Denna motion behandlar försvarets personalförsörjning, totalförsvarsplikten och regeringens förslag till ny skolorganisation. Frågan om frivilliga i försvaret behandlas i motion 1997/98:Fö211.
I försvarsutskottets betänkande 1994/95:FöU14 förutsatte utskottet att frågan om befälsordningen – för såväl reserv- som yrkesofficerare – bereds på ett sådant sätt att den resulterar i en sammanhållen syn på frågorna. Denna begäran har upprepats (1995/96:FöU1 s. 87 och 1996/97:FöU1 s. 216). Regeringen har i skrivelsen 1997/98:4 till riksdagen också berört personalfrågorna. Den sammanhållna syn på frågorna kring befälsordning och utbildning av yrkes- och reservofficerare som återkommande efterfrågats saknas emellertid. I dessa frågor är skrivelsen av fragmentarisk karaktär. Särskilt allvarlig är bristen i perspektivet av de förslag till förändringar i skolorganisationen som redovisas i budgetpropositionen. För att tillgodose riksdagsbeslutet bör en utredning om befälsordningen tillsättas snarast. Frågan om befälsordning och utbildningssystemets framtid är av ett sådant allmänintresse att parlamentarisk medverkan och insyn är önskvärd.
En kompetent officerskår är vid sidan av fortsatt hög kvalitet på materieltillförseln det viktigaste för hög krigsduglighet och hög försvarseffekt. De inskränkningar i förbandsutbildning och repetitionsutbildning som skett under 1980- och 1990-talen utgör det allvarligaste hotet mot befälets kompetens och därmed mot försvarets personella funktionsduglighet.
Regeringen konstaterar i propositionen att minskad repetitionsutbildning (som numera benämns fortsättningsutbildning) riskerar att i längden försämra kompetensen inom befälskåren. Försvarsmakten får därför i uppdrag att redovisa en plan för åtgärder som senast under 1999 har höjt befälskårens kompetens till en i enlighet med försvarsbeslutet acceptabel nivå. Det är ett gott initiativ. Ansvaret för det minskade antalet repetitionsövningar ligger dock ytterst på regeringen som genom kortsiktiga besparingar alltsedan 1994 underminerat kvaliteten på officerskåren och därmed också riskerar det militära försvarets förmåga.
Sammantaget berör propositionen och skrivelsen officersyrket endast marginellt. Detta trots att yrkesofficerarna utgör försvarets ryggrad genom sin kontinuerliga tjänstgöring i fredstid. Sedan 1983 tillämpas den så kallade Nya Befälsordningen (NBO) för rekrytering, utbildning och karriärgång. Mycket i denna förändring av det gamla trebefälssystemet har varit av godo. Den generella kvaliteten på den militära yrkespersonalen har ökat. Samtidigt finns många frågetecken kring den nya ordningens förmåga att bidra till den kontinuitet och djupa kunskap i utbildningsarbetet och materielhanteringen vid våra förband som bör upprätthållas. I armén är problemet accentuerat eftersom denna försvarsgren inte i samma utsträckning som marinen och flygvapnet har särskilda tjänstegrenar för specialister.
Enligt Moderata samlingspartiets mening bör befälsordningen nu omprövas. Försvarsmaktsofficer 2000 är det projekt som varit Försvarsmaktens viktigaste vad gäller såväl de fast anställda yrkesofficerarna som reservofficerarna. En ny befälsordning bör grundas på de positiva erfarenheterna av NBO och kan för en del av officerarna helt bygga på det underlag som tagits fram i Försvarsmaktsofficer 2000.
Det finns emellertid också anledning att överväga införandet av ytterligare en karriärgång för yrkesofficerare. En sådan kompletterande ordning bör vara mer koncentrerad kring säkrad kontinuitet i trupputbildning och materielhantering i lägre förband. Dessutom bör frågorna kring yrkesofficerarnas tjänstgöringstid, pensionsålder och tjänstgöringsförhållanden ytterligare övervägas bl.a. mot bakgrund av det utredningsarbete som genomfördes i Försvarsdepartementets arbetsgrupp för yrkesofficerarnas personalstruktur 1993–1994.
