med anledning av prop. 1997/98:2 Hållbart fiske och jordbruk
Hållbart jordbruk
Ett globalt perspektiv
Vår förmåga att producera livsmedel på ett ekologiskt
hållbart sätt kommer att bli nästa sekels stora utmaning.
Jordens förmåga att föda en växande världsbefolkning
kommer knappast att kunna lösas inom ramen för en
världsekonomi som bedriver rovdrift på ändliga resurser,
leder till en ökad urbanisering och förstörelse av
jordbruksmark. Trots att världens jordbruksproduktion
fördubblats sedan 1960 svälter 800 miljoner människor.
Huvudorsaken är fattigdom. Medan rika regioner och
samhällsskikt lever i ett överflöd som skapar
överskottsproduktion och vällevnadssjukdomar lever andra
samhällsskikt och regioner i svält och fattigdom.
Västvärldens livmedelsmönster håller inte i ett globalt
perspektiv. För att säkra mänsklighetens överlevnad måste
dagens livsmedelsproduktion och utnyttjande av
naturresurser ställas om så att de blir långsiktig hållbara.
Hoten mot jordbruksmarken
Växternas förmåga att via fotosyntesen utnyttja solenergin
samt tillgång på vatten och odlingsbar jord är det fundament
som vår existens bygger på. I dag utgör jordförstöring,
vattenbrist, utarmning av den biologiska mångfalden och den
genetiska bredden allvarliga hot.
Jordförstöringen har olika orsaker. Erosion, försaltning, ökenspridning,
markpackning samt överutnyttjande orsakar jordförstöring av enorm
omfattning. FAO, FN:s fackorgan för jordbruk, livsmedel, skogsbruk och
fiske uppskattar den skadade jordbruksarealen till 1,2 miljarder hektar.
World Watch Institute redovisar att mer än hälften av USA:s
jordbruksproduktion sker i områden som gränsar till växande städer. I Asien
går utvecklingen åt samma håll. Eftersom städerna växer tas produktiv
jordbruksmark i anspråk för bostäder, industriområden och vägar.
Misshushållning av vatten är ett annat hot. Det finns bara "ett vatten", men
det cirkulerar i ett oändligt kretslopp. Ett växande hot både för jordens
befolkning som helhet och för livsmedelsproduktionen är den allt större
bristen på färskvatten. Av jordens samlade vattentillgångar är 97 % salt och
återfinns i världshaven. Av återstående 3 % färskvatten är drygt två
tredjedelar bundet i polarisarna. Den ökade jordbruksproduktionen baseras
till största delen på konstbevattnad jordbruksmark, som utnyttjar nästan 70 %
av världens sötvatten. Ibland annat USA, Mexiko, Afrika, Indien och Kina
töms i dag grundvattenreserver i snabb takt. Öster om Phoenix, Arizona, har
grundvattennivån sjunkit med 120 meter, på Arabiska halvön är
grundvattenuttaget tre gånger så stort som tillflödet för att nämna två
exempel. Bristen på vatten riskerar också att leda till konflikter mellan länder
och regioner. Det är därför mycket oroande att den framtida
produktionsökningen av livsmedel förutsätts komma från konstbevattnade
arealer.
Ytterligare ett hot är den minskande biologiska mångfalden och den
genetiska utarmningen i inom jordbruket. Utvecklingen i dagens
livsmedelsproduktion går mot en allt större likriktning. Det sker genom
utvecklingen mot ett alltmer storskaligt jordbruk med monokulturer, dvs att
bara en enda gröda odlas. Den genetiska variationen minskas genom att allt
färre sorter och arter används samtidigt som starka ekonomiska intressen
hindrar en alternativ utveckling. Ett exempel på detta är att det
multinationella företaget Monsantos både säljer genmodifierade grödor och
de bekämpningsmedel de är modifierade att tåla. Monsanto satsar nu stort i
Östeuropa. Förutom att hela agerandet är oetiskt, hotas den biologiska
mångfalden när ett företag får alltför stort inflytande.
Sammantaget ligger det en stor utmaning i att förändra användningen av
jordbrukets ekosystem och fördelningen av ekonomiska resurser så att en
ekologisk livsmedelsproduktion kan uppnås. Det behövs med andra ord en
ny ekonomisk världsordning. Här har i-länderna ett särskilt ansvar att
utveckla produktionsmönster som förenar hög avkastning med hållbarhet. I-
länderna har dessutom ett ansvar att ändra konsumtionsmönster och livsstil
eftersom vår definition av välfärd i form av ökad materiell konsumtion i rask
takt övertas av u-länderna. Sverige kan och måste ta sitt ansvar för den
nödvändiga omställningen.
