Under krisåren i början av 1990-talet ökade antalet konkurser lavinartat. Från 4 000–6 000 företagskonkurser per år under 1980‑talet ökade antalet till cirka 21 000 under 1992. En del av dessa konkurser berodde på den s.k. dominoeffekten, dvs. en leverantör hade stora fordringar på ett annat företag som gick i konkurs, vilket i sin tur tvingade leverantören i konkurs. Sannolikt hade en stor del av dessa kunnat undvikas om företagen använt sig av kreditupplysningar. De företag som drabbas av dominoeffekten är främst små företag som levererar på kredit. För dessa företag är det oerhört viktigt att det finns tillgång till bra kreditinformation så att onödiga kreditförluster och konkurser kan undvikas.
Huvudsyftet med kreditupplysningslagen bör vara att främja en god och välfungerande kreditupplysningsverksamhet. Detta syfte kan tillgodoses genom regler som främjar konkurrensen mellan de företag som tillhandahåller kreditupplysningar. Samtidigt bör lagen också innehålla regler som ökar tydligheten i den kreditinformation som lämnas.
För att kreditupplysningar skall fungera som ett hjälpmedel vid kreditprövningar krävs det att upplysningarna grundar sig på färsk flödesinformation, dvs. information om t.ex. inkassoåtgärder, betalningsförelägganden och domar. Sådan information är viktig men kräver att informationen kontinuerligt uppdateras för att utgöra ett tillförlitligt underlag vid kreditprövningen.
Ett belysande exempel kan vara uppgifter om ansökningar om betalningsförelägganden som ofta förekommer i de kreditupplysningar som lämnas om företag och näringsidkare. En ansökan om betalningsföreläggande kan för en liten kostnad ges in utan att någon som helst rättslig grund finns. Detta förhållande utnyttjas ofta i otillbörligt syfte, inte minst av s.k. annonsskojeriföretag som tilltvingar sig betalning med hot om att den påstådda kunden annars kommer att hamna i tidningen Justitia med en anmärkning om att ansökan om betalningsföreläggande har ingivits. Någon uppgift om vilken inställning svaranden har till ansökan anges i regel inte i upplysningen. Enligt uppgift anser kronofogdemyndigheten att svarandens inställning är föremål för sekretess och lämnar därför inte ut denna information. I syfte att göra kreditinformationen tydligare bör en bestämmelse införas om att den som lämnar en kreditupplysning innehållande uppgift om att mål om betalningsföreläggande har inletts ska ange om svaranden har bestritt ansökan. Kronofogdemyndigheten måste då naturligtvis åläggas att utlämna sådan information. På så sätt blir kreditinformationen tydligare.
Finansutskottet menar i betänkandet 1996/97:FiU23 att det saknas anledning att i lagen införa särskilda begränsningar i kreditupplysningsföretagens möjligheter att använda uppgifter om ansökningar om betalningsförelägganden. Vi vill poängtera att förslaget inte innebär några begränsningar utan endast krav på förtydliganden. Vi vill samtidigt erinra om att utskottet påtalat vikten av fortsatt skyndsam utredning av den frågeställning som här berörs.
Särskilt bör uppmärksammas de problem som uppkommer i de fall kreditupplysningen innefattar omdömen och/eller råd. I dessa fall måste informationen vara så tydlig att mottagaren förstår på vilka grunder omdömen och råd lämnas. De ratingsystem som en del av kreditupplysningsföretagen använder sig av bygger på statistiska variabler som iakttagits hos ett antal företag vilka hamnat på obestånd under en viss period. Det företag som skall bedömas jämförs med dessa variabler och åsätts med utgångspunkt från detta material ett kreditbetyg. Vilka variabler som varit styrande eller i vilken omfattning redovisas dock inte. I syfte att öka tydligheten bör i kreditupplysningslagen införas ett krav på att den som lämnar råd och omdömen också ska redovisa på vilken grund detta sker.
Marknaden för kreditupplysningar domineras av i huvudsak två aktörer: Upplysningscentralen (UC) och Soliditet. UC har ensamt haft tillgång till bankernas kreditengagemangsregister vilket inneburit att företaget fått en konkurrensfördel gentemot andra kreditupplysningsföretag. I den nya kreditupplysningslagen har en regel införts med syftet att sekretessregler inte ska hindra att uppgifter om kreditengagemang, betalningsförsummelser m.m. utväxlas för kreditupplysningsändamål inom en krets av kreditupplysningsföretag, värdepappersbolag och banker. Konkurrensen bör dock underlättas ytterligare för att marknaden ska bli effektiv. Ett system enligt Schufamodellen bör därför införas även i Sverige.
Schufasystemet, som tillämpas i Tyskland, är ett system med slutna användarkretsar där inte bara banker och kreditinstitut ingår utan även t.ex. handelsföretag. Den som söker kredit får underteckna en s.k. Schufaklausul som innebär att han eller hon är införstådd med att uppgifter om bl.a. kreditengagemang lämnas ut till användarkretsen i enlighet med Schufas regler. Ett liknande system tillämpas även i England. Vi föreslår att ett liknande system införs i Sverige. Systemet skulle vidga kretsen av företag som får tillgång till relevant och färsk kreditinformation och samtidigt öka konkurrensen mellan kreditupplysningsföretagen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i kreditupplysningslagen.
|
Inga Berggren (m) |
|
|
Kjell Ericsson (c) |
Bengt Harding Olson (fp) |
|
Michael Stjernström (kd) |
Sten Svensson (m) |
|
Marianne Andersson (c) |
Kenth Skårvik (fp) |