Motion till riksdagen
1997/98:Fö223
av Lennart Rohdin och Eva Flyborg (fp)

Totalförsvarsplikt


Folkpartiet har sedan sitt landsmöte 1977 verkat för införande av en totalförsvarsplikt, gemensam för militärt och civilt försvar. I försvarsutredningar och i riksdag var partiet under hela 1980-talet ensamt om att verka för en totalförsvarsplikt. Partiet riktade under lång tid stark kritik mot det dåvarande värnpliktssystemet, som innebar att långt fler män togs in till utbildning än som krävdes för omsättning av en modern krigsorganisation.

Hundratusentals unga har sedan andra världskriget ålagts en värnplikts­tjänstgöring som sedan inte följts av en krigsplacering. Att armén efterhand fick allt större obalans mellan numerär och kvalitet hade till stor del sin grund i en ålderdomlig fixering vid ett stort antal soldater, som sattes före modern utrustning och rationell utbildning. Armén fick efterhand så stora brister ifråga om rörlighet, skydd och eldkraft att både dess interna och externa trovärdighet sjönk kraftigt. Folkpartiets krav om en mindre men effektivare armé gick hand i hand med kraven om införande av en totalförsvarsplikt.

Samtidigt som det militära försvaret utbildade långt fler än som behövdes för dess uppgifter, var civilförsvaret – den krigstida räddningstjänsten – en personal­­mässigt starkt föråldrad och dåligt utbildad organisation. Direkt­utbildning till civila uppgifter ansågs strida mot den ”allmänna värnplikten”. De män som överfördes till civilförsvaret, oftast efter avgång ur värn­pliktssystemet vid 47 års ålder, gavs ingen utbildning avpassad för de fysiskt och psykiskt krävande uppgifterna inom räddningstjänsten.

Det svenska värnpliktssystemet var genom sitt slöseri med resurser utmanande för skattebetalarna. Det var vidare kränkande för individen genom att många togs in för en utbildning som inte behövdes. Slutligen ledde lagstiftningen om vapenfri tjänst till kränkningar av enskildas sam­veten och resulterade i ett antal fängelsestraff.

I försvarsbeslutet 1992 slog riksdagen fast principen om totalförsvarsplikt och uttalade att utbildningen av pliktpersonal ska styras av behoven och inget annat. De krav som Folkpartiet länge varit ensamt om fick plötsligt en bred politisk anslutning i den parlamentariska pliktutredningen som arbetade 1991–1992. Den nya lagstiftningen, grundad på principerna från plikt­utredningen, infördes genom riksdagsbeslut i december 1994, då riksdagen fattade beslut med anledning av propositionen 1994/95 angående total­för­svars­plikt. Där slogs fast: ”Hur många människor som skall skrivas in med plikt och hur lång utbildning de skall genomgå skall styras av behovet av pliktpersonal under höjd beredskap. Med andra ord skall behovet av personal och att lösa det militära och civila försvarets uppgifter i krig styra inskrivning och utbildningstid.”

Folkpartiet hälsade med stor tillfredsställelse att den så länge eftersträvade reformen blev verklighet. I partiets motion hösten 1994 uttalades att ”Principen om totalförsvarsplikt kan sägas innebära den viktigaste förnyelsen sedan 1901 att avskaffa indelningsverket och basera försvarets personal­försörjning på värnplikt.” Det beslutet hade föregåtts av mer än 40 års plädering för värnplikt, med liberaler som Viktor Rydberg, August Blanche, S A Hedlund, Adolf Hedin och Julius Mankell som starkt pådriv­ande. Flera var samtidigt centralgestalter i den svenska rösträttsrörelsen.

Det ligger ingen motsättning i att liberaler var främsta pådrivare för ett värnpliktsförsvar och att efterföljande liberaler sedan under lång tid ensamma verkat för ett förändrat system. För hundra år sedan avgjordes försvarskraften till stor del av antalet soldater och gevär. Den tekniska utvecklingen har gjort att avvägningen mellan soldater och utrustning nu måste vara en annan. Med utvecklingen de senaste åren har modern elektronik och databehandling givit helt nya förutsättningar för snabba stridsförlopp med mycket hög precision. Det moderna samhället är på ett helt annat sätt än det gamla beroende av att en lång rad civila funktioner kan vidmakthållas även i krig.

