1 Sammanfattning
2 Kommunernas resurser
3 Socialdemokratisk politik missgynnar både medborgarna och
kommunerna!
4 Stärk det lokala självstyret och vitalisera demokratin
5 Kommunernas genuina uppgifter
6 Avbolagisera kommunerna!
7 Entreprenader och konkurrens
8 Medborgarperspektivet
9 Ersätt dagens inomkommunala utjämningssystem
9.1 Kommunernas beskattningsrätt och grundlagen
9.2 Felaktig fördelningspolitik med sneda effekter!
9.3 Tillväxtfientligt med negativa incitament!
9.4 Riktlinjer för en långsiktigt hållbar lösning
10 Utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till kommuner
11 Hemställan
Kommunalskatten är den direkta skatt som utgör den största belastningen på hushållens ekonomi, inte minst för låg- och medelinkomsttagare. Vi anser det särskilt angeläget att sänka skatten för dessa grupper och vår politik inriktas därför på åtgärder som möjliggör betydande kommunala skattesänkningar.
Genom att vår politik stimulerar konkurrensutsättning av kommunal verksamhet och innebär att sådana statliga regler som är allmänt kostnadsdrivande ute i kommunerna tas bort skapas ett finansiellt utrymme för skattesänkningar. Ett annat viktigt inslag för att åstadkomma skattesänkningar som ger medborgarna större eget handlingsutrymme är att kommuner och landsting tydligt koncentrerar sig på sina kärnuppgifter. Detta leder till bättre kvalitet på utförandet av de uppgifter kommunerna finns till för och skall sköta väl.
Vår bedömning är att den kommunala utdebiteringen kan sänkas med 50 öre 1999 och 1 krona år 2000. I många kommuner finns utrymme för en sänkning redan 1998.
Dessutom föreslår vi i motion 1997/98:Fi403 att kommunalskatten sänks genom att staten övertar kostnader som åvilar kommunerna uppgående till 9,6 miljarder kronor 1999 och 19,2 miljarder kronor år 2000. Det räcker till en ytterligare sänkning av kommunalskatten med 1 kr 1999 och 2 kr år 2000. Vi förordar en nationell skolpeng, som lyfter över finansieringsansvaret för skolan till staten (men inte ansvaret för undervisningen som sådan).
Vi åstadkommer därutöver redan 1998 en automatisk sänkning av utdebiteringen av kommunalskatt på 8,3 miljarder kronor genom en höjning av grundavdraget till 10 000 kr samt införandet av ett extra grundavdrag på 10 000 kronor per barn vid den kommunala beskattningen. Detta belopp kompenserar vi kommunerna för fullt ut.
Vi vill stärka det lokala självstyret, eftersom det vitaliserar demokratin. Viktiga inslag i vår politik är därför att låta kommuner och landsting forma sin politik utifrån de lokala förutsättningarna. Antalet regleringar som binder verksamheten till statligt påbjudna lösningar och normer bör minska. Exempel på kostnadsdrivande regleringar är t.ex. den s.k. barnomsorgslagen samt socialtjänstlagens bestämmelser om socialbidrag, vilka ej tar hänsyn till de variationer som är naturliga och beroende av de lokala förutsättningarna.
För att en god ekonomisk tillväxt skall uppnås är det även viktigt att kommuner och landsting själva uppmuntras att medverka till en sådan. Det grundlagsstridiga inomkommunala utjämningssystem som för närvarande gäller är så uppbyggt att det inte uppmuntrar till en ökning av det egna skatteunderlaget. Det är tvärtom så konstruerat att incitament saknas och i vissa fall blir direkt negativa. I likhet med tidigare föreslår vi ett grundlagsriktigt och tillväxtbefrämjande system för de statliga bidragen till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig egen skattekraft.
Kommuner och landsting disponerar idag netto intäkter enligt budgetpropositionen på cirka 425 miljarder kronor (över 500 miljarder kronor om man räknar in de kommunala bolagen); därav är cirka 380 miljarder kronor skattemedel. Kommunsektorns andel av ekonomin utgör sålunda nära 30 procent. Dessa siffror är internationellt helt unika.
Den kommunala sektorns stora omfattning understryker betydelsen av att pengarna används väl. Det blir då avgörande att den positiva produktivitetsutveckling som ägde rum under 1990-talets första hälft återkommer. Varje procents förbättring ger ett betydande utrymme att minska trycket på skattebetalarna.
Regeringens företrädare för nu i stället ofta ett resonemang, där det hävdas att begränsade besparingar i kommunsektorn skulle leda till sämre sjukvård, skola eller omsorg. För det första utgår detta synsätt från att man verksamhetsmässigt först skall spara på just de viktiga kärnuppgifterna, något som är oss främmande. För det andra inser man uppenbarligen inte att det är offentliga monopol och regleringar som utgör hot mot kvaliteten. I regeringens föreställningsvärld blir tillförseln av nya statliga verksamhetsbidrag måttet på vad man man tror kan åstadkommas – inte möjligheterna till verksamhetsutveckling och nya bättre lösningar.
