Riksdagen beslutade i februari 1989 att försvarets samtliga yrken skulle vara öppna för både män och kvinnor. I september 1997 uppgick antalet kvinnliga officerare till 319, motsvarande knappt 2 procent av samtliga yrkesofficerare. Målet är att Försvarsmakten skall ha 500 kvinnliga officerare år 2001.
Under värnpliktsåret 1996/97 gjorde 165 kvinnor värnplikt. Ungefär 100 tjänstgjorde som befäl i syfte att senare söka sig till officershögskolan.
Enligt en rapport, ”Undersökning av värnpliktiga kvinnors situation i Försvarsmakten 1996/97”, framgår att många kvinnor hoppar av värnplikten trots att de sökt sig till det militära av fri vilja. Hur många som hoppat av utbildningsåret 1996/97 anges inte i rapporten.
Avhoppen är vanligast under två perioder under utbildningstiden. Den första infaller under första och andra månaden och anses bero på att de kvinnliga värnpliktiga inte varit tillräckligt mentalt förberedda. Författaren av rapporten gör bedömningen att det är under denna period som de flesta fall av trakasserier mot kvinnliga värnpliktiga grundläggs.
Den andra perioden inträffar från den fjärde till den sjunde månaden. Då beror avhoppen på skador och vantrivsel. Skadorna rör rygg, höft, knän och fötter. Vantrivseln beror bl.a. på svårigheter med manliga värnpliktiga och med befäl.
I dagspressen har upprepade gånger beskrivits de kvinnliga värnpliktigas problem. De bilder som där växer fram när kvinnliga värnpliktiga berättar om sin värnplikt är både positiva och negativa.
Min uppfattning är att de negativa beskrivningarna är väsentligt fler än de positiva. Rapporten om de många avhoppen stöder denna uppfattning.
Redovisningar av vilka åtgärder av administrativ karaktär som Försvarsmakten vidtagit för att finna goda samarbetsformer mellan såväl kvinnliga och manliga värnpliktiga som mellan kvinnliga och manliga befäl ger en positiv bild.
Överbefälhavarens och chefens för armén m.fl. officerares policyuttalanden är mycket tydliga och ger en klar viljeinriktning.
Att det trots detta sker många avhopp är varken bra för Försvarsmakten eller för de kvinnor som lämnar utbildningen.
Av allt att döma är det i nära, täta dagliga relationer under tjänstetid, såväl som fritid, som konfrontationer uppkommer. Konfrontationer i vilka de manliga värnpliktiga oftast – i numerärt överläge – trakasserar sina kvinnliga kolleger.
Skälen till den brist på respekt och aktning för de kvinnliga kollegerna som trakasserierna avslöjar är säkert många. Dessa får de många samverkansgrupperna, nätverken och mentorssatsningarna klarlägga efter hand som erfarenheter vinns.
I ett avseende synes det uppenbart att riksdagen bör anvisa kompletterande direktiv till Försvarsmakten. Det gäller boendet under utbildningen. Enligt uppgift delar manliga och kvinnliga värnpliktiga logement och hygienutrymmen.
Förvånansvärt är att Försvarsmakten inte ordnat separat boende för kvinnliga respektive manliga värnpliktiga i och med att det ursprungliga beslutet togs 1989. Särskilt som man i den debatt som föregick beslutet dryftade bl.a. den problematiken. Lika förvånande är att man, sedan trakasserierna framkom, inte ägnat denna fråga någon uppmärksamhet, trots att massmediernas fokusering i hög grad rört boendevillkoren.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om separat boende för kvinnliga respektive manliga värnpliktiga.
|
Stig Grauers (m) |