Jordbrukets miljöfrågor i Sveriges
närområde
I de baltiska länderna finns fortfarande naturtyper och en
biologisk mångfald som för länge sedan gått förlorad i de
nordiska länderna. Det är våtmarker, vildmarksområden och
odlingslandskap som rymmer en flora och fauna som trängts
undan av jordbruket i de nordiska länderna. I Baltikum finns
fortfarande en nordisk kulturmiljö, med en mångfald som
måste bevaras för framtiden. Det är av största vikt att de
baltiska länderna ges möjlighet att värdera och bevara den
mångfalden. Sverige bör inom ramen för det nordiska
samarbetet ta initiativ till ett bevarande av kulturmiljön i de
baltiska länderna.
Det finns också stora miljöproblem, främst i form av jordar som länge
både besprutats och konstgödslats. En viktig orsak till att näringsläckaget
från jordbruket minskat i länderna runt Östersjön är den ekonomiska
omställningen som lett till att jordbruksproduktionen minskat. I en
uppbyggnad av jordbruket är det viktigt att de stödinsatser Sverige bidrar
med används för att utveckla jordbruksmetoder som är ekologiskt hållbara.
Därför borde resultatet av de resurser som Sverige hittills bidragit med
utvärderas och redovisas för riksdagen.
Jordbruket i EU
Det råder stor politisk enighet om att EU:s jordbrukspolitik
behöver förändras. I regeringens bedömning sägs att
politiken i ökad utsträckning skall baseras på konsument-
och miljöhänsyn. Vänsterpartiet menar att också
djurskyddsfrågorna skall vara en av utgångspunkterna för
Sveriges agerande i EU vad gäller jordbrukspolitiken.
Sverige har ett starkt skydd för djur. Den svenska
djurskyddslagen anger att djur skall betraktas som kännande
varelser och ha möjlighet att få utlopp för sina naturliga
behov. Det är bra. Den svenska regeringen måste aktivt
arbeta för bättre villkor för djuren i EU. Det gäller bland
annat djurtransporter, djurens hantering i jordbruket och
deras möjlighet att så långt möjligt få utlopp för sina
naturliga beteenden.
Vänsterpartiet är också kritiskt till skrivningen om att offentliga insatser
för kollektiva nyttigheter bara skall vara befogade om konsumenterna
efterfrågar desamma.
Med kollektiva nyttigheter avses sådana värden som alla har tillgång till
och som har ett gemensamt värde. Det kan till exempel gälla bevarandet av
ett öppet odlingslandskap, möjligheten att plocka ängsblommor, att se
jordbrukets tama såväl som naturens vilda djur, att kunna vandra i en skog.
Det kan också gälla mer övergripande behov som ren luft och rent vatten.
Därför kan inte, enligt Vänsterpartiets syn, de offentliga insatserna begränsas
till konsumenternas efterfrågan.
Inom jord- och skogsbruk förändras landskapet förhållandevis långsamt.
Andelen skogbevuxen och öppen mark har förändrats kraftigt under de
senaste 150 åren, men förändringen sker successivt. Många ur 40-
talsgenerationen minns fortfarande ett barndomslandskap som såg ut som de
Sörgårdsidyller som skolböckerna presenterade, men i takt med
urbaniseringen och jordbrukets strukturomvandling blir det allt färre som har
en egen upplevd kunskap av jordbrukslandskapet. Avvägningen av vad som
är kollektiva nyttigheter måste därför göras utifrån ett bredare perspektiv än
konsumenternas efterfrågan.
Reformering av CAP
När det gäller behovet av reformering av CAP (EU:s
gemensamma jordbrukspolitik) delar Vänsterpartiet de mål
som utredningen KomiCAP föreslagit och som säger att
EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall syfta till att
möjliggöra
Ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser och
Ett långsiktigt hållbart jordbruk.
Utöver dessa övergripande mål skall jordbrukspolitiken även
syfta till att produktion, förädling och distribution av
livsmedel bedrivs på ett sådant sätt att
Den biologiska mångfalden bevaras och främjas
Kulturmiljöer bevaras
Ett varierat odlingslandskap främjas
Miljöbelastningen minimeras
Animalieproduktionen sker med högt ställa djurskyddskrav
En regional balans och en levande landsbygd främjas
Ett internationellt konkurrenskraftigt jordbruk inom EU främjas
Vänsterpartiets reservation i utredningen har handlat dels om
ett ifrågasättande av möjligheten att uppnå målen inom
ramen för dagens EU, dels huruvida de föreslagna medlen
leder till att målen uppnås.
