Regeringens proposition om styrning och uppföljning av totalförsvaret motsvarar inte de krav man kan – och bör – ställa på regeringen. Försvarsutskottet har vid upprepade tillfällen uttalat sig om behovet av ett mer omfattande beslutsunderlag om bl.a. försvarets operativa förmåga och dess prioriteringar, målstyrning och resultatredovisning samt för riksdagens ställningstagande till utveckling och anskaffning av försvarsmateriel. Senast skedde detta i betänkandet ”Styrning och uppföljning av totalförsvaret” (1996/97:FöU4).
Regeringens proposition innehåller två förslag till beslut:
1. Att den säkerhetspolitiska kontrollstationen flyttas fram till år 1999.
2. Att riksdagen skall godkänna regeringens förslag till inriktning av en förändrad styrning av Försvarsmakten.
Jag har inget att anmärka på förslaget att flytta fram kontrollstationen från 1998 till 1999. Däremot lämnar regeringens proposition mycket övrigt att önska när det gäller styrningen av Försvarsmakten. I denna motion skall jag främst koncentrera mig på hur och efter vilka principer försvaret är tänkt att föras och varför krigsorganisationen bör utformas på det sätt som regeringen föreslår.
Försvarsutskottet konstaterade i sitt betänkande om styrning och uppföljning av totalförsvaret (1996/97:FöU4) att det finns ett glapp mellan den säkerhetspolitiska analysen, den militärstrategiska bedömningen och förslagen till den militära krigsorganisationen m.m. Utskottet ansåg att det behövs en redovisning som inför riksdagen redogör för hur – och efter vilka principer – försvaret är tänkt att föras, och varför krigsorganisationen bör utformas på det sätt som regeringen föreslår. Utskottet efterlyste en närmare redovisning av de operativa principerna, en värdering av Försvarsmaktens styrka och svagheter samt därpå baserat förslag till vilka operativa försvarsförmågor i olika avseenden som bör prioriteras högre respektive lägre.
Utskottet uttalade också att statsmakternas beslut grundas på ett underlag där Försvarsmaktens olika operativa förmågor – och kostnader för dessa – vägs mot de uppsatta säkerhets- och försvarspolitiska målen.
Utskottet skrev; ”Om inte riksdagen ges reell möjlighet att ta aktiv del i mål- och resultatstyrningen finns det betydande risker för att omläggningen av styrsystemet inte kommer att, som det var tänkt, innebära en starkare politisk styrning utan tvärtom.”
Regeringen anför, som svar på utskottets konstaterande (att det behövs en redovisning för hur – och efter vilka principer – försvaret är tänkt att föras, och varför krigsorganisationen bör utformas på det sätt som regeringen föreslår) att kraven på förmåga är svåra att omsätta till exakta kvantitativa termer i form av antal förband av olika typer och att kraven på förmåga istället kan ses som den ”verbala kopplingen mellan de fyra huvuduppgifterna och den krigsorganisation som riksdagen angivit i försvarsbeslutet” (prop. 1997/98:83 sid 8). Regeringen konstaterar att på en sammanvägd nivå är kraven på förmåga styrande för krigsorganisationens utveckling över tiden. Frågan inställer sig då: hur skall riksdagen kunna ta ställning till kraven på förmåga på ett konkret sätt, eftersom det är styrande för utvecklingen över tiden?
Regeringen möter inte utskottets krav på denna punkt. Istället förs ett – som jag ser det – luddigt resonemang om kopplingen mellan kravet på förmåga och den faktiska krigsorganisationen. Några konkreta förslag eller redovisningar, som möter det som utskottet har efterlyst, ges inte. Den av utskottet efterlysta värdering av Försvarsmaktens styrka och svagheter samt därpå baserat förslag till vilka operativa försvarsförmågor i olika avseenden som bör prioriteras högre resp. lägre tas inte upp i propositionen.
När det gäller Högkvarterets nya organisation har Miljöpartiet ett flertal gånger påtalat de risker för en minskat pluralistisk försvarsdebatt, toppstyrning m.m. som Högkvarterets nya organisation innebär. Jag går inte närmare in på det i denna motion. Regeringen skriver dock i propositionen att Högkvarterets nya organisation medför behov av förändringar i Försvarsdepartementets arbete och att en förändrad styrning av Försvarsmakten förstärker detta behov. Jag anser att det hade varit smakfullt om regeringen hade redovisat vad man har tänkt sig och hur man ämnar uppfylla det som försvarsutskottet uttalat när det gäller behovet att stärka departementet och att säkra möjligheterna för insyn i och styrning av Försvarsmakten.
I försvarsutskottets betänkande om styrning och uppföljning av totalförsvaret (1996/97:FöU4), tog utskottet upp utveckling och anskaffning av försvarsmateriel. Utskottet konstaterade att man vid flera tidigare tillfällen har anfört att riksdagen vill ha ett inflytande när det gäller anskaffning av viktigare materielobjekt. Utskottet konstaterade att nu gällande ordning inte har medfört att riksdagens insyn och inflytande har förbättrats jämfört med tidigare. Ett antal yrkanden från bl.a. Miljöpartiet när det gäller riksdagens inflytande på detta område förväntades bli tillgodosedda. När jag nu läser regeringens proposition, kan jag konstatera att varken utskottets skrivningar eller Miljöpartiets motioner kan betraktas som tillgodosedda.
Utskottet skrev att regeringen fortlöpande skall informera riksdagen om bl.a. hur skilda materielbeställningar bidrar till att förverkliga riksdagens beslut och om väsentligare avsteg behöver göras från gällande inriktning.
Regeringen skall därför, enligt utskottet, årligen i budgetpropositionen redovisa för riksdagen alla viktigare utvecklings- och anskaffningsprojekt under det aktuella budgetåret och därvid också belysa deras bedömda kostnader, konsekvenser för förbandens operativa effekt osv.
Regeringen skriver i den nu aktuella propositionen ingenting om detta, utan tar upp ett av de alternativ som regeringen för närvarande överväger vad gäller ny anslagsstruktur för budgetpropositionen. Hur riksdagens inflytande och möjlighet att utöva finansmakten påverkas konkret, så som utskottet har efterlyst, berörs inte.
Sammantaget anser jag att regeringen bör återkomma till riksdagen med en proposition som motsvarar de krav som försvarsutskottet, vid upprepade tillfällen, har ställt. Jag kan därför inte bifalla regeringens hemställan vad gäller inriktning av en förändrad styrning av Försvarsmakten, även om delar av propositionen går i rätt riktning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avslå regeringens förslag till beslut beträffande inriktning av en förändrad styrning av Försvarsmakten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till riksdagen med en proposition som motsvarar de krav som försvarsutskottet, vid upprepade tillfällen, har ställt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en redovisning som inför riksdagen redogör för hur – och efter vilka principer– försvaret är tänkt att föras och varför krigsorganisationen bör utformas på det sätt som regeringen föreslår,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en redovisning av de operativa principerna, en värdering av Försvarsmaktens styrka och svagheter samt ett därpå baserat förslag till vilka operativa försvarsförmågor i olika avseenden som bör prioriteras högre respektive lägre,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Försvarsmaktens olika operativa förmågor – och kostnader för dessa– vägs mot de uppsatta säkerhets- och försvarspolitiska målen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att stärka Försvarsdepartementet och att säkra möjligheterna för insyn och styrning av Försvarsmakten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insyn och inflytande över utveckling och anskaffning av försvarsmateriel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny anslagsstruktur för budgetpropositionen.
|
Annika Nordgren (mp) |