Principerna bakom riksdagsbeslutet om totalförsvarsplikt undergrävdes ganska snart från såväl myndighetshåll som från olika politiska grupperingar. Det talades återigen som om den ”allmänna värnplikten” skulle innebära att så många män som möjligt skulle militärutbildas. I debatten både före och efter riksdagsbeslutet angavs alternativet till den "allmänna värnplikten" vara en "yrkesarmé". Denna argumentation förnekar möjligheten av en total­försvars­plikt av det slag som Folkpartiet länge pläderat för och som riksdagen ställt sig bakom genom besluten 1992 och 1994. Ett heltids­tjänstgörande ”yrkesförsvar” är av ekonomiska och andra skäl knappast ett reellt alternativ i ett land med Sveriges folkmängd och militärpolitiska läge. Det enda på sikt rimliga alternativet vore möjligen ett mobiliseringsförsvar baserat på frivilligt uttagna reservister.

Det är därför mycket tillfredsställande att försvarsutskottet enhälligt inför 1996 års försvarsbeslut vidhöll grundtanken att krigsorganisationens behov ska styra pliktuttaget, såsom denna princip lagts fast i lagen om total­försvarsplikt. De tre huvudprinciperna bakom totalförsvarsplikten kan sägas vara att pliktsystemet ska gälla både militära och civila delar av total­försvaret, att för utbildning ska endast tas ut så många som erfordras för krig, beredskap eller katastrofer och att uppgiften ska styra utbildningens längd.

Inom ramen för dessa grundprinciper blir det sedan fråga om att tid efter annan anpassa tillämpningen av dem. Förändrad hotbild liksom tekniska och andra förändringar i samhälle och olika delar av totalförsvaret gör att såväl antalet pliktutbildade som innehållet i deras utbildning rimligen kommer att variera över tiden. Grundprinciperna kan dock tillämpas, oavsett om utbildningen kommer att omfatta en majoritet av befolkningen (vilket hittills aldrig varit fallet i Sverige) eller mindre delar av den.

Regeringen har nyligen beslutat att tillämpningen av totalförsvarsplikten skall bli föremål för en ny parlamentarisk utredning. Denna bör bygga på en klar och konsekvent tillämpning av grundprinciperna bakom totalförsvars­plikten. Däremot kan det finnas skäl att utredningen granskar mer praktiska tillämpningar och organisationsfrågor. Behovet av nya utbildningar inom olika funktioner inom de civila delarna av totalförsvaret kan kanske behöva särskilda försök och överväganden.

Hade riksdagen 1982 inte sagt nej till Folkpartiets förslag om total­försvarsplikt och direktrekrytering också till civila funktioner, skulle vi idag 15 år senare med 3 000 utbildade per år kunnat ha 45 000 utbildade i räddnings­tjänst, med en jämn åldersfördelning av 20–35-åringar. En genom­snitts­kommun skulle då ha 160 sådana grundutbildade i räddningstjänst, vilket självfallet vore en stor tillgång både i krig och vid fredstida katastrofer eller andra påfrestningar. Det tar tid att på ett rationellt sätt bygga upp en sådan organisation. Att på kort tid bygga upp motsvarande antal, t ex genom att utbilda 9 000 per år under fem år för att sedan tvingas lägga utbildnings­organisationen i malpåse i tio år, vore ingen bra lösning.

Vi vill som följer i 25 punkter ange principer och förhållanden som enligt Folkpartiets mening bör kunna ligga till grund för den fortsatta synen på totalförsvarsplikten och därmed också för det utredningsarbete som beslutats.

1. Flexibiliteten i totalförsvarsplikten. Totalförsvarsplikten ger, genom att i princip (vid könsneutral tillämpning) ha hela befolkningen som rekryterings­underlag, maximala möjligheter att i varje läge på ett rationellt sätt kunna tillgodose kvantitativa och kvalitativa krav i totalförsvarets personal­försörjning. Olika delar av totalförsvaret konkurrerar därmed på samma villkor om kunskaper och färdigheter bland befolkningen. Det bör minska utrymmet för revirtänkande. Totalförsvarsplikten kan bättre än något annat system ge en bra personalförsörjning, oavsett försvarskostnader och oavsett hur fördelningen av personal skiftar mellan militära och civila behov.

