I december 1996 fattades ett försvarsbeslut som var tänkt att gälla den närmaste femårsperioden. Detta försvarsbeslut föll dock samman på rekordtid. I februari, bara några månader efter försvarsbeslutet, anmälde Försvarsmakten (i budgetunderlaget för 1998) att det i planläggningen för försvarsbeslutsperioden fanns högre kostnader än förväntat om ca 300–500 miljoner kronor per år.
I december 1997 stod det klart att ambitionsnivån och den ekonomiska ramen för Försvarsmaktens verksamhet inte var förenliga. Detta hade vid det laget debatterats ett tag, men det var olika uppgifter om hur stort det ”svarta hålet” var, och förvirringen över vad som egentligen gällde var i det närmaste total.
I riksdagsdebatten om budgeten, i början av december 1997, försökte ett antal ledamöter i försvarsutskottet få försvarsministern att redogöra för vilka åtgärder han ämnade vidta med anledning av uppgifter om ”svarta hål” på tiotals miljarder kronor. Försvarsministern hänvisade i debatten endast till kommande samtal med ÖB. Frustrerade ledamöter i försvarsutskottet fick leda riksdagen igenom ett beslut om 1998 års budget, en budget som alla – mer eller mindre – insåg var på felaktig grund.
Regeringen borde, omedelbart efter att Försvarsmakten hade aviserat högre kostnader än förväntat (d.v.s. redan i februari 1997), ha informerat riksdagen. När sedan Försvarsmakten vid en föredragning inför försvarsministern den 8 oktober 1997 informerade om att divergensen mellan planerad verksamhet och budgetram uppgick till ca 9,9 miljarder kronor, borde försvarsministern ha dragit tillbaka propositionen om Försvarsmaktens budget 1998 och aviserat ett nytt försvarsbeslut redan 1999. Det är inte försvarbart att lägga en proposition på riksdagens bord som bygger på kända felaktigheter!
Försvarsmaktens förslag till inriktning i enlighet med den fastlagda budgetramen frångicks av Socialdemokraterna och Centern, främst avseende grundorganisationen. Dessa förändringar var dock kostnadsneutrala, enligt Försvarsmakten (prop. 1997/98:84 sid. 4). Uppenbarligen hade man räknat fel vilket medförde att regeringen, tillsammans med Centern, drev igenom ett hårt kritiserat försvarsbeslut på felaktiga ekonomiska grunder. ÖB har också offentligt tillstått att Försvarsmakten är ansvarig för ett par av de ”saknade” miljarderna.
Sammantaget kan Miljöpartiet konstatera att både ÖB och försvarsministern ytterst bär ansvar för den uppkomna situationen.
Miljöpartiet föreslår stora besparingar inom det militära försvaret under försvarsbeslutsperioden. Besparingarna utgår från en mindre krigsorganisation (sex armébrigader och fyra krigsflygsflottiljer) och väsentligt minskade försvarsmaterielbeställningar. Vi har också under hela tiden motsatt oss anskaffningen av JAS delserie tre och bl.a. reserverat oss mot beställningsbemyndiganden av krigsmaterial m.m. för ca 80 miljarder kronor.
Miljöpartiet anser att försvaret på sikt skall ställas om från ett militärt försvar till ett starkt civilt försvar. Resurser skall, istället för att gå till det militära försvaret och t.ex. materielprojekt som nya ubåtar eller stridsflygplan, föras över till investeringar i säkerhet för att minska risken för konflikter. När det gäller de åtgärder som regeringen föreslår för att ”rädda” 1998 års budget, konstaterar Miljöpartiet att det är fråga om en räcka ”panikåtgärder” som sammantaget inte leder till ett nödvändigt helhetsgrepp på försvarsekonomin. Resultatet blir istället ett mycket ineffektivt utnyttjande av försvarets resurser, med andra ord ett stort slöseri med skattepengar.
I regeringens proposition redovisas problem i Försvarsmaktens ekonomi och planering och vilka åtgärder regeringen finner nödvändiga för att rätta till detta. Åtgärderna gäller till största del innevarande budgetår.
Propositionen innehåller ett förslag om riksdagsbeslut, nämligen att godkänna en ändring av det övergripande målet för Försvarsmakten vad gäller beredskap.
