Antalet utförda transporter ökar inom alla transportslag. Godsmängderna ökar och alltfler varor med innehåll som kan skada människor, egendom och den omgivande miljön förflyttas i en lång transportkedja från tillverkaren till slutanvändaren. Denna slutanvändare kan vara såväl en enskild konsument som en industri som för sin produktion behöver insatsvaror vars karaktär kan betecknas som farligt gods.
Klassificeringen av farligt gods omfattar i dag närmare 4 000 produkter och det åligger varje avsändare av en sådan produkt att i tillhörande fraktdokument ange vilken grupp/klass det avsända godset tillhör. Avsikten med denna information är dels att personer som hanterar godset skall göra detta på ett sätt som minimerar risken för att skador eller risker skall uppstå, dels att, om olyckor sker, räddningspersonal skall kunna göra sin insats på ett sådant sätt att fara för egen eller för annan person inte uppstår och att skadan inte förvärras genom ett felaktigt ingripande.
Vid den riksbekanta tågurspårningen i Kälarne under sommaren uppdagades bl.a. effekten av brister i informationen kring det gods som fanns i och på godsvagnarna. Enligt pressuppgifter inleddes räddningsinsatserna utan att fullständig information om innehållet i de olika vagnarna förelåg.
Klassificeringen av produkter sker i dag på internationell bas. Tillverkare, speditörer och transportföretag använder som underlag för märkning av frakthandlingar ett regelverk som genom sin omfattning ofta upplevs som ett hinder för rationell hantering. Ett nationellt databaserat system finns på marknaden, men då det brister i samordningen mellan de olika aktörerna på marknaden utnyttjas inte alla i systemet inneboende effekter.
Enligt vår mening borde hela kedjan, tillverkare/importörer, speditörer, transportörer, godsmottagare, larmcentraler, polis, räddningsorganisation och Räddningsverket vara anslutna till ett gemensamt datanätverk där man kan lagra alla uppgifter om det farliga godset och dess färdväg. Inträffar en olycka, på väg eller järnväg, kan varje intressent, via den centrala dataenheten, mycket snabbt skaffa fram den information om lastsammansättningen som finns upplagrad. Med hjälp av denna information kan en adekvat räddningsinsats påbörjas i samma ögonblick som larmet kommer in. Ett sådant datanätverk finns och utnyttjas i dag av de stora transportföretagen för att underlätta och effektivisera den interna hanteringen av det farliga godset. Nätet är dock inte sammanhållet eller ens tillgängligt för alla i transportkedjan berörda aktörer.
Enligt vår mening bör regeringen ge Räddningsverket i uppdrag att finna vägar för en samordning och ett samutnyttjande av det redan befintliga datanätverket. Slutmålet bör vara att i ett sammanhållet nätverk kunna lagra och förmedla den information som krävs för att snabbt kunna identifiera vilken typ av farligt gods som kan vara inblandat i en trafikolycka, en identifikation som sedan kan användas för att omedelbart vidtaga relevanta åtgärder på olycksplatsen. Då samordning och klassificering av farligt gods är harmoniserat inom EU bör regeringens strävan vara att få till stånd en samverkan mellan alla medlemsländerna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering och utnyttjande av lagrad information angående farligt gods.
|
Lars Björkman (m) |
|
|
Ulla Löfgren (m) |
Ola Karlsson (m) |