Det finns idag cirka 425 konventionella ubåtar i 45 flottor i världen. Många stater planerar att förnya sina ubåtsflottor, andra ska för första gången anskaffa ubåtar. Denna utveckling är mycket oroväckande.
Ubåtsvapnet är mest känt ”som ett anfallsvapen”1 och det är lämpat för ”överraskningsattacker i fientligt vatten”2. Den amerikanska flottan uttryckte för några år sedan oro över att så många stater i tredje världen planerar att anskaffa konventionella ubåtar, som kan användas i olika konflikter. ”Vi förutser att det kommer att bli ett växande problem”, sade en representant för US Navy i Jane´s Defence Weekly3.
Ubåtar är ett mycket effektivt, och offensivt vapen i krig. De kan operera långt inne på en annan stats territorium, som en del i krigsförberedelser eller i ett anfallskrig.
”Hotet från konventionella ubåtar vid regionala konflikter ökar”, sade marknadschefen på Bofors Underwater Systems för tre år sedan till Försvarets Forum4. Han ville dock inte stoppa ubåtsupprustningen, utan såg istället en möjlighet att exportera antiubåtstorpeder.
I Sydostasien hotar en kapprustning med ubåtar. Både Singapore, Malaysia och Thailand överväger att köpa ubåtar, och de tävlar om att komma först. Kockums har fått tillstånd att försöka sälja sina ubåtar till samtliga dessa stater. Och med Singapore har de redan skrivit kontrakt om export av en äldre Sjöormenubåt, som tagits ur bruk från det svenska försvaret. Med tanke på ubåtarnas offensiva kapacitet och destabiliserande funktion, bör Sverige enligt Miljöpartiet de grönas uppfattning, helt upphöra med utveckling och med export av ubåtar.
Försvarets materielverk (FMV) började studera en framtida ubåtsgeneration 1991. Den militära forskningen är dyr. Studien – som genomfördes i nära samarbete med Kockums och Försvarets forskningsanstalt – kostade cirka 50 miljoner kr. Samtidigt förändrades den säkerhetspolitiska situationen.
Sveriges tolv ubåtar har tidigare haft två huvudfunktioner:
1: Ubåtarna ansågs vara en viktig del av kustinvasionsförsvaret, men så havererade Sovjetunionens/Rysslands flotta och risken för en kustinvasion blev försumbar, enligt den officiella bedömningen.
2: Ubåtarna ansågs också vara viktiga i jakten på främmande ubåtar. Så småningom tvingades dock den svenska marinen att konstatera att de senaste årens identifierade ”ubåtar” hade utgjorts av däggdjur.
Sveriges säkerhetspolitiska situation förändrades alltså, och behovet av ubåtar avtog drastiskt. Ändå beslöt riksdagen 1992 att Sverige skulle behålla tolv ubåtar och att Ubåt 2000 bör ”utvecklas för att efter sekelskiftet kunna ersätta utgående ubåtar”. Skälet till den fortsatta ubåtssatningen var uppenbar: Att trygga jobben och kapaciteten att tillverka ubåtar vid Kockums i Malmö.
Våren 1994 uppgav en representant för FMV att nästa beslut om Ubåt 2000, projekteringen där man ritar ubåten, skulle tas tidigast om ett år. Studiearbetet skulle först presenteras för chefen för marinen och för överbefälhavaren, som skulle lämna ett förslag till regeringen. Trots att studien ännu inte avslutats beslöt regeringen den 11 augusti 1994 att ge Kockums ytterligare 120 miljoner kr för fortsatta studier och för projekteringen av Ubåt 2000. Det betydde att olika regeringar nu hade satsat sammanlagt cirka 170 miljoner kr på nya ubåtar, som det inte fanns behov av.
Försvarsberedningen föreslog i rapporten Totalförsvarets utveckling och förnyelse (Ds 1995:51) att den svenska ubåtsflottan skulle reduceras från tolv till sju ubåtar, vilket skulle omöjliggöra Ubåt 2000. Regeringen föreslog i försvarspropositionen hösten 1995 att Sverige ska ha ”högst nio”. Det tolkades av vissa som att regeringen öppnade dörren för en framtida beställning av två st Ubåt 2000. Detta dementerades dock av både Anders Svärd (c) och Britt Bohlin (s) i riksdagen. I försvarsbeslutet 1996 slog riksdagen fast att Sverige skall ha 9 ubåtar, varav två i materielberedskap.
Det betyder att marinen, med nuvarande inriktning, inte har behov av ytterligare ubåtar under cirka 25 år. En modern ubåt har, om den moderniseras, en livstid på cirka 40 år. Enligt vad FMV planerade 1992 skulle de moderniserade Sjöormenubåtarna tjänstgöra i 42 år.
Om några år kommer den svenska marinen att ha: tre helt moderna Gotlandsubåtar, som kan vara i tjänst till någonstans mellan 2030 och 2040, fyra Västergötlandsubåtar, som togs i bruk mellan 1987 och 1990 och som kan vara i tjänst till någonstans mellan 2025 och 2030, samt två Näcken- eller Sjöormenubåtar i materielberedskap. Detta betyder att det, med nuvarande beslut om sju ubåtar i aktiv tjänst, kommer att dröja minst 25 år innan Sverige får ett behov av nyanskaffning av ubåtar. Vi kan också konstatera att Sverige idag är en stormakt i Östersjön beträffande militär kapacitet, inte minst på ubåtssidan.
Trots detta är regeringen inte beredd att avbryta utvecklingen av ubåt Viking!
Det argument som har förts fram i den ringa debatt som har varit kring ubåtarna är att det inte kan uteslutas att Sverige någon gång i en avlägsen framtid får behov av ytterligare ubåtar. Med det argumentet för materielprojekt skulle hela anpassningsfilosofin (för att inte tala om inriktningskonceptet) som försvarsbeslutet bygger på, vara omkullkastat!
Studiefasen av ubåt Viking måste avbrytas. Projekteringen får inte inledas. Den miljardrullning som en anskaffning skulle innebära, måste förhindras!
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avbryta projektet ubåt Viking.
|
Annika Nordgren (mp) |
|
|
Elisa Abascal Reyes (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Eva Goës (mp) |
Barbro Johansson (mp) |
Gotab, Stockholm 1997
| [1] | Ulf Samuelsson, Under svenskt flagg nr 2/1995, sid 10 |
| [2] | Kockums marknadschef Perti Kinnunnen, The Muslim, den 24 januari 1994 |
| [3] | 7 april 1990 |
| [4] | Augusti 1993 |