Ett regionalt perspektiv
En av de svåraste frågorna att lösa vid en förändring av EU:s
jordbrukspolitik är frågan om var jordbruksproduktionen
skall bedrivas och vilken inriktning produktionen skall ha. I
propositionen skriver regeringen att jordbruket i
marginalområden och svaga regioner kan komma att minska
utan motåtgärder och att det kan vara berättigat med riktade
åtgärder. Vänsterpartiet kan inte acceptera en
jordbrukspolitik som leder till att jordbruksproduktionen inte
värderas så att den kan bedrivas på ett lönsamt sätt också i
marginalområden.
Av globala såväl som regionala skäl bör jordbruksmarkens produktions-
förmåga utnyttjas på ett ekologiskt hållbart sätt i hela EU. En regional
självförsörjning av de livsmedel som naturligt kan produceras innebär ökad
livsmedelssäkerhet, minskade transportbehov och en minskad miljö-
belastning. Många av de kontrollsystem som EU-medlemskapet tvingar fram
beror på att handel ses som överordnad annan verksamhet. Ökad handel, med
djur, råvaror och förädlade livsmedel, innebär också ökad risk för spridning
av smitta och sjukdomar. Regeringen bör därför verka för ökad regional
självförsörjning och minskade transporter inom EU.
Hållbart jordbruk i Sverige
Sverige är ett stort land med olika förutsättningar för
jordbruk i olika delar av landet. Som nämnts i avsnittet ovan
bör jordbrukets naturliga produktionsförmåga tas till vara i
hela landet där så är möjligt. Kriterierna för ett ekologiskt
hållbart jordbruk bör vara att det är resursbevarande,
miljöanpassat och uppfyller högt ställda konsument- och
djurskyddskrav samt att produktionen utgår från kretsloppets
princip. Det ekologiska jordbruket måste öka i omfattning
samtidigt som det konventionella jordbruket måste minska
sin miljöbelastning. På sikt skall all jordbruksmark brukas
ekologiskt. Användningen av genteknik riskerar att styra in
jordbruksproduktionen i en riktning som ej är ekologiskt
hållbar. Resistens mot kemiska bekämpningsmedel med
hjälp av genetisk modifiering är ett sådant exempel, där de
långsiktiga effekterna ej är klarlagda. Vänsterpartiet
redovisar sin syn på gentekniken i en särskild motion.
Miljöstöden
Inordnandet i EU:s jordbrukspolitik har medfört en växande
byråkrati inom jordbruket. Förutom de direktstöd som styrs
genom EU:s garantifonder och som slukar den största delen
av EU:s budget, finns ett stort antal struktur- och miljöstöd.
Miljöstöden är för närvarande tio stycken:
- miljöstöd för bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövärden i
slåtterängar
-
- miljöstöd för bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövärden i
betesmarker
-
- miljöstöd för bevarande av öppet kulturlandskap
-
- miljöstöd för bevarande av värdefulla natur- och kulturmiljöer
-
- miljöstöd för anläggning eller återställande av våtmarker och småvatten
-
- miljöstöd för anläggning av extensiv vall och skyddszoner
-
- miljöstöd för fånggrödor
-
- miljöstöd för bevarande av utrotningshotade husdjursraser
-
- miljöstöd för traditionell odling av bruna bönor på Öland
-
- miljöstöd till ekologisk odling
-
Jordbruksverket (JV) har nyligen utvärderat miljöstöden. I
sin utvärdering konstaterar Jordbruksverket bland annat att
"miljöstöden är mycket svåra att hantera. Systemet torde nu
ha nått en sådan komplexitet att det är svårt att klara av
administrationen". Tilläggas kan att 40 % av JV:s
verksamhet i dag är EU-relaterad. Till detta kommer en
kraftigt ökad administration på länsstyrelserna som trängt ut
annan viktig verksamhet. I genomsnitt är 20 % av
länsstyrelsernas verksamhet EU-relaterad.
Det var mot bakgrund av ovan nämnda utvärdering som Vänsterpartiet i
vårbudgeten avslog en utökad budgetram för miljöstöden och införandet av
nya stöd. I stället borde resultatet av utvärderingen ligga till grund för ett
nytt
miljöprogram för kommande femårsperiod. När regeringen nu redovisar
förslaget till nya delprogram kan vi konstatera att Vänsterpartiets förslag var
än mer befogat. Regeringen föreslår i propositionen att ett delprogram för
främjande av ett resurshushållande jordbruk skall införas, liksom en ny
ersättningsform för slåtterängar. Dessutom skall en ny miljöåtgärd för
bevarande av natur och kulturvärden i renskötselområdet införas efter vidare
utredning.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen avslår förslaget till ett delprogram för
främjande av ett resurshushållande jordbruk (Reko-stöd). Enligt Vänster-
partiet ger Reko-stödet i den här utformningen inte acceptabel miljönytta för
pengarna. För det första inför regeringen med detta stöd en helt ny princip
när man ger ersättning för utbildning, dokumentation och genomförda
åtgärder med en summa pengar per hektar ägd mark. Även om summan
trappas av vid stora arealer så är det en märklig ordning. Det är naturligtvis
viktigt med utbildning, men den skall i så fall ersättas utifrån förlorad
arbetsförtjänst och tidsåtgång. Det hade varit betydligt bättre om
avbytarsystemet hade varit kvar och kunnat användas för att avlasta den
enskilde lantbrukaren. Med det föreslagna systemet uppstår dessutom en
obalans mellan ekologiska jordbrukare och konventionella, eftersom
systemet bara föreslås gälla inom det konventionella jordbruket.