Kommunsektorn utgör en mycket stor del av den offentliga sektorn Av detta följer även att sektorn i mycket hög grad är beroende av tillväxttalen i ekonomin. I och med att den kommunala skattebasen utgörs av förvärvsinkomster är kommunerna synnerligen beroende av hur sysselsättningen i landet utvecklas. Den svaga sysselsättningen de senaste åren har därmed slagit mycket hårt mot kommunernas skatteunderlag. En procents årlig högre tillväxt av skatteunderlaget än den som blivit följden av regeringens politik skulle sålunda redan första året ha givit kommuner och landsting 2,9 miljarder kronor mer i skatteintäkter.
Kommuners och landstings intäkter vid högre tillväxt av skatteunderlaget, miljarder kronor, löpande priser
|
1997 |
1998 |
1999 |
2000 |
|
|
Beskattningsbar inkomst enligt Kommunförbundet* |
933 |
971 |
1015 |
1062 |
|
Vid en procents snabbare tillväxt av skatteunderlaget fr.o.m. 1998 p.g.a. ökad privat sysselsättning |
980 |
1034 |
1093 |
|
|
Ökat skatteunderlag |
9,3 |
19,6 |
30,8 |
|
|
Ökade skatteintäkter för kommuner (21,16 % skatt#) |
2,0 |
4,1 |
6,5 |
|
|
Ökade skatteintäkter för landsting (10,15 % skatt¤) |
0,9 |
2,0 |
3,1 |
|
|
*”Kommunernas ekonomiskaläge”, mars 1997 |
||||
På en treårsperiod hinner detta motsvara en årlig skatteintäktsökning på bortemot tio miljarder kronor. Dessa räkneexempel visar tydligt hur avgörande det är för kommunsektorns ekonomi att den ekonomiska politiken stimulerar tillväxt och även hur besvärande regeringens stagnationspolitik 1995–1997 varit för kommunerna då skatteunderlaget utvecklats mycket svagt. De återbetalningar av för mycket uppburen preliminär skatt som kommunerna nu måste göra för 1996 belyser detta liksom regeringens aktuella prognos för utvecklingen under 1997. När den statliga bidragsnivån till kommunsektorn diskuteras på marginalen glöms lätt bort denna grundläggande förutsättning, nämligen vikten av tillväxt av skatteunderlag. Kommunsektorn som helhet är alltså mycket starkt beroende av medborgare som har jobb och förvärvsinkomster.
Den positiva utveckling kommunsektorn hade föregående mandatperiod har tydligt brutits. Mest påtagligt framgår detta av att det samlade ekonomiska resultatet för kommunsektorn 1996 var det sämsta någonsin eller minus 10,2 miljarder kronor. Enbart kommunernas resultat 1996 är ett underskott på 6,5 miljarder kronor (efter justering för uppskrivning av tillgångar i några kommuner). Till detta kommer landstingens underskott på 3,7 miljarder kronor. Minst två tredjedelar av landets kommuner klarade inte balans 1996.
Det är belysande att detta skett samtidigt som det socialdemokratiska maktövertagandet i flertalet kommuner och landsting också ledde till en kraftig ökning av den genomsnittliga skattenivån. Förändringsarbetet avstannade på många håll.
Kommunernas och landstingens ekonomi har kraftigt försämrats på grund av detta i förening med den ovan nämnda svaga tillväxten av skatteunderlaget, som även negativt påverkats av de införda avdragsgilla egenavgifterna. Till detta har kommit kraftigt höjda socialbidragskostnader som en följd bl.a. av den höga arbetslösheten och regeringens övervältring av kostnader på kommunerna som en följd av det det statliga saneringsprogrammet. Totaleffekten av dessa negativa faktorer kan beräknas till minst cirka 30 miljarder kronor.
Socialdemokratisk kommunpolitik med bristande konkurrensutsättning och vaktslående kring kommunala monopol har därutöver haft sitt tydliga pris för medborgarna. Både volymen service och kvaliteten har påverkats på ett sätt som gjort många missnöjda,vilket kommit till uttryck i larmartiklar. De under denna mandatperiod pånyttfödda vårdköerna och debatten kring kvaliteten i skolan är exempel. Regeringens oförmåga att lägga fram förslag till riksdagen om ytterligare viktiga avregleringar med möjligheter för kommunerna att inom bibehållen eller höjd kvalitet sänka kostnaderna har därutöver inneburit svårigheter för kommunsektorn att anpassa sin verksamhet efter t.ex. de lokala förutsättningarna. Den mest flagranta obeslutsamheten beträffande nödvändiga förändringar av socialtjänstlagen utmynnade dessvärre till sist i ett ställningstagande för en ny riksnorm för socialbidrag, något som direkt motverkar en rimlig lokal anpassning och strider mot det kommunala självstyrets grundläggande princip. Det är ytterst beklagligt att bestämmanderätten i denna ursprungligen kommunala kärnuppgift alltmer kommit att läggas på domstolar som överprövar de kommunala nämndernas beslut.