Miljöpartiet ställer sig bakom regeringens syn på att omvärldsutvecklingen medger att den svenska Försvarsmaktens beredskap kan reduceras. Omvärldsutvecklingen ställer däremot krav på investeringar för att konflikter inte skall uppkomma. Den vidgade hotbild som slogs fast i samband med försvarsbeslutets första etapp 1995 måste få reellt genomslag när det gäller resursfördelning och avvägningar mellan olika verksamheter och budgetramar.
Totalförsvarsplikten som den ser ut idag är i praktiken ingen allmän pliktlag. Dels omfattar plikten enbart halva befolkningen (männen), dels är det långt ifrån alla män som kallas in. Samtidigt kallar man tvångsmässigt in andra ungdomar som inte vill göra värnplikt. De som ändå vägrar riskerar fängelsestraff.
I försvarsbeslutet beslutades att det var möjligt att genomföra en tillfällig neddragning om ca 4 000 totalförsvarspliktiga för åren 1998 och 1999. För dessa år förutsattes därmed en årlig grundutbildningsvolym om ca 21 000 totalförsvarspliktiga. I Försvarsmaktens föreslagna budget för 1998 förordas ytterligare neddragning om ca 3 700 totalförsvarspliktiga för utbildningsåret 1998/99. Regeringen går på denna linje av ekonomiska skäl (budgetåret 1998 kallas 3 500 färre totalförsvarspliktiga in och 1999 ca 200 färre än det antal regeringen tidigare beslutat). I motivtexten hänger sig regeringen åt traditionella skrivningar om totalförsvarspliktens vikt för folkförankringen. Det rimmar illa med de nu vidtagna åtgärderna. Om man verkligen hade ansett att plikttjänstgöringen var en så fundamental del av folkförankringen och att det demokratiska folkförsvaret står och faller med att så många som möjligt kallas in till plikttjänstgöring, hade man rimligtvis undantagit detta område från besparingar. Teori och praktik rimmar illa.
Regeringen har beslutat att en parlamentariskt sammansatt utredning skall göra en översyn av tillämpningen av systemet med totalförsvarsplikt (dir. 1997:106). I Pliktutredningens nuvarande direktiv ingår inte att utreda en avskaffad plikttjänstgöring. Det borde vara en naturligt följd att ge tilläggsdirektiv till Pliktutredningen om detta, nu när man kallar in en så liten del av (den manliga delen av) befolkningen till plikttjänstgöring.
Regeringen har enligt Miljöpartiets mening en felaktig syn på hur man bäst uppnår en bred folkförankring i samhället. Det är inte antalet utbildade som är det väsentliga, utan utbildningskvaliteten, motivationshöjande åtgärder och undanröjande av orättvisor. Men det viktigaste ur motivations- och effektivitetssynpunkt är att man utbildar ungdomar för att möta sådana hot som känns relevanta för ungdomar.
Miljöpartiet förordar en frivillig värntjänst, som bygger på motivation och meriter, och som är anpassad till dagens säkerhetspolitiska situation.
Miljöpartiet vill inte ha en yrkesarmé, det är av yttersta vikt att inte militären blir en separat maktfaktor i samhället. Värntjänsten skall ge en relevant utbildning för att möta hot inom ramen för den vidgade hotbilden och den skall naturligtvis vara öppen för både kvinnor och män. Värntjänsten ska vara frivillig, då vi är emot tvång. Men att ha genomfört värntjänstutbildning ska vara en merit. Värntjänstgöring bör t.ex. ge direkta tilläggspoäng till högskoleprovet för alla som genomför värntjänsten. De färdigheter och kunskaper som den värntjänstgöriga inhämtar och som innebär civil kompetens ska ge civil dokumentation.
Miljöpartiet har i tidigare motioner till riksdagen utvecklat vår modell med frivillig värntjänst.
Regeringen föreslår att materielanskaffningen minskas och senareläggs med 1 200 miljoner kronor under 1998. Detta gäller dock bara redan ej beställda projekt, alla projekt som är beslutade om och där en beställning föreligger är undantagna. Miljöpartiet de gröna har krävt stopp för JAS-projektet ända sedan det över huvud taget började diskuteras. Vi har inte ändrat åsikt i frågan.
