Regeringens skrivelse om utvecklingen inom kommunsektorn är en i många hänseenden användbar redovisning av olika kommunala verksamheter. Även om mycket av den information som lämnas är känd eller har presenterats i andra sammanhang är det bra att på detta sätt få en relativt heltäckande redogörelse med diverse statistiska uppgifter.
Det är emellertid en brist att redovisningen ofta gör halt inför uppgifter som skulle strida mot den syn på effekterna av sin politik som regeringen annars vill förmedla. Dit hör bilden av den ekonomiska utvecklingen för landsting och kommuner de senaste åren. Redovisningen har gjorts onödigt svår att tränga igenom för att inte störa okritiska läsare. På motsvarande sätt vägrar regeringen uppenbart redovisa t.ex. hur avskaffandet av den under den borgerliga regeringen införda vårdgarantin medverkat till de pånyttfödda vårdköerna med bl.a. sjunkande produktivitet som följd.
Ett område som borde ha berörts utförligare är de idag kända effekterna av det grundlagsstridiga kommunala utjämningssystemet, som bidrar både till lägre sysselsättning och lägre ekonomisk tillväxt på grund av den delvis perversa konstruktionen.
I denna motion belyser vi därför särskilt den ekonomiska utvecklingen för kommunsektorn, utjämningssystemets verkningar samt vad som är viktigt beträffande de för medborgarna så betydelsefulla områdena sjukvård, omsorg och skola.
I skrivelsen ges sammantaget en positiv bild av kommunernas ekonomiska resultat såväl för 1996 som aktuell prognos för 1997. En uppmärksam läsare hittar emellertid tämligen fördolt uppgifter som visar att detta resultat starkt påverkats av s.k. extraordinära inkomster de båda åren. På ett ställe anges detta bero på omfattande försäljningar av tillgångar, främst aktier och fastigheter. En noggrann läsare hittar dock till sist uppgifter om att dessa s.k. försäljningar i sin tur i huvudsak är helt interna. Dessa interna transaktioner har förenats med en ofta mycket kraftig uppskrivning av tillgångarnas värde utan att för den skull en enda ny krona tillförts.
Dessa bokföringstekniska åtgärder kan självfallet inte utgöra grund för att göra uttalanden om en positiv kommmunalekonomisk utveckling.
Däremot visar de olika tabellerna med kommunernas, landstingens respektive de kommunala koncernernas utveckling hur viktigt det är att få till stånd en öppen, transparent och samlad ekonomisk redovisning. I den nya kommunala redovisningslagen ligger de kommunala företagen utanför det s.k. balanskravet. En utredningsman har f.n. i uppgift att föreslå hur de skall kunna inordnas i den kommunala redovisningen. Den snabba utvecklingen med kommunala koncerner med mycket bristande insyn i beslutsfattandet kring interna transaktioner mellan olika kommunala bolag samt bedrivande av avancerad skatteplanering gör att det är angeläget att regeringen snabbt gör ett försök att bringa reda kring de kommunala företagens redovisning och relationer till sin ägare, respektive kommun.
Det bör klarläggas om regeringen verkligen anser att utvecklingen med koncerner med speciellt inrättade ”holdingbolag” som moderbolag är ett sunt inslag på den kommunala marknaden. Den kommunala självstyrelsen och kommunallagen är inte uppbyggd utifrån sådana förutsättningar. Normalt bör en kommun kunna bedriva sin verksamhet i förvaltningsform. De skatteeffekter vid verksamhet i bolagsform som många kommuner nu söker undgå genom sina koncernbildningar visar bl.a. just detta. Kommunal verksamhet i förvaltningsform är i grunden skattebefriad och det är enbart genom att trassla in sig med bolagskonstruktioner som kommunerna hamnat i konstiga överbyggnader med bl.a. bristande insyn och kontroll som följd.
