1 Sammanfattning
2 Säkerhetspolitiken
2.1 Kraftfullt samarbete
2.2 Den militära säkerheten
2.3 Vilket är alternativet?
2.4 Ryssland
2.5 Östersjöområdet
3 Sveriges vägval
3.1 Förhållandet till Nato
3.2 Betydelsen av ett starkt försvar
4 Säkerhetspolitiska slutsatser
5 Sveriges försvar
5.1 Ett framtida krigs karaktär.
5.2 Den militärteknologiska utvecklingen
5.3 En defensiv strategi med offensiv förmåga
5.4 Förmåga till samverkan
5.5 Anpassningsåtgärder
6 Det militära försvaret.
6.1 Försvarets ledning och styrning
6.2 Materielprocessen
6.3 Markstridskrafter
6.4 Sjö- och kustförsvarsstridskrafter
6.5 Flygstridskrafter
7 Personalfrågor
7.1 Fast anställt befäl
7.2 Totalförsvarsplikten
8 Frivilliga i försvaret
9 Ekonomi
10 Hemställan
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld motiverar inte den nedrustningspolitik som Socialdemokraterna bedriver med stöd av Centerpartiet. Möjligheterna att säkra fred och frihet i vår del av Europa är större än på länge men det ställer också krav på en genomtänkt och tydlig säkerhetspolitik och på ett starkt svenskt försvar. Svensk säkerhetspolitik måste ha en klar europeisk identitet och Sverige bör därför delta i varje del av det europeiska freds-, säkerhets- och samarbetsprojekt som nu växer fram. Ett svenskt medlemskap i Nato är på sikt en naturlig utveckling men tidpunkten för inträde bestäms av många olika faktorer. Det handlar snarare om en successiv infasning än om ett snabbt beslut om medlemskap.
Den svenska försvarsdebatten har traditionellt givit ringa utrymme för den militära faktorns betydelse också i fred och kris. Sverige har traditionellt sett militära medel som något som enbart har betydelse och kan komma till användning i händelse av att neutraliteten bryts och Sverige utsätts för väpnat angrepp. Denna verklighetsbild börjar ge vika för en syn på betydelsen av militär förmåga som ligger närmare den övriga världens. Militära medel har betydelse i en rad tänkbara situationer som kan inträffa före eller isolerat från ett väpnat angrepp mot vårt land. Denna typ av kriser måste kunna hanteras.
De direkta militära hoten mot Sverige är i dag begränsade. Det svenska försvarets förmåga måste dimensioneras mot framtidens hotbild. Dagens relativt lugna omvärld får inte användas som ursäkt för en lägre grad av vaksamhet och förändringsberedskap. De internationella insatsernas betydelse kommer sannolikt att öka, även om existensen av förband som skapats för detta inte nödvändigtvis kommer att innebära en större svensk närvaro i utländska krishärdar än tidigare.
Regeringen bör varje år till riksdagen redovisa en beredskapsplan där åtgärder och kostnader för såväl den ettåriga återtagningen som för långsiktig anpassning anges.
Det väpnade angreppet måste vara grunden för försvarets långsiktiga dimensionering. Osäkerhet kring förmågan till anpassning i ett längre tidsperspektiv talar för en större krigsorganisation och en högre kvalitet än den som åstadkoms genom 1996 års försvarsbeslut.
De behov av materiell förnyelse som Moderata samlingspartiet framhöll i samband med beslutet har ytterligare accentuerats. Moderniseringen av det svenska försvaret har med 1996 års försvarsbeslut avsevärt tappat fart jämfört med perioden 1992–94. Det är allvarligt. Moderata samlingspartiets ställningstagande avseende anslagen till totalförsvaret syftar till ett fullföljande av den ambition som angavs i 1992 års försvarsbeslut. De ökade resurserna används i vårt alternativ för att påskynda moderniseringen av försvaret och för att ge utrymme för fler kvalificerade förband.
Europa står inför större möjligheter än någonsin när det gäller att säkra frihet, fred och välstånd. Det finns visserligen gott om hot mot såväl frihet som fred. Den fred som råder efter det grymma kriget i Bosnien-Herzegovina är skör. I grannländerna är situationen instabil. I Vitryssland och Slovakien sätts demokratin på undantag och chauvinistisk propaganda gör sig bred. Norr och söder om Kaukasus har krigshärjade regioner långt kvar till fred och stabilitet. Cypern är fortfarande delat. I Ryssland kan ett framtida maktövertagande av de rödbruna revanschistiska krafterna inte uteslutas.
Likväl är situationen förhållandevis ljus. Det beror på att det finns starka sammanhållande krafter som verkar för frihet, demokrati och välstånd. Aldrig förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så samspelta i strävan att säkra de goda värdena på hela vår kontinent. Förutsättningen är ett idogt arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla goda krafter måste ta sitt ansvar och medverka fullt ut. Tvekan och isolationism undergräver vårt gemensamma ansvar.
Den europeiska integrationen mellan EU och länderna i Central- och Östeuropa fortsätter och fördjupas. Tio av de nya demokratierna från Estland i norr till Bulgarien i söder samt Cypern vill bli medlemmar i den Europeiska unionen. Endast krigs- och krisländerna på västra Balkan står fortfarande utanför processen.
EU:s historiska uppgift är att möjliggöra medlemskap för kandidatländerna, så snart de uppfyller de demokratiska, ekonomiska och rättsliga villkor som medlemskapet inbegriper. Vår syn på EU-integrationen utvecklas i motion 1997/98:U501 Sverige och den europeiska gemenskapen.
Europarådet har redan välkomnat alla nya demokratier som medlemmar. Endast ett fåtal länder står i dag utanför. De normer för mänskliga rättigheter och demokrati som är Europarådets kärna utgör därmed ett förpliktande åtagande för nästan alla Europas länder. Även om tillämpningen i vissa fall är bristfällig råder en samsyn om principernas allmänna giltighet och om vikten av mekanismer för att säkerställa efterlevnaden av dem.
OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har delvis med Europarådet överlappande uppgifter när det gäller att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Organisationen gör viktiga insatser i Bosnien-Herzegovina samt i länderna i Transkaukasus och Centralasien, som genom sitt medlemskap i organisationen dras in i den europeiska värdegemenskapen och dess mekanismer för konfliktlösning.
FN:s säkerhetsråd påverkar också Europa. Dess unika kompetens vad gäller att sanktionera också fredsframtvingande åtgärder är grunden för Natos fredsinsats i Bosnien-Herzegovina. I Makedonien finns en fredsbevarande FN-styrka som hittills varit så framgångsrik att dess existens är praktiskt taget okänd.
Den breda civila samverkan byggs och förstärks genom nationella åtaganden och kraftfulla institutioner. Ett Europa utan den Europeiska unionen och övriga organisationer skulle vara en mer instabil, fattigare och mycket mer splittrad kontinent.
Alla européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling även om samarbete medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall mötas. Extrem nationalism, främlingsfientlighet och isolationism hotar samverkan. Europa skulle bli mörkt och kallt om sådana krafter fick dominera.
Därför är uppslutningen bakom den europeiska samverkan och integrationen så viktig. Sverige och svenskarna måste känna sitt ansvar för detta.
