Politiken i kommuner och landsting är avgörande för invånarnas vardag och för den grundläggande välfärden. Intresset för de lokala frågorna ökar och medborgarna kräver att kommunernas tjänster är av god kvalitet och att verksamheten drivs effektivt. Att människor får valuta för sina skattepengar är ett villkor för de skall ha tilltro till det politiska systemet.
De växande vårdköerna, oro över skakiga pensioner och brister i äldreomsorgen, skolornas förfall och högarna av ouppklarade brott bottnar alla i ett sviktande skatteunderlag. Därför är fler jobb nyckeln till en ljusare vardag och tillförlitlig välfärd. Vi brukar säga att Sverige inte behöver högre skatter utan fler skattebetalare. Landstingsförbundets kalkyler från i våras som visade att landstingens del av de extra statsbidragen för 1997 precis motsvarade bortfallet genom fallande skatteintäkter illustrerar tydligt sambandet mellan jobb, skatteintäkter och resurser för vård. Motsvarande gäller naturligtvis för primärkommunerna och skolan. Dessutom konstaterar regeringen att skatteinkomsterna utvecklas något svagare än vad som bedömdes i vårpropositionen.
Enligt Kommunförbundets beräkningar kvarstod ett ”resursgap” på omkring 7 miljarder för kommunerna år 2000 med den våren 1997 beslutade utökningen.
Inte heller med den nu föreslagna ytterligare höjningen av statsbidragen till kommunerna kommer uppsägningarna att upphöra om inget annat kraftfullt sker. Enligt budgetpropositionen redovisas år 2000 ett positivt finansiellt sparande år 2000 för kommunsektorn i sin helhet, men för primärkommunerna finns ett underskott. Detta kommenteras av regeringen endast på följande vis: ”Nivån på det finansiella sparandet år 2000 beräknas motsvara ett positivt resultat för sektorn som helhet och det ekonomiska balanskravet kan därmed uppnås”. Detta är en orimlig hållning, balanskravet gäller varje kommun och varje landsting.
”Personalen ska utvecklas, inte avvecklas”, lovade Socialdemokraterna på valaffischerna 1994. Sedan regeringen tillträdde har 74 000 offentliganställda förlorat sina jobb. I en av budgetens bilagor står att läsa hur s-regeringen ”prioriterat” vårdjobben: ”Under perioden 1992 till 1994 var det främst antalet sysselsatta inom förvaltningen som minskade, men under senare år är det framförallt antalet sysselsatta inom vård och omsorg som minskat”.
Denna utveckling måste stoppas. Folkpartiet anser att de totalt 16 miljarder kronor som regeringen nu vill överföra till kommuner och landsting år 2000 behövs för att bromsa uppsägningarna och säkra kvaliteten i vård, omsorg och skola. Men detta är inte tillräckligt. Därutöver krävs mycket medvetna prioriteringar av kärnverksamheterna i kommuner och landsting. Det låter som en självklarhet, men är tyvärr långt i från verklighet. 1995 tvingades skattebetalarna bidra med 3,3 miljarder kronor i kommunernas förlustbolag. Det motsvarar ungefär 15 000 platser på ålderdomshem under ett år.
Kommunsektorns (dvs kommunernas och landstingens) resurser har alltså inte minskat nämnvärt under 1990-talets första hälft. Ökade kostnader till följd av förändringar i ålderssammansättning (fler barn och äldre) och till följd av nya krav från staten uppgick till 11,5 miljarder (1990 års priser).
Det är lika mycket som höjda statsbidrag och större skatteintäkter tillfört kommuner och landsting. Först när drygt 6 miljarder i ökade kostnader för socialbidrag och åtgärder mot arbetslösheten tas med blir utfallet negativt.
Skillnaden motsvarar en årlig produktivitetsökning med 0,4 procent. Framförallt måste Sverige växlas in på en högre tillväxtbana. Fler människor måste komma i arbete och bidra till välfärden. Med en politik som leder till t ex en procentenhets högre tillväxt årligen har kommuner och landsting mellan 50 och 60 miljarder mer till sitt förfogande år 2005. Till skillnad från regeringen har Folkpartiet en politik som gör en sådan utveckling sannolik.