I propositionen berörs reservofficersfrågorna återigen knapphändigt. Det finns anledning att än en gång erinra om att ett enigt försvarsutskott redan har framhållit att ”starka skäl talade för att en mer samlad och uttalad hållning är nödvändig i frågorna som rör reservofficerarnas utbildning, anställning och utnyttjande i framtiden”. Vi kan inte heller finna ett sådant underlag i regeringens nu framlagda skrivelse. Det finns därför anledning att återigen aktualisera de punkter som lyftes fram i vår motion hösten 1995, i vilken vi framhöll frågan om reservofficerarnas ställning i försvarsmakten.
Reservofficerens roll skall i första hand vara inriktad på att lösa uppgifter i krigsorganisationen. För att Försvarsmakten skall kunna tillgodogöra sig den kompetens och potential som finns bland reservofficerare är det viktigt att se över de ekonomiska villkoren. Reservofficersutbildningen bör vara meriterande, inte minst för vidare högskolestudier. En annan viktig uppgift är att skapa en situation där yrkes- och reservofficerare inte bedöms efter olika måttstockar när krigsorganisationens befattningar fylls.
Förbandsövningar och annan utbildning bör genomföras i sådan omfattning att reservofficerare får tjänstgöra i sina befattningar. Eljest riskerar motivationen att försvinna. I en krympande krigsorganisation bör man i vissa fall pröva att låta reservofficerare dubblera varandra i en befattning. Då kan enskilda officerare, trots att de står i reserv, vara inriktade på en speciell befattning. Det leder sannolikt till större engagemang än att endast vara i reserv i största allmänhet.
Regeringen har valt att följa skolutredningens förslag till skolorganisation trots att utbildningens innehåll endast till liten del fastställts. Oavsett om man är anhängare av en försvarsmaktsgemensam inledning av den grundläggande officersutbildningen (officershögskola) utgör denna endast en fjärdedel av utbildningen. Att utan förslag i övrigt tillåta denna fjärdedel att helt avgöra frågan om skolorganisationen ter sig ogenomtänkt.
Den grundläggande officersutbildningen innehåller endast i begränsad omfattning innehåll av försvarsmaktsgemensam natur. En stor del av det gemensamma innehållet saknar dessutom omedelbar försvarsanknytning och kan lika gärna erbjudas i samverkan med rent civila högskolor. Att på det sätt utredaren gjort – och regeringen bejakat – sätta den försvarsmaktsgemensamma identiteten före behovet av yrkesspecifik kompetens riskerar att sänka kvaliteten på officerskåren och snarast förvärra de problem med bristande specialistkompetens på lägre nivå som redan existerar.
Officershögskolorna utbildar unga officerare som efter examen normalt skall tjänstgöra vid lägre förband där den försvarsmaktsgemensamma identiteten är av liten betydelse för fullgörandet av uppgiften. Behovet av kunskap om den integrerade försvarsmaktens uppgift kommer först senare i utbildningen och på högre nivåer i organisationen. Gemensam utbildning skadar säkerligen inte, men skall relateras till den trupp-/vapen- och flygslagsvisa tjänstgöring och inriktning som präglar den absoluta majoriteten officerares tjänstgöring. Utan att i detta läge definitivt avvisa tanken på en inledande termin försvarsmaktsgemensam teoretisk utbildningsperiod förtjänar det att påpekas att denna period tar viktig tid från den yrkesutbildning som är det centrala på denna nivå.
