natur och miljö. Representativa områden av alla förekommande naturtyper skall säkerställas, biologisk mångfald och genetisk variation skall säkras och hotade arter skall skyddas. Miljömålet skall ges samma vikt och betydelse som ekonomiska överväganden.
Målen för samhällets naturvårdande insatser är således högt ställda. Samtidigt som inriktningen av arbetet är någorlunda klar, saknas kvantifierade och konkreta riktlinjer för hur målen skall uppnås. Det finns gott om lagar för att genomföra de uttalade målen, men i praktiken begränsas tillämpningen av dessa lagar av tillgången på ekonomiska resurser. Det finns alltså en diskrepans mellan målen för skyddet å ena sidan och de olika medel som är tillgängliga för att nå dessa mål å den andra sidan.
Under 1995 har Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Boverket och Fiskeriverket utarbetat aktionsplaner för biologisk mångfald. Naturvårdsverket diskuterar i sin aktionsplan "modeller" för regionala riktlinjer för biologisk mångfald och ett "operativt delmål" om ytterligare 100 000 ha skyddad produktiv skogsmark - formulerat utifrån gällande anslagsnivå. Detta är inte tillräckligt. Miljöpartiet anser att det saknas koppling mellan de högt ställda målen för biologisk mångfald och de riktlinjer som framgår av aktionsplanerna. Riktlinjer skall utformas efter mål och inte efter den aktuella medelstilldelningen.
Om statsmakterna menar allvar med de beslut som fattas om skog och naturvård, måste man också ge konkreta riktlinjer och anvisningar om hur målen skall uppnås. Det handlar då inte enbart om långsiktiga planer utan även om arbetet under de kommande åren. Endast genom åtgärder under den närmaste tiden kan förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling skapas.
Miljövårdsberedningen har sedan i december 1995 i uppdrag att yttra sig över i vilken omfattning arealen skyddad skogsmark behöver utökas. Miljöpartiet föreslår att regeringen ges till känna att arbetet med konkreta riktlinjer för den biologiska mångfalden skall påskyndas och att regeringen redan under 1997 återkommer till riksdagen med förslag till riktlinjer för hur stora arealer och vilken typ av skog som skall skyddas under de närmaste åren.
Denna fråga behandlas närmare i vår motion om biologisk mångfald till riksmötet 1996/97.
Undantagstillstånd för skogsekosystemen - Avverkningsmoratorium för skyddsvärda skogar
Om ett samhälles fortbestånd vore tillnärmelsevis lika hotat som den biologiska mångfalden i våra skogsekosystem är för närvarande, skulle undantagstillstånd ha införts omedelbart.
Det råder en mycket allvarlig - men också mycket tyst - kris i Sveriges skogar. Den biologiska utarmningen har nått så pass långt att det nu är aktuellt med omedelbara akutåtgärder för att rädda det som räddas kan. Fler än 1 700 av skogens växt- och djurarter missgynnas av mänsklig påverkan. Flera hundra av dessa är allvarligt hotade.
Samtidigt som utarmningen fortgår så vidtas inga nya, konkreta kraftåtgärder. Anledningen är att man väntar på ett flertal utredningar:
Effekterna av den nya skogsvårdslag som gäller fr.o.m. 1994 skall utvärderas 1998.
Miljövårdsberedningen utreder vilken produktiv skogsmarksareal som behöver skyddas samt formerna för detta. Beredningens arbete skall vara avslutat den 1 juli 1997.
Miljöorganisationerna sitter i förhandlingar med skogsnäringen om ett system för miljömärkning av skogsbruk. När detta förhandlingsarbete är avslutat, samt i vilken praktisk omfattning ett fungerande miljö- märkningssystem kommer att få, är ännu oklart.
Riksdagens revisorer granskar också skyddet av värdefull skogsmark, men detta ärende är lagt på is med hänvisning till de övriga utredningarna.
