FRAMTIDENS SVENSKA FÖRSVAR
Fredagen den 13 december 1996 fattade riksdagen ett långsiktigt försvarsbeslut för perioden 1997–2001 (FB 96). Vid beslutstillfället var – får man förmoda – Försvarsmaktens ekonomi i balans, men mindre än ett år senare råder det ånyo kris inom försvaret till följd av ekonomiskt önsketänkande såväl från militärt som från politiskt håll. Under uppseendeväckande former tvingades överbefälhavaren (ÖB) att i mitten av december förklara hur de numera riksbekanta "svarta hålen" i Försvarsmaktens ekonomi hade uppkommit och vad ÖB avsåg vidta för typ av åtgärder för att förhindra att de "svarta hålens" effekter löstes ut.
När riksdagen den 5 december 1997 fattade sitt beslut om Försvarsdepartementets budget för 1998 var man inte informerad om vidden av detta ekonomiska önsketänkande. Först en vecka senare fick riksdagen kännedom om händelseutvecklingen via massmedias rapportering, vilket i sin tur ledde till en särskild debatt i frågan den 18 december. Den självklara slutsatsen måste nu bli att även FB 96 har havererat.
Det råder enighet mellan Försvarsmaktens företrädare och regeringen i fråga om att det finns problem och brister inom Försvarsmakten såväl vad gäller genomförandet av verksamhet som vad gäller de ekonomiska faktorer som är sammankopplade därmed.
Däremot råder det delade meningar om vems ansvaret för den nu uppkomna situationen är. Frågans beskrivning i propositionen är närmast att betrakta som käbbel och försvarsministern och ÖB skyller på varandra. En rimlig slutsats måste bli att såväl regeringen som Försvarsmakten har ett gemensamt ansvar för att FB 96 har havererat. Samtidigt tvingas man konstatera att även riksdagen är medskyldig, om än ofrivilligt, genom att låta sig grundluras vad gäller hotbilden – såväl den ekonomiska som den geopolitiska.
Försvarsministern har nu, liksom ÖB, beordrat "idiotstopp" för att inte ytterligare förvärra krisen inom försvaret. Stoppåtgärder är nödvändiga men får inte ytterligare äventyra möjligheterna att skapa ett bättre fungerande framtida svenskt försvar.
I det följande skall – efter redogörelse för gällande försvarsbeslut – redovisas dels riktlinjer för ett nytt försvarsbeslut, dels alternativ till de av regeringen föreslagna erforderliga omedelbara åtgärderna.
När dagordningen sattes för 1996 års försvarsbeslut fanns alla förutsättningar för att skapa ett flexibelt försvar med ett viktigt undantag: Försvarsmakten var inte mentalt förberedd. Flexibilitet eller anpassning – som har varit ett nyckelord i beslutsprocessen – tolkas som att försvarsförmågan tillåts nedgå i nuvarande säkerhetspolitiska läge, men att förmåga finns för återtagning och tillväxt om ett förändrat säkerhetspolitiskt läge så kräver. En anpassning "uppåt" kan ske dels genom återtagning, det vill säga en höjning av krigsdugligheten hos de förband som formellt ingår i krigsorganisationen, dels genom tillväxt, alltså en kvantitativ och/eller kvalitativ utökning av krigsorganisationen.
Regeringen tycktes ha en riktig inställning till försvarets flexibilitet genom att uttala att "Förmågan till anpassning skall vara styrande för totalförsvarets framtida inriktning". Men de vackra orden om flexibilitet resulterade inte i ett förslag till grundorganisation med inbyggd verklig förmåga till återtagning och tillväxt av krigsorganisationen. Det var ett allvarligt misstag att regeringen höll fast vid en överspelad organisationsmodell. Resultatet blev som förväntat att flexibiliteten inte blev genomförd i verkligheten. Mot denna bakgrund är det häpnadsväckande att regeringen fortfarande tror att nuvarande organisation är flexibel och dessutom – efter nu föreslagen stympning – skall besitta ökad flexibilitet.
Försvarets internationella anpassning blev helt otillräckligt beaktad i försvarsbeslutet. Detta gäller Sveriges förhållande till Nato och de svenska insatserna inom FN:s ram men också Sveriges ansvarstagande i Östersjöområdet. Beslutet var också som vanligt underfinansierat – det var lätt att inse från början. Regeringens dröjsmål att agera är förvånande och försvarets problem skulle kanske ha kunnat minskas om man genomfört den av riksdagen beslutade kontrollstationen.
Försvarets allvarliga problem borde alltså inte komma som någon överraskning för någon. Min bedömning (publicerad under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 10 december 1996) uttrycktes på följande sätt: "Regeringens inriktning leder ofelbart till att nya omstruktureringar av försvarets krigs- och grundorganisation – med ny ovisshet och oro för försvarsanställda runt om i landet – är att vänta inom de närmaste åren. Med regeringens envisa fasthållande vid en förlegad organisationsmodell och ett försvarsekonomiskt önsketänkande kommer fredagen den 13 december 1996 att bli en olycksdag för försvaret." Dessa farhågor besannades tyvärr och den nu uppenbara ekonomiska krisen undergräver inte bara riksdagens beslut utan även Sveriges försvar.
Under ett stort antal år har jag väckt motioner om det svenska försvaret
(se t ex motionerna 1990/91:Fö19; 1991/92:Fö32; 1991/92:Fö306; 1992/93:
Fö308; 1993/94:Fö322; 1993/94:Fö303; 1994/95:Fö334; 1996/97:Fö31).
I dessa motioner har envist hävdats att för att skapa nationell och internationell trovärdighet kring de långsiktiga försvarsbesluten, måste tre grundläggande krav uppfyllas.
För det första måste Försvarsmakten och till denna kopplade funktioner, exempelvis försvarsindustrin, präglas av en hög grad av handlingsfrihet och flexibilitet för att kunna ominriktas i förhållande till framtida förändringar av det säkerhetspolitiska läget såväl i vårt närområde som i ett större geopolitiskt perspektiv.
För det andra måste försvarsbesluten präglas av ekonomisk hållbarhet över hela försvarsbeslutsperioden. Detta dels för att säkerställa att planerade och av riksdagen beslutade åtgärder för upprätthållande av handlingsfriheten skall kunna genomföras fullt ut, dels för att bibehålla respekten för riksdagens beslutskompetens i statsfinansiella frågor. Strävan måste således vara att utveckla förutsättningar för maximal värnkraft per satsad försvarskrona.
För det tredje måste Försvarsmakten – men också försvarsindustrin – ha god förmåga till internationell samverkan, främst i ett alleuropeiskt perspektiv.
I det följande skall de grundläggande principerna för att tillgodose dessa krav utvecklas dels i ett teoretiskt resonemang, dels i form av en modell för flexibel produktion av krigsförband med avseende på organisation och personal (värnpliktiga och officerare) samt flexibel produktion av försvarsmateriel. De följande avsnitten (3.2–3.8) är direkt hämtade ur den senaste motionen (1996/97:Fö31). Anledningen är att dessa är av betydelse för att kunna ta ställning till rätt åtgärder i nuvarande ekonomiska krissituation för försvaret.
De svenska försvarspolitiska besluten har sedan lång tid tillbaka haft flera karakteristiska inslag. Försvaret har utsatts för en kontinuerlig kvantitativ krympning med en endast begränsad kvalitetshöjning. Hotbilden har anpassats efter den försvarsförmåga som de samhällsekonomiska och de därmed sammanhängande organisatoriska förändringarna har medgivit. Dessutom har försvarsbesluten ständigt varit underfinansierade som en följd av ekonomiskt önsketänkande.