Regeringens förslag till skolorganisation bortser dessutom från det hittills självklara, nämligen att den grundläggande officersutbildningen skall ske nära förbanden. Den unge officersaspiranten behöver ett fruktsamt växelspel mellan teori och praktik som inte tillgodoses genom en försvarsmaktsgemensam termin som sker på bekostnad av den tid som står till förfogande. Om utredningen föreslagit en förlängning av den grundläggande officersutbildningen hade bevekelsegrunderna varit lättare att förstå, även om avvägningen gentemot andra utbildningsbehov även i ett sådan perspektiv kan ifrågasättas. Av skäl som framgått är det därför viktigt att riksdagen får möjlighet att i ett sammanhang ta ställning till hur försvarsmaktens skolorganisation skall se ut i framtiden, samtidigt som det blir möjligt att överväga utbildningens innehåll. I avvaktan på det färdiga underlaget bör regeringens förslag nu avslås.
Värnplikten har i olika former en lång historia i vårt land. Forn- och medeltidens självklara plikt att kollektivt ”gå man ur huse” för att försvara sin hembygd följdes av Karl XI:s indelningsverk där plikten emellertid inte belastade den enskilde, utan rotebönderna. De skulle se till att rekrytera en soldat att träda i försvarets tjänst och att ersätta denne om han skadades eller avled.
Den moderna värnpliktsarmén kan härledas till Napoleons armé. Mängden soldater var en avgörande faktor för överlevnad och seger. Massarméernas kulmen under vårt sekels båda världskrig har följts av en successivt ökad andel länder som tillämpar professionell rekrytering av soldater. De senaste årens utveckling har accentuerat denna trend. Sedan det kalla krigets slut har bland annat Frankrike, Belgien, Holland, Spanien och Ryssland aviserat eller de facto övergått från värnpliktsförsvar till yrkesrekrytering.
Den säkerhetspolitiska situationens minskade krav på militär slagkraft har tillsammans med den militärteknologiska utvecklingen gjort värnplikten generellt mindre ändamålsenlig. Också i Sverige har utvecklingen successivt inneburit en allt större andel yrkes- och reservofficerare såväl som civilanställda använts för att lösa uppgifter i det militära försvaret.
Motsättningen mellan värnpliktsförsvar och yrkesarmé är emellertid konstlad. Vårt försvar tillämpar olika principer för att lösa olika behov. Vilken rekryteringsprincip som skall vara vägledande måste bestämmas efter en noggrann och kontinuerlig analys av kraven i varje befattning i krigsorganisationen. Den tekniska utveckling accenturerar detta behov.
I dag rekryteras försvarets personal såväl med stöd av pliktlagen som frivilligt. Såväl värn- som civilpliktiga skrivs in, grund- och fortsättningsutbildas i en omfattning som bestäms i lagen. Mönstringsplikten är generell och ingen undantas från plikten bara för att han inte får möjlighet att genomgå grundutbildning.
De frivilliga rekryteringsgrunderna är tre. Medlemmarna i försvarets frivilligorganisationer skriver kontrakt om utbildning och krigsplacering under det att krigsfrivilliga inte rekryteras annat än under höjd beredskap eller krig. Den viktigaste gruppen frivilliga är emellertid de anställda i försvaret som löser de flesta uppgifter som kräver längre utbildning och träning. Det gäller såväl befäl över plutons/kompaninivån och specialistuppgifter. Dessa frivilliga består av civilanställda (som i dag i princip undantagslöst krigsplaceras) och officerare, av vilka drygt 40 procent i dag är reservanställda.
Värn- och civilpliktiga fyller för nuvarande de allra flesta befattningar i totalförsvarets krigsorganisation, även om andelen är minskande. Så länge vårt land har ett försvar av ungefär nuvarande omfattning är en övergång till renodlad yrkesrekrytering enligt vår uppfattning varken möjlig eller önskvärd. Plikten tillförsäkrar försvaret möjligheten att rekrytera, inte bara tillräcklig volym utan framför allt tillräckligt duglig personal. Pliktsystemet är under överskådlig framtid en förutsättning för att kunna organisera ett tillräckligt stort försvar med tillräckligt hög försvarseffekt.