Kommunsektorns totala finansiella sparande har under innevarande mandatperiod varit negativt trots de tillskott i form av utökade statsbidrag regeringen medverkat till. Föregående mandatperiod var det däremot ett positivt sparande i kommunsektorn.
För 1997 redovisas ett negativt finansiellt sparande på 7,2 miljarder kronor, varav kommunerna svarar för 4,7 miljarder och landstingen för 2,5 miljarder.
Siffrorna visar att det är andra faktorer än utökade statsbidrag som påverkar kommunsektorns ekonomi. Vi väljer att här räkna upp ett antal sådana som är mycket betydelsefulla:
En god ekonomisk tillväxt som leder till ett ökat skatteunderlag
Fler skattebetalare genom att riktiga jobb skapas
Möjligheter att sänka kostnaderna genom konkurrensutsättning och privata initiativ på tjänstesektorn
God utveckling av produktiviteten
Avregleringar som möjliggör anpassning till de lokala förutsättningarna
Långsiktiga planeringsförutsättningar i stället för ryckighet i statens åtgärder gentemot kommunerna.
Sifferexempel kan belysa detta. En procents snabbare ökning av skatteunderlaget ger kommunsektorn redan första året 3,0 miljarder kronor. Det tredje året uppgår det ökade resursutrymmet till nära 10 miljarder kronor. En procents produktivitetstillväxt ger ungefär motsvarande siffror. Detta innebär att kommunsektorn om den uppgång som Sverige var inne i 1994 fått fortsätta på god europeisk nivå de senaste åren och om den produktivitetsökning som kommunerna uppnådde i början av 1990-talet fått fortsätta så hade resursutrymmet 1997 för kommunsektorn varit mer än 20 miljarder kronor större än vad som nu blev fallet.
Vi finner det vara en brist i regeringens skrivelse att inga resonemang förs om de faktorer som kan förbättra den kommunala ekonomin och skapa förutsättningar för den sänkning av utdebiteringen, vilken inte minst låg- och medelinkomsttagare behöver för att kunna leva på sin lön.
Vi har i olika motioner till riksdagen beskrivit hur tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. På senare tid har detta framkommit i även andra sammanhang.
I en ESO-rapport (Ds 1998:15) har Stefan Fölster beskrivit en rad av oss tidigare påvisade effekter, bl.a. att låg sysselssättningsgrad och hög arbetslöshet ger en kommun större intäkter än om nya jobb skapas. Det är först när en utflyttning från en kommun äger rum som negativa effekter på ekonomin uppstår. Situationen leder till att kommunen inte har några incitament att medverka till ekonomisk tillväxt. Däremot har den tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Sjunker arbetslösheten relativt sett så minskar också bidraget till kommunen.
Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget cirka 1,2 miljoner människor påverkas av rena Pomperipossaeffekter när den egna skattekraften ökar. Om en invånare med högre inkomster flyttar till kommunen minskar kommunens samlade intäkter. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga effekter. Kanske är det så att regeringen bör presentera systemet för internationella betraktare för att den fullt ut skall förmås inse dess orimlighet.
Utjämningssystemet, som i strid med grundlagen är uppbyggt så att kommuner och landsting tvingas bidra till varandras kostnader, är mycket långtgående. Ett mål som skulle uppnås var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu konstateras att ingen effekt härvidlag har kunnat märkas. Kommunerna med hög skatt har bibehållit denna.
I regeringens skrivelse framgår emellertid också följande: ”Någon statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och förändringen i årets resultat i kommunerna mellan de två åren kan dock inte påvisas. I de flesta fall kan man därför anta att det är andra faktorer än utjämningssystemet som har haft större betydelse för förändringarna i kommunernas resultat mellan åren 1995 och 1996”. Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen använts varken till sänkt skatt eller förbättrat resultat. Kvar står då att de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare. Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på enskilda kommuner.
Mot bakgrund av vad vi anfört anser vi att den kommitté som utvärderar fel i utjämningssystemet måste erhålla tilläggsdirektiv med uppgift att granska de effekter av utjämningssystemet vi här berört.