Därutöver har försvarsbesluten framförallt utmärkts av att försvarsmakten givits ingen eller i vart fall helt otillräcklig flexibilitet. Med det senaste försvarsbeslutet fördes försvarspolitiken in i en återvändsgränd genom att försvaret krymptes på ett sådant sätt att – vid eventuella framtida behov av upprustning – möjligheterna därtill allvarligt beskars.
Det har i efterhand erkänts att den politiska styrningen av försvarsmaktens innehåll, och därmed dess struktur, varit svag och att den snarast är i avtagande. Svag politisk styrning är således också ett karakteristikum hos tidigare försvarsbeslut. Denna kan delvis förklaras med den envisa strävan hos militärledningen att upprätthålla största möjliga försvarsförmåga i närtid – som under det "kalla kriget".
Det är beklagligt att resultatet har blivit en oflexibel försvarsmakt eftersom all försvarsplanering görs för många årtionden framöver och ingen kan förutsäga hur världen då ser ut och vilka hotbilder som finns då.
Ett ställningstagande avseende det framtida försvaret av Sverige måste bland annat ta sin utgångspunkt i det säkerhetspolitiska läge som för närvarande råder och – som en konsekvens – präglas av extrem flexibilitet beträffande organisation, utbildning och industri samt av internationell anpassbarhet och en effektiv politisk beslutsordning.
En modell med en liten men högkvalificerad organisation med tillväxtpotential är den enda som tillgodoser – samtidigt – kraven på förnyelse i takt med den tekniska utvecklingen och snabb ökning av produktion av militära förband om det säkerhetspolitiska läget så kräver. Med andra ord: en kärnförsvarsmodell eller en försvarsmakt med anpassningsförmåga.
Detta aktualiserar den redan efter första världskriget lanserade – men aldrig tillämpade – så kallade elasticitetsprincipen, vilken innebär att försvarsförmågan skall minska när hotet minskar men kunna öka i takt med ökat hot.
Om denna princip skall fungera krävs dels en fortlöpande planläggning för återtagning respektive tillväxt, dels en organisatorisk grund för återtagning och tillväxt, alltså ett kärnförsvar som kan växa i dimension. Återtagningsförmågan måste bygga på analys av tidsbehov och förutsättningar för olika slag av åtgärder för att genomföra utbildning, anskaffa materiel och organisera förband. Sammanställningen av de så kallade ledtider, som denna analys resulterar i, blir en beslutslinjal som anger när olika beslut om upprustning måste fattas och på vilka signaler. Återtagningsplanen måste vidare innehålla de optioner som tecknats under planläggningen. Genom dessa optioner säkerställs – så långt det låter sig göra – att bestämda materiel- och utbildningsproducenter levererar erforderliga produkter i rätt tid.
Det förtjänar att framhållas att svensk försvarsplanering hittills i mycket ringa utsträckning uppmärksammat anpassningsproblematiken i samband med ett elastiskt försvar, vilket bland annat påpekades i samband med en av Försvarsutskottet och Centralförbundet Folk och Försvar anordnad hearing i maj 1996. Regeringen antyder att tillväxtplanering kräver andra planeringsmetoder än den tidigare gängse planeringen och återtagningsplaneringen, men analysen fördjupas förvånansvärt nog inte närmare i regeringsförslaget.
Krigs- och fredsorganisationen måste ju besitta den flexibilitet, det vill säga förmåga, att anpassa den operativa förmågan efter förändringar i det strategiska läget inklusive en betydande förmåga att möta ett strategiskt överfall. Dessutom måste Försvarsmakten ha förmåga att – på sikt – tillväxa i operativ förmåga för att möta andra typer av hot, till exempel invasion över kust och gräns.
Ett uttryck för elasticitetsprincipen är den så kallade kärnförsvarsmodellen. Den innebär att försvarsmakten kontinuerligt har en kärna av förband med hög kvalitet och att den är så organiserad att den kan växa i dimension, om läget försämras. En kärna bör finnas inom varje viktig funktion. Kärnan svarar för att kunskap och förmåga hålls på hög nivå. Det är en bestämd förutsättning för att en tillväxt skall kunna ske med den snabbhet, som erfordras. Därutöver krävs också en organisation av stödfunktioner som i armén är knutna till försvarsområdesstaberna.
Utgångspunkter för att bestämma typ och lokalisering av olika slags garnisoner är produktionens omfattning, kraven på produktionen och garnisonernas lokalisering. Avgörande för både planläggning och organisatorisk grund är vad som behöver produceras av krigsförband i olika tidsperspektiv.
Vad först gäller produktionens omfattning för arméns behov så förutsätts den omfatta följande slag av krigsförband:
I. Kuppförsvarsförband bestående av 6–10 jägar-/stadsskyttebataljoner jämte territoriella försvarskompanier skall inom timmar/dagar kunna möta strategiskt överfall.
II. Operationsförband bestående av 5 brigader som ansvarar för utveckling av taktik och organisation samt produktion av "prototypförband" måste inom 1 år kunna utveckla ett invasionsförsvar. I fred skall dessa förband utveckla taktik, organisation, m.m.
III. Återtagningsförband bestående av 5 brigader jämte territoriella försvarsförband som ansvarar för serieproduktion måste inom 2–3 år kunna förbereda ett invasionsförsvar. I fred skall dessa förband förbereda återtagning.
IV. Tillväxtförband bestående av 10–12 brigader jämte territoriella försvarsförband som har samma ansvarsuppgift som återtagningsförbanden men i ett 10-årsperspektiv. I fred skall dessa förband förbereda tillväxt.
Vad därefter gäller produktionskraven, så skall krigsförband av typ I och II fortlöpande ha hög uppfyllnadsgrad när det gäller både personal och materiel. Krigsförband av typ III har relativt hög uppfyllnadsgrad av personal och materiel men brister i samträning. Krigsförband av typ IV har endast nyckelpersonal och viss materiel. "Serieproduktion" förbereds av de prototyper av vapen och förband, som de operativa förbanden utvecklat.
Denna modell innebär på brigadsidan – med utgångspunkt från att tillväxtbrigaderna produceras dels vid de sex tillväxtgarnisonerna, dels vid fyra av operations- eller återtagningsgarnisonerna – att följande antal brigader kan vara krigsdugliga inom respektive tidsperiod, nämligen 5 brigader inom 1 år och sammanlagt 11 brigader inom 2–3 år samt totalt upp till omkring 20 brigader inom 10 år.
För den kuppförsvars- och operativa delens och för återtagningsdelens behov bibehålles befintliga etablissemang, samtidigt som nedväxlingen av förband i tillväxtdelen innebär att ytterligare etablissemang kan lämnas, vilket innebär minskade kostnader för drift och underhåll av bland annat byggnader. Den ytterligare neddragning av antalet fredsetablissemang kompenseras av en ökad förmåga till återtagning eller tillväxt, då denna kan bedrivas under fältmässiga former inom befintliga övnings- och skjutfält.
En motsvarande flexibel organisation bör närmare utredas beträffande flygvapnet och marinen.
En uppväxlingsbar försvarsorganisation skall tillgodose att återtagning och tillväxt kan ske med – sedan beslut fattats – största möjliga snabbhet och med uppfyllande av höga kvalitetskrav på vapensystem och förband. Organisationen måste därför omfatta både en kärna av krigsförband samt erforderliga stödfunktioner.