Väl så viktigt som att tillföra nya resurser är att ägna uppmärksamhet åt hur de betydande resurser som står till förfogande används. Det handlar dels om att göra rätt saker, dels om att göra saker rätt.
Flera vägar finns för att få pengarna att räcka till det mest angelägna:
Omprioritera – dvs. kraftsamla befintliga resurser till vård, utbildning och omsorg
Effektivisera – bl.a. genom att anlita utomstående producenter (upphandling och konkurrens)
Sälja tillgångar – t.ex. kommunala bolag och fastigheter som inte är nödvändiga för kärnverksamheten
Vägra alla nya riskabla och onödiga utgifter – nej till affärsprojekt och annat som inte är kommunala huvuduppgifter.
Kostnaderna för kommunsektorns totala konsumtion (1994 jämfört med 1990 enligt SCB, fasta priser) har inte minskat. Detta beror på att posten ”allmän förvaltning” ökat med drygt 6 miljarder och att posterna ”kommunikation”, ”arbetsmarknad”, ”bostäder” och ”övrigt” ökat med närmare 3 miljarder. Till vissa delar har minskade resurser kompenserats med högre avgifter. Så har t.ex. skett när det gäller barnomsorg. Där minskade kostnaderna med 2–3 miljarder, nya och ökade krav på 7 miljarder har klarats utan tillskott och höjda avgifter (1–2 miljarder) har mildrat effekterna av neddragningarna.
Det finns många undersökningar som visar att miljardbelopp finns att spara för Sveriges kommuner och landsting genom att konsekvent främja konkurrens. Förekomsten av privata alternativ och entreprenader samt användning av konkurrensupphandling ger kostnadsbesparingar på mellan 10 och 20 procent. En undersökning – som beställts av den socialdemokratiska ledningen i Stockholm stad för att visa hur verkningslöst det borgerliga konkurrensprogrammet varit – visade att besparingen för Stockholm uppgick till hundratals miljoner kronor.
Vi har kallat socialdemokraternas motstånd mot förnyelse för ”den dyra dogmatismen”. Motståndet mot nya kommunala driftsformer kostar miljarder.
Idag finns fler än 1 600 bolag vars tillgångar är närmare 700 miljarder. Kommunerna subventionerar idag en rad solarier, hotell, restauranger och städfirmor, som drivs i kommunal bolagsform liksom fastighetsbolag, etableringsbolag eller bostadsföretag. Kommunernas bidrag till de egna bolagen uppgick 1994 till 1,2 miljarder. Den senaste SCB-statistiken visar på växande bidrag till bolagen, 2,2 miljarder 1995. De kommunala bolagen bör successivt avvecklas. En långtgående rensning i bolagsdjungeln skulle kunna frigöra betydande belopp till vård, omsorg och skola. Vi anser att det kommunala ägandet av bolagen successivt ska avvecklas och att nya inte ska startas.
Regeringen har sedan ett par år medel till en särskild ”kommunakut” och som kommer att uppgå till sammanlagt 600 miljoner kronor. Hittills har medel i stor utsträckning använts till kommuner som tagit emot många flyktingar, vi vill att riksdagen ska fatta beslut om medelsanvändningen redan och ge de mest utsatta stadsdelarna medel för lokal utveckling, och stänga möjligheten att använda ”kommunakuten” för andra behov.
Vi anser att dessa medel skall destineras till de förortsområden runt våra större städer där segregationsproblemen är allra störst. Vi vill skapa möjligheter för lokal utveckling för människor, häva utanförskap och vanmakt. Vi anser därför att dessa pengar bör fördelas till kommuner för lokal utveckling, för att skapa den bästa skolan och bättre förutsättningar för jobb och företagande i utsatta bostadsområden. Pengarna bör fördelas i proportion till invånarantal i de mest utsatta områdena, i enlighet med den förra och den nya storstadsutredningens kartläggning. Pengarna bör gå till dessa kommuner, med tydlig adress för användningen men utan ett omfattande projektansökningsförfarande som stjäl tid och kraft från det verkliga utvecklingsarbetet.
