Frågan om kommunernas möjligheter att tillämpa inkomstdifferentierade avgifter har tidigare behandlats av riksdagen. Av riksdagsbehandlingen framgår att många är medvetna om problemen men en majoritet väljer att negligera dem. Vi väljer trots det att ta upp frågan om de kommunala avgiftskonstruktionerna igen eftersom vi anser frågan vara synnerligen angelägen.
Kommunerna har enligt dagens regelverk rätt att ta ut avgifter för barn- och äldreomsorg. I större eller mindre utsträckning svarar avgifterna för finansieringen av barn- och äldreomsorgen. Antalet konstruktioner och avgiftsnivåer är nästan lika många som antalet kommuner. Snart sagt varje kommun med självaktning har sin variant på hur avgifterna beräknas och hur mycket av kostnaderna som avgifterna skall täcka. Principerna bakom avgiftssystemen är i huvudsak två, antingen en fast avgift eller en avgift relaterad till inkomst. I systemen finns dessutom lika former av rabatter som t ex minskad avgift för andra och tredje barn o.s.v., inkomstgränser som inte får understigas, undantag för kapitalinkomster, del av förmögenhet undantas etc. Motiven som redovisas är att avgifterna ska ge kommunerna inkomster, påverka efterfrågan och vara ett fördelningspolitiskt instrument.
Genom inkomstskattesystemet möter löntagaren dels den kommunala inkomstbeskattningen i form av proportionell skatt, dels i form av den statliga skatten som är progressiv. Skattesystemet bygger dessutom på principen att det är staten som via inkomstskatten svarar för inkomstutjämning. Alla inkomsttagare måste dessutom betala statlig skatt.
Utvecklingen av avgiftssystemen inom den kommunala sektorn har inneburit att kommunerna via sina inkomstrelaterade taxesystem har övertagit delar av statens roll inom det fördelningspolitiska området. På många håll i landet råder en situation att det inte bara är riksdagen utan även kommunerna som behandlar och beslutar om inkomstutjämning utifrån progressiva system. Detta samtidigt som kommunallagen säger att kommunerna inte ska syssla med fördelningspolitik.
Konsekvensen blir att medborgarna dels får betala skatt beroende på vilken inkomst de har, dels får betala avgift efter vilken inkomst de har. Medborgaren kläms från två håll, vilket inte är i enlighet med de principer som vi anser ska gälla. Progressivitet ska vara förbehållet den statliga nivån. De kommunala avgiftssystemen ska inte vara det.
Självklart skall kommunerna även i fortsättningen vara berättigade att ta ut och fastställa avgifter utifrån olika nivåer och konstruktioner. Det finns dock inga skäl varför kommunerna skall tillåtas använda sig av inkomstrelaterade system. De kommunala inkomstrelaterade systemen skapar dessutom marginaleffekter som står i strid med skattereformen och dessutom är tveksamma utifrån likställighetsprincipen.
Systemet med avgiftsbefrielse innebär att barnomsorg och äldreomsorg de fakto svarar för kostnader som annars skulle åvila kommunernas sociala verksamhet och därmed belasta socialbidragskontot. Situationen är idag sådan att barn- och äldreomsorg svarar för en omfattande subventionering av kommunernas sociala verksamhet. Det innebär att kommunernas sociala kostnader inte fullt ut redovisas.
Vi föreslår därför att regeringen återkommer med förslag till riksdagen som innebär att kommunerna förbjuds tillämpa inkomstrelaterade avgiftssystem. Dessutom skall regeringen till riksdagen redovisa förslag som innebär att kommunerna är skyldig att ta ut avgift för barn- och äldreomsorg.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala avgiftssystem.
|
Tomas Högström (m) |
Ulf Melin (m) |