Det flexibla försvaret förutsätter även ett elastiskt utbildningssystem, där huvuddelen av årskullens unga män och även kvinnor erhåller en allmän totalförsvarsutbildning. För krigsplacering i förband fordras ytterligare utbildning i den aktuella befattningen jämte samträning av förbandet. Den kompletterande utbildningstiden blir beroende av om krigsplaceringen hänför sig till försvarets operativa del eller till dess anpassningsdelar. Repetitionsutbildning genomförs såväl med de operativa enheterna som med anpassningsenheter, i det senare fallet med längre tidsintervall.
I en återtagningsplan för utbildning är den så kallade ledtiden för att återta den tekniska utbildningen (av färdigheter, kunskaper och samträning) relativt lätt att bestämma och ledtiden för att ta fram avancerad materiel kan bli kort. Detta gäller dock enbart under bestämda förutsättningar, nämligen att en befälskader med god pedagogisk förmåga finns, att erforderliga utbildningsanordningar, övningsfält och förutsättningar i övrigt finns tillgängliga samt att – viktigast av allt – det finns en beredvillighet och vilja hos dem som skall utbildas att påta sig de personliga uppoffringar som utbildning i krigsförband innebär.
Det sistnämnda främjas om huvuddelen av de unga männen och även kvinnorna får genomgå en allmän totalförsvarsutbildning av sådan längd att – om vederbörande senare behövs i militär eller civil krigsorganisation – befattnings- och förbandsutbildning kan påbörjas utan omgång. Det viktigaste inslaget i den allmänna totalförsvarsutbildningen bör därför vara samarbete i grupp, som skall lösa praktiska problem av försvarskaraktär gemensamt. Självförsvar – även med vapen – och effektiv konditionsträning bör ingå.
Flexibilitet beträffande befälskadern kan uppnås genom att de yrkesofficerare som förutsätts avgå i samband med organisationens nedväxling förutom avgångsvederlag även erhåller en särskild ersättning för att ingå i Försvarsmaktens återtagningsreserv. Förbundet med denna särskilda ersättning bör vara skyldighet att delta i viss övnings- och planeringsverksamhet inom återtagnings- och tillväxtdelarna, liksom deltagande i återtagningsdelens internationella engagemang.
Det övergripande kravet på vår försvarsindustri är att den ska tillförsäkra statsledningen största möjliga handlingsfrihet i varje läge.
Försvarsindustrin är en för staten strategisk resurs, som – utöver att vara en kostnadseffektiv leverantör i fredstid – utgör basen för försörjning med krigsförnödenheter under upprustning och krig. För att detta ska vara möjligt så krävs det en kontinuerlig verksamhet även under avspänningsperioder. Varje seriebeställning och utveckling av nya produkter är viktig för att bevara och befordra kompetensen hos vår egen industri. Om vår egen forskning och utveckling får stå tillbaka riskerar den inhemska industrin att utarmas, varvid handlingsfriheten försvinner. Försummas industrin blir statsmakternas handlingsfrihet under krislägen ytterst begränsad. Finns ingen inhemsk industri kommer vårt beroende av andra länder att öka i händelse av upprustningsbehov. Att basera en återtagning på import i en krissituation vore både oansvarigt och naivt.
Ett flexibelt försvar förutsätter således att även vår försvarsindustri fungerar elastiskt. En sådan flexibilitet förutsätter en uppväxlingsbar försvarsindustrikärna, som innefattar både utvecklingskompetens och produktionskapacitet. För att uppväxlingen ska fungera krävs en återtagningsplan. I en sådan plan måste ingå många olika moment. En grundproduktion är nödvändig för att vidmakthålla den industriella kontinuiteten. På viss försvarsmateriel kan optioner utnyttjas. Projekt kan utvecklas även om dessa senare ej skulle gå i produktion. Uppgradering av tillgänglig materiel är ofta lönsam. Ett välutvecklat europeiskt samarbete beträffande såväl hel- som delsystem är av största betydelse. Mera okonventionellt är en fungerande samverkan mellan militär och civil industri beträffande civila och militära produkter. Ett exempel kan vara att försvarsindustrin satsar även på näraliggande civila områden. En intressant modell testas enligt uppgift i Kanada med nära "sammanflätning" av de båda produktionerna och då med inbyggd uppväxlingsförmåga.
Regeringen och dess främste rådgivare i dessa frågor har inte tagit hänsyn till den revolutionerande tekniska utvecklingen av underrättelse- och kommunikationsmedel och precisionsvapen, som i varje fall USA redan genomfört och som Ryssland – om landet kommer att hävda stormaktsställning – med säkerhet kommer att dra nytta av. Moderniteten i vår försvarsmakt hotas genom att den tekniska utvecklingen inte analyserats tillfredsställande.
Vi bör snarast se över vår försvarsindustri- och upphandlingspolicy för att bevara kompetenser inför en oviss framtid.
För närvarande pågår det en snabb säkerhetspolitisk utveckling i Europa. Nato överväger att skapa ett "europeiskt ben" och förbereder en utvidgning österut. Samtidigt har man från USA:s sida föreslagit en sammanslagning av PFF och NACC till ett nytt atlantiskt partnerskapsråd (Atlantic Partnership Council). Inom EU pågår tankar om VEU:s framtida roll bl.a. vid regeringskonferensen.
Oavsett om vi väljer att ingå i ett alleuropeiskt försvarssamarbete eller inte, är det nödvändigt att vår försvarsmakt är så organiserad att onödiga omstruktureringar kan undvikas i samband med att vi deltar i av FN eller PFF organiserade fredsbevarande och/eller fredsskapande operationer i vårt närområde. För övrigt bör de inledande svårigheterna i samband med att det svenska engagemanget i Bosnien övergick från att vara en FN-operation till en Natooperation utvärderas.
Sverige har valt att vara en synnerligen aktiv partner i PFF och detta engagemang måste således vara vägledande för höstens långsiktiga försvarsbeslut. Den svenska försvarsmakten måste därför organiseras så att man uppnår rätt struktur i ett europeiskt alliansperspektiv. Detta har stor betydelse inte minst för den framskjutna roll som Sverige har valt att ta på sig när det gäller att stödja den demokratiska utvecklingen i de nya Östersjödemokratierna. Regeringsförslaget har uppenbarligen inte tillräckligt beaktat de krav som följer av den nya svenska rollen i Östersjöregionen.
Sverige kan inom ramen för åtaganden inom FN och Nato:s fredsskapande arbete (PFF eller ett utökat PFF) anordna utbildning av enheter till internationella operationer. Därvid är det rimligt att kostnaderna för sådana operationer inte i sin helhet drabbar Försvarsdepartementets budget, utan att man tillämpar till exempel den danska modellen som i korthet innebär att försvarsmakten tilldelas en "ram i ramen" för internationella operationer. Kostnader utöver denna ram bekostas över utrikesministeriets budget.
En av det flexibla försvarets grundläggande förutsättningar är att ett uppväxlingsbeslut i rätt tid kan garanteras. Detta förutsätter bland annat en väl fungerande underrättelsetjänst, liksom att det inom det parlamentariska systemet finns tillgång till en från försvarsmakten fristående försvars- och säkerhetspolitisk analysfunktion som dels kan värdera de underlag som underrättelsetjänsten producerar, dels har kapacitet till egna långsiktiga säkerhetspolitiska analyser.
