Kustbevakningen är en operativt inriktad myndighet med hög närvaro till sjöss. Myndigheten utför en kombination av tull- och polisuppgifter till sjöss. Kustbevakningen har det nationella ansvaret för miljöräddningen till sjöss och medverkar i sjöräddningen, fartygsinspektionen och vid tillsynen av tillträdesförordningens efterlevnad. Verksamheten och organisationen är över huvud taget uppbyggd på samverkan med sådana huvudansvariga myndigheter som saknar eller har otillräckliga resurser för att själva verka till sjöss.
I budgetpropositionen för 1998, utgiftsområde 6 Totalförsvar (s. 15) gör regeringen bedömningen att den verksamhet som Kustbevakningen bedrivit under föregående budgetår har begränsat brottsligheten och ökat säkerheten till sjöss.
Ett viktigt instrument när Kustbevakningen utför sina uppgifter är lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP). Lagen tillkom i syfte att göra det möjligt för Kustbevakningstjänstemän att göra snabba ingripanden till sjöss i de fall polis inte är tillgänglig (prop. 1981/82:114).
I samband med att Kustbevakningen inrättades som egen myndighet 1988 skedde en översyn av de lagar och andra föreskrifter som vid den tiden ingick i generaltullstyrelsens lagövervakning. Översynen ledde till ett större antal författningsändringar, som dock främst var av formellt slag för att anpassa regelverket till att den nya myndigheten bildades. Exempelvis byttes ordet ”Tullverket” i olika böjningsformer ut så att polisuppgifterna och anknytande befogenheter reglerades i en i övrigt likalydande lag om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning, nedan förkortad LKP. Något mer samlat grepp togs inte i fråga om den rättsliga regleringen av den nya myndighetens uppgifter eller tjänstemännens befogenheter.
Sjöverksamhetskommittén har i betänkandet SOU 1996:41 utrett samordning och effektivisering av statens maritima verksamhet. Kommitténs överväganden och förslag behandlades i budgetpropositionen för 1997. I proposition 1996/97:1 uttalade regeringen bl.a.: Frågor om ytterligare utökade polisiära befogenheter för Kustbevakningen, möjligheter för Kustbevakningen att utfärda ordningsbot och en översyn av författningar m.m. som reglerar Kustbevakningens befogenheter kommer att bli föremål för fortsatt beredning. Riksdagen följde regeringens förslag.
Stora förändringar har skett i omvärlden på den korta tiden sedan Kustbevakningen kom till. Bland viktigare sådana kan nämnas inrättandet av en svensk fiskezon som medfört att området för fiskeövervakningen mer än fördubblades, Sovjets upplösning som lett till nya självständiga stater i Sveriges närområde, etablerandet av en svensk ekonomisk zon varigenom Kustbevakningens övervakning av bl.a. miljölagstiftningen till sjöss ytmässigt mer än fördubblats, medlemskapet i Europeiska unionen som radikalt förändrat förutsättningarna speciellt för gräns- och fiskekontrollen samt tillträdet till ändrade eller helt nya internationella konventioner varav FN:s havsrättskonvention förtjänar nämnas särskilt. När Sverige operativt tillträder Schengensamarbetet tillkommer ytterligare uppgifter i fråga om personkontrollen.
Förändringstakten i lagstiftningen i anslutning till dessa och andra händelser har varit hög och ibland föranlett helt nya regelverk, exempelvis om Sveriges ekonomiska zon. I andra fall har man valt att göra mer partiella ändringar för att anpassa lagarna till utvecklingen. Denna senare väg har valts i fråga om LKP som successivt fått ett geografiskt tillämpningsområde och vid flera olika tillfällen tillförts nya lagområden som skall ingå i Kustbevakningens polisiära övervakning till sjöss, nu senast skyddet av utrotningshotade djur- och växtarter.
Vi anser att tiden nu är mogen för en mer samlad översyn av de regler som styr Kustbevakningens lagövervakning och kontroll till sjöss. Målet bör vara att på ett klart, enhetligt och överskådligt sätt samla de fall då en Kustbevakningstjänsteman får utöva polisiära befogenheter, om möjligt i en enda lag.
Några frågor som särskilt bör uppmärksammas vid en sådan översyn, speciellt därför att de rymmer åtskilliga effektiviseringsvinster i samhällets brottsbekämpning, vore att låta Kustbevakningstjänstemän som genomgått viss kompetenshöjande utbildning
utfärda ordningsbot
genomföra delar av eller hela förundersökningar
ta alkoholutandningsprov
få polisiära befogenheter vid misstanke om brottsbalksbrott till sjöss.
Några motiv som i korthet kan anges för detta är följande:
Det finns utan tvekan olika gärningar av enklare beskaffenhet som begås till sjöss som kan lämpa sig mycket väl för att beivras genom ordningsbot. Exempel gavs redan i Åklagarutredningens betänkande (SOU 1992:61). Den sedan länge aktualiserade frågan bör lösas snarast.
I dag förekommer det, men i begränsad omfattning och efter åklagarens överväganden från fall till fall, att en kustbevakningstjänsteman ges i uppdrag att under åklagarens överinseende genomföra hela förundersökningen i mål där kustbevakningstjänstemännen genom sin yrkesverksamhet besitter särskild kunskap, exempelvis fiske- eller oljeföroreningsmål. Modellen bör kunna utvecklas. Detta skulle bl.a. öka effektiviteten genom att avlasta polis- och åklagarmyndigheterna hela eller delar av utredning m.m. kring brott till sjöss.
Vid brottsbalksbrott som båtstöld m.m. bör Kustbevakningens resurser tas i anspråk.
En fråga att uppmärksamma vid en översyn av LKP är Kustbevakningens befogenheter att verka i hamnar och på land i omedelbar anslutning till det egentliga operationsområdet som är till sjöss. Rätten att ingripa även när man inte fysiskt är till sjöss bör förtydligas. I dag framgår denna rätt av en lång och obruten praxis. Av rättssäkerhetsskäl borde frågan dock lagregleras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av lagstiftningen om Kustbevakningens polisiära uppgifter till sjöss.
|
Sverre Palm (s) |
Sten Östlund (s) |