Genom sin bristande handlingsförmåga har regeringen sålunda fördröjt förnyelsearbetet i kommunerna. Intresset har i stället fokuserats på att kommunsektorn inte skall få säga upp anställda. Därmed förhindras som redan framhållits det nödvändiga förändringsarbete som skulle göra det möjligt för kommunerna att bedriva sin verksamhet inom en rimligare samhällsekonomisk ram. Tillämpningen av t.ex. barnomsorgslagen gör det vidare svårt för kommunerna att utifrån lokala förutsättningar fatta goda beslut. Barnomsorgslagen bör därför avskaffas.
Regeringens underlåtenhet att stimulera till och uppmuntra skattesänkningar i t.ex. de högskattekommuner som nu erhållit höga utjämningsbidrag leder till att utdebiteringsskillnaderna kvarstår oförändrade trots en mycket långtgående skattekrafts- och kostnadsutjämning. Genom att i tal framställa kommunalskattesänkningar som oacceptabla visas också bilden av en regering som inte vill ge låg- och mellaninkomsttagare en helt nödvändig lindring av skattebördan genom en sänkning av inkomstskatten.
Inriktningen av regeringens saneringsprogram för statsfinanserna har som nämnts kraftigt påverkat kommunerna. De massiva skattehöjningarna i förening med neddragningen av socialförsäkringsförmånerna har nämligen inneburit att kommunernas utgifter för socialbidrag ökat kraftigt. När regeringen anger att kärnverksamheter i kommunerna såsom skola, barnomsorg och äldreomsorg hållits utanför saneringsprogrammet är detta i praktiken inte riktigt. Den förda politiken har inneburit att just dessa verksamheter ofta drabbats av nedskärningar när kommunerna sökt kompensera sig för de skenande socialbidragskostnaderna. Eftersom regeringen samtidigt hösten 1994 gav signaler, som innebar att viktigt förändringsarbete i kommuner och landsting på många håll avstannade, upplevs situationen negativ av medborgarna som erfarit att kommuner och landsting ofta dragit ned just sin kärnverksamhet.
De uppgifter i samhället, som kräver gemensamma lösningar och som bäst utformas på lokal nivå, skall också skötas lokalt. Det är angeläget att dessa gemensamma uppgifter kan lösas utifrån de lokala förutsättningarna och kommuninvånarnas uttalade vilja. Statlig reglering av kommunal verksamhet måste begränsas till att ange ramarna för det kommunala ansvaret. Detta är viktigt för att de lokalt mest effektiva lösningarna skall kunna väljas, men också för att reformera och vitalisera demokratin.
Om en gemensam uppgift i samhället anses bäst handläggas på lokal nivå borde det vara av just den anledningen att man där enklast kan hitta lösningarna utifrån egna förutsättningar och möjligheter. Då är det inte motiverat att staten reglerar och standardiserar den verksamhet som kommunerna skall bedriva. Ett första steg mot en avreglering av den kommunala sektorn och ett återupprättande av det lokala självstyret togs under den förra mandatperioden. Detta ledde till att nya och mer effektiva lösningar kunde väljas till fördel för kommuninvånarna. Under innevarande mandatperiod har detta positiva förnyelsearbete på många håll ersatts av en återgång till kommunala monopol som dessutom ofta försämrat servicen till medborgarna.
Statliga regleringar av kommunal verksamhet leder till ett minskat förtroende för demokratin. Möjligheten för medborgarna att påverka den lokala politiken står i omvänd proportion till de statliga styråtgärderna. Statens roll bör vara att ställa upp ramarna för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga de ekonomiska förutsättningar som gäller för en sund offentlig ekonomi som helhet.
Vår uppfattning är att de två politiska beslutsnivåerna skall vara stat och kommuner. När samverkan behövs mellan flera kommuner för att lösa problem som är gemensamma, bör detta ske på basen av frivillig samverkan, t.ex. genom kommunalförbund, och inte genom införandet av fler politiska beslutsnivåer. Landstingen bör i ett första steg koncentrera sina resurser till sjukvården för att på sikt avvecklas till förmån för en allmän sjukvårdsförsäkring som garanterar vård och valfrihet, så att den enskilde kan välja de lösningar han eller hon känner sig tryggast med.
Kommunerna skall koncentrera sig på sina genuina ansvarsområden. Dit hör främst de viktiga omsorgsfrågorna, inte minst för de äldre, och myndighetsutövning vad gäller sociala frågor. Kommunerna skall svara för det sociala biståndet när inte andra trygghetssystem förslår. Kommunerna har även ett ansvar för det lokala samhällets utveckling genom bl.a. fysisk planering, natur och stadsmiljö, teknisk service och infrastruktur.