En väg att skapa den analyskapacitet som erfordras kan vara att bygga upp en rådgivande stabsfunktion med syfte dels att skapa bred förståelse för den komplexa internationella miljön, dels att långsiktigt inrikta svensk försvars- och säkerhetspolitik. Regeringen avstyrker visserligen inrättandet av ett särskilt säkerhetsråd och menar att det är bättre med kontrollstationer. Men starka skäl talar för att Sverige behöver ett rådgivande organ bestående av experter av hög klass och integritet med uppgift att fortlöpande analysera teknisk, säkerhetspolitisk, strategisk och operativ utveckling. En central uppgift för detta organ skulle då bli att – i samverkan med försvarsutskottet – genomföra en årlig säkerhetspolitisk kontrollstation.
Rådet bör vara fristående såväl från Försvarsdepartementet, som tidigare hade sitt sekretariat för strategisk långtidsplanering för säkerhetspolitiska analyser som från Utrikesdepartementet, där det nu finns en särskild idé- och analysgrupp, vars funktion är att vara utrikespolitiska ”fritänkare”.
I debatten har begreppet ”nationellt säkerhetsråd” – ett begrepp som för tankarna till USA – kommit att figurera. Detta är olyckligt, eftersom den svenska motsvarigheten knappast skulle komma att få samma vida befogenheter som sin amerikanska namne. Grundläggande för den svenska modellen är att de politiska besluten – efter förslag från regeringen – skall fattas i riksdagen.
För att långsiktigt säkerställa rekryteringen till ett sådant stabsorgan – och för att öka den allmänna medvetenheten om försvars- och säkerhetspolitiska frågor inom myndigheter och organisationer – bör möjligheterna att tillskapa akademiska utbildningar med inriktning mot internationella relationer/
säkerhetspolitik undersökas. En sådan satsning skulle även kunna bidra till att öka det allmänna intresset för en bredare debatt kring Sveriges framtida säkerhetspolitik.
Den europeiska säkerhetspolitiska utvecklingen sker för närvarande i ett högt tempo. Sedan Försvarsberedningens säkerhetspolitiska kontrollstation avlämnades sommaren 1996 och regeringens försvarsproposition presenterades i september månad har flera snabba steg tagits inte bara på vägen mot Natos östutvidgning, utan även med avseende på förändringar av de båda Natoorganen NACC och PFF.
Denna snabba utveckling måste rimligtvis även få konsekvenser – inte bara för den långsiktiga inriktningen av svensk försvars- och säkerhetspolitik – utan även i det kortare perspektivet. För att säkerställa ett – så långt som det är möjligt – fullgott beslutsunderlag inför riksdagens beslut bör en kompletterande säkerhetspolitisk kontrollstation göras i försvarsutskottet under hösten. Resultatet därav får utvisa om den europeiska säkerhetspolitiska utvecklingen bör föranleda förändringar i regeringsförslaget.
Försvarskostnaderna kan inte sänkas därhän att de bestäms enbart av den omedelbart tillgängliga försvarsförmågan. Beredskap för att eventuellt rusta upp drar också kostnader. Detta måste beaktas när försvarskostnaderna vägs mot andra samhällskostnader.
Vårt förslag är samhällsekonomiskt försvarbart därför att det ryms inom tillgänglig ekonomisk ram och inte heller är behäftat med sådana konsekvenser som följer av regeringsförslagets ekonomiska önsketänkande.
Om nu gällande försvarsbeslut hade uppföljt de i ovanstående avsnitt beskrivna kraven så hade vi haft ett verkligt flexibelt försvar som utan tvekan i vart fall hade minimerat nuvarande allvarliga problem för försvaret.
Även om det idag inte går att närmare precisera några militära hot mot Sverige, är det ställt utom allt tvivel att vi även i framtiden behöver en militär försvarskomponent. Ett modernt försvar bygger på grundförutsättningen om flexibilitet som i sin tur förutsätter uppväxlingsbar försvarsorganisation, elastiskt utbildningssystem och variabel försvarsindustri. I det följande preciseras närmare hur dessa krav bör beaktas dels i det ekonomiska beslut som riksdagen nu skall fatta, dels i ett perspektiv efter år 2000 – allt i avsikt att skapa ett modernt svenskt försvar.
Den globala satsningen på IT framförallt i västvärlden bidrar till att sudda ut de traditionellt sett tydliga gränserna mellan fred – kris – krig. Informationskrigföring respektive ledningskrigföring har lanserats som samlande begrepp för en rad moderna tekniker och metoder som tar sin utgångspunkt i olika psykologiska aspekter av mänskligt beteende, där det ytterst handlar om kontrollen över informationen. Det kan gälla att komma åt, påverka eller utnyttja någon annans information, men i lika hög grad om att skydda den egna informationen från påverkan.
I försvars- och säkerhetspolitiskt hänseende kan avsiktliga manipulationer av vital information vara av avgörande betydelse när det gäller att försvåra eller förhala ett beslut om återtagning. I totalförsvarssammanhang motsvaras informationskrigföringen av ledningskrigföringen, där syftet är att påverka en motståndares förmåga att formulera, uttrycka och utöva sin vilja – det vill säga att förlama beslutsapparaten. Genom desinformationskampanjer kan motståndaren ges ett felaktigt beslutsunderlag, vilket i sin tur påverkar hur han använder sina resurser.
För en angripare är medlen relativt billiga, medan kostnaderna för den som försöker skydda sig ofta är mycket höga. Att det med lätthet går att genomföra framgångsrika desinformationskampanjer på elektronisk väg, till exempel via Internet, visade en reklambyrå i Stockholm för några månader sedan. På en hemsida lade man ut ett "nyhetstelegram" som lät antyda att den vietnamesiske diktatorn Pol Pot filmats i Stockholm. Under några timmar utbröt betydande aktivitet på världens nyhetsredaktioner sedan ansedda Reuters nyhetsbyrå förmedlat det som i själva verket visade sig vara ett practical joke.
Redan idag pågår arbete inom försvaret med att utarbeta en nationell strategi mot informationskriget/ledningskriget. En ökad IT-användning i samhället i stort gör att frågan inte enbart handlar om försvars- och säkerhetspolitik. Det ligger därför i samhällets intresse att i ökad utsträckning skapa en bred medvetenhet inte bara om de möjligheter som informationstekniken medför, utan även om de problem och risker som ett informations- och kunskapssamhälle kan medföra. Ett sätt att skapa god mental förberedelse för informationskriget är därför att låta ett källkritiskt arbetssätt genomsyra utbildningen såväl inom grund- och gymnasieskola som inom högre utbildning.
Det moderna kriget är – till skillnad från de krig som vi har lärt känna från historieböckerna – inte bundet varken till tid eller rum. Det finns ingen klar och tydlig handbok där angriparen vidtar åtgärder i kronologisk ordning för att uppnå sina syften. Angrepp kan ske var som helst i landet – utan att angriparen först har tillförsäkrat sig luftherravälde. Ökad förmåga att slå till med små specialutbildade förband mot viktiga samhällscentra understryker ytterligare dessa förändringar.