Den nuvarande JAS-ramen uppgår till över 70 miljarder kronor. Regeringen har beslutat att anskaffa ytterligare JAS-plan, den s.k. delserie tre. Miljöpartiet anser att det är en fullständigt orimlig satsning när istället investeringar bör göras för att förhindra att konflikter uppkommer. Regeringen bör ta upp förhandlingar med försvarsindustrin om att bryta kontraktet på delserie tre, inte minst för att skapa handlingsutrymme inför det försvarsbeslut Miljöpartiet vill få till stånd 1999.
Regeringen stödjer också utvecklingen av ubåt Viking, ett projekt som (om man inte skall bryta mot den krigsmateriellagstiftning som finns) kommer att leda till en svensk anskaffning av denna ubåt om ett antal år. Detta är en totalt omotiverad satsning ur säkerhetspolitisk utgångspunkt. Projektet måste stoppas.
Regeringen anmäler att alla investeringar avseende mark, anläggningar och lokaler som överstiger 10 miljoner kronor skall underställas regeringen i syfte att öka kontrollen. Tidigare har gränsen för att dessa investeringar skall underställas regeringen gått vid 20 miljoner kronor. Miljöpartiets uppfattning är att alla nyinvesteringar och flyttningar av verksamhet som är en följd av försvarsbeslutet 1996 skall stoppas i avvaktan på ett nytt helhetsgrepp 1999 (se vidare nedan).
Under 1997 kostade olika förmåner inom Försvarsmakten 1,7 miljarder kronor. De samlade lönekostnaderna uppgick till 11,5 miljarder kronor. Det är en stor del av försvarsbudgeten och därmed en viktigt utgiftspost att granska.
Riksrevisionsverket fick i september 1997 uppdrag av regeringen att granska förmåner och formerna för lönebildning, tillämpning av avtal m.m. för anställda vid Försvarsmakten. I RRV:s slutrapport till regeringen konstateras att officerskåren har haft en snabbare löneutveckling än statsanställda totalt. RRV skriver också att det borde vara möjligt för försvaret att redan under år 1998 minska omfattningen av kostnaderna för lönetillägg m.m.
En flygförare som har slutat att flyga kan få drygt 20 000 kr i månaden enbart i tillägg. ”Pendlare” från t.ex. Uppsala och Enköping kan fritt få ett rum i innerstaden, 4 500 kronor i månaden och fria hemresor, om de arbetar på Högkvarteret. Om man, inom Storstockholmsområdet, har en timmas restid till jobbet, får man 54 000 kronor om året i pendlingsersättning. En ubåtsofficer får 3 000–4 000 kronor i månaden i tre år efter att han har stigit i land. Detta är bara några exempel på den flora av tillägg och förmåner som tillämpas i Försvarsmakten.
Trots detta tycker inte RRV att det finns anledning att regeringen ändrar på arbetsfördelningen och delegeringen mellan Arbetsgivarverket och Försvarsmakten.
Miljöpartiet anser att regeringen borde lägga tillbaka ansvaret för Försvarsmaktens löneförhandlingar m.m. till Arbetsgivarverket och att Försvarsmakten skall uppdras redovisa hur de besparingar, som man har redovisat redan skett, har intecknats i den föreslagna besparingen.
Regeringen har fredat området internationell verksamhet från besparingar. Miljöpartiet konstaterar att Försvarsmakten har ett antal personer i Natostaber, vilket vi menar inte är förenligt med en trovärdig militär alliansfrihet. Här bör det alltså gå att spara pengar! Dessutom måste man redovisa kostnaderna för de övningar som skall genomföras inom ramen för PFF. Miljöpartiets uppfattning är att Sverige enbart skall delta i övningar som har med miljöskydd och räddningstjänst och strikt fredsbevarande verksamhet att göra. Här bör det följaktligen också gå att spara pengar.
Det är uppenbart att det inte går att ”lappa och laga” på ett försvarsbeslut fattat på felaktiga grunder i ytterligare fyra år. Det är nödvändigt med ett nytt försvarsbeslut redan år 1999.