Den kommunala proportionella inkomstbeskattningen uppgår till nästan 32 procent, varav primärkommunerna står för två tredjedelar. Detta är en betydande belastning på hushållens ekonomi, inte minst för låg- och mellaninkomsttagare. Det kommunala skattetrycket måste sålunda sänkas om medborgarna skall ges större möjligheter att själva fatta beslut om hur de intjänade pengarna skall användas. Vi hävdar bestämt att detta kan uppnås om kommunernas verksamhet effektiviseras och koncentreras till kärnuppgifterna, konkurrensutsätts med fler entreprenader som resultat samt ges möjligheter att utvecklas efter de lokala förutsättningarna genom en statlig avreglering. Då kan skatten sänkas och utrymme ges för människorna att växa samtidigt som ekonomisk tillväxt stimuleras.
Stödet till barnfamiljer bör lämnas genom skatteminskning och inte genom kommunala subventioner av vissa barnomsorgsformer. De politiska ambitionerna att styra familjerna och lägga livet tillrätta har lett till höga skatter och minskad frihet. Stödet till barnomsorg skall även komma dem till del som väljer att vårda och fostra barnen i hemmet eller genom samarbete med andra. Familjepolitiken skall utformas så att den varken missgynnar de föräldrar som väljer att ta hand om barnen själva eller de föräldrar som vill förvärvsarbeta.
Rätten till en grundläggande utbildning och rätten att välja skola skall garanteras genom införandet av en nationell skolpeng. När en sådan införs avlastas kommunerna kostnader, vilket ger utrymme för en betydande kommunal skattesänkning.
Antalet kommunala företag har successivt ökat. Detta manar till eftertanke, eftersom kommunala aktiebolag egentligen är en onödig företeelse. Kommunerna är befriade från skatt på sin verksamhet om den bedrivs i förvaltningsform. Däremot gäller samma skatteregler för kommunala aktiebolag som för andra bolag. Bildandet av kommunala företag har tidigare i betydande grad motiverats med särreglerna för dessa, bl.a. beträffande insyn och offentlighet. Numera är kommunala bolag i stort likställda förvaltningsformen i dessa avseenden. Kommunala bolag innebär emellertid risker för att kommunerna i strid med kommunallagen ägnar sig åt affärsverksamhet som snedvrider konkurrensen på en marknad där lokala småföretag skall kunna utvecklas. Konkurrensverket har på senare tid lyft fram detta problem. Kommunala företag har dessutom på senare tid gett upphov till koncernbildningar och avancerad skatteplanering för att på artificiell väg uppnå den skattebefrielse som man ändå skulle ha om man bedrev verksamheten som kommunal förvaltning. Det är angeläget att regeringen snarast klarlägger sin syn på den märkliga skatteplanering som via kommunala bolag äger rum i vissa kommuner.
Kommuner skall inte använda skattemedel och sin maktställning i samhället till att konkurrera med medborgarnas företagande. Just förekomsten av en omfattande egenregiverksamhet där det vore naturligare med entreprenader motverkar uppkomsten av fler små och lokala företag, inte minst på tjänstesektorn. Ett kommunalt bolag bedriver sin verksamhet med skattemedel som eget kapital och med skattebetalarna som yttersta garant. Det ger kommunen ett övertag som inte är till gagn för medborgarna. Kommunala bolag som med skattebetalarna i ryggen konkurrerar ut privata bolag motverkar en sund utveckling av tjänstesektorn och leder därmed till färre nya jobb.
Kommunal verksamhet som i dag bedrivs i bolagsform bör sålunda successivt privatiseras, avvecklas eller återgå i förvaltningsform.
Den konkurrensutsättning av kommunal verksamhet som påtagligt ökades under föregående mandatperiod ledde till markant höjd produktivitet. Effekten uppstår dels genom fler entreprenader efter upphandling, dels tack vare att egenregiverksamheten utvecklas när den konkurrensutsätts och kostnadsjämförs. Mycket av det interna utvecklingsarbetet i kommuner och landsting har sålunda varit en effekt av en mer stimulerande konkurrensmiljö. Genom att påstå att det nu inte längre är möjligt att uppnå effektivisering och produktivitetsförbättringar i kommunsektorn har regeringen aktivt motverkat denna utveckling. Regeringens riktlinjer gentemot kommunsektorn har vidare uppmuntrat till ”inlåsning” av kommunanställd personal, något som om det praktiseras direkt motverkar förnyelse av sättet att producera servicen till medborgarna. Regeringens recept att öka statsbidragen till förmån för kostnadsökningar är på sikt i det perspektivet direkt farligt för kommunsektorn.
Det är tydligt att regeringen ägnar föga uppmärksamhet åt de för kommunsektorn så viktiga konkurrens- och effektiviseringsfrågorna även om man numera ibland verkar medveten om att konkurrens som regel leder till sänkta kostnader. Vi moderater hävdar att det är uppenbart att kommuner och landsting har stora förutsättningar att genom bra konkurrensprogram förbättra kvaliteten i sin verksamhet och samtidigt uppnå lägre relativa kostnader. Varje procent innebär här stora vinster för kommunerna. Goda exempel borde aktivt ges spridning. Kommunsektorn är vidare så omfattande att positiva förändringar genom t.ex. ökad konkurrensutsättning skulle ge en långsiktigt gynnsam effekt på hela samhällsekonomin.