Den breda civila säkerheten vilar på den militära säkerhetens hårda kärna. Samtidigt präglas säkerhetspolitiken av en dualism. Med säkerhetspolitiken som verktyg strävar vi efter frihet och fred i vår omgivning men förbereder oss även för det värsta tänkbara, en militär aggression. Detta, till synes paradoxala förhållande, att sträva efter fred men förbereda sig för orostider, utgör grunden för en ansvarsfull säkerhetspolitik.
Det måste finnas kraftfulla gemensamma mekanismer för att förhindra att aggressiva krafter kan undergräva eller förstöra fredliga strävanden. De gemensamma värdena måste kunna försvaras mot angrepp. I Bosnien-Herzegovina är t.ex. den kraftfulla militära närvaron en förutsättning för att det fredliga samarbetet skall kunna ges en chans.
Nato är Västeuropas militära säkerhetsordning. Praktiskt taget alla de nya demokratierna i Central- och Östeuropa vill bli medlemmar. Nato har i likhet med Europarådet och EU beslutat att organisationen skall vara öppen för Europas demokratier. Jaltas uppdelning och det kalla krigets skiljelinje måste upphöra. Europa skall bli helt och odelbart.
Processen påbörjas 1999 när Polen, Tjeckien och Ungern skall bli medlemmar. Den fortsätter sedan dels med länder i Sydösteuropa och dels med de baltiska länderna. Någon tidtabell eller några beslut om när dessa länder kan bli medlemmar har inte tagits.
Parallellt med medlemskapsprocessen har Nato genom särskilda avtal fördjupat samarbetet med Ryssland och Ukraina. Genom PFP, Partnership for Peace, har ett brett militärt samarbete skapats som står öppet för alla Europas länder.
Nato växer fram som en bärande del av den alleuropeiska säkerhetsordningen. Det sker på tre sätt:
Kärnan i en säkerhetsordning är att omöjliggöra aggression genom tillräcklig och därmed trovärdig militär styrka. Också ett litet land, som saknar förmåga att försvara sig av egen kraft, kan därigenom känna trygghet i att aggression omöjliggörs. Detta är en av Natos huvuduppgifter.
Nato skall främja samarbete och integration också på det militära området. Det faktum att militärer samverkar och samarbetar har en stor säkerhetsskapande betydelse. Västeuropa har varit befriat från militära motsättningar alltsedan 1940-talet. Trots starka politiska spänningar mellan Nato-länderna Grekland och Turkiet har de aldrig resulterat i militär konflikt. Detta område av avspänning och trygghet kan nu utökas också till östra Europa.
Nato har därutöver att genomföra fredsbevarande operationer. Det är särskilt viktigt därför att Nato är den enda organisation som kan genomföra sådana i större skala. IFOR och SFOR innebär ett viktigt framsteg för Europas säkerhet.
Det är viktigt att analysera vilka alternativ som finns till att Nato växer fram som den europeiska säkerhetsordningen. Om de central- och östeuropeiska länderna skulle förvägras medlemskap och skiljelinjen från Jalta består förblir Nato en västeuropeisk försvarsgemenskap. Därmed skulle vi få ett tryggt och säkert Västeuropa och ett otryggare Central- och Östeuropa. En sådan politik skulle kunna leda till försök att etablera någon form av gemensam östeuropeisk försvarsorganisation eller till att det över huvud taget inte råder något försvarspolitiskt samarbete i den östra halvan av Europa. I båda fallen består klyftan mellan öst och väst.
En annan möjlighet vore att EU också fick en reell försvarsdimension. Därmed skulle nordamerikanerna uteslutas. En sådan försvarsgemenskap blir därför väsentligt svagare. Detta alternativ är mycket osannolikt eftersom ingen är beredd att föreslå väsentligt ökade försvarsutgifter för att fylla tomrummet efter USA. En ökad europeisk försvarsintegration har alltid förutsatts ske inom Nato:s ram och i samverkan med USA.
Ibland sägs att OSSE skulle kunna bli den europeiska säkerhetsorganisationen. Men detta är inte möjligt eftersom OSSE inte har den gemensamma försvarsgaranti och den militära struktur som är nödvändig för att hindra aggression. OSSE, som har många förtjänster, saknar ett effektivt beslutsmaskineri eftersom organisationen bygger på konsensus. Därmed utgör den ingen organisation som kan säkra frihet och fred utan är snarare en organisation endast för ”vackert väder”. Är länderna överens kan man enas om gemensamma insatser. När länderna är oense finns ingen beslutskraft. Det påminner om mellankrigstidens situation när ett välmenande men kraftlöst Nationernas Förbund inte förmådde stoppa den framväxande aggressionen.
Den mest skrämmande utvecklingsmöjligheten är att Nato läggs ner och inget kommer i dess ställe. Det innebär en åternationalisering av försvarsmakterna och därmed en återgång till den situation som senast gällde under mellankrigstiden. Den europeiska säkerheten skulle knappast öka om Tyskland, Frankrike och Storbritannien m.fl. fick sinsemellan oberoende försvar utan en gemensam kommandostruktur.
Det är svårt att se att det finns någon bättre lösning än att Nato växer fram som en bärande del i den gemensamma europeiska säkerhetsordningen.
Natos öppenhet är särskilt viktig när det gäller strävan att integrera ett fredligt och demokratiskt Ryssland med väst och Europa. En sådan process fordrar USA:s aktiva medverkan. Ryssland har särskild anledning att välkomna Natos öppenhet. Ett erkännande av detta kom också genom det avtal som i maj slöts mellan Nato och Ryssland. Ett Ryssland som är genuint demokratiskt och fredligt borde se stora fördelar i att dess grannar känner sig trygga. Om de kan bli kvitt sin historiskt betingade oro för att återigen bli erövrade och ockuperade så kan relationerna mellan dessa länder och Ryssland bli fullt normala. Det främjar mänskliga kontakter och handel, vilket inte minst är viktigt för alla de ryssar som nu bor utanför Ryssland.
Natos öppenhet har betydelse även för den interna ryska utvecklingen. Det finns krafter i Ryssland, t.o.m. i duman, som fortfarande förespråkar maktpolitik eller till och med militär aggression för att återta vad man uppfattar som förlorade områden inom det forna sovjetimperiet. Ett Nato-medlemskap för t.ex. de baltiska länderna skulle försvåra för sådana revanschistiska krafter att uttala hot mot små och svaga grannländer. Därmed stärks också de demokratiska krafterna i Ryssland.
Det finns åtskilliga ryssar, även inom den nuvarande administrationen, som helst skulle vilja att också Ryssland integrerades i Nato. Därmed skulle slutligen klyftan mellan öst och väst utraderas. Denna åsikt är dock svår att hävda öppet i Ryssland eftersom nationalistiska känslor fortfarande dominerar i den politiska debatten.
Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet stabiliseras genom Nato-Rysslandsavtalet och Polens medlemskap i Nato våren 1999. Med sistnämnda förändring kommer Östersjöns sydkust att helt ligga inom Nato. Samtidigt pågår och utvecklas ett allt intensivare samarbete inom ramen för PFP. I Östersjöområdet pågår regelbundet omfattande samövningar mellan ländernas försvarsmakter. Institutionella och personliga kontakter utvecklas inom Nato och mellan Nato-länder och PFP-länder. Det är en viktig säkerhetsskapande process.
