Av budgetpropositionen framgår att för år 1996 utgjorde EU-budgetens kostnader för jordbruksstöd och strukturåtgärder 82,6 % av EU-budgetens samtliga utgifter. Bara utgifterna för jordbruksstöd utgjorde 51 %.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) subventionerar kraftigt produktionen inom unionen. Hälften av jordbrukarnas intäkter kommer från EU:s subventioner enligt OECD. EU:s stödnivåer är avsevärt högre än i andra industriländer. Jordbrukssubventionerna tillkom en gång i tiden för att öka självförsörjningsgraden men de har nu lett till en överproduktion som måste få exportbidrag för att kunna säljas på världsmarknaden till låga priser. Jordbruket i utvecklingsländerna som oftast inte subventioneras drabbas av de låga världsmarknadspriserna. Förutom exportbidrag, hålls priserna inom EU uppe av produktionskvoter, interventionsåtgärder och gränsskydd mot tredje land. CAP består även av direktstöd som betalas ut till jordbrukarna per hektar eller djurenhet. Cirka 80 % av subventionerna går till 20 % av jordbruken.
Alla inser i princip att de omfattande jordbrukssubventionerna måste avvecklas, särskilt sett mot bakgrund av de krav som utvidgningen med nya medlemsstater kommer att ställa. På längre sikt torde WTO-reglerna också reducera jordbrukssubventionerna.
Minskade skyddsåtgärder för jordbruket skulle sannolikt leda till lägre produktion, men också sannolikt lägre priser i EU och högre världsmarknadspriser. Ett stort problem som givetvis måste lösas är också den ökande arbetslöshet inom jordbruket i EU som skulle bli följden av minskade skyddsåtgärder. Under en övergångstid måste de länder som drabbas av detta ges möjligheter att steg för steg vidta åtgärder för att skapa andra jobb för dem som blir arbetslösa. En omställning med kraftigt minskade jordbrukssubventioner kommer att innebära stora politiska påfrestningar.
I en öppen marknadsekonomi av den typ som EU utgör medför marknadskrafterna normalt stora regionala klyftor. Hela regioner hotas att slås ut. I ett område med samma kultur och språk som i USA kan folk flytta från döende regioner men i EU är detta svårare och inte heller önskvärt. Trängsel och miljöproblem i överbefolkade områden utgör också ett hot.
Djupa ekonomiska regionala klyftor och massarbetslöshet breder ut sig i en öppen och oreglerad marknadsekonomi. Medvetenheten om dessa konsekvenser av den inre marknaden har lett till ett alltmer utbyggt system av stödåtgärder för att motverka regionala obalanser och underlätta strukturförändringar i vissa regioner eller branscher. Inom det område som utgjorde de sex länder som undertecknade Romfördraget 1957 var de regionala obalanserna redan ett faktum. En strävan till utjämning mellan regioner formulerades redan då som ett politiskt mål.
Ett problem med strukturfondernas verksamhet liksom för jordbruksstödet har varit fusk och bedrägerier. Ett effektivt kontrollsystem av hur medlen används är därför nödvändigt.
Administrativa rutiner vid ansökan, beviljande och utbetalning av medel har många gånger blivit invecklade och försvårat utnyttjandet av EU:s resurser. Enligt budgetpropositionen är 40 % av Jordbruksverkets kostnader och 20 % av länsstyrelsernas kostnader EU-relaterade. Många frågar sig om det är rimligt att skicka ned pengar till EU för att genom ett invecklat överstatligt system få tillbaka en del av medlen. Ett nationellt beslutande direkt över medel för regionalpolitik och strukturomvandling i enlighet med internationella spelregler borde kunna vara mer effektivt. En minskning av strukturfonderna på EU-nivå bör åtföljas av rimliga regler för medlemsländer att utforma sina egna stödsystem.
Ett argument för att ha en regional- och strukturpolitik på EU-nivå är givetvis att mer lyckligt lottade medlemsländer ska kunna stödja de länder som har mer omfattande problem. Något förenklat kan det sägas som att nord inom ramen för EU-solidariteten bör stödja syd. Nu kan inte just EU-länder ses som isolerade från världen i övrigt. De allra fattigaste av jordens länder har givetvis långt större behov av vår solidaritet än ett relativt välmående Sydeuropa. Det är klyftorna i världen som är det stora hotet. En ökad nationell makt över biståndsmedel skulle för Sveriges vidkommande ge ökade möjligheter att stödja de allra fattigaste länderna i världen och bidra till utvecklingen i Östeuropa förutom att den egna regional- och strukturpolitiken skulle kunna förbättras.
Det nettobidrag efter infasningsrabatt och återflöde som regeringen räknade med före medlemskapet bedömdes till drygt 440 miljoner kronor för 1995 och 1,4 miljarder kronor 1996. Vår bedömning är att detta nettobidrag för 1995 blev cirka 9,8 miljarder kronor för 1995 och 5,4 miljarder kronor för 1996 trots att EU-avgiftens bruttobelopp blev mindre än beräknat. Orsakerna till detta har berörts ovan.
Utvecklingen har därför lett till att Sverige blivit ett av de länder som trots sin relativt lilla befolkning och sina ekonomiska problem bidrar mest till EU:s inkomster både absolut och mätt per capita. När det gäller välstånd mätt i BNP per capita är Sverige inte längre något ledande land, utan ligger på nionde plats och kan snart passeras också av Irland. Danmark, som är en nettobidragstagare i EU, har det näst högsta värdet på BNP per capita.
En successiv avveckling av jordbrukssubventionerna och en minskning av regional- och strukturfondsprogrammen på EU-nivå skulle kunna göra det möjligt att halvera avgiften till EU även om nya medlemsländer tas in. Regeringen bör verka för en sådan målsättning. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att Sveriges avgift till EU halveras.
|
Bengt Hurtig (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Jan Jennehag (v) |
|
Kenneth Kvist (v) |
Eva Zetterberg (v) |