2. Faran med rigida principer. I stark kontrast till totalförsvarspliktens principer står tanken att vapenutbilda alla män. Med en sådan tillämpning av ”allmän värnplikt” styrs den militära grundutbildningen inte av försvars­mässiga överväganden utan med 20 års fördröjning av det årliga antalet födda gossebarn. Det är ungefär lika rationellt som att koppla skolväsendet eller pensionssystemet till den svenska älgstammens utveckling. Den rigida synen på den ”allmänna värnplikten” innebär dessutom, vilket erfarenheten visar, att vi får stora brister i civila funktioner.

3. Nej till resursslöseri. Stora belopp har slösats bort genom att många tusen fler värnpliktiga genom åren tagits in för utbildning än som behövts för omsättning av krigsorganisationen, såväl genom att en del värnpliktiga inte alls krigsplaceras och att andra endast krigsplaceras under ett fåtal år. Att staten ansett sig ha råd med detta inom sitt eget största verksamhetsområde framstår som extra stötande i betraktande av att kommuner och landsting samtidigt har stora svårigheter att klara sina uppgifter inom vård och omsorg. Att utbilda en värnpliktig kostar 100 000–200 000 kronor per soldat beroende på utbildningsinnehåll. Detta slöseri inom en nästan helmanlig verksamhet står i stark kontrast till hur kvinnodominerade verksamheter klämts hårt under senare år. Vad anser regeringens jämställdhetsansvariga om försvarets utbildningsvolymer?

4. Respektera den enskilde. Det är i grunden ett maktövergrepp att med tvångslag kalla in enskilda personer till utbildning som inte erfordras för krigsplacering av vederbörande. Att detta kunnat pågå under så lång tid är kanske en återspegling av att Sverige sedan århundraden utmärkts av att offentlig makt prioriterats före enskildas integritet. Okynnesintagning av värnpliktiga är samma andas barn som statskyrkosystem, tvångssterilisering och statligt blankettraseri.

5. Undvik social utstötning. Inte ens teoretiskt vore målsättningen att vapen­utbilda alla män riktig. Erfarenheten har visat att många inte haft förutsättningar att genomföra utbildningen. En ganska stor grupp av de värnpliktiga som tagits ut för utbildning tvingas av olika skäl avbryta den. De som inte tas ut i ett system med ”allmän värnplikt” får ett slags officiell stämpel om att vara mindre användbara. Detta var kanske inget stort problem när vi hade full sysselsättning, men idag skulle ett sådant system ytterligare försvåra de icke uttagnas möjlighet att få arbete. Skolans och värnpliktens utslagningsmekanismer adderas till varandra och kan ge svåra handikapp på arbetsmarknaden.

6. Fel att ”höja ribban” för uttagning. Risken för att pliktsystem ger sociala utslagningsmekanismer blir större ju större andel av en årskull som tas ut. Då 90 procent av alla män tas ut skapas intrycket att resterande 10 procent utgörs av personer som är mindre användbara också i yrkeslivet. Då bara 30 procent tas ut tror knappast någon att 70 procent är defekta i något avseende. För att ytterligare minska denna risk bör det klart utsägas att de som tagits ut inte utgör någon ”elit”. Pliktutredningen lade stor vikt vid detta och avfärdade dåvarande försvarsministerns tankar om att ”höja ribban” för att den vägen få ner antalet värnpliktiga. Pliktutredningen var mycket angelägen om att utbildningsreserven ska innehålla ett tvärsnitt, alltså personer längs hela skalan av kvalifikationer till olika uppgifter. Utbildnings­reserven ska kunna avse alla typer av befattningar. Den som ingår i reserven ska inte kunna ses som kvalitativt sämre.

7. Ekonomisk och rationell personalförsörjning. Att utbilda en person för uppgifter i ett krigsförband eller en undsättningsenhet kostar mycket. För stridande delar av fältförband har sedan länge tillämpats åttaåriga omsätt­nings­tider, medan andra delar av förbanden har längre omsättningstider. Efter tiden i fältförband står värnpliktiga i personalreserv för samma förband och överförs därefter till territorialförsvaret. ”Förbandsomsättningen” och organisationens storlek avgör hur många som behöver grundutbildas. Arméns 13 brigader med 5 500 man vardera ger vid åtta års genomsnittlig omsättning ett årligt utbildningsbehov av knappt 9 000 värnpliktiga. Lägger man till en del andra direktrekryterade fältförband plus reserver och avgångar under utbildning får man ett årligt behov kanske strax över 12 000. Tillsammans med personalomsättningen för marinens och flygvapnets förband bör det för den samlade försvarsmakten ge en grundutbildnings­kontingent på omkring 15 000 personer. Det är ungefär hälften av det behov som försvarsmyndigheter och departement brukar presentera.