Under en övergångsperiod, i avvaktan på de baltiska ländernas Nato-medlemskap, är det särskilt viktigt att det säkerhetspolitiska och militära samarbetet mellan de baltiska länderna och Nato respektive Norden byggs ut och intensifieras. Militär samverkan med grannländerna är och blir i allt högre grad en självklarhet i Europa. Gamla spänningar och fiendebilder försvinner när kontakter och vänskap utvecklas.
Oavsett tidsperspektivet för svenskt och finskt medlemskap i Nato är det angeläget att stärka det militära samarbetet i vår del av världen. Även utan alliansförpliktelser bör försvaret av både Nordkalotten och den skandinaviska halvön som helhet kunna bli långt mer effektivt genom ökat militärt samarbete mellan Sverige och grannländerna. Redan i dag finns ett omfattande samarbete genom den gemensamma nordisk-polska brigaden inom ramen för SFOR. Det vore märkligt om inte ett nära samarbete också skulle kunna ske på hemmaplan.
De tre baltiska staterna uteslöts genom sommarens beslut i Madrid från Nato-medlemskap i den första utvidgningsomgången. Med basen i ett förstärkt nordiskt samarbete också på försvarsområdet skulle det kunna byggas upp ett Nordeuropeiskt Partnerskap för Fred, som förenar de tre baltiska med fyra nordiska stater i ett nätverk av samarbete också på det militära området.
Ett Nordeuropeiskt Partnerskap för Fred skulle kunna innebära ett mönster där gemensamma förband för internationella operationer av den typ vi nu ser i Bosnien förbereddes, utbildades och övades i olika sammanhang. Det skulle utgöra en ram för gemensamt deltagande i olika PFF-aktiviteter. Ett sådant partnerskap skulle förhindra att Östersjöområdet blev ett tomrum vad avser samarbete när nu helt nya europeiska strukturer kommer att växa fram och det skulle kunna bli en naturlig bas för ett vidare samarbete med Ryssland.
En sådan struktur skulle fungera inom den vidare ram av säkerhetssamarbete som det nya Nato kommer att erbjuda samtidigt som den inte skulle innebära någon förändring vare sig i Danmarks och Norges alliansanknytning eller i Sveriges och Finlands alliansfrihet. Strävan bör vara att knyta samman inte bara Finland och Sverige, utan även Nato-länderna Danmark och Norge, i ett vidare säkerhetspolitiskt samarbete som också bör innefatta Baltikum. Regeringens initiativ till närmande mellan Sverige och Finland är i detta perspektiv lovvärt och förtjänar allt stöd.
Samarbetet bör kunna omfatta såväl operativ planering och samövning som materielanskaffning och utbildning. Sverige har här en möjlighet att dela med sig av goda erfarenheter men också få nya impulser från andra länder.
Svenskt stöd till uppbyggnaden av de baltiska ländernas försvar har utretts under året. Nu är tid att gå från ord och utredning till handling. Svenska försvarsattachéer bör snarast ackrediteras i de tre baltiska länderna och den hjälp Sverige ger noggrant koordineras dels inom försvaret, dels med övriga länder som ger militärt bistånd. För att stimulera kunskapsuppbyggnad och säkerhetspolitisk och strategisk utveckling i närområdet bör ett för Baltikum och Norden gemensamt men självständigt institut för strategiska studier skapas.
Kalla krigets neutralitetspolitik finns inte längre. Sveriges säkerhetspolitiska situation är i grunden förändrad. Neutralitetspolitikens förutsättningar försvann i och med Warszawa-paktens upplösning. Det fanns därefter inte längre några block att stå neutral emellan. I 1992 års försvarsbeslut omdefinierades säkerhetspolitiken. Samtidigt ändrades försvaret efter de nya förutsättningarna i omvärlden. Så länge Sverige står utanför Nato är vi självklart militärt alliansfria. Den militära alliansfriheten har emellertid kommit att bli en allt otydligare beskrivning av Sveriges säkerhetspolitik.
I praktiken har säkerhetspolitiken mer kommit att definieras av vårt eget handlande. Medlemskapet i EU innebär att Sverige numera tillhör en moralisk, säkerhetspolitisk och ekonomisk allians. En framtida anslutning till den gemensamma valutan gör oss till medlemmar i en monetär allians. Även om EU saknar förpliktelser om rent militär hjälp är det självklart att medlemsländerna inte kan stå likgiltiga när något annat medlemsland utsätts för våld eller hot om våld.
Sverige har under senare år gjort successiva vägval i säkerhetspolitiken. Rollen som ”aktiv observatör” i VEU, vårt deltagande i den Nato-ledda SFOR i Bosnien, det intensiva samarbetet inom ramen för Natos Partnerskap för fred och nu senast öppningarna för medlemskap i det västeuropeiska krigsmaterielssamarbetet WEAG och medlemskapet i EAPC är exempel på detta. I varje praktiskt hänseende har Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en oomstridd och naturlig del av svensk politik. Med undantag för Miljöpartiet och Vänsterpartiet har denna utveckling skett i bred politisk enighet.
1992 års försvarsbeslut innebar militärt att Sverige påbörjade en omstrukturering av det svenska försvaret. Från en hög ambitionsnivå men under 1970- och 1980-talen med allt sämre faktiska förutsättningar pekade beslutet mot ett mer allsidigt och flexibelt försvar med en kraftig satsning på materiell förnyelse. Den militärtekniska revolutionen, illustrerad främst genom Gulfkriget, tilläts för första gången påverka det svenska försvaret.
1996 års försvarsbeslut betyder att förnyelsen hejdas och att de kvarvarande delarna av försvaret satts på svältkost. Det är uppenbart att en nedre gräns för ett trovärdigt och självständigt försvar passerats. Detta understryks av oviljan att diskutera en ersättning av den försvarseffekt som går förlorad i och med förra årets beslut om totalförbud mot truppminor. Genom försvarsbeslutet 1996 uppges i praktiken ambitionen att försvara hela landet mot ett hot som kan återuppstå snabbare än väntat.
Under det kalla kriget fanns en först öppen, men efterhand allt tystare förhoppning, om hjälp från USA och Nato om vi skulle bli angripna. Genom att satsa på ett starkt försvar skapades förutsättningar för att ett sådant oförberett bistånd skulle bli meningsfullt.
Hoppet om hjälp utifrån lever alltjämt. Skillnaden är att Sverige genom 1996 års beslut kan bli helt beroende av hjälp redan i ett inledningsskede av ett krig. För att bli meningsfullt kommer det militära biståndet att behöva förberedas redan i fredstid. Sverige blir alltså ute lämnat åt andra länders goda vilja för att värna sitt territorium.
I dag kan inget omedelbart hot mot Sverige skönjas. Osäkerheten i Ryssland i förening med den stora militära och ekonomiska potential som finns där är emellertid den långsiktigt avgörande riskfaktorn.
Sammantaget innebär 1996 års nedrustningsbeslut att Sverige försatt sig självt i osäkerhet. Frågan om säkerhetsgarantier blir därmed, utan att vara akut, ändå aktuell. Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig. Det är i det perspektivet det svenska försvarets minskade förmåga skall ses. Utan att bedöma sannolikheten för det värsta-falls-scenario som skulle kunna leda till ett väpnat angrepp mot svenskt territorium måste försvarsplaneringen även innefatta en sådan utveckling. Om den inte gör det blir säkerhetspolitiken snarare en osäkerhetspolitik.