Av största betydelse för det framtida krigets karaktär är emellertid den revolutionerande utvecklingen av nya underrättelsemedel, som möjliggör att områden av Iraks storlek kan övervakas i realtid och med fjärrverkande precisionsvapen. Detta innebär förmåga – hos de makter som förfogar över både underrättelseorgan med lång räckvidd och dito precisionsvapen – att selektivt och precist slå ut mål på stort avstånd och samtidigt möjlighet till att "ekonomisera" bekämpningen. Jämfört med attackflyg bortfaller kostnader för omfattande flygbaser, personal – bl.a. dyrbar pilotutbildning – och drift. Endast en bråkdel av den mängd sprängämnen, som attackflyget måste transportera fram till relativ närhet av målet för att få avsedd verkan, behövs i fjärrverkande vapensystem med motsvarande underrättelsestöd.
Denna militärtekniska utveckling har olika innebörd för stormakter och småstater. En resursrik stormakt kan snabbt slå ut motståndarens stationära och basbundna tunga system. Ett exempel på detta är den USA-dominerade alliansens mycket snabba utslagning av Iraks flygvapen under Gulfkriget. Denna förmåga hos en rik stormakt innebär emellertid inte att en småstat med begränsad försvarsekonomi är chanslös, om den förstår att för sin del rätt utnyttja den tekniska utvecklingens möjligheter. Denna bedömning grundas på två iakttagelser. För det första har en stormakt – även om de med fjärrverkande precisionsvapen kan slå ut vitala mål – inte förmåga att betvinga en stat med självbevarelsedrift. Återigen kan Irak tas som exempel. Trots vetskapen om USA:s mycket stora bekämpningskapacitet trotsade Irak dess med fjärrverkande precisionsvapen understödda hot. Ännu har ingen sådan stat betvingats med mindre än att angriparen ockuperar staten ifråga. För det andra kan även en småstat vidta verksamma och med den tekniska utvecklingens hjälp förbättrade åtgärder för att försvåra en stormakts underrättelsetjänst och minska dess förmåga att upptäcka "bekämpningsvärdiga" mål. Det krävs dock att småstaten, i det här fallet Sverige, utvecklar i förhållande till stormakterna "asymmetriska" metoder och däremot svarande vapensystem och förbandstyper (se generalmjor Bengt Lönnbom i Krigsvetenskapsakademins tidskrift 1996 nr. 6).
Det moderna kriget påverkas naturligtvis i hög grad av denna (militär-) tekniska utveckling och måste därför få stor styrkraft på verksamheten inom de delar av försvarsindustri och försvarsorganisation, som har att utveckla prototyper av moderna vapensystem och förband. Kännetecken för det flexibla försvaret är förmågan att bemästra de krav, som den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen efterhand ställer.
Vad som tidigare anförts (se avsnitt 3.3, 3.4 och 3.5) om uppväxlingsbar försvarsorganisation, elastiskt utbildningssystem och variabel försvarsindustri är i princip gällande även idag vid skapandet av ett modernt svenskt försvar. Däremot måste särskilt utvecklas de nya krav på flexibilitet som ställs vid modern krigföring. Detta gäller speciellt på försvarsindustrin men även försvarsorganisation och utbildningssystem.
Försvarsorganisationens flexibilitet skapas genom dess olika förbandstyper, alltså kuppförsvars-, operativ-, återtagnings- och tillväxtförband (se avsnitt 3.3). Det angivna förbandsantalet och den beräknade insatsförmågan får naturligtvis anpassas till vårt behov.
En grundmodell skulle beredskapsmässigt kunna innebära följande i nuläget:
kuppförsvarsförbanden (6–10 jägar-/stadsskyttebataljoner) är kontinuerligt beredda att försvara de för strategiskt överfall mest känsliga objekten,
operativförbanden (3–5 brigader jämte understödsförband) kan inom ett år förstärka försvaret mot strategiskt överfall,
återtagningsförbanden (7–5 brigader jämte understödsförband och territoriella förband) skall inom 5 år kunna vara insatsberedda inför hot om väpnat angrepp mot nationens existens,
tillväxtförbanden (cirka 10 brigader jämte understödsförband och territoriella förband) skall inom 10 år kunna vara insatsberedda inför samma uppgifter som återtagningsförbanden.
Denna modell innebär på brigadsidan att följande antal brigader kan vara krigsdugliga inom respektive tidsperiod, nämligen 5 brigader inom 1 år och minst 10 brigader inom 5 år samt totalt upp till omkring 20 brigader inom 10 år.
De olika krigsförbanden har skilda uppgifter inom förbandsproduktionen och dessa uppgifter måste jämte beredskapskraven vara styrande för verksamheten i fred. Därvid bör betonas att de operativa förbanden är av särskilt stor betydelse. Dessa brigader är huvudbas för rekrytering av förband för internationella uppgifter men har också den vitala uppgiften att utveckla prototyper av moderna förband för serieproduktion och upprustning av återtagnings- och tillväxtförbanden.
Det flexibla försvaret förutsätter ett elastiskt utbildningssystem byggt på en allmän totalförsvarsplikt.
Detta utbildningssystem kräver utbildningsplattformar, som har kapacitet att både vidmakthålla och vidareutveckla en sund utbildningskultur och att i fall av upprustning snabbt öka utbildningsvolymen. Den tidigare beskrivna totalförsvarsutbildningen (se avsnitt 3.4) är mycket betydelsefull för tillväxtförmågan och bör därför integreras i det totala utbildningssystemet.
Repetitionsutbildning genomförs av de operativa förbanden med hög frekvens och med återtagningsförbanden med längre tidsintervaller. Tillväxtförbanden repetitionsövas inte i ”normal” fredstid, eftersom de i regel endast är bemannade med befäl i nyckelställning och utrustade med vissa prototyper av materiel.
Den inhemska försvarsindustrin spelar en nyckelroll för vårt försvars framgång i det moderna kriget. Av strategisk betydelse är den försvarsindustriella utvecklingskompetensen. Denna kompetens måste alltså värnas på alla möjliga sätt. Så kan ske genom att fastställa en försvarsindustriell policy och en preciserad återtagningsplan (se avsnitt 3.5), men därutöver krävs ytterligare åtgärder.
Fördjupad och breddad kontakt inom forskningsvärlden och med de slutliga mottagarna av forskningens resultat är angelägen. Särskilt viktiga är forsknings- och utvecklingsprojekt som direkt eller indirekt behandlar det framtida kriget. Sådana projekt eller studier pågår på skilda håll, på den militära sidan såväl i Högkvarteret som inom Försvarshögskolan och Försvarets forskningsanstalt. Liknande studier pågår också inom den inhemska försvarsindustrin, inte sällan i samverkan med olika civila akademiska institutioner.
Försvarsindustrin måste ges vida möjligheter att bedriva rullande teknikprogram genom ”prototyping”. Härigenom kan framställas demonstrationsexemplar av försvarsmateriel som – vid behov – kan komma att bli föremål för produktion.
Nyttan av sådan ”prototyping” ökar om man förbättrar samordningen mellan tillverkare och konsumenter. Detta kan uppnås genom att inrätta ett eller flera särskilda "spetsteknologiförband" inom armén, förslagsvis av bataljons storlek där erfarenheter från internationella uppdrag tas tillvara och utvärderas och där forskningsetablissemanget och försvarsindustrin ges möjlighet att i stor skala testa nya vapensystem och teorier om det framtida kriget. Spetsteknologiförbandet bör lokaliseras i anslutning till operationsförband (se avsnitt 3.3) men samtidigt bör spetsteknologisatsningen cirkulera mellan dessa förband.