8. Använd de redan utbildade först. Senare års minskning av krigs­organisa­tionen gör att den idag och ett antal år framåt har en yngre bemanning än någonsin. De närmaste åren bör därför en neddragning av grundutbildningen göras genom att ta tillvara redan utbildade. De senast utbildade årskullarna vid nedlagda brigader i Umeå, Gävle, Örebro, Linköping, Borås, Uddevalla, Växjö och Kristianstad bör tas tillvara för bemanning av kvarvarande förband. I stället för att utbilda en ny bataljon för att ersätta värnpliktiga utbildade åtta år tidigare tar man i anspråk de värnpliktiga som för ett eller två år sedan utbildades för ett förband, som sedan dess lagts ned. Fredstida utbildningsförband som på detta sätt frigörs under något år kan under tiden användas för planläggning, fortsatt befälsutbildning, kunskapsuppbyggnad, materielkontroll m.m. Uppgifter av detta slag kommer lätt i kläm, då den årliga förbandsutbildningen tar nästan alla krafter i anspråk.

9. Målet ska styra utbildningstiden. Strävan bör vara en effektiv utbildning som kan hålla nere utbildningstiderna samtidigt som utbildningsmålen kan uppnås. Det är fel att beordra någon att utföra uppgifter som vederbörande inte är utbildad för.

10. Militär korttidsutbildning inte aktuell förrän bortåt år 2020. Folkpartiet har sedan länge hävdat att man bör anpassa utbildningstider till utbildningsmål. Mycket tyder å ena sidan på att utbildningstiden inte riktigt räcker till för att ge allsidigt användbara fältförband. Det är å andra sidan svårt att motivera att förplägnadsvärnpliktiga ska ha längre utbildningstider än värnpliktiga med kvalificerade stridsuppgifter. Studier har visat att det bör vara möjligt att ge t ex bevakningsförband en målinriktad utbildning och klara den på betydligt kortare tid än som krävs för anfallsuppgifter. I praktiken behöver man inte ta ställning till detta förrän strax före år 2020. Till dess finns ett överskott av soldater i åldrarna 20–40 år med betydligt längre grundutbildning, som bör tas i anspråk innan man börjar grundutbilda för bevakningsuppgifter. Därför saknas likaså anledning att de närmaste 20 åren korttidsutbilda för krigsplacering i hemvärnet.

11. Nej till tvångsuttagen statlig arbetskraft. Totalförsvarsplikt – i princip en tvångslag – ska inte användas för uttagning till annan utbildning och tjänstgöring än som motiveras av uppgifter i krigstid, beredskap samt katastrofer och svåra påfrestningar i fredstid. Det är principiellt fel att se pliktuttagna som billig arbetskraft åt staten eller andra för att lösa uppgifter inom t ex vård eller naturskydd. Arbete ska betalas i vanlig ordning, med företag och anställda under normala regler för upphandling, arbetsrätt m.m. Pliktuttagna ska inte användas för fredstida handräckningsuppgifter.

12. Förenkla mönstringsförfarandet. Mönstring och uttagning ska göras rationellt. Det finns skäl att ifrågasätta det svenska systemet med tvådagars­förrättningar. Danmark har ett system med betydligt mindre tidsåtgång och kostnader. En fungerande öppenvård gör det naturligt att individens husläkare skulle kunna leverera de medicinska uppgifter, som behövs inför prövningen utom i fråga om specialundersökningar t.ex. för flyg- eller ubåts­tjänst. Inskrivningsläkaren upprepar idag ofta redan gjorda undersökningar.

13. Ta stor hänsyn till individens egen önskan. Vid uttagningen bör individens egen önskan tillmätas stor betydelse. Motivation betyder mycket för att nå ett bra resultat av utbildningen. Den enskilde själv känner bäst sina egna intressen och färdigheter. Även till utbildning som kräver fysisk styrka bör man i valet mellan två individer som båda klarar de fysiska kraven välja den med ett klart intresse av att få genomgå utbildningen. Så har man i Danmark med goda erfarenheter tillmätt individens egen önskan stor betydelse. Erfarenhet från all utbildning visar också att bra resultat främjas av intresse för uppgiften.