Det framhålls ofta att undersökningar visar att medborgarna är ganska nöjda med den kommunala servicen. Härav framgår att den produktivitetsförbättring som uppnåddes i kommunsektorn föregående mandatperiod lät sig väl förenas med bibehållen service. Intressant är emellertid att de privata alternativen inom t.ex. skola och omsorg, vilka som regel har betydligt lägre kostnader än de kommunala alternativen, ofta har mer nöjda kunder. Mot den bakgrunden vore det på sin plats att regeringen redovisar de skäl som ligger bakom regeringens ovilja mot elevers och föräldrars rätt att välja skola och omsorg. Vi ser det som självklart med en rätt för föräldrar att kunna välja skola och barnomsorg.
Det är vår övertygelse att kvalitet och variationsrikedom i t.ex. undervisningen bäst främjas om skolor med olika inriktning, arbetssätt och huvudmän kan verka sida vid sida. Gjorda undersökningar visar att detta också är åsikten hos dem som aktivt väljer ett alternativ som passar just dem eller deras barn. I den diskussion som förs om mångfald och kvalitet inom de kommunala verksamhetsområdena är det särskilt viktigt att lyfta fram hur resultatet till sist värderas av dem som verksamheten är till för.
Det s.k. inomkommunala utjämningssystem som infördes fr.o.m. 1 januari 1996 strider mot den svenska grundlagens bestämmelser. Bl.a. mot den bakgrunden är det nödvändigt att snarast ersätta detta med ett grundlagsriktigt system.
För oss moderater har det varit självklart att hävda den för den kommunala självstyrelsen grundläggande principen att det en kommun tar upp i kommunalskatt skall disponeras fullt ut av kommunen för dess egna uppgifter. Denna grundlagsfästa princip är också bakgrunden till att kommuner och landsting inte tillerkänts rätt att uppta skatt för andra ändamål.
När staten förfogar över den skatt som en kommun eller ett landsting upptar för sina lokala uppgifter är detta ett grundskott mot den kommunala självstyrelsen. Den kommunala beskattningsrätten ändrar helt karaktär och sambandet mellan lokal skatt och lokala uppgifter bryts på ett sådant sätt att en statskommunal skatt i praktiken successivt införs. Det borde vara självklart att eftersträva enighet om ett system som låter sig förenas med vår grundlag och fortsatt kommunal beskattningsrätt, där en kommuns skatteinkomster i sin helhet skall gå till kommunens skötsel.
För kommuner och landsting som har en för sina uppgifter otillräcklig skattekraft är det en statlig uppgift att ge bidrag hämtade från de skatteinkomster staten uppbär. Den ändrade uppgiftsfördelning mellan stat och kommun som vi moderater förordar underlättar därutöver påtagligt en sådan reform.
Ett grundlagsenligt statsbidragssystem måste sålunda snarast införas. Den omläggning av bidragssystemet till kommunsektorn som beslutades av höstriksdagen 1995 skedde i strid med den svenska grundlagens bestämmelser.
Vi förordar att de principer för ett förslag till statsbidragssystem för kommuner och landsting som återfanns i motion 1995/96:Fi10 läggs till grund för en reform snarast möjligt.
Förslaget innebär:
att den svenska grundlagen respekteras,
att lokalt uppburen skatt går till den egna kommunen och ej till ett omfördelningssystem,
att det är en statlig uppgift att ge bidrag till kommuner med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft,
att fullt incitament att förbättra sin skattekraft föreligger för alla kommuner och landsting,
att regleringar mellan stat och kommun i enlighet med finansieringsprincipen m.m. sker genom den s.k. neutraliseringsavgiften i samband med utbetalningen av kommunalskattemedel,
att systemet med individuell slutavräkning kommunvis återinförs.
Hela debatten kring en inomkommunal skatteutjämnings fördelningseffekter förs ofta utifrån den felaktiga föreställningen att medborgarna i en kommun med hög skattekraft också generellt skulle ha höga inkomster och låga kostnader till följd av låg kommunalskatt. Detta är en vanföreställning.
I kommuner, som förlorar mycket på det nya systemet, blir effekten nu särskilt kännbar just för låg- och medelinkomsttagarna. Den kommunala servicen påverkas negativt på grund av en politik där dessa grupper med sin kommunalskatt tvingas betala till kommunal service i andra kommuner.
En relativt lägre kommunalskatt i dessa kommuner motsvaras till stor del av högre kostnader i andra avseenden. Högre prisnivå på bostadsrätter och småhus leder till större boendekostnader genom högre fastighetsskatt och större ränteutgifter. Inte minst fastighetsskatten ökade kraftigt från och med taxeringen 1997. Hushåll med små marginaler förlorar kraftigt och kan känna sig tvingade att flytta. Priset på fasta tillgångar påverkas av de ökade levnadskostnaderna i dessa kommuner med förluster för just enskilda hushåll som måste flytta som följd. Boendesegrationen ökar med regeringens politik.