Miljöpartiet anser att regeringen borde slå fast att det blir ett nytt försvarsbeslut redan 1999. Kortsiktiga, valtaktiska hänsyn med tanke på ev. regementesnedläggningar osv. kommer att visa sig vara dyra i förlängningen. Vi behöver ett nytt försvarsbeslut som tar ett helhetsgrepp och drar konsekvenserna av den säkerhetspolitiska situation som råder – ett försvarsbeslut som inte tar sin utgångspunkt i betraktelser i backspegeln, utan som filas fram genom en bred remissomgång till bl.a. organisationer med andra infallsvinklar än de traditionellt militära.
Miljöpartiet vill också påpeka att osäkerheterna i planeringen ligger kvar, vad beträffar 1999–2001. Hur dessa osäkerheter skall hanteras är olöst i propositionen, vilket är ytterligare ett argument till varför ett nytt försvarsbeslut är berättigat.
Till dess att vi får ett nytt försvarsbeslut måste alla nyinvesteringar och flyttningar av verksamheter stoppas. Risken är att försvarsmakten ”bygger in sig” och nyinvesterar i en struktur man redan om ett år beslutar att lämna. Ett antal av de av ÖB föreslagna flyttningarna i försvarsbeslutet 96 – och som sedan följdes upp i regeringens regleringsbrev – leder till få eller inga besparingar i närtid. Tvärtom har man i några uppmärksammade fall kunnat visa att det snarare är fördyringar.
Malmen
En av de mest uppmärksammade förslagen till nyinvesteringar som redovisades i försvarsbeslutet 1996 var att ÖB föreslog en flyttning av den flygburna signal- och radarspaningen samt flygtransporterna på Bromma till Uppsala. Regeringen har i 1998 års regleringsbrev beslutat att så skall ske. Omlokaliseringen skall vara genomförd senast 1999. Med anledning av detta har Försvarsmakten hos FORTV beställt projektering för:
en ny hangar för 10 flygplan,
en ny uppställningsplatta för 6 flygplan
m.m.
Detta leder till nyinvesteringar (bl.a. en hangar i Uppsala för ca 200 miljoner kronor). Det är med andra ord ett slöseri med skattemedel. Riksdagen har inte beslutanderätt över dessa investeringar och flyttningar, det ligger på Försvarsmakten själv att besluta om. Miljöpartiet reserverade sig dock i försvarsbeslutet 1996 mot flytten med motiveringen att de vare sig innebar några besparingar eller organisatoriska fördelar.
Den 4 mars 1998 var en delegation socialdemokrater på besök vid Malmen. Försvarsutskottets vice ordf. Sven Lundberg, meddelade de anställda – efter ett telefonsamtal med försvarsministern – att ”vi skjuter på det för att granska underlaget”. Ett TT-meddelande gick ut om att flytten var skjuten på framtiden. De anställda på Malmen hann precis fira beslutet och dra en lättnadens suck, innan det, lite senare samma dag, var dags för nästa TT-telegram. Det hade rubriken ”Beslut om planflytt ligger fast”. Det var grundat på ett pressmeddelande från försvarsministern där det stod att ”Några direktiv om omprövning av den i försvarsbeslutet beslutade flytten från Malmen föreligger inte”.
Som redovisats ovan är det inte beslutat i försvarsbeslutet att flytten skall ske, det ankommer på regeringen att besluta om detta. Därför är det bara regeringen som kan sätta stopp för flytten. Utöver denna formella anmärkning vill Miljöpartiet peka på det orimliga i att människor behandlas på det sätt som har skett i samband med de olika turerna kring Malmen-flytten.
Försvarsmaktens helikopterorganisation
Miljöpartiet reserverade sig, tillsammans med fyra andra partier i riksdagen, mot att en stordivision med helikoptrar organiseras i Ronneby och att därmed 12. Helikopterdivisionen på Säve fråntas sin ledningsresurs, vilket omkullkastar den positiva samverkan som har utarbetats inom den offentliga sektorns flygverksamhet på västkusten. Till detta kommer de nyinvesteringar som måste göras för att den nya organisationen skall fungera. Miljöpartiet anser att omorganisationen skall stoppas så att ett samhällsekonomiskt helhetsgrepp, baserat på en uppdelning av division syd i två divisioner, kan tas i samband med nästa försvarsbeslut.