Försvarseffekten är det avgörande motivet för ett bibehållande av värnplikten. Den folkliga förankringen är en mycket positiv bieffekt, men denna faktor får enligt vår mening inte tillåtas avgöra valet mellan olika möjliga personalförsörjningssystem.
Pliktsystemet har genomgått stora förändringar under 90-talets första år. I en successivt minskad krigsorganisation behövs allt färre unga män tas ut till pliktutbildning. Enligt Moderata samlingspartiet är grundutbildning i fred för de totalförsvarspliktiga inget självändamål. Pliktlagen och inkallelser i enlighet med denna måste ha ett tydligt och klart syfte och bygga på ett oundgängligt behov av den personal vars frihet inskränks genom tjänstgöringen.
Dagens pliktsystem fyller denna uppgift. Varken fler eller färre än vad som behövs för att lösa totalförsvarets uppgifter skall teoretiskt tas ut och grundutbildas. Vi avvisar bestämt regeringens försök att skapa nya utbildningsplatser. Personalbehoven i totalförsvaret är oändliga. Därför måste avvägningar göras. En krigsorganisation vars viktigaste uppgift är att producera grundutbildningsplatser åt så många totalförsvarspliktiga som möjligt är orimlig. Antalet utbildade måste bygga på de behov som är resultatet av en avvägning mellan olika funktioner i totalförsvaret.
Så sent som 1994 antog en enig riksdag den lag som reglerar totalförsvarspliktens omfattning och inriktning. I försvarsbesluten 1995 och 1996 övergavs denna enighet och regeringens förslag om ökad pliktutbildning accepterades av riksdagen. I stället för att försöka hushålla med den resurs som Sveriges ungdomar utgör valde man slösandets princip. Och i stället för att fortsätta den restriktiva linje som i enighet lades fast i Pliktutredningen 1991–92 valde man att till varje pris söka möjligheter att låta fler ungdomar genomgå grundutbildning. De ursprungliga försöken att på bredden korttidsutbilda värnpliktiga för att därefter placera dem i utbildnings- eller snarare anpassningsreserv dömdes ut av ansvariga myndigheter och fullföljdes därför inte. Istället erbjuds myndigheter inom det civila försvarets och Sveriges kommuner att söka möjliga utbildningsplatser för 10 000 unga varje år. Trots att de tilltänkta civilpliktiga ställdes till förfogande med ekonomisk kompensation för utbildningen har svårigheterna att hitta meningsfulla uppgifter för dessa varit uppenbara.
Uppsättandet och grundutbildningen av de civila beredskapsstyrkorna är ett allvarligt missbruk av totalförsvarsplikten. Genomförandet blir inte mer omdömesgillt av det faktum att socialdemokraterna valt att driva igenom beslutet utan den nationella enighet som traditionellt kännetecknat utnyttjandet av tvångsmedel för samhälleliga behov.
De civila beredskapsstyrkorna är skapade i första hand för att tillgodose det ideologiska behovet av fler utbildningplatser. De sakliga motiven är mycket svaga och har dessutom ändrats sedan förslaget ursprungligen presenterades. 1995 skulle beredskapsstyrkorna ”hantera svåra nationella påfrestningar i fred” under det att denna uppgift i beslutet 1996 förändrats till uppgiften att förstärka kommunal informations-, stabs- och socialtjänst (bl.a. genom tjänstgöring som extra personal i barn- och äldreomsorgen). De civilpliktiga som ryckte in den 28 juli 1997 avses utbildas i socialtjänst och stabs- och informationstjänst. Det är angelägna samhällsuppgifter i krig. Frivilligrekrytering är sannolikt en överlägsen metod för att täcka detta personalbehov.