Det nya systemet innebär generellt att medborgarna i kommuner med relativt högre skattekraft får betala till kommuner med lägre skattekraft. Bortsett från det grundlagsstridiga i detta är det dessutom principiellt fel från fördelningssynpunkt. Fördelningspolitiken skall bedrivas av staten. Vårt alternativ innebär i motsats till regeringens att det sker en omfördelning via statsskatten från medborgare med högre inkomster – oavsett var de bor – till kommuner med otillräcklig skattekraft.
Det nya grundlagsstridiga inomkommunala utjämningssystemet får en rad märkliga effekter för enskilda kommuner, vilka samtliga påtalades inför beslutet. Dit hör inte minst de negativa incitament som byggts in i systemet. För ett stort antal kommuner kommer sålunda den totala inkomstnivån att stiga vid en relativt sjunkande skattekraft och/eller försämrad struktur. Det är därför av stor betydelse att snarast redovisa vilken effekt ett sådant tillväxtfientligt system får på sikt.
En allvarlig effekt är vidare att det inte ger den minsta stimulans till ekonomisk tillväxt i kommunerna. Tvärtom blir effekten i kommuner som ökar sin skattekraft att de inte får behålla denna. Lågskattekommuner som ökar sin skattekraft kommer t.o.m. att förlora resurser om de ökar skattekraften mer än riksgenomsnittet och få högre totala intäkter om skattekraften sjunker!
Fler arbetstillfällen, ökad förvärvsfrekvens och god ekonomisk utveckling borde vara faktorer som kommunerna stimuleras att utveckla. Det införda systemet är så utformat att kommuner som lyckas vända en negativ utveckling i dessa hänseenden ej kommer att få någon favör av detta genom ökade intäkter.
Det är uppseendeväckande att en regering som påstår sig vilja stimulera ekonomisk tillväxt med öppna ögon lagt fram ett förslag som är så tydligt tillväxtfientligt för kommunsektorn. Den signal som gavs var att det för den kommunala ekonomin inte skall spela någon roll hur skattekraften i den enskilda kommunen utvecklas; det incitament som finns för ett antal kommuner är snarast negativt – höjd skattekraft ger större avbränningar än den formella intäktsökningen.
I budgetpropositionen ges över huvud taget inte någon redovisning av hur kommunsektorn kan medverka till ett bättre tillväxtklimat i vårt land. Den parlamentariska utredning som skall utvärdera det nya utjämningssystemet för kommuner och landsting bör därför få som en särskild uppgift att analysera det beslutade systemets effekt på incitamenten för enskilda kommuner att bidra till ekonomisk tillväxt i Sverige.
Det moderata alternativet löser den hittillsvarande motsättningen mellan hög utjämningsgrad och incitament att höja skattekraften för enskilda kommuner. Genom att låta utjämningsfaktorn till kommunerna i utjämningssystemet bli fast under ett antal år får alla kommuner ett hundraprocentigt incitament. När den egna skattekraften ökar får kommunen behålla effekten av detta och inte som nu se ökningen omedelbart fördelas ut i systemet.
En speciell effekt som uppstått med det nya systemets s.k. införanderegler är att kommuner som det senaste året haft en mer fördelaktig skattekraftsutveckling nu straffas för denna och får bära en större ”förlust”, i några fall en mycket betydande avvikelse, än vad regeringen angett som årligt tak i införandereglerna.
Detta visar det stötande i att bygga in negativa incitament.
De gångna årens utredningsarbete kring principerna för och utformningen av ett hållbart system för inkomst- och kostnadsutjämning för primärkommuner och landsting visar enligt vår uppfattning att det krävs en genomgripande reform där flera hittillsvarande utgångspunkter måste omprövas.
Svårigheterna att finna ett system, som får en sådan acceptans att det blir långsiktigt stabilt, bottnar i stor utsträckning i den totala kommunala sektorns omfattning. Cirka 70 procent av den offentliga sektorns verksamhet bedrivs av primärkommunerna och landstingen. Det har medfört en utdebitering på 31,66 procent av medborgarnas beskattningsbara förvärvsinkomster 1997. Till detta kommer statsbidrag som motsvarar ett ytterligare skatteuttag på nästan sju procentenheter. Detta innebär att kommunernas totala nettoutgifter motsvarar en utdebitering på nära 40 procent av landets förvärvsinkomster.
Expansionen av den kommunala sektorn har varit snabb sedan 1960-talet. Även om volymen statsbidrag och i viss mån avgifter också ökat, har expansionen sedd över hela perioden medfört en mycket kraftig ökning av skatteuttaget på förvärvsinkomster. Relativt sett har låginkomsttagare drabbats särskilt hårt, eftersom den proportionella kommunala utdebiteringen tidigt sätter in med full kraft efter ett relativt lågt grundavdrag. Samhällsekonomiskt bidrog kommunalskattehöjningarna till de kraftiga skärpningar av marginalskatterna som fram till 1980-talets slut utgjorde en viktig orsak till den urholkade tillväxtkraften i vårt land.