Samtidigt som majoriteten i riksdagen drivit igenom den nedrustning som i praktiken gör Sverige beroende av andra, har säkerhetsstrukturerna i Europa under året utvecklats i snabb takt. Denna utveckling kommer att fortsätta. Nato framstår tydligt som ryggraden i den alleuropeiska freds- och säkerhetsordning som alla partier i Sverige menar är målet för svensk politik. Den ”nya alleuropeiska säkerhetsgemenskap” som nämns i regeringsförklaringen skapas framför ögonen på oss.
När Nato öppnats för nya medlemsländer och samarbetet med Ryssland nu formaliserats går samarbetet in i en ny fas. Det nya Nato, med uppgifter också utöver den militära avskräckningen, växer fram samtidigt som EU dels går mot utvidgning, dels förstärker den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Dessa båda perspektiv – försvagningen av det svenska försvaret och det allt bredare fredsbevarande säkerhetssamarbetet i Europa – går nu tidsmässigt ihop. Sverige ställs inför nya utmaningar och frågor. Vi vill medverka i de säkerhetsstrukturer som i form av Nato, OSSE och EU utvecklas också i vår egen del av Europa.
Ett svenskt medlemskap i det nya och utvecklade Nato är en naturlig fortsättning på Sveriges engagemang för samarbete i Europa. Sverige bör vara medlem i varje del av det europeiska freds- säkerhets- och samarbetsprojekt som nu växer fram och där Nato är en integrerad del. Färdriktningen är helt klar. Dock är det i dag svårt att uttala sig om tidsförhållanden då de beror lika mycket på förändringar i omvärlden som på våra egna slutsatser.
I dag borde det vara en prioriterad uppgift för Sverige att stödja de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa när de söker medlemskap i Nato och EU. Av säkerhetspolitiska skäl bör vi särskilt verka för att Estland, Lettland och Litauen integreras i Nato och EU. Hänsynen till de baltiska ländernas säkerhetspolitiska läge är en central utgångspunkt för bedömningen när ett medlemskap kan aktualiseras för svenskt vidkommande. I detta perspektiv blir det naturligt att i anslutning till den utvidgningsprocess som nu pågår pröva när tiden är mogen för ett framtida svenskt medlemskap.
Känsligheten för politiska påtryckningar ökar avsevärt om inte militära förutsättningar finns att kunna stå emot militära hot. Också andra påfrestningar än väpnat angrepp måste, i enlighet med regeringens förslag, kunna hanteras inom ramen för svensk säkerhetspolitik.
Utan ett starkt försvar blir Sverige en avsevärt svagare aktör såväl bistånds- som handels- och säkerhetspolitiskt i närområdet i allmänhet och i Östersjö-området i synnerhet. En fortsatt nedrustning av svensk militär förmåga innebär alltså inte bara förlorad värnkraft utan också förlorat politiskt handlingsutrymme. En trovärdig säkerhetspolitik kräver en tydlig moralisk ryggrad och väl genomtänkta ståndpunkter, men också ett bakomliggande militärt stöd. Vår trovärdighet avgörs av hur omvärlden, inte vi själva, uppfattar vår förmåga.
Det svenska stödet till de baltiska ländernas frigörelse som inleddes under den borgerliga regeringens tid har fått en åtminstone retorisk uppföljning i Göran Perssons engagemang för utvecklingen i Östersjöområdet. För att denna politik skall kunna lyckas och Sverige axla en ledande roll i Östersjösamarbetet bör inte den militära komponenten urholkas. Såväl förmågan till krishantering i området som det generella ”ryggstöd” ett starkt militärt försvar ger förfuskas genom 1996 års försvarsbeslut.
Trots att hotet om en traditionell kustinvasion minskat bör viktig sjömilitär kapacitet upprätthållas. Minröjning och bevakning liksom förmåga att hålla sjö- och flygleder till Baltikum öppna kan behövas dels för försörjning i allmänhet, dels för att rent fysiskt möjliggöra militär assistans till Baltikum från länder som har vilja och resurser till detta. Det är viktiga uppgifter även i andra lägen än då Sverige befinner sig i krig.
En förbättrad marin förmåga vad gäller krishantering i Östersjön ökar självfallet också flexibiliteten och förstärker därmed möjligheterna att hjälpa till att säkra vår egen försörjning över havet, främst på västkusten. Det militära försvaret har betydelse långt innan det kommer till användning i ett fullskaligt krig som i dag ter sig tämligen avlägset. Som ett politiskt verktyg har militär styrka i modern tid förbehållits andra och då företrädesvis regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör naturligtvis den militära potentialen en komponent också i Sveriges politiska agerande på den internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris blir till krig.
Sverige måste kraftfullt verka längs tre parallella linjer för att stärka vår egen, Östersjöområdets och hela Europas säkerhet.
Den europeiska integrationen måste värnas och byggas ut. De nya demokratierna måste ges möjlighet till tidigt medlemskap i EU.
Sverige måste aktivt arbeta för en europeisk säkerhetsordning i syfte att omöjliggöra aggression också mot små länder. Vi måste också vara beredda att tillsammans med våra grannländer fullt ut delta i en sådan. Ett framtida medlemskap i Nato blir därmed en naturlig fortsättning på Sveriges djupa engagemang för samarbete i Europa.
Sverige måste upprätthålla ett tillräckligt starkt försvar. Det militära samarbetet med våra nordiska och baltiska grannländer bör byggas ut.
Den militärteknologiska utvecklingen och omdisponeringar av militära förband i vårt närområde innebär en helt ny hotbild jämfört med det kalla krigets. Med dagens utveckling av stridskrafter förblir det styrande angreppsfallet i dag och på medellång sikt ett strategiskt överfall, dvs. ett dolt iscensatt angrepp med strategiskt lättrörliga styrkor av hög kvalitet. Detta anfall kan ske i syfte att säkra geografiska områden och därmed den egna handlingsfriheten eller för att markera militär styrka gentemot omvärlden. Ett strategiskt överfall kan iscensättas som en inledning oavsett angriparens fortsatta avsikter och kan riktas mot hela eller delar av landet eller mot någon väsentlig funktion.
Den utmaning – i strategiskt och militärtekniskt hänseende – som ett strategiskt överfall utgör bör vara avgörande, om än inte helt styrande, för totalförsvarets organisation. Detta beror dels på att det är det farligaste angreppsfallet, men också för att det är en god illustration av det moderna krigets generella karaktär. De stora ländernas försvarsförmåga fokuseras i dag på skapandet av strategiska insatsstyrkor. Det gäller såväl USA som Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Med en god förmåga mot strategiskt överfall skapas dessutom ett allsidigt och flexibelt försvar som kan användas även för krishantering och som utgångspunkt för anpassning till ett fullständigt invasionsförsvar.
Gränserna mellan olika konflikttyper blir i framtiden mer glidande och otydliga. Metoderna kan variera alltifrån terror, sabotage, informationskrigföring och subversiv verksamhet till konventionellt krig och användning av massförstörelsevapen.