I avsnitt 3 beskriver regeringen utvecklingen inom hälso- och sjukvården. Där redogörs för antalet läkarbesök, vårdplatser, kostnader och årsarbetare.
Sedan det blev socialdemokratisk majoritet i alla utom ett landsting har köerna till vård och behandling vuxit i jämn takt. Detta konstaterar också regeringen i nu föreliggande skrivning. Bara mellan april och oktober 1997 fördubblades antalet patienter med klar diagnos som fått vänta mer än tre månader för behandling. I skrivelsen aviserar dock inte regeringen att den är beredd att vidta några konkreta åtgärder för att minska köerna. Detta är i sig anmärkningsvärt. Samtidigt är det inte förvånande. I en intervju i TV2:s Rapport morgonen den 14 april säger finansminister Erik Åsbrink följande om en vårdgaranti för att minska köerna: ”– Garanti är svårt att arbeta med. Det är ett väldigt långtgående åtagande. Det kan slå väldigt olika på olika områden. (...)”
Vi delar inte finansministerns och regeringens inställning i denna fråga. Erfarenheten under de tre borgerliga regeringsåren 1991–1994 visar tvärtom att en vårdgaranti faktiskt är en förutsättning för att komma till rätta med bristerna i hälso- och sjukvården. Mot den bakgrunden menar vi att en vårdgaranti omedelbart bör återinföras. Utgångspunkten för en sådan garanti skall vara den som infördes den 1 januari 1992 och som då på tre år tog bort de dåvarande långa vårdköerna.
Självklart bör man se över om de behandlingar/insatser som fanns på vårdgarantins prioriteringslista bör justeras, men eftersom den gamla vårdgarantin visade så goda resultat är det viktigt att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag snarast möjligt.
Det talas ofta om landstingens brist på pengar och att denna drabbar vården. 20 procent av landstingens samlade utgifter går dock till annan verksamhet än just hälso- och sjukvård, framför allt subventioner av kollektivtrafik, kultur och fritidsverksamhet samt utbildning och t.o.m. inomregionala skatteutjämningsbidrag (trots den utjämning som redan sker på riksplanet). I en situation då köerna växer och bristerna inom hälso- och sjukvården blir allt mer uppenbara anser vi moderater att de medel som landstingen förfogar över i första hand skall gå till just hälsovård. Valet mellan t.ex. en övertung politisk överbyggnad eller diverse frivilligt påtagna sidouppgifter och vård av sjuka borde enligt moderat uppfattning vara självklart.
Under avsnitt 4 om äldreomsorg beskriver regeringen de problem som finns inom kommunernas äldreomsorg. Även om delar av de problem som i dag finns har administrativa orsaker, exempelvis föråldrade bemanningsplaner bland hemtjänstpersonal, är det även här ett faktum att kommunerna under flera år prioriterat annan verksamhet än den kärnuppgift äldreomsorgen är. Detta måste tydligt observeras och diskuteras mot bakgrund av att behoven av äldrevård kommer att öka i takt med att vi får allt fler framför allt mycket gamla, d.v.s. personer över 80 år. Det ställer än större krav på kommunernas prioriteringar. Vår utgångspunkt är att kommunerna bör koncentrera sin verksamhet kring ett antal begränsade kärnområden bland vilka äldreomsorg är ett. Det ställer nya krav på kommunerna, men det innebär också att vi möjliggör för våra äldre att få en värdig ålderdom när de egna krafterna inte längre räcker till.
Regeringen har i samband med vårpropositionen också presenterat en proposition med en nationell handlingsplan för äldrepolitik. I samband med denna väcker Moderata samlingspartiet en partimotion (1997/98:So43) av Carl Bildt m.fl. Vi hänvisar till denna vad gäller vår syn på den framtida äldrepolitiken och nödvändigheten av genomgripande förändringar.