Med en så stor kommunal sektor blir skillnaderna i egen skattekraft och opåverkbara kostnader så betydande kommunerna emellan att det krävs ett statligt system för att ge kommunerna likvärdiga förutsättningar att sköta sina uppgifter. Förutsättningarna att finna ett långsiktigt hållbart sådant system ökar emellertid avsevärt om de kommunala uppgifterna /utgifterna och det kommunala finansieringsansvaret begränsas. En sådan begränsning bör ses som en del av en mer grundläggande förändring av relationerna mellan det offentliga och det enskilda.
När ekonomin sätter strikta gränser märks det offentligas faktiska begränsningar särskilt tydligt. Det är många som just nu erfar detta och kan dra sina slutsatser om hur det goda samhället borde se ut.
Ett gott samhälle är ett samhälle där det offentliga, det civila samhället, den ”lilla världen”och marknaden tillsammans skänker den enskilde och familjerna trygghet och mångfald i olika livssituationer. Den valfrihetsrevolution som inleddes förra mandatperioden måste därför fortsätta och prägla kommande årtionden. En viktig uppgift för såväl staten som kommunerna är att – i stället för att ta över ansvar – medverka till att andra kan ta sitt ansvar bättre. En mindre offentlig sektor innebär då inte mindre av utbildning, vård och omsorg, men väl att denna kan utföras på fler sätt än idag och med utvecklad kvalitet.
En omprövning av utgångspunkterna för ett hållfast system måste bestå i att föra över vissa uppgifter från den offentliga till den privata sektorn – med motsvarande utrymme för medborgarna att själva finansiera dessa. Men det gäller också att pröva vilka offentliga åtaganden som är av den arten att finansieringsansvaret bör ligga kvar på den kommunala sektorn. För vissa uppgifter som i dag åvilar kommunerna bör finansieringen ske på nationell nivå och stödet gå direkt till medborgarna. En nationell skolpeng, som ges denna utformning, skulle t.ex. stimulera mångfald och kvalitet genom en utvecklande konkurrens där föräldrarna garanteras rätten att genom skolpengen själva välja skola för sina barn.
Andra uppgifter på det kommunala planet kräver en nationell avreglering för att kunna skötas på ett lokalt anpassat och effektivt sätt. Den nuvarande socialtjänstlagen förhindrar t.ex. att stöd och hjälp anpassas till lokala förhållanden och erfarenheter. Det är mycket anmärkningsvärt att detta viktiga förändringsarbete fördröjts av oenigheten inom regeringen.
De uppgifter som efter en översyn naturligt kvarstår som ett lokalt kommunalt ansvar – också vad avser finansieringen – bör även fortsättningsvis finansieras med kommunal inkomstskatt. Även efter de reformer vi här skisserat kommer det att finnas behov av riktade statsbidrag till kommuner med otillräcklig skattekraft. Detta är nödvändigt för att ge rimligt likvärdiga förutsättningar. Det system vi förordar ger sålunda kommunerna likvärdiga möjligheter att sköta sina uppgifter med eget hänsynstagande också till lokala förutsättningar och behov.
För att uppnå ett långsiktigt stabilt system som hanterar de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun bör en översyn omedelbart inledas i syfte att inom de närmaste åren inleda en successiv förändring av den offentliga sektorns omfattning och ansvarsfördelning med den inriktning vi angivit ovan. En självklar utgångspunkt i detta arbete skall vara grundlagens bestämmelser. Det som upptas i skatt av en kommun för dess lokala uppgifter skall inte överföras till andra ändamål eller andra kommuner.
Det är sålunda viktigt att snarast ge tillbaka komunalskatten dess funktion av lokal skatt och kommunpolitikerna ett viktigt verktyg att medverka till ekonomisk tillväxt i vårt land.
Med tanke på att det kommunala budgetarbetet redan kommit långt föreslår vi inga förändringar vad avser statsbidragen till kommunerna 1998. För åren 1999 och 2000 avvisar vi emellertid regeringens förslag om ytterligare tillskott, samtidigt som vi återför vissa ålägganden på det sociala området till staten vilket innebär ett tillskott på 400 miljoner kronor årligen. Vi föreslår vidare en omfattande avreglering och konkurrensutsättning. Dessutom kommer den kommunala ekonomin att förbättras i takt med att den ekonomiska politik vi förordar ger en bättre sysselsättningsutveckling under de kommande åren.
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras, att tidigare tillskott till statsbidraget utnyttjas och ekonomin utvecklas starkare skapas utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen. Enligt vår mening bör kommunalskatten därigenom kunna sänkas med åtminstone 50 öre 1999 och en krona 2000. I många kommuner bör utrymme för en sänkning finnas redan 1998.