14. Ingen vapenutbildning till våldsbenägna. Från principen att för plikt­utbildning i första hand ta ut personer som själva vill, måste undantag göras när man har anledning att misstänka att vapen- eller sprängutbildning kan missbrukas. Om alla tas ut med ”allmän värnplikt” riskerar i högre grad vapenutbildning att ges också till våldsinriktade och kriminella personer. I ett läge då bara en del av en åldersklass ges vapenutbildning måste samhället så långt möjligt se till att inte vapenutbilda sina egna fiender. Militär utbildning har vid flera tillfällen under senare år missbrukats av våldsmän och rånare. Hur rättsväsendets och socialtjänstens kunskap ska kunna delges inskrivnings­myndigheterna har givetvis viktiga integritetsaspekter. Plikt­utbildning för vapenbruk får emellertid inte ha sämre varningssystem än för erhållande av vapenlicens eller hemvärnstjänst.

15. Totalförsvarets bristgrupper bör inte tas ut för andra uppgifter. Det civila samhället är sårbart i krig och svåra påfrestningar. En rad yrkesgrupper kommer inte att räcka till när behoven av deras insatser ökar kraftigt. Medicinal- och vårdpersonal, transportpersonal och rader av experter blir nyckelpersoner. Den minskade byggarbetarkåren är sannolikt en flaskhals i ett läge då man snabbt vill förstärka fysiskt skydd i många byggnader. Det är olyckligt om nyckelgrupper i det civila samhället tunnas ut till följd av inkallelser till militära enheter eller räddningstjänsten. Vid uttagning till pliktutbildning bör man därför systematiskt söka undvika att ta i anspråk personer som genomgår eller genomgått utbildningar som pekar fram mot sannolika bristyrken i beredskapslägen.

16. Olyckligt med stora regionala skillnader i uttagningen. Inför att man inte tar in fler till utbildning än som krävs för krigsorganisationen begärde ÖB att i princip få grundutbilda alla vapenföra män i Norrland och på Gotland. Lokalrekrytering i dessa områden skulle ge operativa fördelar. Pliktutredningen menade att denna faktor endast bör vägas in som en av flera vid beslut om en person ska tas ut eller inte. Dels finns för civila totalförsvarsfunktioner ett motsvarande behov av att kunna verka snabbt och med yngre personal, t ex inom räddningstjänsten. Dels skulle ett system där sannolikheten för att tas ut till pliktutbildning till stor del styrs geografiskt kunna leda till att människor av det skälet söker sig bort från dessa regioner helt på tvärs mot regionalpolitiska önskemål.

17. Reskostnader ska inte starkt styra uttagningarna. Som redovisats anförde ÖB operativa skäl för att ta ut långt större andel i Norrland än i andra delar av landet. I stället görs nu samma sak med hänvisning till reskostnader. Sannolikheten att tas ut till lång plikttjänst visar sig vara mycket större i Norrland än i resten av landet, och särskilt låga tal anges för västkusten. En redovisning visar att 31 procent undantas längs västkusten, 28 procent i Sydsverige, 10 procent i Mälardalen, 3,6 procent i Bergslagen men bara 1,7 procent i Norrland. Denna drastiska snedfördelning måste rättas till. En viss hänsyn kan tas till reskostnader, och det ligger väl också nära till hands att fler anger eget intresse för utbildning när man bor nära ett utbildningsförband. Men det är fel att låta resfaktorn bli så dramatiskt styrande. Sverige är ett avlångt land, och det medför resbehov också inom den verksamhet som styrs av totalförsvarsplikten. Det är orimligt att låta reskostnaderna få styra uttagningen på ett sätt som gör att andra, i grunden viktigare, faktorer trängs i bakgrunden.

18. Könsneutral uttagning. Vid uttagning till militär eller civil totalför­svars­utbildning inom ramen för totalförsvarsplikt och där stor hänsyn tas till den enskildes önskemål finns inte längre anledning att behandla män och kvinnor olika. Där en civil utbildning hos individen är av stort värde som grund för en totalförsvarsplacering finns heller ingen anledning att göra skillnad mellan könen.

