Kommuner och landsting har under 90-talet drabbats av en ekonomisk åtstramning. De negativa återverkningar detta har och har haft går att skönja i regeringens årliga skrivelse. Vad som däremot inte redovisas är hur den olycksaliga statliga politiken har medfört försvagningar av den kommunala sektorn. De återkommande höjningarna av egenavgifter för löntagare har minskat kommunernas skatteinkomster, uppjusteringen av statsbidragen för att kompensera de allmänna kostnadsökningarna har tagits bort, övervältring från stat till kommun av kostnader för olika grupper med försörjningsproblem har inte följts upp med pengar till kommunerna, ökat kommunalt ansvar på olika områden har inte alltid följts upp med de ekonomiska resurser som självklart krävs.
För att få den kunskapen krävs att man istället tar del av Kommunförbundets promemorior och rapporter. Det är i sig en brist att regeringens skrivelse inte håller sådan kvalité att det går att bilda sig en allsidig uppfattning om hur kommunernas ekonomiska villkor har utvecklats. Förhållandet mellan stat och kommun, särskilt i ekonomiskt avseende, borde rimligen vara av primärt intresse i en regeringsskrivelse om ”utvecklingen inom den kommunala sektorn”.
Under de senaste årens ekonomiska saneringsarbete har regeringen flera gånger uttalat att standarden inom välfärdens kärnverksamheter i kommuner och landsting så långt som möjligt måste upprätthållas. Men verkligheten ute i kommunerna har ofta talat ett annat språk. Bilder av vanvård i äldrevården, växande operationsköer på sjukhusen, ökad utslagning och missförhållanden i grundskolan, unga arbetslösa som tvingas leva under ekonomiskt miserabla förhållanden är blott några negativa ”nyheter” som dagligen rapporteras från landets olika hörn. I praktiken bekräftar regeringen denna negativa utveckling när den nu åter ökar de statliga statsbidragen med 4 miljarder kronor, men i skrivelsen är det svårare att känna igen verkligheten.
Det finns alldeles tydligt skäl för regeringen att utveckla sin årliga kommunala skrivelse så att den bättre skildrar verkligheten ute i kommuner och landsting.
Sverige har varit drivande för att en barnkonvention skulle tas fram av FN och antas av så många länder som möjligt. Men i Sverige har vi trots detta inte genomdrivit den som man rimligen kan kräva. Särskilt uppenbara är bristerna när det gäller den ibland mycket uppseendeväckande behandlingen av flyktingbarn. Det finns starka skäl att se till och följa upp att konventionen verkligen tillämpas och används på ett framsynt sätt i kommunal verksamhet. Det finns emellertid inte någon utvärdering och beskrivning av det i regeringens skrivelse. Vi anser att en sådan genomgång bör ingå i nästa skrivelse om utvecklingen i den kommunala sektorn.
Finansieringsprincipen, dvs att statliga åtgärder som påverkar kommunerna ekonomiskt ska neutraliseras genom ändringar i det generella statsbidraget till kommunsektorn, är helt central i sammanhanget. Såvitt vi i Miljöpartiet kunnat utröna så anser kommuner och landsting att staten inte följer principen, samtidigt som staten (genom regeringens skrivelse) hävdar att det gör man visst.
Finansieringsprincipen skulle kunna ses som ett kontrakt mellan å ena sidan kommunsektorn och å andra sidan staten. Men i det här fallet har den ena parten, staten, rätt att när som helst ändra i kontraktet eller välja att strunta i det när det passar. Den andra parten, kommuner och landsting, har däremot mycket små möjligheter att göra motsvarande övergrepp gentemot sin kontraktspartner – även om det förekommer ett och annat mer eller mindre lyckat försök att övervältra kostnader på staten.
Det hade varit bra om regeringen i sin skrivelse klarare redogjort för hur finansieringsprincipen har tillämpats, vilka svagheter och tveksamheter som finns i dess uttolkning och tillämpning, och inte minst hur den andra parten – kommunsektorn själv – ser på tillämpningen.
I skrivelsen redogörs för den inomkommunala inkomst- och kostnadsutjämningen. En statlig utredning analyserar utfallet och kommer att lägga förslag till ändringar under hösten.
Redan nu kan vi konstatera att vissa delar av utjämningssystemet inte är bra. Det gäller särskilt kostnadsutjämningen för kollektivtrafik, eller ”tunnelbaneskatten” som den har kommit att kallas i landets norra delar. Den utjämningen innebär att de delar av landet som har dåliga förutsättningar för kollektivtrafik får bidra till kollektivtrafiken i storstäderna. Men där förutsättningarna för kollektivtrafik är dåliga är man hänvisad till bilen som transportmedel och därför höga kostnader för det. Bilkostnaderna faller emellertid inte inom den kommunala verksamheten och utjämnas därmed inte. Dessutom blir normalt kollektivtrafiken relativt sett dyrare där underlaget brister men där det ändå av sociala och regionala skäl bedrivs sådan trafik.
Resultatet är att invånare i kommuner utanför storstäderna tvingas betala höga egna bilkostnader, ofta höga kostnader för den egna kollektivtrafiken och dessutom – via kostnadsutjämningen – del av kostnaden för kollektivtrafik i storstäderna.
Miljöpartiets slutsats är att kostnadsutjämningen för kollektivtrafik bör avskaffas.
Vi i Miljöpartiet anser att det kommunala självstyret har många stora fördelar ur demokratiska och ekonomiska synpunkter. Men självstyret har naggats i kanten många gånger under årens lopp. I praktiken har regeringen infört ett skattestopp för kommunerna sedan ett antal år tillbaka. Man har i hög grad reglerat vad kommunerna måste göra. Klåfingrigheten har gått så långt att staten har infört begränsningar vad gäller kommunernas möjligheter att sälja sina bostadsföretag.
Det hade varit önskvärt att i skrivelsen klargöra principerna för självstyret, följa upp hur förutsättningarna för självstyret har förändrats de sista tio-tjugo åren, redogöra för vilka åtgärder staten har vidtagit som inskränkt respektive utvidgat självstyret m.m. En sådan redogörelse skulle skapa bättre förutsättningar för en diskussion om självstyrets möjligheter och framtid och därmed utgöra ett viktigt underlag för riksdagen att självständigt kunna försvara och stärka självstyret på sikt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre redogörelse för ekonomiska regleringar mellan stat och kommun,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av budgetsaneringens effekter på den kommunala sektorn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av barnkonventionens tillämpning i kommunsektorn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redogörelse för finansieringsprincipens tolkning och tillämpning
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsutjämningen för kollektivtrafik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgad redogörelse för utvecklingen av det kommunala självstyret.
|
Roy Ottosson (mp) |
|
|
Ewa Larsson (mp) |
Ronny Korsberg (mp) |
|
Barbro Johansson (mp) |
Eva Goës (mp) |
|
Thomas Julin (mp) |