Skrivelsens femte kapitel berör handikappomsorgen. De senaste tre åren har regeringen konsekvent försämrat situationen för landets funktionshindrade. Det är främst lagen om stöd och service till vissa fuktionshindrade (LSS) samt lagen om assistansersättning (LASS) som försämrats. Vi moderater har lika konsekvent motsatt oss dessa försämringar och anslår i vårt budgetalternativ 2,1 miljarder kronor mer än regeringen för att återställa de försämringar som skett.
Socialdemokraterna och centern beslutade tillsammans med vänstern våren 1996 att avgränsa rätten till personlig assistans under skoltid och vid vistelse på dagcenter. De beslöt att kommunen skulle ha ansvaret för den personliga assistenten under denna tid. Syftet var naturligtvis att spara pengar och skjuta över betalningsansvaret till kommunerna utan att kompensera dessa för den ökade kostnaden.
Vi moderater reagerade kraftigt på denna förändring. I riksdagen påpekade vi att det fanns en uppenbar risk att enskilda funktionshindrade skulle hamna i kläm mellan försäkringskassan och de enskilda kommunerna. Våra farhågor avfärdades av Socialdemokraterna. Det går dock nu att konstatera att vi tyvärr fick rätt. Runt om i landet drabbas barn och ungdomar som har funktionshinder av att det nu finns två olika huvudmän för LSS-lagen.
Vi måste spara i de offentliga utgifterna. Det har vi moderater hävdat under lång tid. Vi måste också sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagarna så att bidragsberoendet kan minska. Men vi kan inte acceptera en politik som innebär att man försämrar just för en redan utsatt grupp, nämligen landets hundratusentals funktionshindrade.
Listan på försämringar kan göras lång. Vissa är små – andra mycket stora. Vi kan t.ex. inte förstå varför Socialdemokraterna anser att stödet till rekreationsanläggningar för funktionshindrade skall minska med sex miljoner kronor, eller nästan hälften. Hur resonerar man när man kommer fram till ett förslag som i praktiken innebär att funktionshindrade barn och ungdomar inte ges möjlighet att få komma iväg på sommarläger på t.ex. Mättinge som drivs av RBU?
Varför anser Socialdemokraterna inte att kommunerna skall fortsätta att ställa upp för de anhöriga som vårdar funktionshindrade genom att garantera avlösning i hemmet? Även om vi moderater hävdar principen om det kommunala självstyret, har vi föreslagit att denna skyldighet för kommunerna skall vara kvar. Men Socialdemokraterna fick majoritet i riksdagen för sitt förslag att avskaffa denna lagbundna rätt för framför allt föräldrar att kunna åka iväg en helg och ”ladda batterierna”.
I samband med tilläggspropositionen 1997 övervältrade Socialdemokraterna finansieringsansvaret för de första tjugo timmarnas assistansersättning till kommunerna, utan att kompensera dessa till mer än två tredjedelar. Oron sprider sig nu bland de funktionshindrade för att deras rätt att fritt välja sin personliga assistent successivt skall urgröpas när kommunernas besparingar riskerar att drabba just dem. En oro som mot den bakgrund vi tecknar är i hög grad befogad.
Handikappade som bor i handikappanpassade lägenheter kommer i fortsättningen inte att få särskilt ekonomiskt stöd. I en interpellationsdebatt våren 1997 medgav biträdande socialministern att resultatet antagligen blir att dessa handikappade får söka socialbidrag för att klara ekonomin. Vi moderater anser detta vara orimligt och har i vårt budgetförslag anslagit 100 miljoner kronor för bostadstillägg till handikappanpassade lägenheter.
Vi anslår även extra medel för kostnader för statlig assistansersättning. Med dessa extra resurser återställer vi de försämringar som Socialdemokraterna genomdrivit. Det handlar om att åter förstatliga assistansersättningens första tjugo timmar. Vidare anser vi att rätten till personlig assistent även under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras. Slutligen anser vi att schabloniseringen av assistansersättningen skall slopas och återgå till vad som gällde före den 1 september 1997. Avslutningsvis anslås medel för att personer som har rätt till LSS behåller denna rätt även efter 65 års ålder.