Ett angrepp inleds sannolikt med försök att störa viktiga samhällsfunktioner, militära såväl som civila. Angriparens målsättning kommer att vara att slå ut vår förmåga till motstånd och att underminera försvarsviljan. Det är därför viktigt att försvara centrala lednings- och samhällsfunktioner. Både den militära och civila ledningsförmågan måste säkerställas. Då kan en tidig kollaps undvikas samtidigt som tid vinns för att mobilisera, omdisponera förband och söka hjälp utifrån för att bevara vår handlingsfrihet. Denna målsättning ställer krav på hög kvalitet på förband, god beredskap och en effektiv mobilisering. Våra förband kommer tidigt att möta en presumtiv angripares mest prioriterade och slagkraftiga enheter.
Den snabba teknikutvecklingen får stora konsekvenser för framtida konfliktmiljöer. Kampen om informations- och ledningsöverlägsenhet kommer att vara avgörande för uthålligheten och förmågan att driva egna operationer. Möjligheten att se hela slagfältet i nära nog realtid kommer under de närmaste åren att leda till dramatiskt ökad förmåga att snabbt kunna identifiera och bekämpa mål. Rörligheten och tempot i striden ökar. Den enskilde soldaten kommer att ha information i en utsträckning som gör det möjligt för mindre enheter att operera snabbare och mer självständigt.
Möjligheterna att använda vapen med lång räckvidd och förmågan att på större avstånd bekämpa enskilda mål också med precisionsstyrd ammunition får på sikt konsekvenser för hur luftrummet kan försvaras och användas. En angripare behöver inte nödvändigtvis kontrollera svenskt luftrum för att kunna bekämpa markmål på svenskt territorium.
Den militärteknologiska utvecklingen accentuerar behovet av en översyn av Sveriges strategiska koncept. I den logiska kedjan säkerhetspolitik-strategi-operationer-försvarsstruktur saknas i stort den strategiska dimensionen och diskussionen. Sverige behöver förutom en övergripande strategi för nationell säkerhet också en försvarsdoktrin för utnyttjandet av befintliga resurser samt för möjliggörandet av tillförsel av ytterligare militära resurser.
Försvarsmakten sysslar i dag med operativ planering och de politiska beslutsfattarna beslutar om en säkerhetspolitisk inriktning på en relativt hög abstraktionsnivå. Den senare ger i ringa utsträckning någon ledning för hur försvarsförmågorna skall utformas.
Den tekniska utvecklingen måste påverka vårt val av försvarsstruktur. Denna har naturligen under lång tid kommit att präglas av existerande organisation (”arvet”) och befintlig försvarsindustriell förmåga. Att frigöra sig från detta arv är en lång och smärtsam process, men på samma sätt som globaliseringen och den allt snabbare tekniska utvecklingen på de flesta civila områden kräver en god förmåga till anpassning så måste denna sättas i förgrunden även vid utformningen av framtidens försvar.
Det är självklart att förmågan att verka i en duellsituation, vapensystem mot vapensystem, måste styra utveckling och anskaffning av försvarsmateriel. Samtidigt måste det ifrågasättas om en liten stat som Sverige kan välja ett renodlat offensivt förhållningssätt för en konfrontation på strategisk nivå. Det fragmenterade stridsfältet med möjligheter för motståndaren att placera eld och trupp över hela Sveriges yta talar emot en inriktning som fokuserar på att tidigt avgöra striden vid kust och gräns. Det moderna kriget utkämpas över stora ytor och med snabbrörliga styrkor. Våra stridskrafter måste i första hand utnyttjas för att hindra nationell kollaps och om möjligt kunna hålla våra befolkningsmässiga och näringsgeografiska kraftcentrum.
Inom ramen för en defensiv strategi bör operationerna och de lägre förbandens taktik självklart inriktas på en offensiv och rörlig strid. Men den militärtekniska utvecklingen har försvagat försvararen och gjort initiativförmågan ännu viktigare än tidigare. Att agera för att förekomma angriparen blir avgörande på det framtida stridsfältet.
En defensiv strategi måste också – med nuvarande säkerhetspolitiska inriktning och dagens begränsade egna militära resurser – vara tidsvinnande. Den tid som skall vinnas skall användas för att statsmakterna skall kunna begära och få hjälp utifrån. Något annat förhållningssätt är efter 1996 års nedrustningsbeslut orimligt.
Att hävda att Sverige skulle klara sig självt – ens efter en anpassningsperiod – är inte seriöst. Vår försvarsförmåga har nått en nivå där beroendet av hjälp utifrån redan i inledningsskedet av ett krig måste vara en del av vår strategiska kalkyl. I perspektivet av ett framtida Nato-medlemskap kan sannolikt en mer offensiv strategi komma att tillämpas. Med därmed tillkommande lättrörliga resurser för luft- och sjöförsvar kan det svenska försvaret, understött av allierade förband, inriktas mot ett tidigare avgörande än vad som är möjligt i dag. Strategin, i bemärkelsen hushållningen med resurser, ser självfallet annorlunda ut med Natos potential i ryggen. I en sådan situation har vi möjlighet att välja ett mer offensivt uppträdande också på den strategiska nivån. I dag vore det sannolikt oklokt.
En defensiv strategi får inte förväxlas med det gerillaförsvar som ibland målas upp som det enda alternativet. Inte heller bör en strategi av mer tidsvinnande karaktär blandas samman med 1970-talsdiskussionen om ”sega gubbar” som fördröjde arméns modernisering med två decennier.
En defensiv strategi står inte i motsatsställning till ett aktivt engagemang med militära resurser också utanför vårt lands gränser. Vi får inte blunda för att fredsbevarande och fredsframtvingande operationer i närområdet kan komma att övergå i reguljärt krigstillstånd. Även i sådana situationer måste det militära försvarets insatser i omvärlden vägas mot dem som kan göras i vårt eget land. I varje läge är det inte givet att stridskrafterna gör bäst nytta på eget territorium.
Regeringen bör ta initiativ till en strategi för nationell säkerhet och en tydlig försvarsdoktrin. Det initiativ som redovisas i regeringens skrivelse 1997/98:4 är inte tillfyllest. Uppdraget att formulera en strategi för nationell säkerhet med tillhörande försvarsdoktrin kan ges till försvarsberedningen inför nästa års kontrollstation.
Sveriges militära försvar har under de senaste åren alltmer aktivt kommit att samverka med andra länders. Den fråga som nu blir aktuell är hur det svenska försvaret skall utformas för att optimalt kunna samverka med såväl grannländerna utanför Nato som med aktuella Nato-länder. Oavsett om Sverige inom en tioårsperiod blir medlem eller inte så påverkar det intensiva samarbetet Sverige. Samverkan inom ramen för PFF och utanför, deltagande i Nato-ledda fredsbevarande operationer och mottagande av militärt bistånd i ett läge där våra egna styrkor inte räcker till måste liksom det fullständiga medlemskapets krav finnas med som utgångspunkter för förändringsprocessen.
Tyvärr saknas detta i 1996 års försvarsbeslut. Regeringen har under året tagit initiativ till en mer begränsad satsning på interoperabilitet. Denna måste fullföljas och bli en naturlig del av det svenska försvarskonceptet. Alla områden inom såväl det militära som det civila försvaret berörs. Till det som särskilt måste skärskådas i ett ”interoperativt” perspektiv hör följande:
Anskaffning och utveckling av försvarsmateriel bör effektiviseras.
Utbyte och samövning måste uppmuntras och systematiseras inom alla försvarets olika delar.
Våra lednings- och underättelsesystem måste ha full kompatibilitet med Nato-systemen.
