Under senare tid har flera naturkatastrofer inträffat där olika myndigheter tvistar om vem som har betalningsansvaret eller om någon över huvud taget har något betalningsansvar för skador som uppkommer till följd av naturkatastrofer.
Så har exempelvis varit fallet vid Göta älv. Där inträffar mellan tre och fem skred årligen, alltifrån mindre släppor till större skred där bebyggelse hotas. I samband med ett av de större skreden 1993 vid Agnesberg tillsatte regeringen en särskild utredningsman. Denne kom slutligen fram till att ingen verksamhet i eller kring älven kunde anses vara den direkta och enda orsaken till skredet och att det skulle ses som en naturolycka. Många inblandade parter som skyller ansvaret på varandra i det akuta skedet fördröjer insatser och ökar oron och osäkerheten hos de enskilt drabbade.
I Mellansverige och på västkusten har häftiga skyfall under senare tid orsakat översvämningar med skador på enskild egendom, där ansvarsfrågorna varit oklara. I norra Sverige har snabb snösmältning orsakat vårfloder med skador på såväl offentlig som enskild egendom. Så tog exempelvis vårfloden med sig bron över Marsån vid Fatsjöluspen i Vilhelmina kommun 1995. Eftersom vägen och bron var enskilda uppstod långa diskussioner om betalningsansvaret. Den enda familj som satt isolerad på fel sida om ån fick genomlida mycket osäkerhet och vånda innan finansieringen av en ny bro slutligen löstes.
För de enskilt drabbade vid rasen i Vagnhärad är oron och osäkerheten om vem som kommer att ta det ekonomiska ansvaret detsamma. Det förefaller självklart att det är staten som står ansvarig gentemot den enskilde när det inträffar naturkatastrofer. Så blir oftast också slutresultatet. Innan slutliga uppgörelser är färdiga uppstår emellertid mycket osäkerhet och oro för den enskilda. Ibland till och med fördröjs insatser på grund av tvister mellan och inom myndigheter om vem som skall göra vad. Räddningsverket står alltid för den akuta insatsen – men sedan ...?
I många andra länder, exempelvis i vårt grannland Norge, finns katastroffonder för att förbättra myndigheternas handlingskraft. Det är givet så att de statliga verken, ju mer pressade de blir av besparingskrav, får en minskad beredvillighet att utan extra ersättning åtgärda skador som uppkommit på grund av naturkatastrofer. Detta betyder i sin tur att enskilda människor kommer onödigt i kläm. Förutsättningarna för att inrätta katastroffonder bör utredas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att inrätta en katastroffond i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Ulla Löfgren (m) |
Elizabeth Nyström (m) |