Försommaren 1997 föll stora regnmängder under en kort tid över norra Västerbotten och södra Norrbotten. Resultatet blev översvämningar med bortspolade broar och hus, raserade vägar och skador på åker- och skogsmark, anläggningar och byggnader.
Våren 1997 rasade ett jordområde i Vagnhärad ner i Trosaån. Några hus följde med i jordskredet medan andra hus i grannskapet rasade i värde på grund av naturkatastrofen.
Under snösmältningen våren 1995 blev vattenflödet i många norrlandsälvar extremt högt. Bland annat tog vattenmassorna i Marsån med sig en bro vid Fatsjöluspen varvid en familj isolerades och fick sin utfartsväg förlängd med tolv mil under de två år det tog att finansiera och uppföra en ny bro.
Detta är tre exempel på naturkatastrofer som drabbat enskilda människor, företag och regioner och förorsakat dessa stora ekonomiska skador förutom allt mänskligt lidande. Försäkringar täcker långt ifrån allt.
Kostnaderna för att åtgärda skadorna på de allmänna vägarna i samband med översvämningarna i Norr- och Västerbotten täcks från det ordinarie anslaget för vägunderhåll i regionen. Det får till följd att många andra angelägna underhållsåtgärder i andra delar av regionen får stå tillbaka. Jag tycker inte det är acceptabelt att kostnaderna för en naturkatastrof ska bäras endast av den drabbade regionen. De bör fördelas över hela landet.
Ägarna till de byggnader i Vagnhärad som fick sina hus helt eller delvis skadade vid jordraset blir ekonomiskt kompenserade via försäkringarna. Men ägarna till de hus som inte blivit skadade men som sjunkit drastiskt i värde genom närheten till rasområdet blir drabbade fullt ut av denna värdeminskning. Jag anser det icke acceptabelt att enskilda människor drabbas så hårt ekonomiskt av naturkatastrofer. Denna ekonomiska risk bör bäras av oss alla gemensamt.
När vårfloden i Marsån tog med sig bron i Fatsjöluspen tog det ett helt år innan återuppbyggnaden var finansierad och återuppförandet kunde igångsättas. Vägen är nämligen enskild och länsstyrelsens anslag för enskilda vägar räckte inte till för mer än en liten medfinansiering. De markägare som äger vägen via sin vägförening var alltså tvungna att finansiera resten själva. Flera delägare har små markinnehav och små möjligheter att klara en sådan extrautgift. Det tog således ett helt år innan pengar fanns till en ny bro och under tiden levde den isolerade familjen i ovisshet om deras utfartsväg i all framtid skulle vara tretton mil eller åter bli en mil med hjälp av en ny bro. Jag anser det helt oacceptabelt att enskilda människor helt oförskyllt ska drabbas på detta sätt av naturkatastrofer. Det måste vara allas vår uppgift att bära de ekonomiska följderna av naturens nycker.
En statlig katastroffond skulle kunna gå in och finansiera återställandet av skadade vägar, broar och dylika anläggningar oavsett ägarform. De ordinarie väganslagen i den drabbade regionen skulle således inte tas i anspråk för katastrofinsatser. Fonden skulle vidare kunna ersätta enskilda personers och företags ekonomiska förluster som förorsakats av naturkatastrof och som inte ersätts av försäkringar. Till exempel skulle fonden kunna erbjuda inlösen av de fastigheter vars värde sjunkit till följd av jordskred eller liknande. Inlösenpriset skulle vara värdet före katastrofen och ägarna skulle kunna erbjudas att bo kvar med hyresrätt ett antal år. Om fonden skulle finna det motiverat skulle den senare kunna begära skadestånd från någon som fonden anser varit medvållande till skadorna. Men den enskilda drabbade människan skulle veta att fonden omedelbart täcker de ekonomiska skadorna av naturens nycker.
I ett frågesvar har det ansvarige statsrådet Björn von Sydow inte avvisat tanken på en katastroffond i Sverige. Han anför att frågan om inrättandet av en statlig katastroffond är komplicerad och att frågan inte kan prövas förrän Statens räddningsverk utvärderat åtgärderna i samband med främst jordskredet i Vagnhärad. De ekonomiska konsekvenserna kommer att övervägas inom ramen för en sådan utvärdering anför statsrådet.
Naturskadefonder i olika utföranden finns enligt uppgift i Norge, Schweiz, Belgien, Kanada, Frankrike, USA, Österrike och Island. Enligt min uppfattning är det nu hög tid att införa en sådan fond även i Sverige.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättandet av en statlig katastroffond enligt motionens intentioner.
|
Torsten Gavelin (fp) |