I detta sammanhang upprepar vi vårt tidigare krav på att rätten till avlösning för person som har funktionshindrad anhörig skall skrivas in i 6 § socialtjänstlagens. Denna rätt har hittills funnits i socialtjänstlagen men togs nu bort från den 1 januari 1998. Mot bakgrund av att rätten till avlösning har inneburit en stor hjälp för särskilt föräldrar till funktionshindrade barn som inte omfattas av LSS-lagen anser vi att denna rätt bör finnas kvar.
Merparten av det som beskrivs i regeringens skrivelse under denna rubrik är känt sedan tidigare och har behandlats i en rad moderata motioner t.ex. Skolan inför ett nytt sekel (1997/98:Ub208), del av motionen Gymnasieskolan (1997/98:Ub247), Läroplan för förskolan (1997/98:Ub21), En ny yrkeshögskola (1997/98:Ub452) samt del av motionen Trygghetens och välfärdens förnyelse (1997/98:So240). Detta föranleder oss att endast i korta ordalag ge kommentarer i principiellt viktiga frågor.
Regeringens skrivelse visar att allt fler barn är inskrivna i förskoleverksamhet. Den ökade barntätheten, fler större institutioner m.m. inom den kommunala barnomsorgen understryker behovet av ett mer aktivt kvalitetsarbete. Det gäller i synnerhet som regeringen inte i något avseende stimulerat den mest effektiva formen av utvärdering d.v.s. föräldrarnas valfrihet vad avser barnomsorg.
Trots den förda politiken vad avser alternativ inom barnomsorgen finns ljuspunkter. Det är glädjande att de enskilda förskolorna och fritidshemmen fortsätter att öka i omfattning. För att säkra lika konkurrensvillkor bör Skolverket – istället för kommunerna – bevilja tillstånd att starta och driva enskilda alternativ i likhet med vad som gäller för fristående skolor.
Däremot minskar andelen barn inskrivna i familjedaghem. Det kan förmodas att detta är mest en tro på att det är ekonomiskt fördelaktigare med institutioner än familjevård. Kommunernas kalkyl grundas till stor del på att man anser sig ha fasta kostnader som kvarstår även när de satsar på familjedaghem. Familjedaghemmen har därför i orimligt hög grad blivit ett dragspel i barnomsorgsplaneringen snarare än som ett uttryck för familjernas behov och önskemål. Vi vill understryka den forskning som visar att omsorg om små barn bäst sker i hemmiljö.
Regeringen anför i skrivelsen att integrationen av förskola, skola och fritidshem väntas kunna leda till ökad kvalitet inom dessa verksamheter. Det förutsätter emellertid bl.a. större respekt för personalens professionella kompetens. Regeringens förslag avseende läroplan för förskolan nedvärderar förskollärarnas kompetens, vilket leder till ett otydligt ledarskap inom förskolan. Samtidigt antyds allt oftare att förskollärarna kan nyttjas för att minska problemen med lärarbrist i grundskolan. Vi anser emellertid att det är viktigt att respektive kompetens värderas och används främst inom det område och för de uppgifter som respektive utbildning avsett. Regeringen bör i särskild ordning analysera lärarförsörjningsfrågorna.
Under våren 1997 genomförde Skolverket studier i ett tiotal kommuner avseende kommunernas styrning och egenkontroll. Den visade att uppföljningen på skolnivån inte är tillräcklig. Huvuddelen av de granskade kommunerna har fått kritik för att egenkontrollen är bristfällig. Skolverket skriver mycket riktigt i sin rapport att ”i ett målstyrt system är uppgifter om måluppfyllelsen central”. Om man på den lokala nivån skall klara av att mäta kvaliteten i skolan måste kommunerna på ett markant sätt förbättra sin uppföljning och utvärdering.