Slutligen väntar hela Miljösverige sedan länge på en heltäckande miljöbalk, som också återställer ersättningsskyldigheten till markägare vid markintrång till den ordning som gällde före 1987, dvs. som gör att markägarna tvingas tåla mindre intrång i sin markanvändning utan ersättning. Ett förslag till miljöbalk kom i juli 1996, vilket inte innehåller något förslag till ändring i ersättningsfrågan.
Miljöpartiet anser att det är oacceptabelt att våra sista ur- och naturskogar skövlas medan frågan om deras skydd är föremål för omfattande prövning. Sannolikt är dessa ur- och naturskogar slutgiltigt och oåterkalleligt utraderade inom en femårsperiod.
Mot bakgrund av detta kräver Miljöpartiet att regeringen skyndsamt utarbetar ett lagförslag om en "undantagslag" innehållande regler för ett 5- årigt avverkningsstopp. Lagförslaget bör ligga på riksdagens bord under hösten 1997. Avverkningsstoppet skall omfatta följande typer av områden.
Nyckelbiotoper enl. definitionen i skogsvårdsorganisationens pågående inventering.
Fjällnära skogar ovanför Naturskyddsföreningens naturvårdsgräns.
Övriga kvarvarande gammelskogar, bl.a. samtliga skogar som står på Naturvårdsverkets inköpslista för naturreservat, i den mån dessa gammelskogar inte ingår i ovanstående kategorier.
Fjällnära skog - naturvårdsgräns
De fjällnära skogarna växer på hög höjd utmed hela den svenska fjällkedjan. De finns i ett bälte som är 100 mil långt från Dalarna i söder till norra Lappland. Trots oklarheter om möjligheterna till en säker återväxt och trots att de är viktiga för många hotade arter bedrivs ett intensivt skogsbruk i de fjällnära skogarna ovanför den gamla skogsodlingsgränsen. Några av dessa områden är också viktiga för rennäringen eftersom de utgörs av gammal hänglavskog.
Vi vill ånyo påminna om det stora sveket i fjällskogsfrågan, som gör att våra fjällskogar alltjämt är akut avverkningshotade. Det var nämligen under 1988 års valrörelse som företrädare för alla riksdagspartier lovade att den fjällnära skogen skulle skyddas av en naturvårdsgräns. Våren 1989 frångick Socialdemokraterna och Moderaterna i riksdagen sina löften om införandet av en naturvårdsgräns. Man hade skjutit frågan till en vingklippt utredning i Skogsstyrelsens regi, som skulle komma med förslag till ett bättre bevarande av de fjällnära skogarna utan att det fick kosta något. Regeringens direktiv innehöll nämligen begränsningen att pågående markanvändning inte avsevärt fick försvåras.
Så kom propositionen om skogsbruket i fjällnära skogar, hösten 1990. Den viktigaste frågan om hur man åstadkommer ett sammanhängande skyddat område längs hela fjällkedjan behandlades knappt i propositionen, trots att den diskussionen egentligen var grundläggande i debatten. Skogsstyrelsen fick istället ånyo ett utredningsuppdrag att "inventera och redovisa områden där avverkning inte kan företas på grund av återväxtsvårigheter eller där skogen behövs som skydd mot att fjällgränsen flyttas ned". Alltså en utredning med utgångspunkt i produktionshänsyn och inte i naturvårdshänsyn. Först under 1996 har Skogsstyrelsen avslutat utredningen, i vilken den dragna gränsen betecknande nog kallas "gränsen för föryng- ringsavverkning".
Miljöpartiet står fast vid löftet från 1988 års valrörelse om att en naturvårdsgräns, och inte en gräns för föryngringsavverkning, skall skydda våra fjällskogar. Vi föreslår återigen att Naturvårdsverket skall få i uppdrag att skyndsamt utforma ett förslag till hur ett sådant skydd bör utformas. Utgångspunkten för detta uppdrag skall vara Naturskyddsföreningens förslag till naturvårdsgräns, ovanför vilken slutavverkningar inte är tillåtna. Fastighetsverket bör omedelbart upphöra med avverkning ovanför den gamla skogsodlingsgränsen tills det är beslutat vilka restriktioner för skogsbruket som skall gälla i området (se vidare under rubriken Undantagstillstånd för skogsekosystemen - Avverkningsmoratorium för skyddsvärda skogar).
