Den 1 januari 1999 kommer den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) av allt att döma att inledas. Kristdemokraterna anser att Sverige inte ska vara ett av de länder som deltar. Det främsta argumentet för detta är de strukturella problem, huvudsakligen på arbetsmarknaden, som den svenska ekonomin lider av. Den negativa folkopinionen utgör också ett stort hinder. I motionen utvecklas Kristdemokraternas syn på den svenska ekonomiska politiken och skälen för vårt nej till deltagande i EMU:s tredje etapp från 1999.
Regeringen gör bedömningen att kraven på den ekonomiska politiken inte minskar om Sverige står utanför valutaunionen, utan att det blir minst lika viktigt att bedriva en stabilitetsorienterad politik. Detta innebär enligt regeringen att upprätthålla ett fast penningvärde och att etablera ett långsiktigt överskott i de offentliga finanserna. Regeringen framhåller vidare att den ekonomiska politiken är inriktad på att öka sysselsättningen och att minska arbetslösheten.
Kristdemokraterna delar uppfattningen att kraven på den ekonomiska politiken inte minskar om Sverige står utanför valutaunionen, utan att det tvärtom ställs minst lika höga krav på en stabilitetsorienterad politik. Detta innebär för Kristdemokraterna upprätthållande av ett fast penningvärde och sunda statsfinanser, men till skillnad från regeringen anser Kristdemokraterna att det räcker med att i ett medelfristigt perspektiv skapa ett årligt överskott i de offentliga finanserna på 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Regeringen låser sig vid 2 procent. Kristdemokraterna anser att Sverige bör hålla fast vid att ett årligt överskott på 1 procent av BNP etableras tills Sverige uppfyller konvergenskriteriet på 60 procents offentlig skuldkvot. Mot bakgrund av den starka konjunkturbilden under främst 1998 och 1999 bör finanspolitiken hållas stram för att minska trycket på penningpolitiken och därigenom säkra tillväxtförutsättningar bland annat genom att inflationsförväntningarna inte ökar. I det korta perspektivet anser alltså Kristdemokraterna att det behövs en något stramare finanspolitik än vad regeringen har föreslagit. Kristdemokraterna föreslår därför i sitt budgetalternativ en samlad politik med ett starkare budgetsaldo än regeringen i statsbudgeten så att lånebehovet upphör redan 1998 och amorteringen av statsskulden inleds.
När det gäller den ekonomiska politikens inriktning så framhåller regeringen att målet är att öka sysselsättningen och att minska arbetslösheten. Kristdemokraterna delar självfallet denna målsättning och har till skillnad från regeringen också föreslagit en politik som skapar förutsättningar för att uppnå detta. Regeringen begränsar själv trovärdigheten i sin målsättning genom budgetpropositionen som lämnats till riksdagen den 19 september. Där redovisar regeringen sin prognos över det som de facto är en värdemätare över sysselsättningsutvecklingen, nämligen den andel av befolkningen i arbetsför ålder som är med i arbetskraften.
Utdrag ur regeringens tabell 1.4, prop. 1997/98:1
|
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 |
|
|
Arbetskraft i procent av befolkningen |
78,2 |
77,9 |
77,1 |
76,9 |
76,7 |
76,5 |
Kristdemokraterna vill betona att det är av mycket stor vikt att denna trend, med minskad andel av befolkningen i arbetskraften, bryts. Om målet för den ekonomiska politiken är sunda statsfinanser och en beredskap att statsfinansiellt klara lågkonjunkturer utan ökad upplåning, måste en större del av befolkningen än vad som för närvarande är fallet vara i arbete för att samhället ska fungera. Medlen för att uppnå sunda statsfinanser också på lång sikt är en mindre konjunkturkänslig statsbudget. Därför måste framför allt sysselsättningen och arbetskraften öka, statsskulden reduceras och penningpolitikens trovärdighet stärkas.