Därutöver föreslår vi i vår skattemotion att kommunalskatten sänks genom att staten övertar kostnader som åvilar kommunerna. Vi förordar att en nationell skolpeng skall införas för att lyfta över finansieringsansvaret för skolan (men inte ansvaret för undervisningen som sådan) till staten. För 1999 skapas därmed ett utrymme som motsvarar en sänkning av den kommunala utdebiteringen med en krona och 2000 med två kronor.
I nedanstående tabell redovisas de sammantagna effekterna för kommunsektorn av våra förslag. Förutom det nyss nämnda utrymmet för att ta över kostnaderna för att möjliggöra sänkt kommunal utdebitering föreslår vi också höjt allmänt grundavdrag och införande av ett särskilt grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen. Som framgår av tabellen kompenseras kommunerna fullt ut för den reduktion av skatteunderlaget som förslag om grundavdrag medför.
Effekter för kommunsektorn av våra förslag jämfört med regeringens (1 000 kronor)
|
1998 |
1999 |
2000 |
|
|
Lägre statsbidrag |
0 |
–4 000 000 |
–8 000 000 |
|
Minskade nettokostnader p.g.a. fortsatt statlig finansiering av assistansersättning |
400 000 |
400 000 |
400 000 |
|
Statligt övertagande av kostnader för att skapa utrymme för skattesänkningar |
0 |
9 600 000 |
19 200 000 |
|
Skattesänkningar (1 kr 1999 och 2 kr 2000) |
0 |
–9 600 000 |
–19 200 000 |
|
Minskat skatteunderlag hos kommunerna p.ga. höjt grundavdrag samt extra grundavdrag för barn |
–7 000 000 |
–7 000 000 |
–7 000 000 |
|
Kompensation för ovanstående höjning av grundavdraget |
7 000 000 |
7 000 000 |
7 000 000 |
|
Kommunal besparing då staten fortsatt ansvarar för assistansersättning |
1 200 000 |
1 200 000 |
1 200 000 |
|
Minskade intäkter p.g.a. fortsatt statlig administration av avgiftsintäkter för sjukhusvård |
–400 000 |
–400 000 |
–400 000 |
|
Minskade lönekostnader, ytterligare en karensdag |
1 500 000 |
1 500 000 |
1 500 000 |
|
Lägre barnomsorgskostnader p.g.a. vårdnadsbidrag m.m. |
2 400 000 |
2 400 000 |
2 400 000 |
|
Statsbidragsnedsättning p.g.a. neutraliseringar av punkterna 7–10 ovan |
–4 700 000 |
–4 700 000 |
–4 700 000 |
|
Summa |
400 000 |
–3 600 000 |
–7 600 000 |
I tabellen nedan framgår de statsfinansiella effekterna av våra förslag avseende den kommunala sektorn.
Sammanställning av statsbidragspåverkande åtgärder (1 000 kronor)
|
1998 |
1999 |
2000 |
|
|
A. Neutralisering av förslag så att nettoeffekten för kommunsektorn blir noll |
|
|
|
|
Kostnad för fortsatt statligt ansvar för assistansersättning |
–1 200 000 |
–1 200 000 |
–1 200 000 |
|
Fortsatt statlig administration av avgiftsintäkter för sjukhusvård |
400 000 |
400 000 |
400 000 |
|
Minskade lönekostnader, ytterligare en karensdag |
–1 500 000 |
–1 500 000 |
–1 500 000 |
|
Lägre barnomsorgskostnader p.g.a. vårdnadsbidrag m.m. |
–2 400 000 |
–2 400 000 |
–2 400 000 |
|
Summa neutraliserade effekter |
–4 700 000 |
–4 700 000 |
–4 700 000 |
|
B. Förslag som påverkar kommunsektorn |
|
|
|
|
Regeringens förslag till ökade statsbidrag avvisas |
0 |
–4 000 000 |
–8 000 000 |
|
Nettoeffekt av fortsatt statlig finansiering av assistansersättning för kommunsektorn |
400 000 |
400 000 |
400 000 |
|
Summa påverkande förslag |
400 000 |
–3 600 000 |
–7 600 000 |
|
Summa förändring av statsbidraget |
–4 300 000 |
–8 300 000 |
–12 300 000 |
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avreglering av kommunernas och landstingens verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning av kommunernas och landstingens verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarnas rätt att välja skola och barnomsorg,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala bolag,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grundlagsriktigt utjämningssystem, vilket skall ersätta dagens grundlagsstridiga system i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att analysera utjämningssystemets effekter för den ekonomiska tillväxten,
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun i syfte att åstadskomma en långsiktigt hållbar lösning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna inom den kommunala sektorn (utgiftsområde 25) som följer av ett bifall till denna motion och motion 1997/98:Fi205.
|
Lars Tobisson (m) |
|
|
Lennart Hedquist (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Per Bill (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Anna Åkerhielm (m) |
Stig Rindborg (m) |
|
Tom Heyman (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Bo Lundgren (m) |
Rune Rydén (m) |