Regeringens redovisning av olika utvärderingar avseende grundskoleelevernas studieresultat och skolornas arbete för att förbättra dessa visar ingen förbättring vad avser andelen elever som lämnar grundskolan med ofullständiga betyg. Därtill påpekas att i en tredjedel av kommunerna får inte elever med behov av stöd den hjälp de behöver (Skolverket 1997). Det är anmärkningsvärt att regeringen inte drar några slutsatser av dessa mycket allvarliga rapporter.
Av skrivelsen framgår att resurserna till skolan minskat. Antalet elever ökar, medan antalet lärare minskar. Samtidigt ökar antalet lärare utan pedagogisk utbildning. Specialundervisning, hemspråk och undervisning i svenska som andra språk har minskat. Svensk skola har emellertid, trots denna utveckling förhållandevis gott om resurser. I mer än hälften av kommunerna har de s.k. extra statsbidragen inte gett någon förstärkning till skolan.
Regeringens skrivelse visar glädjande nog att antalet fristående grundskolor har ökat från 266 under läsåret 1996/97 till 294 under innevarande läsår. Det är knappt tre procent av samtliga grundskoleelever som går i fristående skolor. Det är dessvärre så att många kommuner inte informerar om rätten att välja skola. Vi vill understryka skollagens tydliga formuleringar vad gäller rätten att välja skola samt elevens och föräldrarnas önskemål som grund för kommunernas planering och förutsätter att regeringen säkrar en uppföljning av kommunernas agerande.
Den svenska gymnasieskolan har en rad problem som snabbt måste lösas. De flesta förutsätter beslut på nationell nivå. För kommunernas del finns emellertid anledning att notera det tilltagande problemet med alltfler elever i gymnasieskolan som saknar nödvändiga förkunskaper och/eller har svårt att följa med i undervisningen. Behovet av stödinsatser har ökat kraftigt och av skrivelsen framgår att många skolor inte anser sig kunna ge adekvat stöd.
Utöver de förändringar avseende gymnasieskolans struktur som vi förordar synes en utvärdering av kommunernas insatser för att öka antalet elever med fullständiga betyg från grundskolan motiverad. Därtill behövs ett utvecklingsarbete avseende gymnasiets individuella program, så att elever med bristande kunskaper ges rimliga studiemöjligheter och når bättre resultat.
Skolverket kom nyligen med en rapport som visade att avhoppen från gymnasiet ökat kraftigt. Det visar att gymnasiet måste bli mer flexibelt när det gäller alternativa kurser, utökad APU, införandet av en modern lärlingsutbildning samt att grundskolan inte får ”exportera” sina problem till gymnasiet. Därtill bör påpekas att en alltmer flexibel gymnasieskola behöver tillföras en modern gymnasieexamen.
Lärarbristen i den svenska skolan blir alltmer påtaglig och vi är på god väg att få en enkönad lärarkår. Läraryrket är inte längre lika attraktivt som det en gång var. Läraryrket kan dock göras mer attraktivt om fler karriärvägar skapas. Därför är det mycket allvarligt att antalet lektorer inom gymnasieskolan fortsätter att minska. Gymnasieskolan är på väg att bokstavligen dräneras på lektorer. Om kommunerna skall kunna erbjuda alla elever en utbildning av god kvalitet måste man satsa mer på att rekrytera och utlysa lektorat.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kommunala redovisningen och bolagen,
att riksdagen hos regeringen begär vidgade direktiv för den kommitté som utvärderar det kommunala utjämningssystemet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att omedelbart återinföra en vårdgaranti inom hälso- och sjukvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreomsorgen och handikappomsorgen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnomsorgen och skolan.
|
Lars Tobisson (m) |
|
|
Lennart Hedquist (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Per Bill (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Anna Åkerhielm (m) |
Stig Rindborg (m) |
|
Tom Heyman (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Bo Lundgren (m) |
Rune Rydén (m) |