Svensk stabsmetodik bör anpassas till de gängse Nato-mönstren i omvärlden.
Officersutbildning och befälssystem bör ses över för att förbättra anpassningen till våra partner.
Internationellt utbyte mellan officerarnas och de plikttjänstgörandes organisationer som bör stödjas och uppmuntras.
I det längre perspektivet av medlemskap i den framväxande alleuropeiska säkerhetsgemenskapen – Nato – bör inte bara existerande stridskrafter anpassas utan också vår utveckling och anskaffning inriktas mot det som ett Nato-medlemskap för med sig. Det vi kan få hjälp med utifrån bör sannolikt prioriteras lägre i ett sådant perspektiv. En integration i Nato-strukturen är önskvärd oavsett om fullt medlemskap aktualiseras eller ej. Vår försvarsplanering bör ta som utgångspunkt såväl fortsatt nära samverkan som medlemskap. I praktiken kanske inte skillnaderna blir så stora, även om en omavvägning mellan de förmågor som i dag planeras kan bli aktuell vid medlemskap.
Regeringen redovisar i skrivelse 1997/98:4 de åtgärder den vidtagit för att skapa en stabil grund för den anpassningsförmåga som är en central tanke i förra årets försvarsbeslut. Varken propositionens eller skrivelsens försök till redovisning övertygar.
Försvarsutskottet förutsatte enhälligt i samband med försvarsbeslutet att regeringen skulle återkomma till riksdagen med en redovisning av vidtagna åtgärder och kompletterande förslag. Utskottet utgick vidare från att regeringen årligen skall redovisa dels en utvärdering av krigsduglighet och förberedelserna för att höja denna i återtagningsperspektivet, dels en överblick över läge och handlingsmöjligheter inom ramen för en mer långsiktig anpassningsdoktrin.
Regeringens redovisning i detta hänseende lämnar mycket övrigt att önska. Den fasta grund för den långsiktiga anpassningsförmågan som återkommande efterlysts saknas ännu. Att hänvisa till kontrollstationen 1998 räcker inte i en fråga som behandlades första gången av riksdagen redan 1993.
De farhågor om realiserbarheten som återkommande framförts framför allt vad gäller det längre perspektivet – anpassning och ominriktning – undanröjs inte av regeringens knapphändiga redovisning. Ingen av kärnfrågorna – kriterier för utlösande av upprustning, förstärkning av underrättelsetjänsten och av förmågan till samlad säkerhetspolitisk analys, beslutsmekanismer och genomförande stött av försvarsorganisatorisk och försvarsindustriell kompetens – har penetrerats av regeringen. Trots att anpassningen varit en central del i svensk försvarsplanering sedan 1993 är planeringen fortfarande av mer filosofisk karaktär. I denna sfär har en del framsteg gjorts, men i konkret handling återstår huvuddelen av arbetet. Enligt vår mening bör regeringen varje år till riksdagen redovisa en beredskapsplan där åtgärder och kostnader för såväl den ettåriga återtagningen som för långsiktig anpassning anges.
Överbefälhavarens förslag till ny organisation för högkvarteret får inte ses isolerat från den politiska process och reguljära förvaltning som styr försvaret. Regeringens ambition att återkomma med information till riksdagen efter överarbetning av ÖB:s förslag är positiv. Vi förutsätter att frågan om Försvarsmaktens ledning och de frågor som sammanhänger härmed löses i bredast möjliga politiska enighet.
De frågor som försvarsutskottet i sitt betänkande 1996/97:FöU4 pekade på förtjänar en långt mer omfattande belysning än den regeringen ger i skrivelse 1997/98:4. Att regeringen inte förmår redovisa sin uppfattning beträffande de operativa principerna för försvarets förande som där efterlystes av riksdagen är anmärkningsvärt och aktualiserar den fråga om förstärkning av Försvarsdepartementet som var en av avsikterna i LEMO-utredningens förslag.
Att genom besparingskrav minska högkvarterets storlek höjer förvisso i relativa termer departementets kompetens, men ökar inte reellt den förmåga till analys och självständig utvärdering av totalförsvarets olika delar som förutsattes i samband med den förändring av ledningsorganisationen som genomfördes den 1 juli 1994.
De åtgärder som försvarsutskottet återkommande begärt de senaste åren har sällan kunnat redovisas på ett tillfredsställande sätt av regeringen. Det gäller i årets budgetproposition särskilt frågorna kring anpassning, styrning och uppföljning samt personalförsörjning. Detta belyser behovet av en genomgripande förändring av försvarsdepartementets funktionssätt och förmåga. Bristande kontinuitet och orimligt hög arbetsbelastning är i längden ohållbara förhållanden som negativt påverkar förmågan att fungera som berednings- och ledningsorgan.
Högkvarterets interna organisation bör i första hand utformas av ÖB. Endast i den utsträckning som detta påverkar statsmakternas ledning, styrning och möjligheter till utvärdering bör beslut fattas av regering och riksdag. Frågorna om programindelning, produktionsledning och försvarsgrenschefernas ställning har betydelse för den politiska styrning som utövas. Därför är det naturligt att dessa frågor avgörs genom politiska beslut.
En ökad integration över försvarsgrensgränserna är generellt sett bra. På den övergripande nivån (produktionsledning, materielanskaffning och avvägning) är den försvarsmaktsgemensamma utgångspunkten självklar. Friheten att själv styra den egna verksamheten bör emellertid också vara stor. Försvarsmaktsgemensamma lösningar är inte självändamål, utan skall väljas när de optimerar försvarseffekten av skattebetalarnas pengar.
Frågorna kring militärområdesindelning och övrig operativ ledning bör också ses i perspektivet av samverkan över gränserna. Inte bara tekniskt utan även organisatoriskt bör det övervägas vilka förändringar som kan göras för att förbättra förmågan till samarbete.
De försvarsindustriella frågorna behandlas i en särskild kommittémotion. Regeringens hantering av frågorna förtjänar emellertid att i ett avseende uppmärksammas här. Den översyn av materielprocessen som aviseras i budgetpropositionen, och som delvis grundas på en rapport från RRV, följer i stort de krav på förändringar som Moderata samlingspartiet framfört under de senaste riksmötena. En stramare materielprocess, där ingångna avtal tillåts fullföljas och där anskaffningen kan göras i ekonomiskt fördelaktiga tidsperspektiv skulle enligt samstämmiga bedömningar kunna öka utrymmet för förnyelse med i storleksordningen 1 miljard kronor per år.
Den avgörande dimensioneringsgrunden för våra markstridskrafter är de stora krav som landets vidsträckta yta i sig ställer. Det väpnade angreppet bör styra den förmåga vi bygger upp. Den nuvarande politiken brister på många punkter och framför allt vad avser den samlade förmågan till anpassning/upprustning. Detta särskilt som de existerande förbanden – genom felavvägningar i övrigt – riskerar att få så låg kvalitet att de inte kan lösa uppgifter på det moderna stridsfältet.
Tretton brigader, varav fyra med nedsatt förmåga och samtliga med materiella brister, kan inte försvara Sverige. Ett väsentligt bättre alternativ är att samtliga brigader successivt mekaniseras varvid huvuddelen utrustas med moderna stridsvagnar. Den option avseende anskaffning av fler stridsvagn 122 som tillkom 1994 bör utlösas.