Konsekvensen av detta blir att den som bedriver ett resurshushållande
jordbruk utan bekämpningsmedel - ett ekologiskt jordbruk - straffas, medan
den konventionelle jordbrukaren får ersättning för utbildning.
För det andra innehåller programförslaget för Reko-stödet också ett
orimligt högt stöd för så kallade sprutfria kantzoner. Det finns i dag ett
särskilt stöd för anläggning av extensiv vall och skyddszoner. Enligt JV:s
utvärdering har anslutningen varit mycket låg. Endast 17 % av arealmålet
uppnåddes under året. Det nya förslaget är inte en utveckling av det gamla
utan ett nytt stöd. Den totala kostnaden beräknas till 300 miljoner kronor.
Systemet med ersättning för att inte orsaka näringsläckage, som det ju
handlar om, går också stick i stäv med principen om att förorenaren skall
betala. För att förhindra näringsläckage vore det mer logiskt att införa förbud
mot bekämpnings- och gödningsmedel i en kantzon närmast vattnet.
I propositionen skriver regeringen att principen om att förorenaren betalar
innebär att producenten står för kostnaden för att förebygga eller begränsa
produktionens negativa miljöpåverkan. Principen kan uttryckas som en
basnivå under vilken kostnaden för att motverka jordbrukets negativa
miljöpåverkan åligger näringen själv. Regeringen bör få i uppdrag att
återkomma med ett nytt förslag som inbegriper konkreta miljökrav i nivå
med de föreslagna ersättningarna och på sådant sätt att principen om att
förorenaren betalar upprätthålls.
Ett nytt miljöprogram för
nästa femårsperiod
År 2000 startar den nya femårsperioden för miljöersättningar.
Det finns många skäl till en grundläggande revidering och
omstrukturering i ett nytt miljöprogram. Jordbruksverkets
utvärdering är ett skäl, den växande komplexiteten, den
ökande administrationen, Jordbruksverkets och
länsstyrelsernas ökade arbetsbelastning några andra. Det är
alldeles uppenbart att hela stödsystemet måste förenklas och
systematiseras. Det är viktigt att söka en administrativt enkel
modell som i möjligaste mån eliminerar uppdelningen på en
massa separata stöd. En modell som bland andra föreslagits
av Världsnaturfonden är någon form av basstöd som sedan
kan byggas på. Det avgörande för samtliga miljöstöd är att de
bidrar till en snabbare omställning till ekologisk hållbarhet i
jordbruket än vad som skulle ha varit fallet om de inte
införts. Det är också viktigt att miljöstöden inte motverkar
principen om att förorenaren betalar. Vänsterpartiet
förutsätter vidare att de nya miljöprogrammen utformas så att
de tar hänsyn till de varierande landskapstyper och
odlingsvillkor som finns i hela landet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de resurser som avsatts till att utveckla ekologiskt hållbara
jordbruksmetoder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att djurskyddsfrågorna skall vara en av utgångspunkterna för
Sveriges agerande i EU vad gäller jordbrukspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de resurser som Sverige bidragit med bör utvärderas och
redovisas för riksdagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avvägningen av vad som är kollektiva nyttigheter måste göras
utifrån ett bredare perspektiv än konsumenternas efterfrågan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör verka för ökad regional självförsörjning och
minskade transporter inom EU,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att på sikt all jordbruksmark skall brukas ekologiskt,
7. att riksdagen avslår förslaget till ett delprogram för främjande av ett
resurshushållande jordbruk,
8. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag som inbegriper
konkreta miljökrav i nivå med de föreslagna ersättningarna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett nytt miljöprogram för nästa femårsperiod bör utformas så
att principen om att förorenaren betalar upprätthålls.
Stockholm den 3 oktober 1997
Maggi Mikaelsson (v)
Lennart Beijer (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)
Owe Hellberg (v)