Med den snabba teknikutveckling som nu pågår måste man satsa på en fortlöpande digital uppgradering av försvarsmaterielen. Härigenom utnyttjas och vidareutvecklas försvarsindustrins utvecklingskompetens.
Ett kompletterande sätt att vidmakthålla försvarsindustrins utvecklingskompetens kan vara att överföra det underhåll av försvarets materiel som nu utförs inom Försvarsmaktens egen verkstadsfunktion (miloverkstäder motsv.) till försvarsindustrins företag.
En ytterligare lämplig möjlighet är att statsmakterna stimulerar svensk försvarsindustri till fortsatt utveckling av civila applikationer ur sådana teknologier som utvecklats genom framtagning av nya militära system.
Sist men inte minst måste – med utgångspunkt från vad som anförts tidigare (se 3.5) om vikten av ett välutvecklat europeiskt försvarsindustriellt samarbete – tilläggas att inom EU pågår arbete med utarbetande av en strategi för försvarsindustrin. Utgångspunkten för detta arbete är både den inre marknaden och utrikes- och säkerhetspolitiken. Därvid är inriktningen att uppnå ökad integrering mellan civil och militär forskningsverksamhet, att använda civil standard även på det militära området, att främja överföring av militär teknologi och underlätta civil användning. Dessutom gäller det att harmonisera exportpolitiken och då stegvis med början beträffande så kallade dual use-produkter.
Sammantaget måste alltså många åtgärder inom försvarsindustrin genomföras med målet att säkerställa det flexibla försvaret och ytterst för att framgångsrikt förhindra ett tänkt angrepp mot Sverige i en tid av modern krigföring.
Vad slutligen gäller den fungerande beslutsmekanismen är det utomordentligt viktigt att betona betydelsen av att inrätta ett nationellt säkerhetsråd med en viktig strategisk roll särskilt för att garantera flexibiliteten inom försvaret.
Det kalla kriget är slut och öst–västkonflikten som en väpnad konflikt mellan två maktblock synes idag inte vara någon säkerhetspolitisk realitet. Den europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen har under 1990-talet genomgått betydande förändringar, där Nato – inte minst genom påtryckningar från USA – har kommit att ta en ledarroll i det säkerhetspolitiska vakuum som uppstod i och med Berlinmurens fall, Warszawapaktens upplösning och Sovjetunionens sammanbrott.
I samband med Natos toppmöte i Madrid i juli 1997 bildades Euro-Atlantic Partnership Council (EAPC) som en ram för samverkan och konsultationer mellan NATO och de länder som deltar i PFF. Trots dessa ansträngningar vilar emellertid den internationella säkerheten på bräcklig grund. Sedan 1990-talets början har konflikterna på Balkan avlöst varandra. Till detta skall läggas flera mindre, regionala konflikter med betydande politisk sprängkraft i det forna Sovjetimperiets utkanter. Även om konflikterna för närvarande inte berör vårt direkta närområde, måste vi vara medvetna om att drastiska säkerhetspolitiska omsvängningar även kan ske i vår omedelbara närhet.
I detta perspektivet framstår Östersjöregionen även fortsatt som säkerhetspolitiskt intressant. Så är till exempel Sydsverige – i händelse av militär konflikt – för många stater ett militärt attraktivt område med sin hangarfartygsfunktion. Detta innebär att Sverige även framgent – över hela landets yta – måste ha en god beredskap för att kunna möta plötsliga framtida hot. Blotta vetskapen om att Sverige besitter sådan förmåga kan i många lägen verka konfliktavhållande och Sverige kan därigenom spela den viktiga roll för Östersjöregionens säkerhet som bland annat USA och Storbritannien i olika sammanhang har pläderat för.
För närvarande pågår det en snabb säkerhetspolitisk utveckling i Europa. I samband med Natos toppmöten under 1997 har ett ökat ansvar för Europas säkerhet kommit att överföras på de europeiska Natostaterna. Dessutom har man tagit beslut om en utvidgning av alliansen österut. I första omgången har Polen, Tjeckien och Ungern erbjudits medlemskap. Därvid underströks bland annat att Natos dörr även framgent skulle komma att stå öppen för nya ansökarländer, vilket har tolkats som att såväl de baltiska staterna som länder i sydöstra Europa kan bli aktuella. För att markera de baltiska staternas betydelse har man fördjupat och breddat förbindelserna med de baltiska staterna genom att uppgradera Baltic Action Plan till ett US-Baltic Charter. Ett motsvarande program har lanserats för sydöstra Europa genom South East European Action Plan.
Sedan FB 96 fattades i december 1996 har det svenska engagemanget i ett alleuropeiskt säkerhetspolitiskt samarbete stegvis ökat. Sverige valde redan från början att vara en synnerligen aktiv partner i PFF, ett engagemang som ytterligare har ökat i och med att vi valde att ingå i Euro-Atlantic Partnership Council sommaren 1997. Sverige har också valt att ingå i en snabbinsatsstyrka som har organiserats inom FN:s ram.
Det breda svenska engagemanget i internationella operationer måste rimligtvis innebära att Försvarsmakten organiseras på ett sådant sätt att man uppnår rätt struktur i ett alleuropeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv. Detta har stor betydelse inte minst för den framskjutna roll som Sverige har valt att ta på sig när det gäller att stödja den demokratiska utvecklingen i de nya Östersjödemokratierna.
Sverige kan inom ramen för åtaganden inom FN och Nato:s fredsskapande arbete anordna utbildning av multinationella enheter till internationella operationer. Redan idag utbildas enheter till FN:s snabbinsatsstyrka – SHIRBRIG – vid Försvarsmaktens internationella centrum i Almnäs.
Ett svenskt deltagande i fredsbevarande och fredsskapande operationer är betydelsefullt, inte minst mot bakgrund av det goda rykte som svenska fredsmissioner utomlands har. För svensk del innebär deltagandet också att Försvarsmakten i sin helhet – befäl liksom värnpliktiga – vinner erfarenheter som är av största betydelse för det nationella försvaret. Samtidigt bör tilläggas att det är nödvändigt att påpeka att internationella insatser aldrig kan ersätta behovet av direkta satsningar på det nationella försvaret.
Ekonomisk stabilitet är nödvändig även beträffande försvarsbeslut. Att det annars uppkommer allvarliga problem framgår nu med all önskvärd tydlighet. Detta är möjligt att uppnå med vår modell som innebär omfattande förändringar genom neddragning av försvarsorganisationen, omprioritering av utbildningssystemet och omstrukturering av försvarsindustrin.
Dessutom bör kostnaderna för alltmer omfattande internationella operationer inte bäras i sin helhet av Försvarsdepartementet utan delas med UD. I Danmark tillämpas en modell som i korthet innebär att försvarsmakten tilldelas en ”ram i ramen” för internationella operationer. Kostnader utöver denna ram bekostas över utrikesministeriets budget.
Det nu löpande försvarsbeslutet måste uppenbarligen revideras. Försvarsmaktens problem är till sin grundläggande natur strukturella, och de åtgärder som regeringen nu föreslår förmår inte lösa dessa problem – endast skjuta dem på framtiden. Det skulle inte förvåna om det efter höstens riksdagsval krävs drastiska åtgärder i syfte att långsiktigt försöka förhindra uppkomsten av nya "svarta hål". Sannolikt kommer detta att föranleda nya förbandsavvecklingar, ytterligare reduceringar inom ramen för pliktlagstiftningen och senareläggning/avveckling av vissa materielprojekt med åtföljande omstruktureringar inom försvarsindustrin som konsekvens. Därför framstår det inte som särskilt meningsfullt att fortsätta att laga och lappa på ett försvarsbeslut som i praktiken redan har havererat.