Kristdemokraterna menar att den sammantagna bilden av den svenska ekonomins funktionssätt, framför allt vad gäller arbetsmarknaden, är sådan att ett svenskt medlemskap i EMU inte går att förorda under överskådlig tid. Mycket tyder på att de strukturella problem som finns i den svenska ekonomin skulle utgöra en stor risk för framför allt en ökad arbetslöshet om Sverige låser växelkursen enligt tidplanen för EMU:s tredje fas. Redan i dag, vid en öppen arbetslöshet på hela 7,3 procent, börjar Riksbanken varna för att hotbilden mot inflationsmålet har skärpts. En ekonomi som drabbas av ett inflationstryck även vid så höga nivåer på arbetslösheten lider alldeles uppenbart av strukturella missförhållanden, huvudsakligen vad gäller lönebildning och arbetsmarknadens funktionssätt.
De strukturella missförhållandena måste emellertid åtgärdas även om Sverige står utanför den gemensamma valutaunionen. Kristdemokraterna redovisar bland annat i sitt budgetalternativ de åtgärder som är nödvändiga för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt.
Det finns också skäl att överväga de finanspolitiska konsekvenserna av ett svenskt innanför- respektive utanförskap när det gäller EMU:s tredje etapp. Det råder för närvarande en betydande osäkerhet om hur många och vilka länder som kommer att delta. Denna fråga kommer att spela en viktig roll för styrkan i det nya valutaområdet. Det kan också finnas stora underliggande ekonomiska problem i de nationella ekonomierna som inte konvergenskraven synliggör. Så har till exempel påvisats att det i flera av de stora och i detta fall betydelsefulla länderna måste ske genomgripande förändringar för att klara socialförsäkringssystem och pensionssystem. I annat fall hotas den ekonomiska stabiliteten.
Kristdemokraterna står bakom den fempartiuppgörelse om Riksbankens ställning som har ingåtts i syfte att stärka trovärdigheten för svensk penning- och valutapolitik. Inte minst mot bakgrund av Sveriges historia med hög inflation och upprepade devalveringar är detta en välkommen uppgörelse. Reformen är viktig för att Sverige ska kunna bevara den trovärdighet som byggts upp under den regim som innebär flytande växelkurs i kombination med ett inflationsmål. Kristdemokraternas ståndpunkt, att det under rådande ekonomiska strukturella förhållanden är en fördel med en nationell penningpolitik, har bekräftats av bland annat EMU-utredningen. Den nationella penningpolitiken kan i viss mån fungera som en försäkring mot makroekonomiska störningar som specifikt drabbar Sverige. Det bör dock understrykas att Riksbanken enbart kan stödja den allmänna ekonomiska utvecklingen så länge det inte hotar inflationsmålets trovärdighet. Denna trovärdighet skulle naturligtvis riskera att minska om det enda argumentet att stå utanför den monetära unionen var att penningpolitiken behövs för att motverka ekonomiska störningar.
Kristdemokraterna anser i likhet med EMU-utredningen att Sverige bör behålla den nuvarande penningpolitiska strategin med rörlig växelkurs och ett klart uttalat inflationsmål. Kristdemokraterna noterar liksom regeringen att det inte finns någon legal förpliktelse att delta i det nuvarande ERM, och inte heller beträffande ERM 2. De tidigare goda erfarenheterna av fastkursarrangemang har under senare år kommit att omprövas för mindre valutor i den alltmer internationella och lättrörliga kapitalmarknaden.
Regeringen anser att Sverige bör stå utanför EMU då den tredje etappen inleds den 1 januari 1999. Det enda skälet som uppges är den negativa folkopinionen. Man delar inte Calmforsutredningens slutsats att den höga arbetslösheten är en bidragande orsak.
Den negativa folkopinionen har ”knappast någon enkel förklaring” enligt regeringen. Man erkänner dock att ett bidragande skäl kan vara budgetsaneringen. Det är en åsikt som delas av Kristdemokraterna. Regeringens sätt att sanera budgeten har inneburit att många redan tidigare ekonomiskt svaga grupper har drabbats hårt. Det förefaller givet att dessa grupper är skeptiska till en ekonomisk och monetär union för Sveriges del. Inte minst med tanke på att konvergenskraven många gånger åberopats som skäl för åtgärderna, inte att de ansetts nödvändiga för att återställa balansen i statsfinanserna.
