med anledning av förs. 1997/98:RR2 Riksdagens revisorers förslag angående Miljövårdsarbetet och försurningen
Riksdagens revisorer har i sin skrivelse på ett förtjänstfullt
sätt granskat hur ändamålsenligt det svenska
miljövårdsarbetet är för att komma till rätta med ett miljöhot
av försurningens karaktär.
Sverige har klarat av målen i det första protokollet som förhandlats fram
inom FN. I detta åtog vi oss att minska våra svavelsutsläpp med minst 30 %
mellan åren 1980 och 1993. I det andra protokollet förband sig
undertecknande länder att efter 1994 frysa utsläppen av kväveoxider på 1987
års nivå. Vissa länder, bl a Sverige, åtog sig att till år 1998 minska utsläppen
av kväveoxider med 30 %. Sverige kommer inte att klara detta mål. I det
tredje protokollet, som ännu inte har trätt i kraft, är målet att
svavelutsläppen
ska minska i Sverige med 80 % under perioden 1980 och 2000. Detta mål är
redan nått. Nu pågår förhandlingar om ett fjärde protokoll där man utgår från
samlade effekter av både kväveoxider, ammoniak och flyktiga organiska
ämnen (VOC). Efter initiativ från Sverige har EU:s miljöministrar gett
kommissionen i uppdrag att utarbeta en strategi för att motverka försurning.
Rådets slutsatser om den föreslagna strategin förväntas föreligga i december
1997.
En del av de mål som har fastställts av riksdagen har varit knutna till
internationella åtaganden, en del mål har varit ensidigt svenska ambitioner.
Det egna initiativet från år 1991, att ammoniakutsläppen skulle minska med
25 %, var ett sådant. Statistiken visar att ingen förbättring har skett på denna
punkt.
Även om det på flera punkter har skett stora förbättringar så är de ändå inte
tillräckliga. Enligt Naturvårdsverkets beräkningar år 1995 behöver de
försurande utsläppen minska med 70 % för att Sveriges försurningssituation
år 2020 inte ska vara värre än vad den var 1990. Skulle vi ha en högre
målsättning än att bara komma tillbaka till 1990 års nivå, då
försurningssituationen naturligtvis inte alls var tillfredsställande, behövs det
än större utsläppsreduktioner. Verket beräknade samtidigt att befintliga och
planerade avtal skulle medföra en utsläppsminskning med 30 %. Ett problem
är att bromssträckan är mycket lång. Skulle de försurande utsläppen helt
upphöra dröjer det minst 50 år innan försurningsskadad mark har återhämtat
sig helt.
En svårighet i miljöarbetet är att det inte är ett eget politikområde.
Miljöfrågorna skär istället tvärs över andra politikområden, där miljöhänsyn
kommer in som en restriktion. Miljöintresset kan då få svårt att hävda sig.
Miljöproblemen blir också allt mer strukturellt betingade med många,
spridda, diffusa och även rörliga utsläppskällor. Samtidigt är hotbilden
komplex. Miljöhoten griper delvis in i varandra och kan även komma i
konflikt med varandra. En effekt av dessa svårigheter blir att åtgärder skjuts
på framtiden och att olika aktörer gärna ser att andra, men inte man själv, ska
ta ansvar.
Det är viktigt att inte bara uppsatta mål utan att även vidtagna åtgärder
följs upp. Särskilt viktigt är detta då uppställda mål inte nås, som fallet är
med utsläpp av ammoniak och kväveoxider. Det finns idag brister på
koordination och enighet om data, bl a i fråga om vägtrafikens utsläpp av
kväveoxider. En annan fråga rör miljöövervakningen som ger information
om miljötillståndet inom olika ekosystem, om inverkan av olika miljöhot
liksom om effekten av vidtagna åtgärder. Den nedrustning som
miljöövervakningen numera är utsatt för är mycket allvarlig. De förslag till
besparingar på kalkning av försurade sjöar och vattendrag som regeringen
föreslagit är ett annat exempel på en felaktig politik. Det sistnämnda har ett
enigt jordbruksutskott på kristdemokratiskt initiativ nyligen gått emot.
Ett annat orosmoment är den uppgörelse mellan regeringen, Centern och
Vänsterpartiet som ligger till grund för energipolitiken. Den innehåller ett
reellt hot om ökad försurning eftersom den energipolitik som nu är beslutad
kommer att ge en ökad användning av fossila bränslen, främst i form av
importerat kolbaserad el från Danmark och naturgasimport.
Nu krävs det att regeringen inför den miljöpolitiska proposition som är
aviserad till våren 1998 omarbetar miljömålet för utsläpp av försurande
ämnen så att målet minst ska vara att Sveriges situation år 2020 inte ska vara
sämre än år 1990. Det innebär som redan beskrivits att till redan befintliga
och planerade avtal som antas reducera utsläppen med 30 % krävs beslut
som hjälper fram de felande 40 %. En långsiktig målsättning måste vara att
vi inte i någon del av landet ska överskrida de kritiska belastningsgränserna.
Ett politiskt engagemang och hängivet åtagande liknande det som gäller de
ozonnedbrytande freonerna måste uppvisas från riksdag och regering.
För att detta mål ska nås måste en tydlig strategi utarbetas där en
kostnadseffektiv mix av hårda och mjuka styrmedel används. Det handlar
bl a om att förbättra instrumenten för att kontrollera och följa upp
försurningen, att utnyttja lagstiftningen bättre som styrmedel, att utnyttja
potentialen för ekonomiska styrmedel (genom skatteväxlingsprincipen
undviks ett ökat skattetryck), att utnyttja miljöprogrammen, att förtydliga
miljömålen, att klargöra Naturvårdsverkets roll och att klargöra
myndigheternas ansvarsfördelning. Det handlar givetvis också om att nå
avtal på den internationella arenan och få till bindande avtal för kraftfulla
reduktioner av försurande utsläpp.
För att säkerställa att vi verkligen når målet måste det finnas kontinuerliga
avstämningar för att utvärdera arbetet. Naturvårdsverket bör därför få i
uppdrag att årligen ha en kontrollstation där försurningssituationen
undersöks.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag - i enlighet med vad i
motionen anförts - om att målet för Sveriges försurningssituation minst skall
vara att ingen försämring skall ha skett år 2020 jämfört med år 1990,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av årliga kontrollstationer för försurningssituationen.