Ett nytt försvarsbeslut är således ofrånkomligt för att långsiktigt lösa försvarets problem. Detta är också innebörden av ÖB:s förslag till "ominriktning" av försvaret och försvarsministerns förslag att ändra det övergripande målet för försvaret. Men – till skillnad mot både ÖB:s förslag och försvarsministerns förslag – måste detta nya beslut dels bygga på ovannämnda principer om flexibelt försvar, internationell anpassning och hållbar finansiering, dels utformas så att genomförandet garanteras. Beslutet måste tillskapas skyndsamt och utan att invänta nuvarande planeringsperiods utgång, alltså år 2001.
Därutöver krävs direkt ett riksdagsbeslut om att omedelbart inrätta ett nationellt säkerhetsråd. Det tidigare framförda kravet på nationellt säkerhetsråd (se motion 1996/97:Fö31) avslogs visserligen som obehövligt, men numera torde behovet framstå som uppenbart efter det att regeringen struntat i att genomföra den av riksdagen beordrade kontrollstationen.
Akut behov av omedelbara åtgärder föreligger således uppenbarligen och det erfordras noggrann analys för att utröna vilka åtgärder som är de rätta i detta prekära läge. Därför bör följande två grundläggande krav ställas, nämligen att åtgärderna inte får försvåra utan helst underlätta inför nytt försvarsbeslut och att åtgärderna skall vara tillräckliga för att undvika ekonomiskt återfall. Därvid är det viktigt att prioritera stoppandet av FB 96 i de delar som ännu inte har genomförts om det är i överensstämmelse med de ovan nämnda kraven.
Regeringens förslag till åtgärder enligt propositionen uppfyller inte dessa grundläggande krav på åtminstone nedanstående punkter.
Regeringen sänker kraven på Försvarsmaktens beredskap genom en ökning av återtagningstiden från ett till fem år. Detta är i och för sig acceptabelt och till och med positivt i den meningen att resurser kan frigöras för att skapa den i tre propositioner krävda stabila och trovärdiga grunden för anpassning "uppåt". Men regeringens agerande verkar snarast ytterligare försämra förutsättningarna för en sådan grund och därmed förlänga uppväxlingstiden. Så sker genom att regeringen dels – trots att tre år förflutit – ännu inte har någon klar uppfattning om grundutbildningstidens längd, om vilka som skall omfattas av obligatorisk grundutbildning av olika längd och om hur utbildningssystemet ska utformas, dels att regeringen tillåter – tvärtemot egna uttalade ambitioner – att befälskårens kompetens nedgår och kompetenshöjande utbildning utgår.
Vidare är regeringens förslag ett allvarligt hot också mot försvarsindustrin dels kortsiktigt när det gäller dess utvecklingskompetens, dels långsiktigt när det gäller dess förmåga att säkerställa uppväxling i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Samtidigt saknar regeringen en tydlig linje när det gäller den inhemska försvarsindustrins möjligheter till utvecklings- och försäljningssamarbete främst i ett all-europeiskt sammanhang. I propositionen sägs visserligen att "den inhemska utvecklingskompetens som är av betydelse för anpassningsförmågan inte bör tillåtas nedgå innan resultatet av den försvarsindustriella översynen i samband med kontrollstationen föreligger."Problemet är dock att man föreslår stoppåtgärder redan under våren 1998, medan kontrollstationen är framskjuten till våren 1999.
Sett mot bakgrund av ovanstående bör istället följande åtgärder vidtas med omedelbar verkan.
Försvarsmaktens krigs- och fredsorganisation
En första åtgärd bör vara att i avvaktan på principbeslut om framtida krigsorganisation och utbildningsorganisation stoppa de avvecklingsåtgärder, som styrs av en "överspelad organisationsmodell" i FB 96.
Den nya organisationen bör mycket skyndsamt utredas med utgångspunkt i vad som ovan anförts (se avsnitt 3.3, 3.4 och 4.1). Det innebär för arméns del att minst 13 "utbildningsplattformar" bibehålls och efterhand reorganiseras för att kunna producera krigsförband enligt redovisad kategoriindelning, alltså kuppförsvars-, operativ-, återtagnings- och tillväxtförband. För att markera övergången från närtidsinriktad till framtidsinriktad "vardagsverksamhet" bör dels verksamhetsidé 90 (VI 90) upphävas, dels ett produktionsinriktat värderingssystem ersätta nuvarande krigsduglighetsvärderingssystem (KDU). Resultatet av dessa förändringar kan visserligen inte förväntas förrän efter lång tid men det är väsentligt att riktlinjer för förändringarna utarbetas snarast.
Därutöver måste en noggrann översyn för revidering av FB 96 av planerade men ej genomförda beslut avseende mark, anläggningar och lokaler göras.
Vidare bör möjligheterna att bygga in samma typ av flexibilitet i flygvapnets flottiljstruktur undersökas, bland annat för att medge ökad anpassning i fråga om produktionen av till exempel basbataljoner.
En omstrukturering av främst arméförband enligt denna modell bör – förutom förväntade ekonomiska besparingar – ge ökad flexibilitet, vilket i sin tur innebär att en generell beredskapssänkning kan undvikas.
Utbildningssystemet
Regeringens strävan att dels upprätthålla illusionen av en allmän totalförsvarsplikt, dels genomföra nödvändiga besparingar innebär att en nödvändig reformering av pliktlagstiftningens tillämpning hela tiden förhalas. Under avsnittet 3.4 ovan konstateras att totalförsvarsplikten idag är starkt reducerad av flera skäl. Idag är det enbart den manliga delen av befolkningen som i realiteten åläggs att utföra plikten och endast en del av männen genomför någon form av pliktutbildning.
Genom att påbörja övergången till en modern försvarsmaktsstruktur med flera olika förbandskategorier, där endast kuppförsvars- och operativförbanden (enligt modellen i avsnitt 3.3 ovan) bemannas, bör en kraftigare minskning av kostnaderna för pliktutbildningen kunna åstadkommas främst på sikt. Antalet värnpliktiga som genomgår grundutbildning inklusive kortutbildning ökar visserligen, men antalet utbildningsdagar minskar, i synnerhet sådana som medför höga dagskostnader. Detta bör även i det korta perspektivet ge utrymme för besparingar.
I ett längre perspektiv måste emellertid hela plikttjänstgöringssystemet ses över, inte minst i ett totalförsvarsperspektiv. I ett sammanhang där det moderna kriget varken begränsas i tid eller rum är det av största vikt att samtliga medborgare får genomgå en grundläggande totalförsvarsutbildning med tonvikten på överlevnad. Därutöver bör samtliga medborgare genomgå en allmän totalförsvarsutbildning, där de viktigaste inslagen bör vara totalförsvarsupplysning, träning i att lösa problem av försvarskaraktär i grupp, effektiv konditionsträning och en grundläggande självförsvarsträning. Efter genomgången obligatorisk totalförsvarsutbildning tas sedan de värnpliktiga ut – unga män och kvinnor – som skall få en vidare utbildning i kuppförsvars- respektive operationsdelen av försvarsmakten för krigsplacering. Rekryteringen till dessa förband skall vara könsneutral och främja att sökande med olika bakgrund ges tillträde.
