1996 års försvarsbeslut synes redan i allt väsentligt ha havererat. Det togs i alldeles för hög grad med blicken i backspegeln såväl från riksdagsmajoriteten som från försvarsmakten. Under de senaste årtiondena har få försvarsbeslut överlevt hela femårsperioden utan betydande ingrepp eller förändringar. 1996 års femåriga försvarsbeslut började knaka i fogarna redan efter bara ett par månader. Under hösten 1997 stod det alltmer klart att vare sig försvarsmaktens ledning eller den politiska ledningen i regeringen hade rimlig kontroll över utvecklingen. Lika anmärkningsvärt är det att vare sig den politiska eller militära ledningen tog några personliga konsekvenser av det uppenbarade.
Folkpartiet liberalerna konstaterade redan i september 1997 i sin partimotion angående försvarsbudgeten för 1998: ”Det finns redan nu anledning att befara att 1996 års försvarsbeslut återigen inneburit att man av politiska skäl sökt rädda för stor del av den tidigare grundorganisationen. Det av överbefälhavaren och regeringen nu redovisade gapet mellan uppgifter och tilldelade resurser i 96 års försvarsbeslut understryker att riksdagen redan inför kontrollstationen 1998 kan behöva göra ytterligare nedskärningar och långsiktiga förändringar av försvarets krigsorganisation och därmed också grundorganisation.”
Folkpartiet liberalerna återkommer inför kontrollstationen 1999 med förslag om ett i åtminstone väsentliga delar förnyat försvarsbeslut. Folkpartiet har i samband med försvarsbeslutet 1996 och budgetbehandlingen 1997 redovisat en i väsentliga avseenden annorlunda inriktning av det militära försvaret med ökad tyngdpunkt i kvalitativ förnyelse och kvantitativ neddragning. Denna inriktning kvarstår med ökad tyngd av de konsekvenser som nu redovisats av 96 årsbeslut.
Med anledning av regeringens proposition 1997/98:83 Förändrad styrning av Försvarsmakten m.m. har Folkpartiet begärt att regeringen inför kontrollstationen 1999 förelägger riksdagen ett fullständigt underlag för ett sådant beslut med utgångspunkt från såväl säkerhetspolitiska, försvarspolitiska som samhällsekonomiska utgångspunkter.
Regeringen försöker i sin proposition analysera fördelningen av ansvar mellan regering och försvarsmakt för den uppkomna situationen. Ansvaret förefaller kunna delas tämligen jämnt av dem båda. Det handlar dels om ett försvarsbeslut 1996 med en strukturellt felaktig inriktning, dels om fullständigt oacceptabla brister i ekonomisk planering, styrning och uppföljning inom försvarsbudgeten, för vilka båda har ett delat ansvar.
Mot bakgrund av nu gällande försvarsbeslut förefaller det helt rimligt att det är regeringen som också tar ansvaret för de åtgärder som måste vidtas i enlighet med vad regeringen redovisar. Redovisade åtgärder inom ramen för 1998 års budget sammanfaller i allt väsentligt med de politiska riktlinjer som en av den socialdemokratiska regeringen och Centerpartiet formad riksdagsmajoritet ställde sig bakom i 1996 års försvarsbeslut. Det innebär en fortsatt allvarlig obalans till nackdel för den materiella förnyelsen av försvaret.
Uppskjuten materielförnyelse kan naturligtvis alltid återställas vid en senare tidpunkt, men det finns ingen anledning att tro att de försvarsekonomiska förutsättningarna inom överskådlig tid kommer att medge detta. Uppskjutna beslut innebär därför en urholkning av den materiella förnyelsen. Folkpartiet har däremot under behandlingen av försvarsbeslut 1996 och budget för 1998 pekat på möjligheten av att sträcka ut leveransen av JAS 39 Gripen över en betydligt längre period med färre levererade plan per år. Detta borde prövas ytterligare inför kontrollstation 1999.
Regeringen hänvisar till att materielfrågorna avsetts prövas ytterligare inför kontrollstationen. Det är därför beklagligt att riksdagsmajoriteten flera gånger avvisat tanken på en särskild parlamentarisk översyn av de framtida materielfrågorna för det svenska försvaret.
Regeringen återkommer också närmast mekaniskt upprepande tidigare påståenden om att de manliga medborgarnas fullgörande av militär värnplikt ”bidrar till försvarets förankring i samhället och möjliggör för den enskilda medborgaren att bidra till landets försvar”. På vilket sätt detta skulle vara annorlunda än för t ex de uppgifter som det stora flertalet medborgare – kvinnor och män – förväntas fylla inom totalförsvaret i övrigt (såväl civilförsvaret som folkhushållningen under krig) vid krig eller beredskap framgår inte.
Inte heller kommenterar regeringen i vilken utsträckning den av regeringen åtminstone tillfälligt accepterade kraftiga minskningen av totalförsvarspliktiga kan komma att bidra till en minskad förankring av försvaret i samhället. Dessa frågor kommer med nödvändighet att behöva belysas inom ramen för den just påbörjade översynen av pliktfrågorna.
Regeringens proposition förefaller i allt väsentligt fylla funktionen att inför riksdagen redovisa regeringens syn på det inträffade samt de åtgärder regeringen vidtagit inom 98 års budget. Propositionen innehåller inga andra förslag till riksdagsbeslut än en något förändrad inriktning av målet för Försvarsmaktens beredskap. Bakgrunden till detta förefaller vara en anpassning till de åtgärder regeringen vidtar mot bakgrund av de föreliggande ekonomiska bristerna.
Regeringen gör ett halvhjärtat försök att motivera sitt förslag med slutsatserna i den delrapport som Försvarsberedningen redovisade i februari 1998 ”Svensk säkerhetspolitik i ny omvärldsbelysning” (Ds 1998:9). Regeringens förslag torde inte nämnvärt strida mot dessa slutsatser, men dessa torde inte i sig motivera ett hastigt framlagt förslag till förändrat övergripande mål för Försvarsmakten. Det är rimligt att eventuella slutsatser i detta och andra avseenden som planerat får avvakta en samlad bedömning i samband med den kontrollstation som av regeringen nu föreslagits framflyttas till våren 1999. Regeringens förslag bör därför avslås.
Folkpartiet står givetvis bakom bedömningarna i Försvarsberedningens delrapport att det säkerhetspolitiska läget för Sverige ytterligare förbättrats sedan 96 års försvarsbeslut. De återstående frågetecknen vad avser vårt lands säkerhetspolitiska närområde är utvecklingen för de baltiska staterna. Att aktivt stödja dessa i deras strävanden att bli medlemmar av EU och NATO framstår som Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska uppgift under kommande år. Utvidgningsprocesserna inom EU och NATO ger tyvärr fortfarande anledning till bekymmer i detta avseende.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1997/98:84.
|
Lennart Rohdin (fp) |
Eva Flyborg (fp) |