Förslaget om civila beredskapsstyrkor var illa underbyggt när det först presenterades och metoden att försörja det ifrågasatta behovet med pliktpersonal kritiserades hårt av riksdagen. Den föryngring av det civila försvaret som regeringen återkommande hänvisat till som motiv för ökad grundutbildning även till det civila försvaret avser dessutom helt andra befattningshavare än de som regeringen med pengar överförda från Försvarsmakten som morot lyckats ”pressa fram” ur myndigheterna, nämligen pliktpersonal för i huvudsak befolkningsskydd och räddningstjänst. Främst den senare typen av personal kräver såväl god fysik som längre utbildning. Inget av dessa båda kriterier stämmer med de krav som kommer att ställas på de civila beredskapsstyrkorna,
För regeringen spelar det uppenbarligen mindre roll vad de pliktuttagna skall fylla för funktion. De skall utbildas till någonting, men det kvittar vilket, eftersom plikt uppenbarligen går före rätt. I stället för ”pang för pengarna” som under lång tid varit den skämtsamma benämningen på försvarets koncentration till kärnuppgifterna tycks mottot ”plikt för pengarna” blivit vägledande för regeringens politik. Uppsättandet av civila beredskapsstyrkor – genom grundutbildning av totalförsvarspliktiga – bör avbrytas redan under innevarande budgetår och resurserna överföras till de delar av det civila respektive militära försvaret de hämtats ifrån.
Det är särskilt allvarligt om de civila beredskapsstyrkorna är ett första steg mot en bredare definition av behovet av civilpliktiga. Försvarsminister Björn von Sydows aviserade avsikt att bredda pliktrekryteringen till att omfatta även fredskriser och svåra katastrofer måste avvisas på såväl praktiska som principiella grunder.
I dagens samhälle är det inte korttidsutbildade civilpliktiga som är avgörande för hanteringen av fredstida kriser och katastrofer. Räddningstjänsten behöver i första hand tekniskt avancerad materiel. Om personalbehovet tillfälligt överstiger tillgången bör såväl värnpliktiga under grundutbildning som frivilliga utnyttjas för att lösa uppgifterna i stället för att med pliktlagens hjälp grundutbilda personal som är avsedda att biträda vid denna typ av situationer.
Det är orimligt att regeringen själv inom ramen för lagen om totalförsvarsplikt får möjlighet att utöka begreppet att omfatta nya sektorer i samhället. Plikttjänstgöring är ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet och bör därmed utnyttjas restriktivt. Eventuell breddning av civilplikten måste diskuteras och beslutas av riksdagen. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag i frågan.
Riksrevisionsverket har i sin rapport Värnpliktssystemet – Försvarets hushållning med värnpliktig personal (RRV 1997:29) uppmärksammat att dagens värnpliktssystem är behäftat med en rad brister. En betydande och ökande överinkallelse av värnpliktig personal har skett under försvarsbeslutsperioden 1992–1996. 1990/91 inkallade Pliktverket 27 procent fler värnpliktiga, bedömda enligt kriteriet bäst lämpade, än det antal som verkligen ryckte in för grundutbildning. Inskrivningsåret 1994/95 hade den siffran ökat till 38 procent. Flertalet av de cirka 6 000 till 10 000 årligen inkallade som aldrig ryckte in till grundutbildningen placerades i utbildningsreserven. En stor del av urvalet av värnpliktig personal har skett efter mönstringen. Det finns därför skäl att anta att det inte alltid är de bäst lämpade som verkligen ryckt in till grundutbildning. Värnpliktiga utbildas också utan att krigsplaceras vilket självfallet minskar motivationen och gör grundutbildningen mindre meningsfull. Cirka 11 procent av de värnpliktiga utbildades enbart för stödverksamhet i grundorganisationen och cirka 7 procent för upprätthållande av beredskap i fred och för befälsutbildning. Ingen av dessa krigsplacerades efter fullgjord grundutbildning. Av samtlig grundutbildad värnpliktig personal under åren 1990 till och med 1996 har endast cirka två tredjedelar krigsplacerats.