Det är förvånande att notera att regeringen inte uppger den höga arbetslösheten som ett skäl till den negativa opinionen. Genom att undvika den aspekten slipper man förklara varför man inte har satsat mer på strukturella sysselsättningsskapande åtgärder. Det är vidare anmärkningsvärt att regeringen försöker ge utländska betraktare en bild genom propositionen och svenska folket en helt annan genom tidningsintervjuer och inrikes pressmeddelanden. Både stats- och finansministern ger uttryck för en rad invändningar till EMU:s tredje fas som det inte alls redogörs för i propositionen.
Kristdemokraterna anser i motsats till regeringens proposition att den höga arbetslösheten är ett starkt bidragande skäl till den negativa folkopinionen och dessutom ett viktigt skäl till att Sverige inte bör delta i EMU från starten 1999. Calmforsutredningen argumenterar för en sysselsättningspolitik som skiljer sig från regeringens. Vi anser att det krävs en bättre lönebildning och en betydligt mer flexibel arbetsmarknad än vad som i dag är fallet samt större fokusering på strukturella åtgärder i övrigt för att komma till rätta med arbetslösheten.
Kristdemokraterna anser i likhet med regeringen att den negativa folkopinionen utgör ett hinder för ett svenskt EMU-medlemskap. Att ta steget in i en ekonomisk och monetär union mot folkets vilja riskerar att äventyra hela EU-medlemskapet. Vårt medlemskap i Europeiska unionen måste värnas, eftersom vi anser att samarbete är den bästa garantin för varaktig fred, trygghet och välfärd i medlemsländerna.
Även att stå utanför EMU medför risker och negativa konsekvenser. Vårt lands inflytande i EU-samarbetet riskerar att försvagas vid ett utanförskap. Risken tilltar ju fler länder som går med i EMU från starten. Enligt Europeiska kommissionen har samtliga länder utom Grekland och eventuellt Italien förutsättningar att klara konvergenskriterierna och delta från start. Kristdemokraterna hävdar dock att Sverige skulle få ökad förståelse för sitt utanförskap om vi tydligt angav två orsaker: för det första att vårt land inte har genomfört den ekonomiska strukturanpassning som krävs för ett EMU-medlemskap och för det andra att vi inte vill äventyra det svenska EU-medlemskapet.
Hela EU-projektet måste ges en större folklig förankring och legitimitet. Frågor som är angelägna för våra medborgare måste hamna högre på EU:s dagordning, eftersom många i dag är likgiltiga till vad som beslutas på EU-nivå. Nio av tio svenskar anser till exempel att kampen mot internationell brottslighet bör vara en av EU:s huvuduppgifter. Ett medborgarnas Europa har blivit ett uttalat mål för samarbetet, men det krävs nu att teorin omsätts i praktik. Därtill fordras att EU:s omfattande och för folk i allmänhet irriterande byråkrati stäcks.
Inför omröstningen om Sveriges medlemskap i EU klargjordes tydligt att det är Sveriges riksdag som ska fatta beslutet om ett eventuellt EMU-medlemskap. Kristdemokraterna har stått bakom denna beslutsordning. Riksdagsbeslut av denna dignitet kräver dock ett tydligt folkligt mandat. Vi avvisar därför inte att EMU-frågan underställs svenska folket för prövning. Om riksdagsmajoriteten ändrar uppfattning i EMU-frågan i förhållande till vad man har fått väljarnas mandat för, är det rimligt att svenska folket får en möjlighet att säga sin mening. Detta kan ske genom allmänt val eller folkomröstning. Vi vill understryka vikten av att frågeställningen vid en eventuell folkomröstning utgår från klara alternativ som inte kan uppfattas som manipulativa. Vi bedömer i dag att 1999 är alltför tidigt för en sådan prövning. Ett så tidigt avgörande skulle innebära att det svenska folket inte skulle kunna ta ställning utifrån hur EMU-projektet fungerar i praktiken.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att Sverige inte skall införa Europeiska unionens gemensamma valuta då den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) inleds,
att riksdagen godkänner riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
Gotab, Stockholm 1997