19. Pliktutbildningens civila meritvärdering. De som gör uppoffringen att genomgå en värnplikts- eller civilpliktsutbildning bör så långt möjligt få till­godo­räkna sig relevanta utbildningsmeriter. Totalförsvaret måste snarast öka ansträngningarna att lösa frågan om meritvärdering. Detta är viktigt för att öka motivationen att genomgå pliktutbildning, men framför allt för att skapa så goda villkor som möjligt för dem som gör uppoffringar till nytta för totalförsvaret.

20. Ekonomisk ersättning vid pliktutbildning. Färre uttagna ökar såväl anledning som möjligheter att ge bättre ekonomisk ersättning. Det ligger inget egenvärde i att ha låga ersättningar till personer som tas ut med pliktlag. Motivation och utbildningsresultat påverkas säkerligen negativt om ersättningarna är alltför låga. När man bara tar ut så många som behövs till utbildning kan man också ge rimligare ekonomisk ersättning.

21. Jämställt yrkesliv ger bättre beredskap. I det gamla systemet med en stor del av den manliga arbetskraften inkallad i krigsorganisationen, var risken stor att inkallelserna mer eller mindre skulle paralysera civila verk­sam­heter, genom att arbetskraft och nyckelpersoner försvann. Den drastiskt ökade kvinnliga förvärvsintensiteten ger större robusthet åt olika samhälls­funktioner. Mer eller mindre helmanliga verksamheter är fortfarande mer sårbara, men den minskade militära krigsorganisationen har nästan halverat det antal män som försvinner ur yrkeslivet vid mobilisering. Detta gör att det civila totalförsvarets personalförsörjning förbättrats. Ju mer en beredskapsmässigt viktig verksamhet får behålla sin fredstida personal, desto mindre blir behovet att komplettera med personal uttagen genom pliktlag eller genom frivilligavtal. Det ökar kvaliteten och därmed styrkan hos totalförsvaret.

22. Fortlöpande anpassning till behovet av civil pliktutbildning. De civila delarna av totalförsvaret kan till största delen bygga på ordinarie arbetskraft. Där finns en kompetens och kontinuitet som inte kan skapas med pliktpersonal och frivilligpersonal. Denna bör i huvudsak ses som komplettering för att i vissa funktioner höja kapacitet och uthållighet. Sammantaget rör det sig om stora och komplexa verksamheter. Det är inte möjligt att för lång tid låsa antal och utbildningstider ifråga om civil pliktutbildning. Därför behövs en fortlöpande prövning av vilka civila totalförsvarsuppgifter som behöver ett visst tillskott av särskilt utbildad personal för krig och fredstida påfrestningar.

23. Totalförsvarsplikt ger god tillväxtförmåga. Totalförsvarplikt ger ett totalförsvar med inbyggd tillväxtförmåga. Genom pliktlagen undviker man det som hänt länder som tvingats återinföra det inför eller efter krigsutbrott. Utbildningsreserven ger stor tillväxtförmåga på kort sikt, då man redan kartlagt personer att tas ut för utbildning.

24. Konkurrensen om ”nyckelpersonal”. Totalförsvarsplikten gäller inte bara utbildningen till olika befattningar. Den tidigare personellt mycket stora försvars­makten i kombination med stela rutiner för att få loss militärt krigsplacerad personal av stor betydelse för civila verksamheter ledde till att många civila verksamheter sannolikt skulle ha fungerat dåligt i ett beredskapsläge. Pliktlagen och pliktverkets uppgifter ifråga om både militär och civil personal gör att förutsättningarna för en mer rationell hantering i fall där det råder konkurrens om "nyckelpersoner" bör bli betydligt bättre än hittills.

25. Bejaka besluten om totalförsvarsplikt. Totalförsvarsplikten enligt riks­dagens beslut 1992 och 1994 möjliggör stora förbättringar inom både de civila och militära delarna av totalförsvaret. Totalförsvarsplikten är både som princip och rent praktiskt långt överlägsen den gamla ordningen och måste slutgiltigt ges fullt genomslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översynen av pliktsystemet för totalförsvarets civila och militära delar.

Stockholm den 6 oktober 1997

Lennart Rohdin (fp)

Eva Flyborg (fp)