Även de 200 miljoner som finns under anslaget B 2 Särskola insatser i utsatta bostadsområden bör fördelas på samma vis. Sammanlagt 800 miljoner kr 1998 går som stimulansbidrag till lokal utveckling i de mest utsatta områdena, i syfte att skapa förutsättningar för den bästa skolan, utveckling av jobb och företagande, minskad boendesegregation och bättre boendemiljöer i samverkan mellan kommuner, statliga myndigheter och verk, landstingen, föreningsliv och näringsliv.
Nyligen föreslog regeringens utredare att de kommuner som säljer ut sina bolag ska drabbas av minskade statsbidrag. Samtidigt kan den kommun som ”lekt affär” på skattebetalarnas bekostnad få extra statsbidrag från Anderssons kommunakut.
Det blir allt mer uppenbart att de kommunala bolagen är en tickande bomb för skattebetalarna, äldre som behöver vård och elever som har rätt till en bättre skola,
De kommuner som vill få ordning i sin ekonomi genom att sälja ut sina bostadsbolag drabbas redan idag av förlust genom att staten drar in utlovade räntebidrag. Denna ordning gäller fram till årsskiftet, men nyligen presenterade regeringens utredare Bengt A.W. Johansson ett förslag som innebär att kommuner som säljer ut sina bolag ska drabbas av permanent minskade statsbidrag. Vi avvisar givetvis detta förslag, och vill redan nu genom vårt förslag om den s k kommunakuten skapa klarhet i att kommuner inte kan skjuta denna typ av problem på staten.
Vi anser att staten och kommunerna bör dela på finansieringen av socialbidragen. Socialbidragskostnaderna har stigit kraftigt framförallt som en följd av arbetslösheten, och dess kostnader har inte fördelats särskilt jämt kommunerna emellan. Med en gemensam finansiering har varken stat eller kommun något att vinna ekonomiskt på att försöka skjuta försörjningskostnaderna för människor mellan olika system beroende av betalningsansvar. Staten bör ta hälften av den direkta kostnaden, detta kan i sin tur minska det statsbidrag till kommunerna som utgår med motsvarande belopp. På så sätt blir det i det korta loppet finansiellt neutralt för staten, men såväl kommuner som stat har allt att vinna på att socialbidragsbehovet minskar genom att människor får arbete. Kostnaderna kommunerna sinsemellan blir dock mer rättvist fördelade. Den kommunala utjämningsutredningen bör få i tilläggsdirektiv att lägga ett sådant förslag.
Vi har i vår partimotion om sjukvården föreslagit ett förbättrat högkostnadsskydd för vårdbesök och läkemedel, maximalt 2 000 kronor per person och år, vilket innebär en ökning av statsbidraget på 380 miljoner kronor.
I vår partimotion om handikappfrågor utvecklas vår syn på assistansersättningen. Vi avvisar regeringens förslag om att kommunerna övertar kostnadsansvaret för de första 20 assistanstimmarna. Det strider dessutom mot finansieringsprincipen. Att regeringen anser att den kommunala utjämningsutredningen ska se över kostnadsskillnader enligt LSS är inte tillfyllest. Därmed kan statsbidraget minskas med 800 miljoner kronor.
I partimotion om äldreomsorg föreslås att ett stimulansbidrag om 500 miljoner kronor inrättas för de kommuner som bygger ut äldreboende.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av kommunernas huvuduppgifter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektivisering och konkurrensutsättning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om utförsäljning och avveckling av kommunala bolag
att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om ändrat användningsområde för anslaget A 2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting,
att riksdagen godkänner vad i motionen anförs om ändrat användningsområde för anslaget B 2 Särskilda insatser i utsatta bostadsområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Kommunala utjämningsutredningen om delat kostnadsansvar för socialbidragen,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde Allmänna bidrag till kommuner enligt följande uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
A 1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting |
71 326 400 |
-420 000 |
|
A 5 (nytt) Äldreboende |
0 |
+500 000 |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Anne Wibble (fp) |