Sveriges skogar har stor betydelse för landets ekonomi och
välstånd. De är också av stor betydelse för sysselsättning och
försörjning i många bygder och därmed även för
möjligheterna att vidmakthålla en levande landsbygd.
Skogsråvara kan också få stor betydelse för landets framtida
energiproduktion. Sammantaget kan det bedömas att
skogarnas samlade nyttigheter ökar i betydelse för det
svenska folkhushållet.
Enligt skogsprinciperna skall skogen och skogsmarken brukas på ett
hållbart sätt som tillgodoser en lång rad mänskliga behov hos såväl
nuvarande som kommande generationer. Detta innebär att skogens
nyttigheter skall tas tillvara samtidigt som den biologiska mångfalden och
andra miljövärden skyddas.
Svensk skogspolitik har varit framgångsrik tack vare lämpligt utformade
medel som fortlöpande har anpassats och utvecklats med hänsyn till ändrade
förutsättningar och ny kunskap. Enligt vår bestämda uppfattning är det fel
att, i en tid då skogarnas nationella och globala betydelse i olika avseenden
ökar, snäva in den skogspolitiska medelsarsenalen. Det finns istället skäl att
öka den nuvarande bredden när det gäller skogspolitiska medel. Detta
hindrar inte att det är nödvändigt att medlen på samma sätt som hittills
anpassas och förändras med hänsyn till den aktuella utvecklingen.
Vi anser att Sverige även framgent behöver en stark skogspolitik, med ett
större statligt ansvar, som omfattar alla de medel som behövs för att uppnå
högt ställda mål.
Det var därför mycket olyckligt att både ÖSI och de obligatoriska skogs-
bruksplanerna avskaffades. Om vi skall klara miljömålet, om skogsägarna
skall kunna ta sitt sektorsansvar för miljön, om vi skall kunna tillbakavisa
den internationella kritik som det svenska skogsbruket har fått under senare
tid då krävs det god beståndsanknuten kunskap om vad som finns i skogen.
Att det i ett skogsland som Sverige behövs information om en av landets
viktigaste basresurser som täcker ca 60 % av landytan borde vara självklart.
Vad frågan gäller är vilken information som skall samlas in, hur
inventeringen skall organiseras och finansieras och slutligen hur informa-
tionen skall användas.
Det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket har minskat kraftigt efter
mitten av 1980-talet. Endast en liten del, den som gäller ädellövskogsbruk
och miljöinsatser, kvarstår. Vad gäller statligt stöd till skogsbruket kommer
Sverige därefter att framstå som starkt avvikande jämfört med andra
skogsländer.
Enligt vår uppfattning är det motiverat med statligt stöd till skogsbruket i
vissa situationer. Det gäller bl.a. vid stora samordningsbehov som t.ex. vid
skogsvägsbyggnad och skogsmarkskalkning. Vidare i de fall långsiktiga
investeringar inte är företagsekonomiskt lönsamma men däremot motiverade
från samhällssynpunkt. Det kan gälla ädellövskogsbruk och vissa
kostnadskrävande insatser i primärproduktionen som ger utdelning först på
mycket lång sikt. Slutligen kan skogspolitiken med hjälp av statligt stöd
bidra till att uppfylla de regionalpolitiska målen.
I vårt glest befolkade land och särskilt i Norrland utgör skogsbilvägarna en
viktig del av den totala infrastrukturen. Dessa vägar är primärt till för de
areella näringarnas behov men är naturligtvis så snart de finns av väsentlig
betydelse för t.ex. elkrafts- och teleföretagens möjligheter att utföra
utbyggnad, service och underhåll på sina anläggningar på ett effektivt sätt.
Av tradition utgör skogen en viktig källa för rekreation åt det svenska
folket. Möjligheterna för människor att komma ut i skogen för att plocka bär
och svamp, fiska eller att helt enkelt bara vistas där (om det nu kan anses
vara en relevant och tillåten sysselsättning) har hittills i hög grad
underlättats
av att huvuddelen av skogsbilvägarna varit öppna för allmänheten.
Det finns fortfarande stora potentiella möjligheter att utveckla det svenska
skogsbilvägnätet. Samhället/staten måste ta ett stort ansvar då det gäller att
styra och leda utbyggnaden av landets totala infrastruktur, vilket också
inbegriper skogsbilvägarna. Att överlåta huvuddelen av detta ansvar till
''marknaden'' saknar realism, sannolikt bottnande i okunskap om sakför-
hållanden.
De långa transportavstånden och höga transportkostnaderna innebär att
skogsvägnätet måste planeras i samverkan och grundas på helhetssyn för att
få optimal effekt för skogsnäringen och det övriga samhället.
Ett motiv för att staten bör ta en del av kostnaderna för investeringar i
skogsbilvägnätet är att den samlade nyttan av ett optimalt skogsbilvägnät är
mycket stor. I den mån staten ger stöd till skogsvägbyggande kan man också
ställa krav på öppethållande.
Samverkan är nödvändig för att förhindra en fragmentering av skogsland-
skapet med onödiga vägar. Denna samverkan är mycket svår att åstadkomma
utan statlig styrning och stimulans i form av ett stöd. Detta beror i huvudsak
på att markägarna annars inte anser sig ha tillräckligt starka incitament för
att
samverka.
Tendensen att var och en bygger sin egen väg är mycket tydlig idag. Detta
är signaler som staten borde vara vaken för och beakta.
Inom EU har man idag betydande bidrag till byggande av skogsbilvägar.
