Motion till riksdagen
1997/98:Jo211
av Ola Sundell (m)

Rennäringen och rovdjuren


De viktigaste förutsättningarna för att kunna bedriva
renskötsel är tillgång på bra betesmarker, hanterbart
rovdjurstryck och optimal hjordsammansättning. Det största
hotet mot näringen i dag är den explosiva ökningen av
antalet rovdjur. Renägarna har i alla tider fått leva med
förluster av renar. Men med dagens ökande rovdjurstryck
riskerar rennäringen att gå under. Årets kalvmärkning
indikerar mycket stora förluster. I vissa samebyar har var
tredje kalv gått förlorad efter kalvningen. För den enskilde
företagaren kan situationen vara kritisk. I en situation där
samebyarna anpassat antalet renar till en långsiktigt uthållig
betestillgång ökar de negativa effekterna av
rovdjursangreppen.
Antalet lodjur har i dag nått en nivå där det finns anledning att tillåta en
mer omfattande skyddsjakt. Jaktens huvudsakliga syfte är att begränsa
skadorna på rennäring och annan husdjursskötsel. Lodjursjakten kan med
fördel bedrivas under älgjakten i likhet med björnjakt. Antalet djur som skall
fällas fastställs jämte könsfördelning och jakten avlyses när kvoten är fylld.
Förfarandet är att jämföra med björnjakt. Metoden med fällfångst bör
utvecklas ytterligare. Erfarenheterna av de två senaste årens skyddsjakt på
lodjur är att bestämmelserna har varit svåröverskådliga och svårtolkade. Det
har haft till följd att jakt uteblivit.
Utvecklingen av lodjursstammen skall följas av inventeringar vart tredje
år. Populationen bör långsiktigt hållas på nivån 0,5-0,7 djur per kvadratmil.
Situationen när det gäller järv och varg är inte lika besvärande. Under
vintern 1995 etablerade sig ett vargpar i Sonfjällsområdet i Härjedalen. I
detta område hade samtidigt Mittådalens sameby sina renar på vinterbete
vilket orsakade stora problem med rivna renar och splittrade renhjordar.
Naturvårdsverket avslog en begäran om att avlägsna vargarna från området.
Man kan konstatera att under de två månader vargparet vistades i området
revs 137 renar som anmäldes för ersättning. Sammanlagt satsade staten
under tre månader 600 000 kronor för att rädda vargparet. Frågan om
livskraftiga rovdjursstammar i anslutning till renskötselområden är kompli-
cerad. Det måste finnas en beredskap att anpassa rovdjurspolitiken efter
aktuella förhållanden och erfarenheter. Nödvärnsrätten för varg är åter
aktuell.
Föreskriften om utrymmet för djur vid motortransport har ifrågasatts från
olika håll. Motivet för höjningen av transportbehållarna från 115 cm till 130
cm - säker transport och bra djurskydd - kan inte klart verifieras. Den
föreslagna förändringen av takhöjden torde inte innebära någon betydande
förändring för djurens vidkommande. Tvärtom kan en höjning av
takbehållarna komma att innebära en risk för att djur klättrar på varandra,
vilket innebär stora skaderisker. Eftersom oklarheter råder beträffande
förväntade effekter av takhöjningen, borde temporära dispenser alternativt
temporära undantag gälla vid motortransporter av ren.
Tillämpningen av reglerna för hantering av djurkadaver, självdöda djur
och slaktavfall från renslakterierna måste få en utformning som står i
överensstämmelse med den verklighet som råder i Norrlands inland, med
gles befolkning och långa avstånd.
Grundkravet är att allt animaliskt avfall måste bearbetas i en anläggning.
För närvarande finns ingen sådan anläggning i norra Sverige. Reglerna för
Norrlands del träder inte i kraft förrän den 1 januari 1998. En trafikdödad ren
måste sålunda forslas till den destruktionsanläggning som kommer att
anläggas.
Det kommer att innebära ett orimligt transporterande av döda djur till en
kostnad som inget rennäringsföretag kan bära. Miljöbelastningen blir
betydande dels från utsläppssynpunkt, dels för den biologiska mångfalden.
Självdöda och trafikdödade renkroppar utgör en förnämlig näringskälla för
rovdjur och fåglar. För slaktavfall från renslakterierna gäller också
bearbetning. Exempelvis kommer slaktavfall från renslakteriet i Härjedalen
behöva fraktas 70-80 mil för att destrueras. Avstånden, minimal risk för
smittospridning, miljöaspekten och gles befolkning talar för att behovet av
insamling och destruktion av döda djurkroppar i norra Sverige är begränsat.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyddsjakt på rovdjur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om motortransporter av ren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om destruktion av döda djurkroppar samt slaktavfall.

Stockholm den 1 oktober 1997
Ola Sundell (m)