Regeringen bör redan nu ge ett antal utredningsuppdrag till myndigheter så att underlag finns för ett försvarsbeslut efter den säkerhetspolitiska kontrollstation som var tänkt till år 1998, men som regeringen (prop. 1997/98:83) föreslår flyttas fram till 1999.
Regeringen har tidigare aviserat att den avser ta upp ytterligare ett antal frågor i anslutning till kontrollstationen. De gäller bl.a. långsiktig anpassningsförmåga (prop. 1996/97:4), fördelningen av totalförsvarspliktiga inom totalförsvaret (prop. 1996/97:4), analys av vilka försvarsteknologiska kompetenser som krävs för att säkerställa en anpassningsförmåga (prop. 1996/97:4). Dessutom måste frågan om ledningssystemets utveckling vara en del i försvarsbeslutet. Försvarsutskottet har vid flera tillfällen uttalat att ledningssystemet skall utredas, senast i betänkande 1997/98:FöU6 där utskottet också uttalade att det skall ske med parlamentariskt inflytande.
Miljöpartiet saknar en vital och nyskapande debatt inom det försvars- och säkerhetspolitiska området i Sverige. Det är ont om fristående ”think-tanks” som arbetar inom detta område. Dock bör Försvarsberedningens säkerhetspolitiska kontrollstationsrapport, som redovisades i februari 1998, skickas ut på remiss till ett antal aktörer, förslagsvis t.ex. Utrikespolitiska Institutet, FOA, Försvarshögskolan, universitet och ett brett spektra av folkrörelser inom freds-, miljö- och utvecklingsområdet. Denna remiss skulle också kunna gå till organisationer som arbetar med sårbarhetsaspekter i samhället.
Detta remissförfarande skulle kunna fylla flera funktioner:
1. Det kommer in ett antal synpunkter med en annan infallsvinkel än den traditionellt militära,
2. man främjar förhoppningsvis en allmän debatt, kreativitet och nytänkande inför försvarsbeslutet,
3. aktörer som av tradition inte deltar i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten bereds möjlighet att delta.
Dessa remissyttranden bör ligga till grund, tillsammans med Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, ÖCB och Försvarsmaktens m.fl. uppdrag, för arbetet med det kommande försvarsbeslutet.
Inför försvarsbeslutet 1999 är det speciellt viktigt att belysa konsekvenser vad gäller prioriteringar m.m. med hänsyn till utvecklingen vad gäller hot som ryms inom den vidgade hotbilden. Regeringen bör uppdra till en särskild myndighet, förslagsvis ÖCB, att sammanställa det som t.ex. den arbetsgrupp som inom Försvarsdepartementet behandlar s.k. nya hot och risker har kommit fram till. Utöver detta bör ett uppdrag gå ut på att göra en internationell jämförelse över hur andra länder införlivar och drar konsekvenserna av s.k. nya hot och risker i sin försvarsplanering m.m. Inom detta område är det, enligt Miljöpartiets mening, speciellt viktigt med ”second opinions”.
För övrigt välkomnar Miljöpartiet det forskningsuppdrag avseende de obalanser i ekonomin som vid olika tillfällen uppkommit inom Försvarsmakten, som regeringen anmäler att man skall ta initiativ till. Enligt vår mening borde forskningsuppdraget breddas till att omfatta departementets roll i budgetprocessen, både inför och efter ett försvarsbeslut.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att materielprojekt som är beslutade om och där en beställning föreligger inte skall vara undantagna besparingarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bryta kontraktet på JAS delserie tre för att skapa handlingsutrymme,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ubåt Viking,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla nyinvesteringar och flyttningar av verksamhet skall stoppas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ansvaret för Försvarsmaktens löneförhandlingar skall ligga på Arbetsgivarverket,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt försvarsbeslut redan 1999,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en flyttning av den flygburna signal- och radarspaningen samt flygtransporterna på Bromma till Uppsala,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omorganisationen av Försvarsmaktens helikopterverksamhet,
|
Annika Nordgren (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Thomas Julin (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Eva Goës (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
Eva Thede (mp) |