Försvarsindustrin
Propositionen anger reduceringar vad avser Försvarsmaktens materielbeställningar och utvecklingsuppdrag i relation till innehållet i FB 96. Att idag avbryta utvecklingen av pågående projekt kan äventyra bibehållandet av försvarsindustrins utvecklingskompetens.
För att undvika kostsamma misstag i samband med att försvarsindustrin genomgår en nödvändig omstrukturering för ökad flexibilitet såväl vad avser struktur som förmåga till upp- respektive nedväxling samt anpassning i ett all-europeiskt perspektiv, bör de reduceringar som beslutades i FB 96 – och som ännu inte är genomförda – stoppas i avvaktan på att en klar och tydlig policy för den inhemska försvarsindustrin fastställs.
Det allra viktigaste i dag är att Sverige, innan något slutligt ställningstagande har tagits till hur en framtida försvarsmaktsstruktur skall se ut, har förutsättningar att behålla sin handlingsförmåga. För att inte riskera att värdefull försvarsindustrikompetens går förlorad är det nödvändigt att statsmakterna vidtager åtgärder för att trygga en fortsatt utvecklingsförmåga. Därvid måste beaktas att svensk försvarsindustri inte kan behandlas som en och samma enhet eftersom dess olika delar lever under mycket skilda villkor och har helt olika betydelse i en framtida säkerhetspolitisk miljö.
För att säkerställa tillgången till modern försvarsmateriel, anpassad till det moderna krigets förutsättningar, bör snarast ökade satsningar göras på rullande teknikprogram, till exempel genom "prototyping". Sådana program bör nära kopplas till – förutom forskningssidan – förbandsstrukturen för att uppnå maximal anpassningskapacitet (se avsnitt 4.1 ovan). Vidare bör staten nu systematiskt satsa på generell digital uppgradering av aktuell nu tillgänglig försvarsmateriel.
Samtidigt bör statsmakterna kraftfullt stimulera till överföring av militär teknologi för att underlätta civil användning.
Det är också angeläget att från statsmakternas sida aktivt främja ett försvarsindustriellt samarbete genom ett aktivt stöd till den inhemska försvarsindustrin i dess strävan att finna internationella samarbetsprojekt.
Till en början gäller det att aktivt stödja att svensk försvarsindustri ges plats i de internationella projekt, som för närvarande diskuteras mellan olika EU-länder samt mellan försvarsmakternas planerare.
Vidare bör Sverige aktivt medverka i det pågående EU-arbetet att uppnå enighet om en gemensam strategi för försvarsindustrin med särskild inriktning på överföring av militär teknologi som kan underlätta civil användning. Samtidigt är det angeläget att utarbeta en för EU gemensam "Code of Conduct" för att åstadkomma en mer ensartad hantering av såväl exportfrågor från ett EU-land till ett icke-EU-land som den interna handeln med försvarsmateriel inom EU. En harmonisering av tillämpningen av nu gällande svenska regelverk till vad som gäller inom EU bör således eftersträvas och inte – som i lagförslaget om strategiska produkter – motverkas. Därvid är det ur svensk synpunkt särskilt angeläget att regeringen klargör förutsättningarna för hanteringen av ett med utländsk industri gemensamt utvecklat materielsystem med hänsyn till systemets blandade identitet.
Vårt deltagande i det västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet (WEAG) är positivt, men statsmakterna bör också stimulera samarbetet med de fyra största försvarsindustriländerna i Europa, såväl bilateralt som inom ramen för deras gemensamma samarbetsorgan, OCCAR.
Genom att Sverige undertecknat samarbetsavtal på försvarsmaterielområdet med de nordiska länderna, länder som Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Nederländerna, Österrike och Schweiz men också med länder utanför Europa såsom USA, Kanada och Australien bör den politiska bedömningen av ett bilateralt eller multilateralt samarbete med ett eller flera av dessa länder kunna anses vara utklarad. En förutsättning för att ett materielsamarbete skall vara framgångsrikt är att inte bara de kommersiella förutsättningarna mellan berörda industrier är uppfyllda utan även att statsmakterna ger sitt aktiva stöd till sådant samarbete.
Till slut bör understrykas att det försvarsindustriella arv som finns i Försvarsmakten främst inom armén är mycket omfattande. Här avses inte främst den materiel som är avsedd för de moderna brigaderna utan fastmer den utrustning som finns i territorialförsvaret och hemvärnet men även inom marinen och flygvapnet. Det är i sammanhanget också mycket viktigt att säkerställa förmågan för både regelmässigt underhåll och nödvändig modifiering/uppgradering. Det kan därvid finnas anledning att närmare studera vilka synergieffekter som kan uppnås om den verksamhet som idag utförs inom Försvarsmakten istället överförs på försvarsindustrin.
Ekonomisk stabilitet
När det gäller Försvarsmaktens ekonomiska stabilitet finns det flera åtgärder som kan vidtagas i ett kortare perspektiv utan att långsiktigt äventyra förmågan till genomgripande organisatoriska förändringar i avsikt att introducera ett modernt och flexibelt försvar med anpassningsförmåga.
Av grundläggande ekonomisk betydelse skulle vara en reducerad leveranstakt av JAS 39 Gripen, vilket på årsbasis torde bidra till att reducera Försvarsmaktens likviditetsproblem, samtidigt som man uppnår anpassning av betalningslinjalen för JAS 39-systemet.
Den förändrade förbandsstrukturen enligt ovan bör givetvis medföra icke oväsentliga besparingseffekter.
En överföring av det mer omfattande underhållet från Försvarsmaktens verkstäder till försvarsindustrin torde leda till en mer kostnadseffektiv hantering av arbetet med uppgradering och modifiering av befintliga materielsystem.
En översyn av de olika förmånstillägg inom försvaret, som har inletts genom RRV:s försorg, borde resultera i vissa besparingar. Som skäl för förändrade förmånstillägg kan anföras ett förbättrat säkerhetspolitiskt läge med längre förvarningstider. I sammanhanget bör särskild vikt läggas vid de olika tillägg som utbetalas till flygvapnets flygande personal.
När det gäller internationella operationer bör, som tidigare föreslagits (se avsnitt 3.6), en särskild "ram i ramen" tilldelas Försvarsmakten för sådana operationer. Kostnader utöver denna ram bör belasta UD:s budget.
Sammanfattningsvis konstaterar jag – inte utan viss belåtenhet efter åtskilliga motioner i frågan – att den flexibla försvarsmodellen numera tycks accepterad som princip på många håll, dock med reservation för Försvarsmakten. Däremot är det beklagligt att man inte från början tog konsekvenserna därav vid utformningen av Försvarsmakten. Resultatet blev ofrånkomligen att försvaret hamnade i sin nu krisartade situation. Av detta bör vi ha fått en nu användbar lärdom.
Mitt förslag syftar till att reellt uppfylla de ambitioner, som riksdagen uttalat om ett försvar med flexibilitet, anpassningsförmåga, folkförankring och medborgarengagemang men som regeringen ännu inte lyckats lägga grunden för.
Vad Sverige behöver och nu äntligen få är nämligen ett flexibelt försvar med internationell anpassning och ekonomisk stabilitet. Allt med målsättningen att tillskapa ett modernt svenskt försvar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nytt försvarsbeslut,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbara åtgärder i avvaktan på det nya försvarsbeslutet.
|
Bengt Harding Olson (fp) |