Naturvårdsverket bör också få i uppdrag att lägga fram förslag till på vilket sätt de skogsområden nedanför de fjällnära skogarna som den ideella organisationen "Steget före" har uppmärksammat bör skyddas. Vissa områden alldeles nedanför det som brukar betecknas som den fjällnära skogen har nämligen visat sig vara minst lika skyddsvärda som den fjällnära skogen. En orsak är att dessa områden hittills har skonats från ett intensivt skogsbruk och fungerar som restbiotoper för arter som tidigare var vanliga i en stor del av landet.
Naturvårdslagstiftningen
En artskyddsslagstiftning
ArtDatabanken i Uppsala sammanställer listor över hotade och sällsynta växt- och djurarter. Dessa s.k. rödlistor fastställs sedan av Naturvårdsverket och bildar underlag för statistik om utvecklingen av biologisk mångfald.
Att Naturvårdsverket fastställer att vi för gott håller på att mista en viss art eller artgrupp föranleder idag inga omedelbara åtgärder. Faktum är att det inte leder till några som helst praktiska konsekvenser, trots att akuta insatser ofta krävs för att förhindra utrotning. Det saknas med andra ord en process som kopplar ihop själva registreringen av att utrotning av en art eller artgrupp är på väg med omedelbara åtgärder som förhindrar denna utrotning. Miljöpartiet presenterar i det följande ett utkast till hur ett effektivt artskydd skulle kunna se ut. Förslaget finns närmare utvecklat i en separat motion till riksmötet 1996/97.
Ett plansystem som kopplar ihop ambitioner och praktiskt handlande
För att integrera och samordna de insatser som redan idag utförs, anser vi att det är nödvändigt att artskyddslagstiftningen innehåller olika typer av plankrav. Planerna skall kopplas till varandra för att fungera tillsammans i ett enhetligt system. Planernas främsta funktion är att de kopplar i hop lagstiftarens mål och det praktiska handlandet. Förslagsvis delas planeringen upp på följande sätt:
Handlingsprogram - övergripande riktlinjer från Naturvårdsverket
Åtgärdsprogram - statligt artinriktat och konkret detaljerat program från Naturvårdsverket
Naturvårdsplan - kommunal plan med rättsverkan som bl.a. utför åtgärdsprogrammet på kommunal nivå
ArtDatabanken
Vi har utgått från ArtDatabanken, resultatet av ett samarbete mellan Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet, som fungerar väl. ArtDatabanken klassificerar olika arter i skilda hotkategorier, klass 0 - försvunna, klass 1 - akut hotade, klass 2 - sårbara, klass 3 - sällsynta, klass 4 - hänsynskrävande. Hotklassificeringen utgör en grund för prioritering av insatser.
Handlingsprogram
På grundval av ArtDatabankens uppgifter skall Statens naturvårdsverk utforma ett handlingsprogram som beskriver hur arbetet med de hotade arterna skall bedrivas.
Naturvårdsinventering
För att få nödvändig kännedom om kommuns mark- och naturförhållanden åläggs varje primärkommun genom lagen att snarast utföra en naturvårdsinventering. Inventeringen skall göras så noggrant som möjligt och förankras väl bland kommunens invånare.
Åtgärdsprogram
När samtliga kommuner inventerats och naturvårdsinventeringarna godkänts av länsstyrelsen har Statens naturvårdsverk ett gott underlag för att upprätta artinriktade åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i första hand upprättas för arter eller artgrupper i hotkategorierna 1 och 2. Åtgärdsprogrammen är viktiga för att målsättningen med återskapandet av livskraftiga populationer skall förverkligas. Tanken är att arter som upptagits på hotlistan skall kunna flyttas till en lägre hotkategori då deras förutsättningar för överlevnad har förbättrats.