Vid sidan om dessa kvalificerade brigader bör markstridskrafterna fr.o.m. 2001 tillföras en attackhelikopterbataljon med fullt moderna helikoptrar. Redan under innevarande period bör ett kompani med begagnade helikoptrar organiseras. Även i övrigt bör den operativa rörligheten kraftigt förbättras.
Förberedelser för att inom en tioårsperiod förstärka försvaret med ytterligare två fördelningar om vardera fyra brigader bör göras inom ramen för en anpassningsdoktrin. Lämpligen ges denna uppgift normalt till två brigader, vilkas uppgift blir att gemensamt samordna förberedelser och planering för att sätta upp ytterligare en brigad.
Att planeringen för denna uppbyggnad självfallet måste vara rullande behöver inte påpekas. Anpassningsåtgärderna behöver kontinuerligt planeras mot ett successivt förändrat omvärldsläge och nya hot som kan uppstå inte minst i den militärtekniska utvecklingens spår. En noggrann anpassningsplanering står inte i motsatsställning till en flexibel förmåga till ominriktning. Tvärtom måste tydliga målbilder för tänkt framtida förmåga ständigt underhållas.
Nuvarande politiska inriktning av den marina funktionen brister i förståelsen av militära medels betydelse för också annat än försvar mot väpnat angrepp. Invasionshotet ter sig i dag avlägset, även om det förtjänar att påpekas att den tekniska utvecklingen avseende sjötransporter och överskeppningskapacitet (civila ro-ro fartyg, svävare m.m.) kan komma att leda till att förberedelsetiden i framtiden minskar.
Under innevarande försvarsbeslutsperiod innehåller våra sjöstridskrafter 24 ytstridsfartyg, för att efter 2001 minska till 20 fartyg. Sjöstridskrafternas förmåga till krishantering kräver enligt vår mening ett bibehållande av 24 fartyg. Det definitiva antalet bör avstämmas först i nästa försvarsbeslut.
Den materiella förnyelsen av sjö- och kustförsvarsförbanden bör därutöver inriktas på att anskaffa stridsbåtar till ytterligare två amfibiebataljoner. Eventuell anskaffning av större ytstridsfartyg för att erhålla ökad uthållighet bör dessutom undersökas.
Det framtida stridsfältets svårigheter att dölja operationer på land och på vattenytan kan innebära en renässans för ubåtsvapnet. Till ubåtarnas nackdel hör de hittills mycket höga anskaffningskostnader som systemet varit behäftat med. Ubåtens traditionella uppgifter kan i framtiden komma att kompletteras med en mängd mindre kvalificerade uppgifter som inte kräver dagens ubåtsvapens överlägsna allsidighet och uthållighet. Studier av mindre farkoster för enklare undervattensuppdrag bör genomföras.
De precisionsvapen med lång räckvidd som utgör en viktig del av ett framtida eventuellt hotscenario kan påverka betydelsen av det defensiva luftförsvaret. Förmåga att bekämpa baserna för dylika precisionsvapen bör särskilt studeras. Anskaffning av t.ex. Bofors och DASA:s medelräckviddiga kryssningsrobot TAURUS bör övervägas såväl som andra sätt att tillgodose behovet av denna förmåga.
Den diskussion om mer heltäckande försvar mot inflygande robotar som pågår i främst USA bör följas med särskilt intresse. Möjligheter och kostnader bör studeras inför kommande försvarsbeslut.
Handlingsfriheten för en anskaffning av ytterligare divisioner JAS 39 Gripen bör enligt vår uppfattning bibehållas. Med nu gällande riksdagsbeslut som grund är tre delserier för 12 divisioner under anskaffning. Produktionen av JAS, som enligt planerna upphör först 2006, ger tid att överväga denna fråga ytterligare i perspektivet av de militärtekniska förändringar som redovisats ovan.
En kompetent officerskår är vid sidan av fortsatt hög kvalitet på materieltillförseln av största vikt för hög krigsduglighet och hög försvarseffekt. De inskränkningar i förbandsutbildning och repetitionsutbildning som skett under 1980- och 1990-talen utgör allvarliga hot mot befälets kompetens och mot försvarets funktionsduglighet.
Regeringen konstaterar i propositionen att minskad repetitionsutbildning försämrar kompetensen inom befälskåren. Försvarsmakten får därför i uppdrag att redovisa en plan för åtgärder som senast under 1999 har höjt befälskårens kompetens till en i enlighet med försvarsbeslutet acceptabel nivå. Det är ett gott initiativ. Ansvaret för det minskade antalet repetitionsövningar ligger dock ytterst på regeringen.
Sammantaget berör regeringen officersyrket endast marginellt. Detta trots att yrkesofficerarna utgör försvarets ryggrad genom sin kontinuerliga tjänstgöring i fredstid. Sedan 1983 tillämpas den så kallade Nya Befälsordningen (NBO) för rekrytering, utbildning och karriärgång. Mycket i denna förändring har varit av godo. Kvaliteten på den militära yrkespersonalen har ökat. Samtidigt finns många frågetecken kring den nya ordningens förmåga att bidra till den kontinuitet och djupa kunskap i utbildning och materielhanteringen vid våra förband. I armén är problemet accentuerat eftersom denna försvarsgren inte i samma utsträckning som marinen och flygvapnet har särskilda tjänstegrenar för specialister.
Enligt Moderata samlingspartiets mening bör befälsordningen nu omprövas. En ny befälsordning bör grundas på de positiva erfarenheterna av NBO och kan för en del av officerarna helt bygga på det underlag som tagits fram i Försvarsmaktsofficer 2000.
Den säkerhetspolitiska utvecklingens minskade krav på militär slagkraft har tillsammans med den militärteknologiska utvecklingen förändrat värnpliktens betydelse.
De senaste årens utveckling har accentuerat detta. Sedan det kalla krigets slut har bland annat Frankrike, Belgien, Holland, Spanien och Ryssland aviserat eller de facto övergått från värnpliktsförsvar till yrkesrekrytering. Också i Sverige har utvecklingen successivt inneburit en allt större andel yrkes- och reservofficerare såväl som civilanställda för att lösa uppgifter i det militära försvaret. Motsättningen mellan värnpliktsförsvar och yrkesarmé är emellertid konstlad. Vårt försvar tillämpar olika principer för att lösa olika behov. Vilken rekryteringsprincip som skall vara vägledande måste bestämmas efter en noggrann och kontinuerlig analys av kraven i varje befattning i krigsorganisationen. Den tekniska utvecklingen accenturerar detta behov.
Värn- och civilpliktiga fyller för närvarande det stora flertalet befattningar i krigsorganisationen, även om andelen är minskande. Så länge vårt land har ett försvar av ungefär nuvarande omfattning är en övergång till renodlad yrkesrekrytering enligt vår uppfattning varken möjlig eller önskvärd. Plikten tillförsäkrar försvaret möjligheten att rekrytera inte bara tillräcklig volym, utan framför allt tillräckligt duglig personal.
Försvarseffekten är det avgörande motivet för ett bibehållande av värnplikten. Den folkliga förankringen är en mycket positiv bieffekt, men denna faktor får enligt vår mening inte tillåtas avgöra valet mellan olika möjliga personalförsörjningssystem.
