Den svenska skogen utgör en av våra viktigaste basresurser i
vårt land. Vikten av att sköta denna resurs så att den även i
framtiden kan svara upp mot våra förväntningar, tillhör en av
våra viktigaste uppgifter. Skogen har dessutom ännu mer
satts i centrum i och med beslutet om kärnkraftens
successiva avveckling, då bioenergin förväntas kunna öka sin
del som bränsleråvara och råvara till bl.a.
etanolframställning.
Vi ser också att industrins efterfrågan av fiberråvara ökar i det goda
konjunkturläge som råder.
Exportvärdet som skogen tillför vårt land har varit och är av mycket stor
betydelse.
Skogen har dessutom under lång tid varit en viktig sysselsättningsfaktor
inte minst i glesbygd. Tidigare helt dominerande på många orter i
skogsbygden. Numera i mindre omfattning men dock fortfarande en mycket
viktig sådan.
Skall skogen kunna ge råvara till alla dem som eftersöker denna, så måste
vi också ha en mycket effektiv skogsskötsel som tar tillvara skogens
produktionsförmåga, men som också samtidigt tar tillräcklig ekologisk
hänsyn.
Skötsel av skogen
Alla idag berörda aktörer, från skogsvårdsorganisationen,
Skogsarbetareförbundet, skogsägarrörelsen och
skogsindustrin, är överens om att skogsvården har fallit ned
till en alldeles för låg nivå. En nivå, om den inte åtgärdas,
som på sikt kommer att få allvarliga konsekvenser på den
årliga tillväxten med risk för brist på träfiber.
En eftersatt skogsskötsel slår dessutom direkt mot sysselsättningen såväl
idag som i framtiden.
I Skogsstyrelsen rapport från dec. 1996 Jämförande utvärdering av
återväxternas kvalitet kan man utläsa många viktiga och allvarliga signaler.
Bland annat så kan man där utläsa att metodval vid föryngring inte följer
ståndortens förutsättningar i den utsträckning som den borde. Med andra ord
används självföryngring alldeles för ofta och dessutom i hög grad på marker
där denna metod direkt är olämplig.
Denna förändring har givetvis också fått negativa effekter på föryngrings-
resultatet.
Andelen huvudplantor per hektar vid naturlig föryngring har i stort sett
halverats från 1986/87 till 1994/95. Störst är förändringen i norra Sverige där
antalet har minskat från ca 1 400 till omkring 600 plantor per hektar, medan
motsvarande siffror för södra Sverige är från ca 900 till omkring 450 plantor
per hektar.
Detta måste anses som en mycket oroande utveckling med tanke på vårt
gemensamma mål om ett väl konkurrerande skogsbruk med god tillgång på
fiberråvara.
Det gäller att kunna bygga upp ett framtida skogsbestånd som god
efterföljare till dem som avverkats.
Kompetensutveckling
Förhållandet synes till en del bero på att skogsägarna inte har
tillräcklig kunskap om skogens återväxt och förvaltande,
som bland annat finns i den skogspolitiska intentionen.
Dessa uppgifter framkommer klart i den enkätundersökning som
Skogsstyrelsen nyligen genomfört bland privata skogsägare. Av denna
framgår det att 45 % anser sig ha för dåliga kunskaper om gällande
skogsvård.
Här måste ökade utbildningsinsatser komma till stånd såväl inom
produktion som inom fauna.
Lagstiftning
Den av riksdagen 1993 beslutade skogsvårdslagstiftningen
visar klara begränsningar.
Det egenansvar som där överläts till skogsägarna har inte på ett
tillfredsställande sätt förvaltats framförallt av det privata skogsbruket.
Vi ser också att nu gällande lagstiftning har öppnat möjligheten för mindre
seriösa personer att köpa och avverka skog på ett oseriöst sätt utan hänsyn till
såväl återplantering, skogsvård som miljöaspekt.
Vi anser därför att det fordras en översyn av nuvarande skogslagstiftning.
Detta mot bakgrund av de uppgifter som bland annat framkommit i
Skogsstyrelsens rapport samt de synpunkter som vi i övrigt lämnat i denna
motion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skogsvårdslagstiftningen.