Fäbodar fanns ursprungligen i större delen av mellersta och nordligaste Sverige, från en linje norra Bohuslän-Uppland. Kärnområdet utgjordes av Värmland, Dalarna, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland. För inte så länge sedan var fäbodarna en viktig förutsättning för överlevnaden i stora delar av vårt land. I dag är antalet svenska fäbodbrukare ungefär 130, av dessa är merparten, ungefär 80, verksam i Dalarna.
Motiven för dagens fäbodbrukare är inte ekonomiska, utan det handlar om omsorgen om kulturlandskapet och en livsstil. Men för att dessa idealister skall upprätthålla denna omistliga tradition krävs ändå vissa förutsättningar av ekonomisk och praktisk art.
Fäbodbruket saknar oftast stöd i avtal eller fastighetsbildning utan betet sker i det närmaste helt med stöd av sedvanerätt. Den enligt lagen fastställda rätten till gemensamt bete utgör en viktig del av fäbodbrukets förutsättning. I fäbodbruket betas av tradition även täkterna, marken kring fäbod- byggnaderna. Sedvanan säger att var och en stänger om de områden som man vill skydda från betande djur. I många fall stängde man omkring hela fäbodbyn, men detta förutsatte flera aktiva brukare än vad som finns på de enskilda fäbodarna i dag.
En tingsrättsdom visar att sedvänjan att var och en stänger om sitt är hotad, och därmed förutsättningarna för ett fortsatt fäbodbruk. I trakter med stark ägosplittring som i Dalarna är detta hot mot fäboddriften en realitet. Det är troligen mycket svårt att i en lag som gäller hela landet utforma ändamåls- enliga regler. Dilemmat kan lösa genom att länsstyrelsen ges rätt att utforma regler som är ägnade att säkerställa denna viktiga del av vårt kulturarv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om länsstyrelsens rätt att utfärda regler för betesrätten som är ägnade att möjliggöra fortsatt fäbodbruk.
Stockholm den 28 september 1997
Leo Persson (s)
Per Erik Granström (s) Iréne Vestlund (s) Barbro Hietala Nordlund (s) Laila Bäck (s)