Sedan hösten 1994 har den socialdemokratiska regeringen bedrivit en framgångsrik politik för att komma tillrätta med den svenska ekonomin. Inflationstakten i Sverige är både historiskt och internationellt sett mycket låg.
Sverige har stora och växande överskott i utrikeshandeln och i bytesbalansen. Saneringen av de offentliga finanserna har gått snabbare än vad som förutspåddes.
Samtidigt som detta skett så har många beslut tagits som påverkar det svenska samhället på alla nivåer.
Som ett resultat har stora förändringar under senare år skett på det sociala området. Säkert har varje förändring och nedskärning varit motiverad enskilt, men sammantaget har det ofta blivit fel. Kortsiktiga nedskärningar för t.ex. vård och rehabilitering, hjälpmedel och mediciner kan få svåra långsiktiga konsekvenser. För en reumatiker kan exempelvis uteblivna regelbundna längre rehabiliteringsperioder bli förödande med svårare sjukdom, större medicinintag, mer kvalificerat vårdbehov, större personligt hjälpbehov, långstidssjukskrivning och kanske förtidspension.
Ett annat exempel är nedskärningar i administrationen hos försäkringskassor, kronofogdemyndigheter, skattemyndigheter m.fl. Resultatet blir med stor sannolikhet större försäkringsutgifter respektive mindre skatteinkomster.
Samhällsekonomiskt kan därför vissa nedskärningar var helt förkastliga.
Riksdagen måste ha en bättre helhetssyn genom att alltid göra konsekvensanalyser både beträffande effekterna för den enskilde och för samhället.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återkommande information om de fördelningspolitiska, sociala och administrativa konsekvenserna av riksdagsbesluten.
|
Bengt Kronblad (s) |
|
|
Krister Örnfjäder (s) |
Agneta Ringman (s) |
|
Ann-Marie Fagerström (s) |
Håkan Juholt (s) |