Så sent som 1994 antog en enig riksdag den lag som reglerar totalförsvarspliktens omfattning och inriktning. I försvarsbesluten 1995 och 1996 övergavs denna enighet och regeringens förslag om ökad pliktutbildning accepterades av riksdagen. I stället för att fortsätta den restriktiva linje som i enighet lades fast i Pliktutredningen 1991–92 valde man att till varje pris söka möjligheter att låta fler ungdomar genomgå grundutbildning. De ursprungliga försöken att på bredden korttidsutbilda värnpliktiga för att därefter placera dem i utbildnings- eller snarare anpassningsreserv dömdes ut av ansvariga myndigheter och fullföljdes därför inte. I stället erbjuds myndigheter inom det civila försvaret och Sveriges kommuner att söka möjliga utbildningsplatser för 10 000 unga varje år. Trots att de tilltänkta civilpliktiga ställts till förfogande med ekonomisk kompensation för utbildningen har det varit svårt att ge dem meningsfyllda uppgifter.
Grundutbildningen och organisationen av de civila beredskapsstyrkorna är ett allvarligt missbruk av totalförsvarsplikten. För regeringen spelar det uppenbarligen mindre roll vad de pliktuttagna skall fylla för funktion. I stället för ”pang för pengarna” som under lång tid varit den skämtsamma benämningen på försvarets koncentration till kärnuppgifterna tycks mottot ”plikt för pengarna” blivit vägledande för regeringens politik. Uppsättandet av civila beredskapsstyrkor – genom grundutbildning av totalförsvarspliktiga – bör avbrytas redan under innevarande budgetår och resurserna överföras till de delar av det civila respektive militära försvaret de hämtats ifrån.
I ett värnpliktssystem där endast hälften av de totalförsvarspliktiga genomför den i fred mest betungande delen av plikten, grundutbildningen, bör betydelsen av motivation och frivillighet öka. Om två individer genomgår inskrivningsprövning och båda uppfyller kraven för en enskild befattning, bör självfallet den som önskar genomgå utbildning ges företräde.
Dagens utbildningssystem i Försvarsmakten bör i flera avseenden ses över för att underlätta rekryteringen och minska olägenheterna för den värnpliktige. Vi stöder regeringens beslut om en genomgripande utredning av totalförsvarsplikten.
Det frivilliga engagemanget i Sveriges försvarsansträngningar är en internationellt sett unik tillgång. I takt med förändringarna inom totalförsvarets organisation såväl som samhället i dess helhet måste självfallet också detta engagemang ges ändamålsenliga möjligheter.
Goda ekonomiska betingelser för de frivilliga försvarsorganisationerna kombinerade med en tydlig inriktning på utbildning för att fylla viktiga befattningar inom totalförsvarets krigsorganisation måste vara vägledande. Frivilligförsvarets betydelse för försvarsviljan får emellertid heller inte underskattas. Därför kan ingen hundraprocentig korrelation mellan insatta medel och uppnådd försvarseffekt erhållas.
Regeringens förslag om förändring av bidragssystemet till de frivilliga försvarsorganisationerna tillstyrks. Att frivilligrörelsen ges möjlighet att finansiera en större del av sin verksamhet på detta sätt möjliggör en mer långsiktig planering. Detta är särskilt viktigt i anpassningsperspektivet.
Regeringens förslag om plikttjänstgöring i civila beredskapsstyrkor rycker däremot undan grunden för en del av frivilligorganisationernas verksamhet. Vi anser, liksom regeringen i skrivelsen, att de uppgifter som kan lösas genom rekrytering och utbildning av frivilliga i första hand skall lösas på detta sätt. Plikttjänstgöring är en sista utväg för att personalförsörja de delar av totalförsvaret som inte kan ges tillräcklig volym och kvalitet på personalen genom t.ex. frivillig rekrytering.
För hemvärnet såväl som för andra delar av den frivilligt rekryterade krigsorganisationen är det av stor betydelse för motivation och förmåga att lösa sin uppgift att modern materiel tillförs. De anmärkningsvärda förhållanden som redovisats från vissa försvarsområden, där man på ena sidan länsgränsen kunnat köpa splitter ny överskottsmateriel av samma slag som grannförsvarsområdet beställt nytillverkning av, måste rättas till genom en förbättrad styrning av materielflödet i försvaret.
Dagens styrka i Hemvärnet är en varningsklocka vad gäller den framtida rekryteringen. Försvarsbeslutets mål om 125 000 hemvärnsmän ter sig alltmer avlägset.
Redan i och med presentationen av ÖB:s försvarsmaktsplan knappt fyra månader efter försvarsbeslutet stod det klart att regeringen inte förmått förelägga riksdagen ett förslag med balans mellan uppgifter och resurser. Den planerade verksamheten i Försvarsmakten är enligt regeringen årligen 300–500 miljoner dyrare än det anslag som riksdagen medgivit.
Därmed torde 1996 års försvarsbeslut slå något av ett rekord i begränsad livslängd. Den brist som angivits av försvarsmakten motsvarar i runda tal kostnaden för en armébrigad eller de särskilda medel som avdelades i försvarsbeslutet för anpassningsåtgärder på det försvarsindustriella området.
Moderata samlingspartiet framförde inför 1996 års beslut ett radikalt annorlunda förslag till omfattning och inriktning av det svenska försvaret och lade också förslag om en ram som innehöll drygt 20 miljarder kronor mer än vad regeringen föreslagit.
Den inriktning som ovan redovisas kräver naturligtvis ekonomiska ramar av en annan storleksordning än vad Centern och Socialdemokraterna drivit igenom. För att möjliggöra den krigsorganisation vi föreslår bör en successiv upptrappning av försvarsanslagen i förhållande till regeringens successiva nedrustningsförslag ske. Vidare anser vi att den del av anslaget till de fredsbevarande internationella styrkorna som avser militär trupp bör inordnas under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
En ökning av anslagen med 1 miljard kronor årligen bör ske intill dess att den ekonomiska nivå som Moderata samlingspartiet förordade vid 1996 års försvarsbeslut uppnås. Det möjliggör såväl den större organisation som vi föreslagit som den satsning på kvalitetshöjningar som också redovisas i denna motion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om europeisk samverkan och integration,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Nato som ryggraden i en alleuropeisk säkerhetsordning,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nordisk-baltiskt försvarssamarbete,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av ett starkt försvar också i fred och kris,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av en strategi för svensk säkerhet och en därtill kopplad försvarsdoktrin som grund för försvarsplaneringen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsning på förmåga till samverkan med Natos länder och dess militära infrastruktur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen varje år till riksdagen bör redovisa en beredskapsplan för återtagning och långsiktig anpassning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarets ledning och styrning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av Försvarsdepartementet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de militära stridskrafternas utveckling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemvärnets materiella utveckling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om successiv höjning av anslaget till utgiftsområde 6 Totalförsvar under den närmaste fyraårsperioden.2
|
Carl Bildt (m) |
|
|
Lars Tobisson (m) |
Gullan Lindblad (m) |
|
Anders Björck (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Knut Billing (m) |
Birger Hagård (m) |
|
Gun Hellsvik (m) |
Bo Lundgren (m) |
|
Inger René (m) |
Karl-Gösta Svenson (m) |
|
Per Unckel (m) |
Per Westerberg (m) |
1 Yrkandena 1–4 hänvisade till UU.
2 Yrkande 12 hänvisat till FiU.