Bidragen består dels av EU-medel, dels av allmänna medel inom respektive
land. Bidragsbeloppen kan uppgå till nivåer som vida överstiger dem som
varit aktuella i vårt land.
Försvagning av skogspolitiken som skedde i samband med ändringen av
skogspolitiken 1994 innebar negativa konsekvenser för Norrlands ut-
veckling, då främst dess inland.
Enligt riksdagens tidigare beslut skall skogspolitiken även i fortsättningen
medverka till att uppfylla de övergripande målen för den ekonomiska
politiken, regional- och sysselsättningspolitiken samt miljöpolitiken.
I de skäl som anförs för formuleringen av produktionsmålet betonas
skogens betydelse för vårt lands ekonomi och välstånd. Det betonas att en
effektiv skogsproduktion och tillvaratagande av råvaran är grunden för
sysselsättning och försörjning i många bygder. Det är därför angeläget att
skogsbruket kan drivas vidare i dessa bygder. Det påpekas också att skogen
kan förse oss med energiråvara.
Från skogsbrukets utgångspunkter är ett fortsatt boende på landsbygden en
viktig fråga. En aktiv och levande landsbygd med tillgång till arbetskraft och
god infrastruktur är en viktig förutsättning för ett väl fungerande skogsbruk.
Omvänt bidrar ett aktivt skogsbruk till möjligheterna för en fortsatt
bosättning i många bygder. I ett läge där lönsamheten i skogsbruket viker och
när det finns avsättningsproblem är det särskilt angeläget att samhället går in
med stödåtgärder.
En starkt berättigad fråga är hur skogspolitiken skall kunna bidra till de
regionalpolitiska målen om det i skogspolitiken inte finns några aktivitets-
skapande insatser.
Vi anser att det är angeläget att främja regional utveckling genom
skogspolitiska insatser. Ekonomiskt stöd till skogsbruket bör därför
övervägas för att främja ett aktivt skogsbruk som i dagsläget ger arbets-
tillfällen och för framtiden en hög och värdefull skogsproduktion.
Under den senaste tiden har avverkningarna minskat starkt inom
privatskogsbruket i Norrlands inland. På kort sikt får det antas att
huvuddelen av virkesbehovet i norra Sverige kommer att tillgodoses genom
avverkningar i kustlandet eller på annat håll längre söderut. Såväl ändrad
prissättning som den ändrade lagstiftningen talar för en sådan utveckling.
Statligt stöd till skogsbruksåtgärder i Norrlands inland är motiverat av såväl
skogspolitiska som regionalpolitiska skäl och bör därför övervägas.
När röjningsskyldigheten i SVL (skogsvårdslagen) slopades gav det en
felaktig signal till skogsägarna att röjningen inte är att betrakta som en lika
viktig åtgärd som tidigare. Vi delar inte uppfattningen att skyldigheten att
röja har hindrat produktionen av virke med hög kvalitet. Tvärtom visar såväl
forskning som praktisk erfarenhet att en rätt utförd röjning är en förutsättning
för en hög kvalitetsproduktion. Inte minst därför bör röjning inräknas i de
åtgärder som normalt ingår i god skogsvård.
Enligt de erfarenheter och forskningsrön som finns att tillgå är möjlig-
heterna att utöka arealandelen naturlig föryngring ganska begränsade.
Naturlig föryngring kan givetvis användas på marker där metoden är
lämplig. Den kraftiga ökning av den naturliga föryngringen som har inträffat
på vissa håll äventyrar på sikt produktionsmålet.
Det är viktigt att slå fast att produktionsinriktningen, liksom hittills, bör
vara huvudsakligen barrträd av god timmerkvalitet. Detta utesluter inte att
lövträdsandelen, där så är lämpligt, kan öka i våra barrskogar och att
anläggning av lövbestånd kan ske på därför särskilt lämpliga marker.
Rådgivning, information och utbildning skall prägla skogsvårds-
organisationens verksamhet. Detta innebär att om den nya skogspolitiken,
som i stor utsträckning bygger på kunskap, skall lyckas så krävs det
omfattande utbildnings- och rådgivningsinsatser. Enligt tillgängliga uppgifter
utvecklas skogsägandet i riktning mot att allt fler skogsägare är allt mindre
beroende av sin skog och har allt mindre yrkeserfarenhet. Samtidigt har
skötseln av skogen blivit allt mera komplicerad och kunskapskrävande. Det
nya miljömålet och näringens sektorsansvar för en rik och varierad
skogsmiljö ställer också ökade krav på kunskaper hos skogsägarna.
Rådgivningen spelar en allt viktigare roll i skogspolitiken och den behöver
kompletteras med ökade informationsinsatser. De så kallade alternativa
metoderna för avverkning och beståndsanläggning är kunskapskrävande.
Detsamma gäller kraven på miljöhänsyn. Under de närmaste åren kommer
det att behövas en omfattande anslagsfinansierad rådgivning om den nya
skogspolitiken skall ge goda resultat.
Finansiering av skogspolitiken bör kompletteras med sektorns egna medel.
Vi föreslår att en skogsvårdsavgift på 2 promille av skogsbruksvärden införs.
Medlen avser att finansiera vissa gemensamma insatser för skogsbrukets
utveckling som forskning, inventeringar, information och rådgivning.
Vidare kan en miljöfond byggas upp som samfinansieras av avgifter och
statsmedel. Regionalpolitiken och inköp av mark för reservat bör finansieras
via statsbudgeten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en stark skogspolitik.