Naturvårdsplan
För att åtgärdsprogrammen skall få någon rättslig förankring föreslår vi att kommunen, då åtgärdsprogrammen färdigställts, åläggs att upprätta en naturvårdsplan med ledning av naturvårdsinventeringen och Statens Naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram. Naturvårdsplanen skall bland annat förklara hur man tänkt skydda områden vilka måste bevaras för att målet med SNV:s åtgärdsprogram för de hotade arterna skall kunna genomföras. Kommunen kan gå längre än vad som direkt föreskrivs i artskyddslagen för att skydda vissa områden. Man kan exempelvis bidra till aktiva bevarandeåtgärder i jordbruket genom att ersätta en markägare som åtar sig sådant arbete.
Naturvårdsplanen skall fungera som beslutsunderlag då man fattar beslut rörande markanvändning i kommunen. Naturvårdsplanerna skall fastställas av kommunfullmäktige och får därefter rättskraft. Det innebär att beslut inte får fattas som strider mot naturvårdsplanen.
Biotopskyddsområden skall vara skyddade under överklagandetiden
Det finns en beklämmande lucka i naturvårdslagen som berör biotopskyddet. I de fall en länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse inte kommer överens med en markägare om biotopskydd enl. 21 § naturvårdslagen, kan markägaren avverka eller förstöra den skyddsvärda biotopen innan myndighetens beslut om skydd vunnit laga kraft. I praktiken innebär detta att lagstiftningen saknar verkan om inte markägaren samtycker till biotopskydd på sin mark.
Miljöpartiet föreslår att ett beslut om skydd av biotop enl. naturvårdslagen bör gälla till dess att det eventuellt ändras av annan instans, dvs. att sådana beslut gäller även under besvärstiden. De bör alltså omfattas av naturvårdslagens 41 §, som i dag endast ger denna möjlighet för skydds- formerna naturreservat, naturvårdsområden, naturminnen, strandskydd och skydd för djur- eller växtarter inom visst område. Miljöbalksutredningen har i denna fråga endast överfört gällande rätt till sitt förslag till miljöbalk. Därför föreslår vi att riksdagen beslutar om ändring i naturvårdslagen enligt följande:
Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 41 § naturvårdslagen skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §
Förbud eller föreskrift enligt 11, 14 eller 14 a-c § och beslut enligt 15 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Lag (1995:829). Förbud eller föreskrift enligt 11, 14 eller 14 a-c § och beslut enligt 15 eller 21 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Skyddsvärda områden faller emellan biotopskydd och reservatsskydd
De naturvårdsinstrument som länsstyrelserna och skogsstyrelserna förfogar över, främst naturreservatsskydd och biotopskydd, är avsedda att komplettera varandra, men i praktiken är det inte så.
Skogsstyrelsens tolkning av biotopskyddet innebär att biotopskydds- institutet begränsas till områden om högst 5 ha. I det praktiska arbetet med inrättande av naturreservat prioriterar Naturvårdsverket stora områden, dvs. områden som är större än 20 ha. Detta innebär att skyddsvärda områden i storleksordningen 5-20 ha i praktiken står helt utan skydd. Det enda som kan göras för dessa områden är att ålägga hänsyn enl. 30 § skogsvårdslagen, vilket inte tillnärmelsevis kan kallas ett skydd för det hotade området.
Denna situation är alarmerande med tanke på att de urskogsrester vi har kvar sällan är större än 10-15 ha. Det gäller speciellt södra Sverige, där bevarandebehovet är som allra störst, men även norra Sverige.
Enligt Miljöpartiets mening skall kriteriet för skydd vara ett områdes naturvärde och inte huruvida det av storleksskäl passar in i bestämda tolkningar och tillämpningar av naturvårdslagen. Vi kräver att regeringen vidtar åtgärder och avsätter resurser för att se till att naturvårdslagstiftningen tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin storlek.
I vår motion om tilläggsbudget för 1995/96 föreslog vi att ytterligare 20 miljoner kronor skulle avsättas för ovan nämnda ändamål.
Möjlighet att skydda särskilda delar av en större nyckelbiotop
I naturvårdslagen betraktas nyckelbiotoper som odelbara enheter. Det ligger givetvis ett stort värde i att bevara det man definierat som en sammanhållen biotop intakt. Att klyva ett skyddsvärt område i en skyddad och en oskyddad del kan få mycket allvarliga konsekvenser. Å andra sidan är det inte sällan svårt att entydigt avgränsa en nyckelbiotop. Man kan ibland bara klart avgränsa en kärna, väl medveten om att ett omfattande, men svårbestämt, område kring denna kärna också ingår i biotopen. Med dagens regler, i kombination med den rättstillämpning som behandlats ovan, kommer i så fall biotopen att lämnas helt utan skydd.
Miljöpartiet anser att möjligheterna att skydda särskilt värdefulla delar av en större nyckelbiotop bör utredas. Därvid bör särskilt värdet av intakta biotoper, å ena sidan, och de praktiska begränsningar i biotopskyddets täckning som kravet på odelbarhet medför, å andra sidan, vägas mot varandra. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att utreda detta.
Se över skyddsföreskrifterna för naturreservat
Av en enkät till länsstyrelserna framgår att skyddsföreskrifterna för naturreservat sällan eller aldrig omprövas. Föreskrifterna är ofta av äldre datum och kan vara otidsenliga. När föreskrifterna har omprövats har de genomgående skärpts i olika avseenden. Exempelvis har man skärpt föreskrifterna för skogsbruk i naturreservat. En omprövning av skyddsföreskrifterna för naturreservat innebär sannolikt ett starkare skydd för naturen, speciellt vad gäller skyddad skogsmark.
Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att under 1997 se över skydds- föreskrifterna för samtliga naturreservat. I samband med denna översyn bör regeringen också överväga en rullande revidering av skyddsföreskrifterna för naturreservat, exempelvis med ett 10-årigt intervall. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits med anledning av översynen.
Uppgiftsskyldighet för skogsbolagen
De stora skogsbolagen har börjat arbeta med landskapsekologisk planering. Det förekommer att både länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser deltar i denna planering. Omfattningen av myndigheternas deltagande avgörs emellertid av skogsbolagen. Det är inte ovanligt att bolagen driver arbetet helt på egen hand, eller med hjälp av referensgrupper innehållande myndighetsföreträdare, som dock får begränsad kännedom om det slutliga resultatet. I dessa fall saknar myndigheterna full insyn i planeringen.
Miljöpartiet anser att det är av stor vikt för skogsvårdsstyrelsernas och länsstyrelsernas arbete med områdesskydd att ha preciserade uppgifter om de åtaganden som skogsbolagen beslutar sig för i samband med sin landskapsekologiska planering. Därför föreslår vi att det införs en skyldighet för skogsbolagen att regelbundet lämna uppgifter till länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser om förekomsten av värdefulla skogsområden och om bolagens åtgärder för att skydda sådana områden.
Finansiering
Både markägarens och naturvårdens intressen har stärkts i lagstiftningen under de senaste åren. Motsättningen mellan exploateringsintresset och bevarandeintresset har blivit tydligare. Att äganderätten och ersättningsrätten är grundlagsfästa innebär emellertid att miljömålet åtminstone i teorin alltid underordnas markägarens rättigheter att själv fritt förfoga över sin egendom (ofta synonymt med produktionsmålet). Möjligheterna att tillvarata naturvårdens intressen begränsas av de ersättningsregler som är kopplade till de olika naturvårdsinstituten. Det innebär i praktiken att den biologiska mångfalden hotas om inte statliga medel kan tillhandahållas för kompensation för intrång i pågående markanvändning.
Anslaget till skydd av ur- och naturskogar
I Miljöpartiets partimotion om miljöpolitiken, som bl.a. behandlar statsbudgeten på utgiftsområde 20 för 1998, föreslår vi ytterligare 700 miljoner kronor på anslaget till investeringar på miljöområdet, totalt 992 miljoner kronor för att säkerställa skydd av minst 5 % av den produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen, framför allt urskog. Vi anser att anslaget bör hållas på denna nivå under så pass många år att 5 %-målet uppnås.
Skydd av naturområden, Natura 2000
Regeringen har lämnat förslag till vilka områden som skall vara Sveriges bidrag till det sammanhängande nätverket av skyddade områden i Europa, Natura 2000. Detta har skett i enlighet med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. I regeringens skrivelse 1994/95:167 anges inför detta arbete: "Nationalparker och naturreservat måste ses i sitt ekologiska sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse."
När nu regeringen lämnat förslag till kommissionen om vilka områden i landet, som skall ingå i Natura 2000, kan vi konstatera att det inte blivit något sammanhängande ekologiskt nätverk. Av de av länsstyrelserna föreslagna 2817 områdena blev endast 563 områden kvar. Senare har 75 områden för fågelskydd samt ytterligare 77 naturområden lagts till. Av dessa totalt 715 områden var de flesta redan skyddade. Naturvårdsverket godkände vid en första granskning 1273 områden och ansåg att det antalet var nödvändigt för att uppfylla art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. Regeringens motiv för att inte fler områden kom med uppges vara att områdesförslagen inte hunnit förankras hos berörda markägare och myndigheter.
Miljöpartiet de gröna anser det mycket angeläget att fler områden får det skydd som är nödvändigt. I dag saknar till exempel 30 % av de våtmarker som klassats som riksintresse rättsligt skydd. Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär komplettering av Sveriges bidrag till Natura 2000 med ytterligare områden för att fullt ut följa direktiven vad avser skydd av hotade arter och biotoper.
För att kunna fullfölja intentionerna med Natura 2000 i Sverige, föreslår vi att ytterligare 200 miljoner anslås till detta ändamål. Dessa 200 miljoner kronor utgör en del av de ytterligare 700 miljoner kronor vi föreslår till anslaget A 4. Investeringar på miljöområdet i vår partimotion om miljöpolitiken till riksmötet 1997/98.
Frågor kring Natura 2000 behandlas också i vår motion om biologisk mångfald till riksmötet 1997/98.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljömålet skall överordnas produktionsmålet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stora kalhyggen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skogsvårdslagen beträffande reglerna för största tillåtna areal för föryngringsavverkning och lägsta ålder vid föryngringsavverkning i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lägsta ålder vid föryngringsavverkning också bör ta hänsyn till att skog mognar med avseende på biologisk mångfald,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i skogsvårdslagen att begreppet "brukningsenhet" definieras i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en naturvårdsgräns för skogsbruk i fjällnära skog skall införas,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om avverkningsstopp för föryngringsavverkningar i ur- och naturskog i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om naturvårdsgräns för fjällnära skogar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skydd för skogsområden nedanför de fjällnära skogarna som har uppmärksammats av den ideella organisationen Steget före,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om naturvårdsavtal,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om naturvårdsavgift,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inventering av ytterligare möjligheter att finansiera ett stärkt skydd av produktiv skogsmark i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar om ändring i 41 § naturvårdslagen enligt förslaget i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att naturvårdslagstiftningen skall tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin storlek,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheter att skydda särskilt värdefulla delar av en större nyckelbiotop bör utredas,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av skyddsföreskrifterna för samtliga naturreservat,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skyldighet för skogsbolagen att regelbundet lämna uppgifter till länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser om förekomsten av värdefulla skogsområden och om bolagens åtgärder för att skydda sådana områden,
18. att riksdagen beslutar att orden "berörd del av" stryks ur 26 § naturvårdslagen.
Stockholm den 6 oktober 1997
Ronny Korsberg (mp) Gudrun Lindvall (mp)