Utvecklingen är oroande. Kostnaden per utbildad värnpliktig kommer att fortsätta öka då modern materiel tillförs. Det är därför viktigt att totalörsvaret verkligen drar nytta av alla som grundutbildas. En meningsfull krigsplacering efter grundutbildning är ett oeftergivligt krav från såväl medborgare som totalförsvarspliktiga.
I dag tas de som utifrån en sammanvägd bedömning anses som mest lämpade ut för att genomföra grundutbildning. Den enskildes valfrihet är i förhållande till tidigare avsevärt större såväl vad gäller förband och befattning som tidpunkten för inryckning.
I ett värnpliktssystem där endast hälften av de totalförsvarspliktiga genomför den i fred mest betungande delen av plikten, grundutbildningen, bör betydelsen av motivation och frivillighet öka. Om två individer genomgår inskrivningsprövning och båda uppfyller kraven för en enskild befattning, bör självfallet den som önskar genomgå utbildning prioriteras. Även fortsättningsvis kommer personal som inte är ”frivillig” att behöva användas. Rättviseaspekten är i detta hänseende viktig, men inte avgörande. De värnpliktiga bör få en kompensation för sitt arbete som åtminstone täcker de utgifter som vederbörande har. Ur ett principiellt perspektiv kan självfallet hävdas att de som offrar en del av sitt liv åt staten fullt ut bör kompenseras för detta ekonomiskt. Livsinkomsten – och därmed också pensionen – blir vid sidan av den frihetsförlust som tjänstgöringstiden innebär en betydande välfärdsförlust. Med större fog kan rättviseaspekten sägas vara satt ur spel av hela den grundval som samhället för närvarande bygger på, nämligen den selektiva och progressiva beskattningen. På samma sätt som medborgarna betalar skatter av mycket varierande storlek (i första hand beroende på inkomst och förmögenhet) kan självfallet plikten ses som ett bidrag till det gemensamma som också det beror på den enskildes förmåga. Emellertid bör den av regeringen aviserade utredningen överväga grunderna för ersättning till de unga som belastas av plikten. Med allt färre unga som genomgår grundutbildning på grundval av pliktlagen är en översyn av ersättningarna angelägen.
Dagens utbildningssystem i Försvarsmakten bör i några avseenden ses över för att underlätta rekryteringen och minska olägenheterna för den värnpliktige. Försvarsmakten bör i samverkan med Pliktverket utreda bl.a. frågan om fullständigt försteg för kompanibefälselever. Denna inryckningsrytm riskerar att underminera den personella kvaliteten på nyckelbefattningar för värnpliktigt befäl i krigsorganisationen.
Larmrapporter om avgångar under grundutbildning och systematiska ansökningar om vapenfri tjänst bland värnpliktiga måste tas på allvar. Eftersom systemet för uttagning och tjänstgöring förändrats måste också utbildnings- och förmånssystem förändras. Vi biträder regeringens förslag om en genomgripande utredning av totalförsvarsplikten.
Vidare bör de värnpliktiga som under tjänstgöringen söker vapenfri tjänst så snart som möjligt överföras till civilpliktsutbildning i stället för att ges möjlighet att hemförlovas och t.ex. påbörja en lockande anställning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarets försörjning med anställd personal,
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning av befälsordning och utbildningssystem för yrkes- och reservofficerare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övningsmöjligheter för yrkes- och reservofficerare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om totalförsvarsplikten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avbryta grundutbildningen av civila beredskapsstyrkor,
att riksdagen avslår regeringens förslag om omorganisering av Försvarsmaktens skolorganisation (regeringens hemställanspunkter 8–11) i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Arne Andersson (m) |
|
|
Henrik Landerholm (m) |
My Persson (m) |
|
Olle Lindström (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Göthe Knutson (m) |
Stig Grauers (m) |
|
Anders Björck (m) |
Ingvar Eriksson (m) |
|
Ola Karlsson (m) |
Inga Berggren (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |